Vara på väg

Nu har jag gjort ett riktigt fynd minsann, nämligen en stor och rejäl dagbok. Jag har letat ett tag efter en skrivbok att dokumentera livsprojektet i, men det var inte lätt att hitta en bok som var precis vad jag ville ha. Men nu är den här. Det är en riktig bamsebok i format A4 med 330 numrerade sidor. Den har hårda pärmar, vilket är bra så att den inte blir sladdrig. Pappret är lagom tjockt, och avståndet mellan linjerna är perfekt för mig som vill kunna skriva mycket på varje sida. I början av boken finns några indexsidor, och i slutet av den några blanka sidor. Det enda jag saknar är att som förr kunna sätta foton i boken. Jag saknar tiden då jag ivrigt framkallade bilder och satte i album. Det enda som var synd på den tiden var att man fick betala för suddiga och fula bilder, som t ex när man omsorgsfullt tuggade en seg köttbit då någon knäppte ett kort en. Men nog om detta;)

Nu ska jag dokumentera allt som sker i livsprojektet. Jag får bara skärpa till mig så att mina kråkfötter går att läsa någon gång i framtiden. Jag tycker om att läsa i gamla dagböcker och minnas sånt som hände för längesen. Såvida det är ett roligt minne förstås, men de trista går ju att bläddra förbi om man så vill. Hursomhelst kan 300 sidor låta mycket, men om jag känner mig själv rätt lär det inte räcka med en bok innan allt är klart. Ibland är det knappt så jag får stopp på pennan. Men nu har jag nog uttömt detta ämne, så jag sätter punkt för detta inlägg här.

Jag önskar alla en fin ny vecka! 🙂

                                   *****

Ps! Om någon undrar vad livsprojektet handlar om, så finns det jag hittills har skrivit här:

Drömmar kan förverkligas

När det här året började så återupptog jag en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. Jag har förvånat mig själv genom att faktiskt sätta varje dag på pränt, och jag finner också skrivandet lättare än jag trodde det skulle bli. Jag hade ju lite beslutsvånda i början beträffande vad jag ville skriva om, så det kändes bra att sidorna var av ett lite mindre format. Då behövde behövde jag inte känna press att skriva massor varje dag. Men nu har det ändrat sig minsann, och jag har inget emot att bre ut mig om allt möjligt i stort och smått.

Jag har också upptäckt att jag älskar vackra skrivböcker. Det ger mig helt klart mera inspiration att skriva i en bok med fint omslag. Så jag har böcker för olika syften, och förutom dagboken är det böcker för mina studier och lite annat. Nedan kan några av mina skrivböcker beskådas.

Jag har också en resedagbok som väger lite mindre för att hålla ner vikten på bagaget. Men formatet är av bra storlek, och den är inte linjerad invändigt för då kan jag även skissa i den om jag har lust. Nedan kan resedagboken beskådas.

Så har jag påbörjat dagbok nr 2 detta år, för den första som jag började i är full. Den nya är en likadan bok förutom färgen.

Jag kan glatt konstatera att det här att skriva dagligen har blivit en vana som har rotat sig. Det känns numera helt naturligt och har sin plats i vardagen. Dessutom tycker jag om att skriva för hand på papper, och det kan vara en trevlig och avkopplande stund då jag sätter saker på pränt. Jag har väl haft tanken också att en del av skrivandet skulle föras över i bloggen. Men än har det inte blivit så, och det återstår att se hur det blir med den biten. Nu har jag iallafall skapat en rutin att skriva, och det känns bra 🙂

*****************

Nedan finns ett inlägg från början av året då jag började skriva dagbok:

Så är den äntligen här

Ibland händer det att dom börjar snurra i huvudet – en massa tankar om bloggandet. Det handlar om ifrågasättande tankar, som t ex varför jag bloggar. Varför jag skriver är lätt att svara på. Jag älskar att skriva, och har gjort det ända sen jag lärde mig att skriva som barn.  När andra suckade och stönade över att vi skulle skriva uppsats på svenskalektionen, var jag alltid lika ivrig att gripa mig an uppgiften. Jag var inte alls gammal när jag började skriva texter som jag fantiserade om att de skulle bli böcker. Drömmen om att skriva en bok hängde sedan med mig i många år, men efter flera försök som stupade på min fantasilöshet la jag drömmen åt sidan på obestämd tid.

Men så dök det upp ett annat och mera vardagligt sätt att få utlopp för sitt skrivande, nämligen att blogga. Så åratal före den här bloggen startade jag min allra första blogg. Då var bloggandet verkligen på topp, och jag skrev massor av inlägg om allt möjligt i smått och stort. Men så plötsligt en dag slutade bloggplattformen att fungera. Det gick inte ens att logga in och skriva ut sina inlägg. Jag var ganska bedrövad ett tag, och förlusten av allt jag hade skrivit tog sin tid att komma över.

Efter bedrövelsen startade jag om gång på gång, och av olika anledningar blev det med den här bloggen jag fortsatte mitt skrivande. Men ibland snurrar tankarna kring hur jag ska göra med mitt bloggande. Jag vill fortfarande skriva, men vill jag blogga? Och om jag ska fortsätta blogga, så hur vill jag fortsätta? Att skriva en dagboksblogg intresserar mig inte, för jag skriver pappersdagbok varje dag. Men jag kan inte enas med mig själv om något specifikt ämne jag vill hålla mig till. Den berömda ”röda tråden” tycker jag är totalt genomtråkig att hålla sig till. Jag har oräkneliga tankar, intressen och åsikter att sätta på pränt, men då blir det en ”spretig” blogg. Inläggen kommer ständigt att variera mellan att intressera eller att tråka ut – eller kanske rentav uppröra. Bloggen är ”spretig” redan nu trots att jag inte ens har tagit ut svängarna som jag gjorde förr.

Jag kommer tillbaka till tankarna på varför jag bloggar. En anledning är kontakten med mina läsare. Jag tycker att det är roligt både att få och att ge kommentarer, och jag är glad och tacksam för de läsare som är delaktiga i att göra min blogg levande. Men kommentarer från läsare som så uppenbart bara har kastat en snabb blick på rubriken och kanske första meningen, och därefter skriver några totalt oengagerade ord är en bidragande orsak till varför lusten att blogga dör ibland. Den där så tydliga själviskheten tilltalar mig verkligen inte. De som rent ut sagt skiter i vad man skriver och kommenterar som ”goddag yxskaft” borde inte få ta lusten ur mig – men det gör dom. Många bloggare verkar tycka att kontakten med läsare kvittar, och struntar i att kommentera tillbaka. Men för mig är det inte så. Om det vore så kunde jag likaväl göra allt mitt skrivande i pappersdagboken. Hursomhelst så bråkar mina små grå med varandra just nu om hur och vad jag ska göra, och för stunden blir dom inte sams.

Observera att jag är inte ute efter att någon ska berätta för mig hur jag ska göra. Jag vet att jag väljer själv om jag ska fortsätta eller inte. Jag hade bara lust att sätta lite tankar på pränt.

I december skrev jag ett inlägg om att återuppta den gamla vanan att skriva dagbok. Boken beställdes, kom snabbt hem och togs i bruk. När nu årets första månad har passerat tänkte jag följa upp hur det har gått med dagboksskrivandet. Så hur går det med dagboken? Jag kan glatt konstatera att jag har skrivit något varje dag. Bokens sidor är inte märkta med datum, utan endast med linjer. Jag har valt att använda en sida till en dag, och har som rubrik skrivit veckodag och datum. Sidorna är inte så stora, så jag har inte känt något ”prestationskrav” att skriva mycket. Det var både lättare och svårare än vad jag trodde att komma igång med skrivandet.

Det som har varit lättast

Den lätta biten har varit att jag har lagt dagboken så synligt att jag inte kan glömma bort den. Jag är förskräckligt glömsk, så om jag skulle lägga undan den ur blickfånget skulle den nog vara ganska tom nu. Men den har liksom pockat på min uppmärksamhet, och därför har det blivit av att jag har skrivit i den. Innan jag började skriva trodde jag att den svåra biten skulle vara att verkligen få några ord på pränt varje dag. Men hittills har det inte varit så.

Det som har varit svårast

Den svåra biten har varit det som jag trodde skulle bli lätt. Innan jag började skriva tänkte jag att det finns ju hur mycket som helst att skriva om, och vad det blir spelar ingen större roll. Men när jag har suttit med pennan i handen har det kunnat gå segt. Vad är värt att skriva om man ska föreviga en dag på några rader? Vad vill jag kunna gå tillbaka och läsa om någon gång i framtiden? Det är inte så att jag låter mig styras av vad jag vill återblicka på. Men jag är inte road av att varken skriva eller läsa om de allra vardagligaste detaljerna i livet, som t ex vad jag äter till frukost varje dag. Jag har dock blivit bättre på att välja ut vad som känns meningsfullt att skriva, så det börjar flyta på lite bättre.

När jag känner att jag har fått lite flyt i skrivandet kan det bli så att jag frångår att begränsa en dag till max en sida. Men där är jag inte än.

Nedan finns länkar till de två inläggen jag har skrivit tidigare om dagboksskrivandet:

Att återuppta en gammal vana

Så är den äntligen här

För några dagar sedan skrev jag att jag ska återuppta en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. När jag skrev inlägget hade jag ingen bok ännu, och tittade efter en som kan ge mig inspiration att skriva. Det gick fortare än vad jag trodde att hitta en, och att få hem den tog inte många dagar det heller. Nu är den här och den är redan tagen i bruk. Det blev en svart bok med en drake präglad på omslaget, och jag kände så fort jag såg den att den vill jag ha! Det känns roligt att ha kommit igång med dagsboksskrivandet, och jag hoppas att känslan håller i sig. Det ryms inte så mycket text på varje sida, för boken är i A5-format. Men det gör inget, för då behöver jag inte känna att jag ”måste” fylla långa sidor.

Boken kommer inledas med mina mål för 2023. Det blir först de övergripande stora målen, som jag delar upp i mindre mål för hur de stora ska uppnås. Jag började skriva ner målen i en lista innan boken kom, och renskriver därefter listan in i början av boken. Snyggt, prydligt och lättöverskådligt ska det vara – inte klottrigt och otydligt. För detta år ska jag inte endast se till att jag kan gå tillbaka och läsa och minnas saker. Jag ska också följa upp målen, och se till att livet leder dit jag vill. Och det här året får inte livet sätta några flera stora feta krokben,  för det har jag fått nog av.

Såhär ser den ut – boken som ska fyllas med mina ord, tankar, känslor, handlingar, drömmar, planer och mål.

**************

Nedan finns en länk till inlägget om att jag ska återuppta en gammal vana:

Att återuppta en gammal vana

Jag tycker egentligen inte så mycket om nyårslöften, men jag tänker ändå på vad jag vill göra nästa år. En sak jag vill återuppta är en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. Jag har varit en periodare på det området ända sedan barndomen, då min lilla bok med hänglås fick ta del av mina hemliga tankar. Det är en speciell känsla att öppna sin utvalda pappersbok på kvällen, och sätta dagens ord på pränt.  Det här att skriva nästan allt vid ett tangentbord, eller på en display känns inte lika personligt. Det må vara hänt att min handstil tog stryk när jag skadade handen, som fortfarande är stel trots all träning. Men det är ju bara jag som ska läsa i boken, så det spelar ingen roll om texten ser ut som kråkfötter.

Hursomhelst har jag börjat titta efter en bok som ser inspirerande ut. Jag vill lyckas hålla igång skrivlusten. Inte bara för skrivandets skull, utan för att boken ska hjälpa mig att minnas saker. Senaste åren har telefonkameran fungerat som en slags dagbok, men jag fotar ju inte för jämnan. Jag kommer förvisso inte skriva en halv roman per kväll heller, utan hålla texten ganska kort med fokus på vad jag känner är betydelsefullt att skriva. Kanske kan dagboksskrivandet spilla över lite till bloggen också, även om jag inte vill ha bloggen som dagbok. Det är för mycket som känns för privat att dela med sig av. Men det skulle vara roligt om jag kan få lite liv i bloggandet också.

Funderar du på vad du vill göra eller förändra nästa år? Skriver du dagbok?