Vi närmar oss allhelgonahelgen med stormsteg, och nu är tiden kommen att berätta lite om en av många oförklarliga händelser här på gården. Tanken på att berätta uppstod igårkväll, när jag var ute i stallet och gjorde höpåsar. Jag tyckte mig känna en närvaro, och plötsligt slog stalldörren igen ganska hårt – trots att det i princip var vindstilla. Jag stelnade till ordentligt, för det var inte första gången dörren slog igen med en smäll. Plötsligt kom jag att tänka på varför vi numera har höförvaring i stallet, när vi tidigare hade en praktisk byggnad för ändamålet. Jag mindes hur livrädd jag var när vi bestämde oss för att flytta på allt hö, och aldrig använda byggnaden till foderförvaring igen…
Så tänd gärna ett ljus och sätt dig bekvämt till rätta i soffan. Svep en filt tätt omkring dig, och föreställ dig att du är med mig här på gården. Jag börjar berättelsen med några ord om min första tid på den märkligaste men finaste plats jag någonsin har bott.
När jag flyttade till gården för ett antal år sen i sällskap med min kära hund, kände vi båda två att vi inte var ensamma. Närvaron märktes överallt – såväl inomhus som utomhus. Ibland var det bara en stark känsla jag fick, så att håret reste sig lite i nacken. Andra gånger tyckte jag mig se en skugga intill mig. Med tiden kom jag att märka allt flera saker, men om dessa kanske jag berättar en annan gång. Min stillsamma och vänliga hund kunde plötsligt reagera starkt, och morra mot tomma intet med pälsen rest på hela kroppen. På den tiden hade jag lilla Busfröken som var min första egna häst. Men hon inackorderades på en annan gård, för stallet här var fullständigt förfallet. Gården hade varit obebodd i många år sedan den siste bonden att bruka den plötsligt dog, och såväl stallet som ladugården stod som de gjorde när han lämnade jordelivet. Under diverse bråte hittade jag till och med rester efter de forna djurens sista måltid. Gårdens liv hade hade verkligen tvärstannat abrupt.
Vi går lite framåt i tiden. Jag bodde inte längre ensam med hunden, utan nu även med min make. Lilla Busfröken hade flyttat hit tillsammans med makens häst. Vi hade byggt två boxar i ena änden av ladugårdsbyggnaden, för det skulle kosta på tok för mycket att renovera det gamla stallet. Men allt vi gjorde – såväl i huset som i uthusbyggnaderna bevakades. Vissa saker godkändes, medan andra vållade rejäla protester. Förändringar verkar inte vara populära bland de bortgångna heller…
På den tiden köpte vi småbalar, som vi förvarade i ett rymligt och luftigt uthus. Det sattes upp ett helt system på väggarna, för att hänga färdigpackade och vägda höpåsar i välsorterade rader till de båda hästarnas frukostar, luncher, middagar och kvällsmat. Jag kunde stå långa stunder och packa påsar, och kände mig ofta övervakad. Även om hjärtat ofta slog lite fortare viftade jag bort känslan, och sa åt mig själv att sluta vara löjlig. Hur ska man kunna sköta gårdssysslorna om man håller på och tramsar sig? Men en kväll tog det stopp…
Det var en kall och vindstilla vinterkväll, när jag gav mig ut för att packa höpåsar. Snön låg nyfallen på marken, och det kändes nästan lite mysigt för en stund. Det var förstås kallt i uthuset, men jag jobbade på så raskt jag kunde i lampans milda sken, för att få ge mig in i värmen igen. Så plötsligt fick jag den där känslan av närvaro igen, och den här gången starkare än någonsin i den här byggnaden. Jag rätade på mig och kunde knappt andas. Känslan när jag såg och hörde hur dörren sakta började öppna sig var obeskrivlig. Den rörde sig långsamt hela vägen upp, och sen stängde den sig lika sakta igen. Det var HELT vindstilla ute, så ingen vindpust kunde ha dragit upp den. Dessutom var dörren alltid tung att öppna, för den lutade inåt mot byggnaden. Som om inte det vore nog gjorde snön att dörren var ännu tyngre att öppna, för det var inte skottat framför den.
När dörren var stängd kändes det oerhört starkt som om någon stod ett par tre meter framför mig, och skräcken fick mig nästan att tappa andan. Lite längre fram i tiden skulle jag få se närvaron, men dit har vi inte kommit än. Men jag visste namnet på mannen som hade dött så plötsligt, och frågade honom högt om han kände sig ensam. Du kommer kanske tycka att jag är helgalen nu, men jag pratade som den siste bonden på gården stod framför mig i uthuset. Även om närvaron stannade kvar hos mig, fick det mig att känna mig lugnare.
När jag kom in i huset igen berättade jag vad som hade hänt, och att jag ville flytta på höbalarna. Jag vågade inte vara ensam i uthuset längre. Så därför flyttade vi in allt i stallet. Jag och hunden var nämligen inte ensamma om att ha märkt av närvaron.
Det blev ett längre inlägg än vanligt, men jag ville förklara lite av allt runtomkring själva händelsen i uthuset. Kanske tycker du att detta är det tramsigaste du har läst, eller kanske har du någon form av förståelse. Men det var ingen lätt sak att ta steget att dela med mig, så jag ber att få slippa eventuella dumma kommentarer.
Vill du läsa mitt första inlägg om det kusliga på gården så hittar du det här: https://wp.me/pa4c5t-MD
Härinne förvarade vi hö förr, och här packades alla höpåsar. Men inte längre.
