Browsed by
Kategori: Skrivande

Jag som tänkte skriva ifred…

Jag som tänkte skriva ifred…

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men rätt så bra ändå. Igår var det helt fantastiskt väder, så jag bestämde mig för att sitta utomhus och skriva. Jag ville sitta nånstans i solen och tanka energi medan jag duttade på min telefon. Det tar ju sin modiga tid att dansa pekfingervalsen på displayen, och då kan en njutbar omgivning lindra spirande irritation när jag duttar fel hela tiden😆

Men var skulle jag sitta? Jag ville gärna komma undan vinden lite, för även om den inte var kylig, så blir det kallt i längden att sitta stilla i blåsten. Då kom jag på snilleblixten att gå och sätta mig på ett gammalt brunnslock bakom stallet. Lilla Mannen och Tempis var i stallhagen, och det kunde ju vara trevligt att ha lite sällskap tänkte jag.

Men arabpojken och appaloosapojken hade inga planer på att låta mig skriva. Om man kommer och sätter sig i hagen ska man vara sällskaplig minsann. Och är man det inte så så blir man tillrättavisad på diverse olika sätt.

Första åtgärden mot mattes osällskaplighet var att försöka bita i telefonen. Så jag fick övertyga de båda filurerna om att ajabaja så gör man inte!!! Nästa sätt att påkalla uppmärksamhet var att nosa runt på mig och rycka lite här och där i kläderna. När det inte hjälpte var nästa åtgärd att tigga mulpussar. Om man sätter mulen precis framför ansiktet på matte kan hon inte låta bli att pussas, och de redan nästan sönderpussade mularna fick säkert femtio pussar till.

De båda busarna var därmed nöjda – men inte länge. För matte gjorde ett nytt försök att skriva. Då bestämde de sig för att ställa sig framför henne och stirra henne stint i ögonen.  För då kan hon inte låta bli att titta tillbaka. Dock var de lite oeniga om vem som skulle stå mig allra närmast och stirra. Så medan dom förde sina diskussioner med viftande öron försökte jag skriva.

Men solen värmde gott på pälsarna, och grabbarna somnade framför mig på stående fot. Så blev det nånting skrivet? Nja…inte mycket!😆 Jag hade hunnit bli kall och kände att jag ville gå in igen.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att jag inte ska tro att jag kan få något gjort i sällskap av Lilla Mannen och Tempis. Men gulligt sällskap fick jag iallafall😂

Att ha en inriktning på bloggen

Att ha en inriktning på bloggen

Jag tycker jättemycket om att läsa inlägg med bloggtips från andra bloggare. Ett tips som återkommer är det om att ha en inriktning – en röd tråd. Jag har konstaterat att många kör på den linjen och håller sig ganska konsekvent till något ämnesområde. Men jag tycker att det är otroligt svårt att rama in mig på det sättet. Jag tror att jag skulle få bloggtorka deluxe om jag skulle bestämma mig för att skriva om ett ämne.

Ibland dyker olika tankar om livet och att vara människa upp, och då ”måste” jag sätta dessa på pränt. Tankarna liksom tvingar sig ut genom fingrarna och in i displayen, för jag känner att det är något jag vill säga till er läsare. Men minst lika ofta är det mitt evinnerliga fotande som plötsligt skapar en text som ”måste” sättas på pränt. Ibland är det händelser i mitt liv eller hästarna som drar igång textmaskineriet i hjärnan.

Jag har försökt att hålla ner antalet ämneskategorier i bloggen, men det är svårt när man har en egensinnig hjärna, som producerar text i tid och otid utan att jag ens tänker på det. När som helst under dagen börjar hjärnan att liksom läsa upp en text, och jag skriver ner den om jag har möjlighet. Om jag inte har det glömmer jag bort den, och så får jag ta nästa tåg. Och nästa text kan handla om något helt annat.

Jag inser att det jag just har skrivit säkert låter helkonstigt. För jag läser om hur många andra planerar sitt skrivande. Så till den grad att många verkar ha ett ”lager” av inlägg som pytsas ut via tidsinställd publicering. Visst jag skulle nog kunna få ihop ett lager med texter om jag bara har tiden, möjligheten att fånga allt som huvudet levererar, och högerhanden i funktion igen så att jag kan skriva fortare.

Men då skulle bredden på ämnesområdena öka, och jag skulle komma ännu längre ifrån att ha en röd tråd… Hmm…Det är knepigt det här!

Jag önskar alla en fin dag!😊

Ett stort tack

Ett stort tack

Idag vill jag tacka mina fantastiska läsare! Det har varit extra tidskrävande att skriva sen jag blev skadad och har min opererade högerhand i paket. Jag har glädjande nog fått såna mängder av kommentarer, och förra inlägget fick så många väldigt fina och engagerade sådana. Hur gärna jag än har velat har jag inte hunnit svara på alla ännu. Jag släpar efter för att det helt enkelt tar sån tid att skriva, och under fredagen missade jag att ta värktabletterna som jag skulle, så fokuset var inte det bästa. Men jag kommer att svara alla för att jag verkligen vill det!

Jag läser varje ord från er, och blir jätteglad varje gång ni har läst mina inlägg och tagit er tid att skriva ett svar. Det betyder alltid mycket för mig, och i nuläget hjälper ni mig också att skingra tankarna när jag inte kan göra sånt som jag brukar. Bloggandet ger mig en meningsfull sysselsättning.

Jag gnetar på för att jag brinner för att skriva, och för att denna blogg som är så ny i världen redan har gett mig så mycket. Detta är ni delaktiga i, så återigen ett stort tack!❤

Känns det bra att vara egotrippad?

Känns det bra att vara egotrippad?

Ursäkta mig att detta är ett riktigt surt inlägg för ovanlighetens skull, men även jag kan härskna till om folk uppför sig egotrippat! Jag har funderat på om jag ens ska skriva detta inlägg, för jag vill absolut inte att fel personer ska ta åt sig. Men den som läser till slutet kommer förhoppningvis förstå vad jag menar.

Jag vet att jag har en ny och pytteliten blogg, som förmodligen är sååå jäkla skittråkig för vissa människor som söker intressantare läsning. Och det är fritt fram att tycka det! Jag är ingen bloggdrottning i den rafflande bloggvärlden. Men för den skull vill jag inte bemötas nedlåtande. Visst, jag vet att inte alla egotrippade betéenden utförs endast mot mig, men de STÖR mig ändå.

Så vad gör mig så sur? Jo:

1) Bloggare som sätter i SYSTEM att gå med i grupper/trådar där man ska kommentera varandra enligt vissa regler – men blankt struntar både i reglerna och andras bloggar. Bara dom får kommentarer själva är dom nöjda, och OM dom besvärar sig att kommentera är det med dom två-tre första orden som poppar upp i deras hjärnor när dom ser rubriken eller bilden.

En FB-grupp rensar aktivt ut de egocentriska med jämna mellanrum, men jag vill inte i väntan på deras sorti slösa min tid på folk som skiter i att ge mig av sin tid tillbaka. Min tid är EXAKT lika mycket värd som alla andras tid.

2) Bloggare som går med i grupper/trådar där man ska följa varandras bloggar – men inte gör det. Bara dom själva får följare är dom nöjda. Man meddelar personerna att man har följt som man ska och vad händer? Jo, någon enstaka gör som man ska och följer. Sen finns det två varianter. Den som ska följa ”senare” men inte gör det, och den som inte ens bemödar sig att svara och i tysthet struntar i att följa tillbaka.

Jag trodde i min enfald att det här själviska uppförandet mest bor på Instagram, i en variant där folk som är besatta av att få följare systematiskt följer och avföljer folk.

Vad är det frågan om?? Det står var och en 100% fritt att läsa och följa vilka bloggar och inlägg man vill. MEN om man går med i grupper och trådar som bygger på ÖMSESIDIGHET och läser reglerna (vilket man bör klara när man kan skriva – ja då sitter man inte vid skärmen/displayen och plockar russinen ur kakan och sorterar efter behag. När jag har kommenterat hos någon gång på gång utan att personen kommenterar tillbaka tappar jag intresset för vederbörandes blogg – fullständigt, totalt och oåterkalleligt!

Den som VILL HA något bör vara beredd ATT GE lika mycket tillbaka!

Med dessa ord sagda vill jag avsluta med att tacka ALLA som INTE uppför sig enligt beskrivningen ovan❤️ALLA ni som har ömsesidigheten och respekten för era medmänniskor i er är guld värda, och mina ord gäller absolut inte er!❤️❤️❤️

 

Ett stort och varmt tack!

Ett stort och varmt tack!

Jag vill tacka alla er underbara och snälla  läsare som läste mitt förra inlägg, och gav mig fina, uppmuntrande och peppande kommentarer!❤️ Det värmer verkligen!❤️

Måndagen var en riktigt down dag. Ibland är det bara för mycket som jäklas samtidigt, och har man otur håller det på ett tag också. Det är ju som bekant så att man inte kan påverka precis allt i livet. Men det går inte att det som är tungt bara plussas på, för tillsist börjar man sjunka… När det känns motigt är det jätteviktigt att göra saker som väger upp i den positiva vågskålen. Så i den skålen hade jag även gjort plats för mitt bloggande.

Men när jag inte ens kunde dela mitt blogginlägg på min egen privata profil utan att det försvann, blev det liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Men det har känts lite bättre vartefter dagen har gått och jag har läst era fina kommentarer❤️ Jag är också så tacksam för hjälpen jag har fått att dela det jag skriver❤️

Nu är jag hemma igen efter några veckors paus från verkligheten. Husbilen står parkerad på gården, och det känns lite sorgligt att resan är över. Jag är helt ärligt inte redo för verkligheten så som den ser ut just nu. Visst är det skönt att vara hemma – det är inte mitt hem som är mitt bekymmer – men främst eftersom jag äntligen är med mina fyrfota vänner igen. Jag har saknat dom varje dag, men behövde verkligen komma bort ett tag. Om det hade varit möjligt skulle dom ha fått följa med.

Kvällen var iallafall både vacker och skön, och tillbringades i skogen i sadeln på Lilla Mannen. Min kära, genomgoda, glada, snälla, roliga, nyfikna arabhäst som inte har ett ont hårstrå på hela kroppen. Det brukar sägas att man inte kan köpa varken lycka eller kärlek för pengar. Tänk så fel man kan ha❤️ När man är riktigt lyckligt lottad kan det hända att man råkar köpa någon som till och med gör livet lite lättare att leva när det verkligen tar emot ❤️

Under bilden finns en länk till en liten film från  ridturen. Om man klickar på den kan man följa med oss några steg på vägen, och höra hovarnas fridfulla ljud mot den mjuka stigen 🙂

FAF8006D-FD0E-41B9-A8E5-F3984B8398F5

 

Nattliga tvivel…

Nattliga tvivel…

Är det inte konstigt att något som kan verka vara en bra idé, plötsligt kan kännas lite tveksamt. Eller att nåt kan vara jättekul en dag, och inte alls lika roligt nästa dag. Låter jag velig? Det tycker jag iallafall, och det är jag väl också. Det jag funderar på just nu i nattens mörker i – väntan på den förrymda sömnen – är mitt skrivande.  Jag skrev ju för ett par dagar sen om någon minns att jag brinner för att skriva. Och det har jag inte ändrat mig om. Men jag måste erkänna att det dagliga strulet med att blogga tar udden lite av glädjen.

Det har börjat bli samma visa varenda dag när jag ska dela inlägget jag har skrivit. Vips så är det borta! Så jag försöker några gånger och väntar emellan – med rädslan i halsen eftersom jag är medveten om att jag kan bli avstängd i veckor igen. Ofta får jag hjälp av någon snäll och vänlig person att dela. Ibland funkar det inte för andra heller som vill hjälpa mig.

Är jag löjlig och känslig när jag tar illa vid mig av att bli bortsorterad som spammare varenda dag? Är det bara jag som tycker att det är nervärderande?

Jag har pga min sjukdom en väldigt begränsad energireserv i hjärnan, och det tar mig jättemycket tid att skriva jämfört med hur det var när jag var frisk. Jag skriver blogginläggen för att göra något jag tycker är roligt. Men det känns som att fejjan tycker att jag skriver en massa skit som omvärlden måste skyddas från att behöva se.

Hursomhelst – det som skulle ge mig en daglig dos av glädje ger mig också en start på dagarna i irritation. Ja faktiskt också i besvikelse. Det må vara hänt att jag är överkänslig, men vad ska jag göra åt det. I ett friskare skick är jag det inte, men nu är nu.

Tankarna vandrar vidare. Vad spelar det för roll om jag bloggar egentligen? Vad håller jag på med? Ska jag fortsätta? Varför? Jag ska fundera på det.

Att kunna leva på att skriva…

Att kunna leva på att skriva…

Hur många är det som lever med den drömmen? Jag gör det iallafall – även om det verkar lika långt bort att lyckas som det är till månen. För även om jag råkar älska att skriva – ja jag brinner verkligen för att göra det – så betyder ju inte det att folk älskar att läsa det jag skriver.

Det fanns en tid när jag ville bli författare – ja jag har till och med påbörjat böcker. Men jag blir ju aldrig klar. Jag skulle hinna svälta ihjäl om det vore mitt levebröd. Jag får en idé och sätter igång att skriva så det rasslar i tangentbordet. Men nånstans på vägen hinner jag ändra mig om hur handlingen ska förlöpa, och så måste jag ändra på det jag har skrivit. Eller så får jag en ny idé om en helt annan bok mitt i alltihopa, och drar igång med den ett tag…

Jag betraktar mig själv som en smula hopplös när det gäller att hålla sig till en bok och skriva tills den är klar. Jag var likartat hopplös när jag under många år målade oljemålningar som jag ställde ut och sålde. Jag kunde måla på tre stycken samtidigt. Det gick sällan att hålla sig till en målning. Men då hade jag ju färgens torktid att skylla på – att jag inte kunde gå och vänta på att ett färglager skulle torka klart😆 Många målningar blev det med tiden även om några aldrig blev klara. Ibland ångrar jag att jag sålde nästan alla.

Men för att återgå till skrivandet så står det stilla på bokfronten just nu, och jag ägnar mig mest åt att skriva i denna lilla enkla blogg. Det funkar bra att skriva inlägg, för det behövs inte hundratals sidor för att jag ska få känna glädjen att vara färdig med det jag skriver, utan jag får en portion nöjdhet varje dag😄 Med sina 26 inlägg är bloggen inte ens en parentes inom bloggvärlden, och mig veterligt har bloggen inte en enda prenumerant – men dock några trogna och uppskattade läsare☺️

Jag har det iallafall trevligt och avkopplande när jag skriver, och kan kombinera skrivandet med mitt fotointresse, genom att illustrera inläggen med egna bilder. Det är dessutom jätteroligt när jag får kommentarer på mina inlägg! Det uppskattar jag otroligt mycket, så jag vill tacka alla som läser, och som hittills har bidragit till att göra min lilla blogg levande!❤️

Bilderna är tagna på Öland 🙂 Jag sitter förnöjsamt i min campingstol vid havet och filosoferar.

 

 

Bloggar du av lust eller tvång?

Bloggar du av lust eller tvång?

Vilken konstig fråga kanske du tycker? Varför man bloggar är säkert självklart för var och en. Alla har vi våra skäl.

Jag tycker att det är kul att titta in i andras bloggar, och något jag har sett ibland är att man ursäktar sig om man inte har skrivit nåt inlägg på nån dag eller två (eller flera). Så jag kan inte låta bli att undra vad som händer om man inte skriver inlägg minst en gång om dagen? Har bloggare förväntningar på varandra att det ska ges ut nya inlägg precis hela tiden? Vad händer om nån hoppar över nån dag eller två och inte ber om ursäkt, förklarar sig och skriver ikapp? Slutar folk att läsa då? Gör man liksom bort sig lite i bloggvärlden?

Obs! Jag menar inte att vara dum med mina frågor, utan jag är bara nyfiken😊Det känns på nåt sätt inte lika roligt att blogga om skrivandet ska gnaga i samvetet då man kanske inte har tid, ork, lust eller annat skäl att skriva.

Bilden visar hur varm och svettig jag kände mig i husbilen idag😆😂😎

Hoppas att det funkar nu!

Hoppas att det funkar nu!

Jag vet inte om någon har märkt det, men bloggen har ny adress. Det var allt möjligt som krånglade med den förra som blev fel redan vid starten, så hela installationen är nu flyttad till en annan domän.

Det jag själv har märkt efter flytten är att prenumeranterna som jag hade hunnit få försvann, och länkar jag lagt upp tidigare slutade att fungera. Så det kanske finns några som tror att jag tröttnade på att skriva och kastade in handduken efter endast några stycken inlägg.

Men riktigt så snabbt ger jag inte upp om det krånglar, utan jag fortsätter att sprida mina tankar, upplevelser och bilder i cyberspace! 🙂

Om du råkar vara en av mina förlorade prenumeranter så fyll i formuläret i bloggen igen! 🙂

Ha en bra dag högt uppskattade läsare!😊

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Upp som en sol, ner som en pannkaka

När man har fantiserat länge om något för att sedan planera, försöka lära sig och sedan komma igång känns det spännande och entusiastiskt. En ändlös massa tomma blad ska fyllas med innehåll vartefter inspirationen bjuder på nya berättelser, och för min del har förarbetet med att skapa min blogg gjort mig förväntansfull för första gången sedan jag insjuknade ordentligt. Den har gett mig något nytt att tänka på, och jag har ända sedan barnsben tyckt så mycket om att skapa saker – såväl text och berättelser som målningar, föremål, kläder, växter och allt möjligt jag fått lust med under åren.

Så det kändes skönt att äntligen ha publicerat det första inlägget, och igårkväll sökte jag medlemsskap i några delningsgrupper på FB. Jag fyllde glatt i de uppgifter som efterfrågades och kände att nu är jag på gång!

Men det blev upp som en sol och ner som en pannkaka. FB ansåg att jag gjorde något fel när jag sökte medlemsskapen i grupper som är till för att dela bloggar, och blockade mig från att dela mina inlägg. Detta trots att jag har blivit godkänd som medlem i några grupper. Är det inte gruppägarna och administratörerna som bestämmer vem som får dela inlägg, och vad som får delas i deras grupper? Glädjen över att komma igång med bloggen har förbytts i en jättestor besvikelse, för det är allt annat än roligt att bli blockad när man inte har gjort något fel. Just nu är jag inte så tålig heller, för jag är långt ifrån frisk och bloggen ska vara en hjälp för mig att bli bättre. Jag har förstås överklagat, men har inte fått något svar. Jag hoppas FB tar sitt förnuft till fånga, för man ska inte straffas när man inte har gjort något fel!

Nedan syns en av stränderna där jag tillbringar sommaren. Platsen heter Sandhammaren.

Havet vid Sandhammaren.
%d bloggare gillar detta: