Vara på väg

Jag har tvekat ordentligt att publicera det här inlägget, men nu gör jag det iallafall. Visst är det väl ganska konstigt att man kan tycka att något är roligt, men ändå inte ha lust att göra det? För närvarande har jag kluvna känslor för mitt skrivande, eller rättare sagt för mitt bloggande. Hälsan har satt krokben för orken ett tag, och då har inläggen kommit glesare. Men den senaste tiden har jag växlat mellan att tycka att bloggandet är roligt, till att tycka att det känns näst intill meningslöst. Vissa dagar känns det självklart att jag ska blogga, och andra dagar har jag bara lust att sluta rätt och slätt. Såna dagar ser jag inte nyttan och varför jag ska göra det helt enkelt.

I grund och botten tycker jag jättemycket om att skriva, och även att fotografera. Skapandet av något i form av text och bild är i sina bästa stunder både givande och tillfredsställande. Men samtidigt har funderingarna kring bloggandet som sådant envist vuxit sig starkare. Å ena sidan kan jag sitta i min egen lilla värld och skapa inlägg att publicera. Å andra sidan känner jag mig inte helt ”hemma” i den så kallade bloggvärlden. Jag vet att jag inte har full insikt i hur denna cybervärld fungerar, för jag är inte ens långt ifrån i närheten av att vara en storbloggare. Men vissa saker som jag ändå märker synkar inte med vad jag som person uppskattar, och jag vet inte hur jag vill förhålla mig till dessa.

Det finns ett antal bloggar som jag tycker om att läsa av olika anledningar. Det finns bloggare som verkar vara så sympatiska människor att jag gärna skulle vilja träffa dom i verkligheten, ta en fika och kanske upptäcka att man har massor av trevliga saker gemensamt. Men så finns den mindre smickrande sidan av bloggvärlden. I den ser jag den evinnerliga hetsjakten på att få bloggar att växa. Som i så många andra konkurrensutsatta situationer smyger sig mindre positiva karaktärsdrag fram hos de ”tävlande”. Själviskhet är något som verkar ha blivit normaliserat i bloggvärlden. Det finns hur många som helst som vill bli ”stora” och tjäna pengar på sin blogg, men som struntar blankt i sina läsare. Det enda dom bryr sig om är statistik, försäljning och att få kommentarer. Men vad vill dom ge tillbaka? För det mesta ingenting.

Bloggvärlden är en plats där det odlas prestationsångest bland många som vill synas och räknas. Det märks tydligt när man läser tips och råd om hur man ska lyckas med sin blogg. Man ska uppdatera minst en och helst flera gånger om dagen – oavsett hur fullt upp det är i livet utanför cyberspace. Man ska skriva om ämnen som intresserar, och man ska ta fantastiska bilder med en bra kamera. Det tillrättalagda och perfekta är starkt eftersträvansvärt. Det gäller att ta så många kort med sin fina systemkamera på maten man just lagade, att den är iskall när man äntligen har fått till en bild som duger åt bloggen. Eller så kanske man hinner gå ner 100 gram i vikt för att det tog sån tid att ta den perfekta selfien. När sedan alla under stress producerade inlägg är publicerade runtomkring i cyberspace, kan en massa människor med skev självbild börja jämföra sig med varandra och odla sitt dåliga mående. Detta i sin tur skapar oräkneliga inlägg om folks dåliga självkänsla och mående, när de förvrängda självbilderna jämförs med en massa illusioner. Det är inte särskilt upplyftande att se.

Jag vill förtydliga att iakttagelsen jag beskriver gäller INTE alla, så jag hoppas verkligen att ni som INTE är själviska deltagare i bloggvärldens rat race låter bli att känna er träffade! 

Hursomhelst har jag lite att fundera på beträffande vad jag vill med mitt bloggande.

Det känns både längesen och nyligen jag startade Vara på väg. Det var mitt i sommaren den 17:e juli, och jag minns känslan av förväntan när jag publicerade det första inlägget. Hur skulle det gå? https://varapavag.se/2018/07/17/antligen-ar-det-dags/ FB ville dock inte ha med min blogg att göra, och blockade mig snabbt i veckor från att dela den: https://varapavag.se/2018/07/18/upp-som-en-sol-ner-som-en-pannkaka/

Men nu ska jag blicka tillbaka på halvåret som har gått, och har tagit fram en topplista! Statistik kan presenteras på många sätt, och jag har valt att lista Fem i topp bland de nio ämneskategorierna, och de mest lästa inläggen inom dessa!?

⭐️På 1:a plats kategori Det okända med det mest lästa inlägget av alla jag skrivit: https://varapavag.se/2018/10/20/vad-gommer-sig-i…liga-hostmorkret/. Inlägget jag knappt vågade publicera av rädsla för en ”knäpp-stämpel”, fick också en uppföljare med ungefär lika många visningar: https://varapavag.se/2018/10/29/nar-det-spokar-pa-garden/ . Spökerier verkar uppskattas minsann!? Båda inläggen har delats av läsare, och jag blir SÅÅÅ GLAD varje gång någon delar vidare det jag skriver! TACK för det!!❤️

På 2:a plats kategori Högtidsfirande. Inläggen om mitt julpyntande verkar ha varit ett uppskattat tema. Mest visningar hade: https://varapavag.se/2018/12/01/krangel-med-stakarna/ .

På 3:e plats kategori Tankar om livet och inlägget: https://varapavag.se/2018/11/25/framsteg-hopp-och-pessimism/

På 4:e plats kategori Skrivande och inlägget: https://varapavag.se/2018/12/21/ar-du-en-generos…jalvisk-bloggare/

På 5:e plats kategori Livsnjutning och kategori Hästar (går i varandra en del) och inlägget: https://varapavag.se/2018/12/27/livsnjutning-nar-den-ar-som-bast/ . Samma antal sidvisningar fick även inlägget: https://varapavag.se/2018/12/03/uppdatering-om-arbetsrummet/ i kategori Vardagligt. Det handlar om tapetsering av ett rum i min bostad.

?Inlägget som jag själv minns mest är: https://varapavag.se/2018/08/07/en-stund-av-vanda/ Jag skrev det under en väldigt känslosam stund i augusti, och det väcker både minnen och längtan.

Jag vill tacka alla som läser och kommenterar det jag skriver!❤️ Det betyder jättemycket för mig!?

Finns det något ämne du gillar att jag skriver om?

När jag skriver det här vet jag att jag kan reta upp människor. Jag vet också att de som bäst behöver läsa till sista raden antagligen kommer nöja sig med att läsa rubriken och kanske fram till och med denna mening. Jag har tvekat ett tag med att publicera det här inlägget, för jag vill inte att någon ska ta illa upp – det är absolut inte min avsikt. Särskilt INTE de som faktiskt ÄR generösa bloggare. Men ni vet säkert vilka ni är och ska inte ta åt er! <3

Jag kom att tänka på det här med generositet när jag läste listor med julfrågor som en del bloggare har svarat på. En fråga har handlat om ifall den som svarar tycker bäst om att ge eller få. Det känns fint att se att svaret brukar bli att ge. Men om alla bloggare hade svarat – skulle alla då svara ”att ge”, eller skulle några vara ärliga?

Något som verkar vara hett eftertraktat att få i bloggvärlden är kommentarer till sina inlägg. Så fint att något som verkar upplevas otroligt viktigt också är gratis att ge! Då har ju alla råd att vara frikostiga! Så varför är inte alla är det?

Det finns bloggare som är generösa och ömsesidiga på riktigt. Stort TACK och all HEDER till ER! Dessa bloggare besöker, kommenterar tillbaka och ger lika mycket som dom får – alldeles frivilligt. Det finns också dom som tar emot och aldrig ger tillbaka. Inte sällan är det bloggare som verkar göra väldiga ansträngningar för att deras blogg ska bli ”stor”.

För den som verkligen vill hålla liv i kommentarsfältet finns supportgrupper på FB för bloggare. Toppenbra verkligen! Syftet med grupperna är att man läser och kommenterar engagerat hos varandra. Men så finns det dom som inte är ett skvatt intresserade av vad andra skriver. Bloggare som läser rubriken och kanske ytterligare någon rad – eller slår ett öga på en bild – och skriver några snabba ord. Till en känslofylld text kan man få läsa ”ha en fin dag” eller ”fin bild”. Har man ”tur” står det något om rubriken eller inledningen till inlägget, och det är inte helt ovanligt att kommentaren blir helt fel till innehållet i texten. Vad säger det här om den som skriver? Jo, det säger:

”Jag skiter fullständigt i vad du har skrivit, för jag är med i gruppen för att du ska kommentera i min blogg”.

Så vad händer om man någon dag inte har ork eller tid att vara med i dagens tråd som läggs ut i gruppen, och istället besöker någon enstaka bloggare man vill/hinner titta in hos? Här blir det intressant, för det är nu man får sitt kvitto på om ens egen blogg är intressant utanför pliktens gränser. Tyvärr är den inte alltid det om det inte råder tvång att kommentera tillbaka.

Så:

Hur gör du när du när någon har besökt just din blogg och lämnat en kommentar? Tillhör du de generösa bloggarna som vill ge glädje tillbaka? Eller struntar du i det, och fortsätter dela din blogg överallt i hopp om att någon mer ska nappa? Kanske är du med i en supportgrupp, och gör en snabbcheck om den som lämnade avtrycket hos dig är med  i dagens tråd. Då måste man ju ge tillbaka. Kanske läser du översta raden och skriver ihop något lite snabbt? Eller låter blicken svepa över någon bild och drar iväg en rad? Kanske spelar det ingen roll om det du skriver är relevant för inlägget du kommenterar – bara du har gjort din plikt? Eller känner du att du har tur om den som kommenterat hos dig inte är med i tråden? För då slipper du ju ge tillbaka…

Personligen försöker jag verkligen så gott jag kan att vara generös, och jag är ledsen om jag någon gång har missat att vara det. Ibland är det också så att en del som kommenterar hos mig lämnar ingen webbplatsadress, och då kan det hända att jag inte hittar bloggen. Men som sagt – jag försöker.

Jag vill avslutningsvis passa på att ge en HYLLNING till alla generösa bloggare som aktivt och osjälviskt förgyller bloggvärlden!

Om du INTE är en generös bloggare – så VARFÖR inte? Är det ett aktivt val? Hur vill du uppfattas?

Jag tycker jättemycket om att läsa inlägg med bloggtips från andra bloggare. Ett tips som återkommer är det om att ha en inriktning – en röd tråd. Jag har konstaterat att många kör på den linjen och håller sig ganska konsekvent till något ämnesområde. Men jag tycker att det är otroligt svårt att rama in mig på det sättet. Jag tror att jag skulle få bloggtorka deluxe om jag skulle bestämma mig för att skriva om ett ämne.

Ibland dyker olika tankar om livet och att vara människa upp, och då ”måste” jag sätta dessa på pränt. Tankarna liksom tvingar sig ut genom fingrarna och in i displayen, för jag känner att det är något jag vill säga till er läsare. Men minst lika ofta är det mitt evinnerliga fotande som plötsligt skapar en text som ”måste” sättas på pränt. Ibland är det händelser i mitt liv eller hästarna som drar igång textmaskineriet i hjärnan.

Jag har försökt att hålla ner antalet ämneskategorier i bloggen, men det är svårt när man har en egensinnig hjärna, som producerar text i tid och otid utan att jag ens tänker på det. När som helst under dagen börjar hjärnan att liksom läsa upp en text, och jag skriver ner den om jag har möjlighet. Om jag inte har det glömmer jag bort den, och så får jag ta nästa tåg. Och nästa text kan handla om något helt annat.

Jag inser att det jag just har skrivit säkert låter helkonstigt. För jag läser om hur många andra planerar sitt skrivande. Så till den grad att många verkar ha ett ”lager” av inlägg som pytsas ut via tidsinställd publicering. Visst jag skulle nog kunna få ihop ett lager med texter om jag bara har tiden, möjligheten att fånga allt som huvudet levererar, och högerhanden i funktion igen så att jag kan skriva fortare.

Men då skulle bredden på ämnesområdena öka, och jag skulle komma ännu längre ifrån att ha en röd tråd… Hmm…Det är knepigt det här!

Jag önskar alla en fin dag!?

Idag vill jag tacka mina fantastiska läsare! Det har varit extra tidskrävande att skriva sen jag blev skadad och har min opererade högerhand i paket. Jag har glädjande nog fått såna mängder av kommentarer, och förra inlägget fick så många väldigt fina och engagerade sådana. Hur gärna jag än har velat har jag inte hunnit svara på alla ännu. Jag släpar efter för att det helt enkelt tar sån tid att skriva, och under fredagen missade jag att ta värktabletterna som jag skulle, så fokuset var inte det bästa. Men jag kommer att svara alla för att jag verkligen vill det!

Jag läser varje ord från er, och blir jätteglad varje gång ni har läst mina inlägg och tagit er tid att skriva ett svar. Det betyder alltid mycket för mig, och i nuläget hjälper ni mig också att skingra tankarna när jag inte kan göra sånt som jag brukar. Bloggandet ger mig en meningsfull sysselsättning.

Jag gnetar på för att jag brinner för att skriva, och för att denna blogg som är så ny i världen redan har gett mig så mycket. Detta är ni delaktiga i, så återigen ett stort tack!❤

Ursäkta mig att detta är ett riktigt surt inlägg för ovanlighetens skull, men även jag kan härskna till om folk uppför sig egotrippat! Jag har funderat på om jag ens ska skriva detta inlägg, för jag vill absolut inte att fel personer ska ta åt sig. Men den som läser till slutet kommer förhoppningvis förstå vad jag menar.

Jag vet att jag har en ny och pytteliten blogg, som förmodligen är sååå jäkla skittråkig för vissa människor som söker intressantare läsning. Och det är fritt fram att tycka det! Jag är ingen bloggdrottning i den rafflande bloggvärlden. Men för den skull vill jag inte bemötas nedlåtande. Visst, jag vet att inte alla egotrippade betéenden utförs endast mot mig, men de STÖR mig ändå.

Så vad gör mig så sur? Jo:

1) Bloggare som sätter i SYSTEM att gå med i grupper/trådar där man ska kommentera varandra enligt vissa regler – men blankt struntar både i reglerna och andras bloggar. Bara dom får kommentarer själva är dom nöjda, och OM dom besvärar sig att kommentera är det med dom två-tre första orden som poppar upp i deras hjärnor när dom ser rubriken eller bilden.

En FB-grupp rensar aktivt ut de egocentriska med jämna mellanrum, men jag vill inte i väntan på deras sorti slösa min tid på folk som skiter i att ge mig av sin tid tillbaka. Min tid är EXAKT lika mycket värd som alla andras tid.

2) Bloggare som går med i grupper/trådar där man ska följa varandras bloggar – men inte gör det. Bara dom själva får följare är dom nöjda. Man meddelar personerna att man har följt som man ska och vad händer? Jo, någon enstaka gör som man ska och följer. Sen finns det två varianter. Den som ska följa ”senare” men inte gör det, och den som inte ens bemödar sig att svara och i tysthet struntar i att följa tillbaka.

Jag trodde i min enfald att det här själviska uppförandet mest bor på Instagram, i en variant där folk som är besatta av att få följare systematiskt följer och avföljer folk.

Vad är det frågan om?? Det står var och en 100% fritt att läsa och följa vilka bloggar och inlägg man vill. MEN om man går med i grupper och trådar som bygger på ÖMSESIDIGHET och läser reglerna (vilket man bör klara när man kan skriva – ja då sitter man inte vid skärmen/displayen och plockar russinen ur kakan och sorterar efter behag. När jag har kommenterat hos någon gång på gång utan att personen kommenterar tillbaka tappar jag intresset för vederbörandes blogg – fullständigt, totalt och oåterkalleligt!

Den som VILL HA något bör vara beredd ATT GE lika mycket tillbaka!

Med dessa ord sagda vill jag avsluta med att tacka ALLA som INTE uppför sig enligt beskrivningen ovan❤️ALLA ni som har ömsesidigheten och respekten för era medmänniskor i er är guld värda, och mina ord gäller absolut inte er!❤️❤️❤️