Browsed by
Kategori: Det okända

Upplevelse vid fullmåne på en kraftplats

Upplevelse vid fullmåne på en kraftplats

Jag brukar regelbundet besöka kraftplatser, och en av dessa – som brukar kallas Sveriges Stonehenge – är Ales Stenar vid Kåseberga i Skåne. Det var inte förrän i år jag lärde mig något om vad kraftplatser är för något, men jag har utan den vetskapen haft en stark dragning till sådana platser i åratal. För den som inte vet vad kraftplatser är, kan jag lite kort berätta att det är platser som har särskilda energier. Dessa kan vissa känna av på olika sätt, och man mår bra av att vistas på de här platserna. På t ex lotusblomman.nu kan den som har lust läsa om några av Sveriges kraftplatser.

Innan jag berättar om min upplevelse tänkte jag bara nämna några ord om Ales Stenar. Det är en fornlämning i form av en skeppssättning. Det äldsta belägget för namnet är Als Stene från år 1624. Datering av träkol från skeppsättningen visar att den uppfördes ca 500-1000 e. Kr. Ett av få fynd på platsen visar att den bl a har använts till begravning. Det var nämligen ett keramikkärl från 400/500-talen e. Kr, som innehöll brända människoben och träkol.

I år hade jag turen att det var fullmåne på gång när vi campade med husbilen i Kåseberga. Vi hade varit uppe bland stenarna på dagen, och det var som alltid skönt att vara där, ta in den speciella känslan, och blicka ut över havet. Jag har så länge jag kan minnas varit fruktansvärt höjdrädd, men vågade tillsist ändå sätta mig nära branten mot havet. Det var med skräckblandad förtjusning jag satt där, och kunde inte riktigt slappna av. Men jag njöt ändå av att se solen glittra i havet, och höra vågornas brus då de rullade in emot land.

Jag sitter och filosoferar högt över havet. Telefonen som bilden togs med gick sönder en stund senare, och bilderna blev så suddiga att branten knappt syns.

Vi återvände till stenarna vid solnedgången. Promenaden upp var jobbig, för jag hade ont i magen av något jag ätit under dagen. Men trots att vi gick dit för att se på fullmånen över havet, hade jag en tvingande känsla av att jag måste hinna fram innan solen gick ner. Så jag pinnade på med andan i halsen, medan solen snabbt sjönk i ett eldfärgat sken.

Det jag skriver nu kan verka helknäppt. Det var nämligen en mycket märklig upplevelse, som jag inte har lyckats skaka av mig… Jag kom upp, och tittade mellan stenarna mot branten och havet. Plötsligt var det som att se en film samtidigt som jag såg verkligheten. I ”filmen” såg jag en kvinna i lång svart klänning vid kanten av en hög klippa. Himlen var grå och dyster. Det var en annan plats, och en annan tid för längesen. Jag såg henne falla utför stupet ner mot havet. Samtidigt hade jag en förstummande känsla av att det var jag som föll över kanten i min svarta klänning. Sen försvann synen lika plötsligt som den kommit. Trots att det inte var verkligt var upplevelsen så stark att jag kände mig omtumlad ett bra tag efteråt. Samtidigt kändes det som om jag fått en förklaring till varför jag alltid varit så fruktansvärt höjdrädd.

När du nu har läst det här inlägget kanske du tänker att jag har förlorat förståndet. För en stund kändes det faktiskt så. Kanske borde jag låtit det här inlägget vara oskrivet. Men ibland vill orden ut hur konstiga dom än låter.

Har du någon gång varit med om något riktigt märkligt som du kanske tyckte var oförklarligt?

Åsikter från andra sidan

Åsikter från andra sidan

Då och då hör jag det – det välbekanta ljudet av att dörren till groventrén öppnas och stängs. Det kan t ex vara för tidigt för att någon ska komma hem, så jag blir lite förvånad. Jag hör diverse prasslande ljud som om ytterkläder tas av, och väntar på att nästa dörr ska öppnas. Men den öppnas inte. Ibland ropar jag från nånstans inne i huset. ”Hallå! Är du hemma nu?” Men jag får inget svar, för maken har inte kommit hem från jobbet. Eller in från stallet. Likväl känns det som om någon har kommit in…

Känslan av att det förflutna lever på gården ökar i perioder, och framförallt vid förändringar av någon sort. Det är tydligt att det finns åsikter om hur det ska se ut i huset, och att någon håller koll på vad som sker i byggnaderna på gården. När vi byggde en ny stalldel i ladugårdsbyggnaden kändes det som om man ständigt hade någon bakom axeln. Närvaron kändes så starkt att jag brukade vända mig om, för jag trodde att maken stod bakom mig. Men allt jag såg var en skugga ibland. Likadant var det när jag målade om i boxarna för några år sen…

Det var en solig och skön sommardag, och jag var ensam hemma. Jag skulle måla om två av boxarna invändigt, och hade räknat med att vara klar under förmiddagen. Under tiden som jag jobbade på så effektivt jag kunde, fick jag den där känslan igen. Någon fanns bakom mig och betraktade vad jag gjorde. Jag vände mig om och tyckte mig se en skugga som hastigt försvann. Inbillning sa jag till mig själv, och ökade tempot på penseln. Men känslan av närvaron hängde kvar.

Lättnaden var stor när jag skyndade mig tillbaka till huset. Jag gick in i hallen och uppför trappan. Var radion på? Det lät som en kvinna nynnade en sång. Men det var inte radion. Det var samma nynnande som jag hörde från övervåningen ibland när jag och min hund flyttade till gården. Det lät som en kvinna som sövde sitt barn. Känslan av diffust obehag växte, och förbyttes i ren skräck när jag kom upp i den övre hallen.

Dunk, dunk, dunk…hördes det mot golvplankorna. Mina ögon spärrades upp när jag såg vad som kom studsande mot mig, och jag trodde jag förlorat förståndet. Jag hade för ett bra tag sen vunnit en påse med diverse saker som pris på en hundutställning, och påsen var undanställd. En av sakerna var en sån plastkula som man förvarar en frukt i så den inte blir mosad i väskan. Nu kom den blåa kulan studsande som en boll mot mig – tvärs över hallen!

Den här gången blev det för mycket för mig. Jag skyndade mig till bilen och åkte hemifrån. När du har läst såhär långt kanske du skakar på huvudet och undrar hur tokig jag är egentligen. Jag förebrår dig inte isåfall. Jag frågade mig nämligen samma sak väldigt länge. Men vartefter åren har gått har jag vant mig.

Nu pågår det förändringar i huset igen, och jag hoppas att dom blir godkända. Jag känner nämligen att närvaron har ökat på sistone. Som ny i huset fick jag ta emot mycket påtagliga åsikter om hur huset ska inredas. De saker som inte uppskattades kastades helt enkelt sönder…

Vill du läsa mer om det okända på gården? Här finns länkar till tidigare inlägg:

När det spökar på gården https://varapavag.se/2018/10/29/nar-det-spokar-pa-garden/

Vad gömmer sig i det kusliga höstmörkret: https://varapavag.se/2018/10/20/vad-gommer-sig-i…liga-hostmorkret/

Så lite bilder: Skylten på första bilden sitter på gamla ladugårdsdelen.

Första hästboxarna byggdes under ständig kontroll…

När skymningen faller kommer någon hem…

När jag ligger i soffan i mörkret kan jag ibland höra ljud ifrån arbetsrummet. Oftast om det inte är ordning i rummet…

När det spökar på gården…

När det spökar på gården…

Vi närmar oss allhelgonahelgen med stormsteg, och nu är tiden kommen att berätta lite om en av många oförklarliga händelser här på gården. Tanken på att berätta uppstod igårkväll när jag var ute i stallet och gjorde höpåsar. Jag tyckte mig känna en närvaro, och plötsligt slog stalldörren igen ganska hårt trots att det i princip var vindstilla. Jag stelnade till ordentligt, för det var inte första gången dörren slog igen med en smäll. Plötsligt kom jag att tänka på varför vi numera har höförvaring i stallet, när vi tidigare hade en praktisk byggnad för ändamålet. Jag mindes hur livrädd jag var när vi bestämde oss för att flytta på allt hö och aldrig använda byggnaden till foderförvaring igen…

Så tänd gärna ett ljus och sätt dig skönt till rätta i soffan. Svep en filt tätt omkring dig, och föreställ dig att du är med mig här på gården. Jag börjar berättelsen med några ord om min första tid på den märkligaste men finaste plats jag någonsin har bott.

När jag flyttade till gården för ett antal år sen i sällskap med min kära hund kände vi båda två att vi inte var ensamma. Närvaron märktes överallt – inne som ute. Ibland var det bara en stark känsla jag fick, så att håret reste sig lite i nacken. Ibland tyckte jag mig se en skugga intill mig. Med tiden kom jag att märka allt flera saker, men om dessa kanske jag berättar en annan gång. Min stillsamma och vänliga hund kunde plötsligt reagera starkt och morra mot tomma intet med pälsen rest på hela kroppen. På den tiden hade jag lilla Busfröken som var min första egna häst, men hon inackorderades på en annan gård, för stallet här var fullständigt förfallet. Gården hade varit obebodd i många år sedan den siste att bruka den plötsligt dog, och såväl stallet som ladugården stod som de gjorde när han lämnade jordelivet. Under diverse bråte hittade jag till och med rester efter de forna djurens sista måltid. Gårdens liv hade hade verkligen tvärstannat.

Vi går framåt lite i tiden. Jag bodde inte längre ensam med hunden, utan nu även med make, och Busfröken hade flyttat hit tillsammans med makens häst. Vi hade byggt två boxar i andra änden av byggnaden för det skulle kosta på tok för mycket att renovera. Men allt vi gjorde – såväl i huset som i uthusbyggnaderna bevakades. Vissa saker godkändes medan andra vållade rejäla protester. Förändringar verkar inte vara populära bland de bortgångna heller…

På den tiden köpte vi småbalar och förvarade i ett rymligt och luftigt uthus. Det sattes upp ett helt system på väggarna för att hänga färdigpackade och vägda höpåsar i välsorterade rader till de båda hästarnas frukostar, luncher, middagar och kvällsmat. Jag kunde stå långa stunder och packa påsar, och kände mig ofta övervakad. Även om hjärtat ofta slog lite fortare viftade jag bort känslan och sa åt mig själv att sluta vara löjlig. Hur ska man kunna sköta gårdssysslorna om man håller på och tramsar sig? Men en kväll tog det stopp…

Det var en kall och vindstilla vinterkväll när jag gav mig ut för att packa höpåsar. Det var snö på marken, och kändes nästan lite mysigt för en stund. Det var förstås kallt i uthuset, men jag jobbade på så raskt jag kunde i lampans milda sken, för att få ge mig in i värmen igen. Så plötsligt fick jag den där känslan av närvaro igen, och den här gången starkare än någonsin i den här byggnaden. Jag rätade på mig och kunde knappt andas. Känslan när jag såg och hörde hur dörren in till mig sakta började öppna sig var obeskrivlig. Den rörde sig hela vägen upp, och sen stängde den sig lika sakta igen. Det var HELT vindstilla ute, så ingen vindpust kunde ha dragit upp den. När dörren var stängd kändes det oerhört starkt som om någon stod ett par tre meter framför mig, och skräcken fick mig nästan att tappa andan. Lite längre fram i tiden skulle jag få se närvaron, men dit har vi inte kommit än. Men jag visste namnet på mannen som dött så plötsligt, och frågade honom högt om han kände sig ensam. Du kommer kanske tycka att jag är helgalen nu, men jag pratade som den siste bonden på gården stod framför mig i uthuset, och även om närvaron stannade kvar hos mig fick det mig att lugna mig.

När jag kom in i huset igen berättade jag vad som hade hänt, och att jag ville flytta på höbalarna. Jag vågade inte vara ensam i uthuset längre. Så därför flyttade vi in allt i stallet. Jag och hunden var nämligen inte ensamma om att ha märkt av närvaron.

Det blev ett längre inlägg än vanligt, men jag ville förklara lite av allt runtomkring själva händelsen i uthuset. Kanske tycker du att detta är det tramsigaste du har läst, eller kanske har du någon form av förståelse. Men det var ingen lätt sak att ta steget att dela med mig, så jag ber att få slippa eventuella dumma kommentarer.

Vill du läsa mitt första inlägg om det kusliga på gården så hittar du det här: https://wp.me/pa4c5t-MD

Härinne förvarade vi hö förr, och här packades alla höpåsar. Men inte längre.

Vad gömmer sig i det kusliga höstmörkret…

Vad gömmer sig i det kusliga höstmörkret…

När man som jag bor i ett riktigt gammalt hus där generationer har levt och dött genom åren, känns det ibland som att det förflutna finns i min närhet. Kanske är det en anledning till varför höstmörkret känns lite extra påtagligt. Med hösten kommer ett annat ljus, som nästan blir magiskt när det avtar i skymningen. När solens sista strålar silas genom gyllengula blad, och skuggorna blir allt längre… Mitt emellan ljus och mörker kommer ibland den mystiska känslan. En slags stillhet, och känslan av att vara i kontakt med en annan dimension i ett slags tidlöst nuläge.

Jag vet att det jag skriver låter hur konstigt som helst. Ni kanske undrar om jag har fått feberyra. Men man behöver nog kanske uppleva det för att förstå. Här på gården har hänt så många oförklarliga saker genom åren.  Saker som får en att ifrågasätta sitt förstånd ibland. Jag har länge velat skriva om mina upplevelser. Men det är ytterst få jag ens törs berätta för. Risken att jag blir betraktad som knäpp är överhängande.

Men när andra ser fram emot höstmörkret för att tända ljus och mysa, så undrar jag vad som kommer hända när mörkret omsluter gården. För visst är det mysigt med tända ljus. Men när det knarrar av steg på de gamla golvplankorna fastän ingen går i huset känns det märkligt. Det har hänt så många mystiska saker här på gården. Vad kan hända härnäst…

%d bloggare gillar detta: