Vara på väg

Tänk så mycket spännande det finns att upptäcka här i världen när man är en liten valpis. Mycket roligt finns det man kan hitta på. Men dessvärre är det ju inte allt som är lämpligt att sätta tänderna i eller klättra på. En sån olämplig sak kan vara att helt ogenerat äta på mattes illa medfarna men oemotståndliga tofflor. Lillulven kan få mig att dra efter andan ibland, men oftast få han mig att brista ut i skratt. Särskilt när han i sin späda ålder tycker sig ha listat ut hur man kan få sin vilja fram, och sen blir tagen på bar gärning 😀

En sak som vi är konsekventa med är att han inte ska vara i soffan. Det handlar inte om missunnsamhet, utan att det gamla sofftyget kommer gå sönder om han kliver i den som vuxen. Vilket han kommer göra om han får. När en hund som väger närmare 60kg lägger vikt på klorna, och snurrar runt för att hitta rätt liggposition – ja då är det lätt hänt att textiler går sönder. Det lärde vi oss av erfarenhet för många år sen. För vi har haft stora och tunga hundar förut genom åren, som t ex vår käre leonberger Baloo.

Nåväl, man kan ju iallafall försöka klättra upp i soffan när man tror att matte inte ser det. Bilderna nedan visar ett försök som gav mig ett riktigt gott skratt:D Lillulven kom in i vardagsrummet med en mycket oskyldig min och siktet inställt på soffan.

Han sneglade förstulet på mig för att se om jag hade koll, och bedömde att jag verkade upptagen med annat (min bok). Så kusten var klar, och han ställde sig på bakbenen med tassarna på soffan och förberedde sig på att kravla sig upp.

Men ajdå!  Matte såg visst och sa vänligt ”Nej Fenris, ner”. Men när matte inte tillåter saker kan man ju försöka blidka henne. Det är då man tittar på henne med sin bedjande valpblick. ”Snälla matte jag kan väl få vara i soffan?”

Men matte var obeveklig och sa igen lika vänligt att nej, det var bara att gå ner. Fy vilken tråkig matte! ”Jag vill inte! Snälla jag kan väl få vara i soffan?”

Men nej, matte ändrade sig inte. Så det var bara att klamra sig fast i soffkudden, och protestera med hela den lilla kroppen. ”Neeej, jag vill inte gå ner! Jag viiill inte!!”

Men tillsist gav den lille vännen upp, och kom till mig med besviken blick.

Fast efter lite gos och mys var allt bra igen, och den lille var glad och förnöjsam 🙂

Ja så kan det gå till när man vill det man inte får;) Men för det mesta är vi ganska överens, och när vi inte är det brukar jag få göra mitt bästa för att hålla mig för skratt. Som tur är så är favoritplatsen på mattan under vardagsrumsbordet. Där kryper han in och ligger och myser. Får väl se hur länge det går, för en vacker dag är han för stor och kommer få bordet hängande över ryggen:D

Ha det så bra tills vi ses igen önskar jag och Lillulven med en bild från då han precis hade kommit hem 🙂

Det var ett tag sen jag skrev något. Det har inte funnits varesig tid eller ork, för när jag trodde att jag hade fullt upp växlade stressen upp ytterligare en nivå. Varenda minut har behövts för att reda ut allt som måste göras. Men nu är vi äntligen på plats i nya hemmet. Det känns väldigt skönt efter en så intensiv tid att vi känner oss helt slut. Det må vara en salig röra av kartonger och påsar att packa upp, men så är det ju när man flyttar. Men det känns trots röran att vi kommer få det väldigt trivsamt här.

Dock är det något annat än flytten som har tagit väldigt hårt. Det är knappt att jag ens orkar skriva och berätta, för det gör så ont och jag har haft sån ångest så jag knappt kunnat andas senaste tiden. Min ständiga följeslagare, vårat kära lilla stora Lunfjun finns inte längre. Jag kommer inte berätta vad hon drabbades av, för jag varken vill eller orkar. Helst vill jag inte säga något alls till någon för att det gör för ont att berätta. Det gick så fort, och jag har kämpat på med flytten i ett tillstånd av chock och sorg.

På bilden tittade vi i fotoalbum som hon var med och packade, såsom hon var med och packade allt i varje kartong. Jag visade henne hennes företrädare, och i albumet syns kära saknade Molly.

Ja det här blev ingen munter läsning, och jag rundar av här. Det kan nog ta sina dagar innan jag skriver igen. Ha det så bra tills vi ses igen.

Idag tänkte jag visa hur det ser ut i omgivningarna kring gården där jag bor. Det är nämligen gult så långt ögat kan nå. Det verkar som att raps är årets modegröda – iallafall här. Hursomhelst är det väldigt vackert att se de gula fälten. Jag får erkänna att jag oftast tycker åkerlandskapet är tråkigt att se. Det är platt, enformigt, och brunt en alldeles för lång del av året. Dessutom låter det vinden härja fritt, vilket inte alltid är så behagligt. Men då det odlas raps istället för något sedvanligt spannmål, livar fälten upp och blir lysande av glad gul färg. Då passar jag förstås på att njuta av fägringen så länge den varar.

 Jag brukar ofta fota när jag går på promenader med Luna i havet av gula blommor. Det är sköna stunder av avkoppling och umgänge, som avbrott under och efter slitsamma dagar. Det är så himla skönt att komma ut och röra på sig, och man får ny välbehövlig energi efter en stund i friska luften. Bilderna jag visar i inlägget är tagna vid olika tillfällen och dagar, så ljuset och vädret skiljer sig en del.

Nedan syns några rapsblommor som växer vid bäcken. De väckte Lunas nyfikenhet på både lukt och smak.

Ja det blev nästan en bildbomb av det här inlägget. Men nu sätter jag punkt och önskar alla en fin kväll:)