Browsed by
Kategori: Skrivande

Så är det dags igen + lite om mig

Så är det dags igen + lite om mig

Kommentarer 21 kommentarer

Tänk att nu är det dags igen att börja på ny kula för tredje gången, och detta sedan starten av 2023. Det är nämligen dags att inviga dagbok nummer 3. Milde tid vad jag skriver. Det kanske är svårt att tro med tanke på vilken torka som för det mesta råder här i bloggen. Men det är en helt annan sak att skriva dagbok, för i den känner jag mig så fullständigt fri att skriva precis vad som helst. Det är väl i och för sig ingen som hindrar mig från att göra det i bloggen också, men allt vill jag inte att alla ska få läsa. Mina innersta tankar vill jag behålla för mig själv, och det kanske är lika bra det. För även om det jag skriver om för det mesta är ganska alldagliga saker, så är det inte allt som är det. Nej det är både högt och lågt som sätts på pränt.

Likväl som jag skriver om vardagliga, roliga och behagliga saker, så skriver jag även om sånt som gör mig irriterad, arg, besviken eller ledsen. Man kanske som läsare av min blogg kan få intrycket att jag är lite ”mellanmjölk” och mild som person – vad vet jag – men så är det inte. Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna, och jag förnekar mig inte att känna någon av alla känslor man kan känna. Glödande ilska är lika tillåten som sprudlande skratt, och allt däremellan. Gläds jag åt något så gör jag det ordentligt, och retar jag mig på någon eller något så gör jag det med samma intensitet. Känslor får mig att känna mig levande. Jag har inget till övers för toxisk positivitet, och har lika lite till övers för självupptaget navelskådande – vilket man kan få en praktfull överdos av på sociala medier. Dessutom har jag starka och ofta kontroversiella åsikter.

Men tro nu inte att jag inte någonsin säger vad jag tycker till den det berör. För så är det inte. Jag är absolut inte den som bara knyter näven i fickan och reagerar av mig i en bok. Jag kan vara helt uppriktig i ansiktet på vem som helst – om jag finner det mödan värt.

Hursomhelst  blev det ännu en dagbok med en drake på. Jag gillar drakar, så jag byter bara färg varje gång jag byter bok. Jag skriver en sida om dagen, och ibland två. I slutet av böckerna är det inte linjerade sidor utan blanka sådana, och då skriver jag mycket tätare. Varje bok har 224 sidor, så nu kör jag vidare med den gråa draken i några månader.

Det blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt mig i detta inlägg, men det må så vara.

Jag önskar alla en fin ny vecka 🙂

0
En vana som har rotat sig

En vana som har rotat sig

Kommentarer 30 kommentarer

När det här året började så återupptog jag en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. Jag har förvånat mig själv genom att faktiskt sätta varje dag på pränt, och jag finner också skrivandet lättare än jag trodde det skulle bli. Jag hade ju lite beslutsvånda i början beträffande vad jag ville skriva om, så det kändes bra att sidorna var av ett lite mindre format. Då behövde behövde jag inte känna press att skriva massor varje dag. Men nu har det ändrat sig minsann, och jag har inget emot att bre ut mig om allt möjligt i stort och smått.

Jag har också upptäckt att jag älskar vackra skrivböcker. Det ger mig helt klart mera inspiration att skriva i en bok med fint omslag. Så jag har böcker för olika syften, och förutom dagboken är det böcker för mina studier och lite annat. Nedan kan några av mina skrivböcker beskådas.

Jag har också en resedagbok som väger lite mindre för att hålla ner vikten på bagaget. Men formatet är av bra storlek, och den är inte linjerad invändigt för då kan jag även skissa i den om jag har lust. Nedan kan resedagboken beskådas.

Så har jag påbörjat dagbok nr 2 detta år, för den första som jag började i är full. Den nya är en likadan bok förutom färgen.

Jag kan glatt konstatera att det här att skriva dagligen har blivit en vana som har rotat sig. Det känns numera helt naturligt och har sin plats i vardagen. Dessutom tycker jag om att skriva för hand på papper, och det kan vara en trevlig och avkopplande stund då jag sätter saker på pränt. Jag har väl haft tanken också att en del av skrivandet skulle föras över i bloggen. Men än har det inte blivit så, och det återstår att se hur det blir med den biten. Nu har jag iallafall skapat en rutin att skriva, och det känns bra 🙂

*****************

Nedan finns ett inlägg från början av året då jag började skriva dagbok:

Så är den äntligen här

 

0
Tankar om bloggandet

Tankar om bloggandet

Kommentarer 42 kommentarer

Ibland händer det att dom börjar snurra i huvudet – en massa tankar om bloggandet. Det handlar om ifrågasättande tankar, som t ex varför jag bloggar. Varför jag skriver är lätt att svara på. Jag älskar att skriva, och har gjort det ända sen jag lärde mig att skriva som barn.  När andra suckade och stönade över att vi skulle skriva uppsats på svenskalektionen, var jag alltid lika ivrig att gripa mig an uppgiften. Jag var inte alls gammal när jag började skriva texter som jag fantiserade om att de skulle bli böcker. Drömmen om att skriva en bok hängde sedan med mig i många år, men efter flera försök som stupade på min fantasilöshet la jag drömmen åt sidan på obestämd tid.

Men så dök det upp ett annat och mera vardagligt sätt att få utlopp för sitt skrivande, nämligen att blogga. Så åratal före den här bloggen startade jag min allra första blogg. Då var bloggandet verkligen på topp, och jag skrev massor av inlägg om allt möjligt i smått och stort. Men så plötsligt en dag slutade bloggplattformen att fungera. Det gick inte ens att logga in och skriva ut sina inlägg. Jag var ganska bedrövad ett tag, och förlusten av allt jag hade skrivit tog sin tid att komma över.

Efter bedrövelsen startade jag om gång på gång, och av olika anledningar blev det med den här bloggen jag fortsatte mitt skrivande. Men ibland snurrar tankarna kring hur jag ska göra med mitt bloggande. Jag vill fortfarande skriva, men vill jag blogga? Och om jag ska fortsätta blogga, så hur vill jag fortsätta? Att skriva en dagboksblogg intresserar mig inte, för jag skriver pappersdagbok varje dag. Men jag kan inte enas med mig själv om något specifikt ämne jag vill hålla mig till. Den berömda ”röda tråden” tycker jag är totalt genomtråkig att hålla sig till. Jag har oräkneliga tankar, intressen och åsikter att sätta på pränt, men då blir det en ”spretig” blogg. Inläggen kommer ständigt att variera mellan att intressera eller att tråka ut – eller kanske rentav uppröra. Bloggen är ”spretig” redan nu trots att jag inte ens har tagit ut svängarna som jag gjorde förr.

Jag kommer tillbaka till tankarna på varför jag bloggar. En anledning är kontakten med mina läsare. Jag tycker att det är roligt både att få och att ge kommentarer, och jag är glad och tacksam för de läsare som är delaktiga i att göra min blogg levande. Men kommentarer från läsare som så uppenbart bara har kastat en snabb blick på rubriken och kanske första meningen, och därefter skriver några totalt oengagerade ord är en bidragande orsak till varför lusten att blogga dör ibland. Den där så tydliga själviskheten tilltalar mig verkligen inte. De som rent ut sagt skiter i vad man skriver och kommenterar som ”goddag yxskaft” borde inte få ta lusten ur mig – men det gör dom. Många bloggare verkar tycka att kontakten med läsare kvittar, och struntar i att kommentera tillbaka. Men för mig är det inte så. Om det vore så kunde jag likaväl göra allt mitt skrivande i pappersdagboken. Hursomhelst så bråkar mina små grå med varandra just nu om hur och vad jag ska göra, och för stunden blir dom inte sams.

Observera att jag är inte ute efter att någon ska berätta för mig hur jag ska göra. Jag vet att jag väljer själv om jag ska fortsätta eller inte. Jag hade bara lust att sätta lite tankar på pränt.

0
Hur går det med dagboken?

Hur går det med dagboken?

Kommentarer 22 kommentarer

I december skrev jag ett inlägg om att återuppta den gamla vanan att skriva dagbok. Boken beställdes, kom snabbt hem och togs i bruk. När nu årets första månad har passerat tänkte jag följa upp hur det har gått med dagboksskrivandet. Så hur går det med dagboken? Jag kan glatt konstatera att jag har skrivit något varje dag. Bokens sidor är inte märkta med datum, utan endast med linjer. Jag har valt att använda en sida till en dag, och har som rubrik skrivit veckodag och datum. Sidorna är inte så stora, så jag har inte känt något ”prestationskrav” att skriva mycket. Det var både lättare och svårare än vad jag trodde att komma igång med skrivandet.

Det som har varit lättast

Den lätta biten har varit att jag har lagt dagboken så synligt att jag inte kan glömma bort den. Jag är förskräckligt glömsk, så om jag skulle lägga undan den ur blickfånget skulle den nog vara ganska tom nu. Men den har liksom pockat på min uppmärksamhet, och därför har det blivit av att jag har skrivit i den. Innan jag började skriva trodde jag att den svåra biten skulle vara att verkligen få några ord på pränt varje dag. Men hittills har det inte varit så.

Det som har varit svårast

Den svåra biten har varit det som jag trodde skulle bli lätt. Innan jag började skriva tänkte jag att det finns ju hur mycket som helst att skriva om, och vad det blir spelar ingen större roll. Men när jag har suttit med pennan i handen har det kunnat gå segt. Vad är värt att skriva om man ska föreviga en dag på några rader? Vad vill jag kunna gå tillbaka och läsa om någon gång i framtiden? Det är inte så att jag låter mig styras av vad jag vill återblicka på. Men jag är inte road av att varken skriva eller läsa om de allra vardagligaste detaljerna i livet, som t ex vad jag äter till frukost varje dag. Jag har dock blivit bättre på att välja ut vad som känns meningsfullt att skriva, så det börjar flyta på lite bättre.

Skrivandet kan vara en riktigt trivsam stund, och här myser jag till doften av lavendelolja.

När jag känner att jag har fått lite flyt i skrivandet kan det bli så att jag frångår att begränsa en dag till max en sida. Men där är jag inte än.


Nedan finns länkar till de två inläggen jag har skrivit tidigare om dagboksskrivandet:

Att återuppta en gammal vana

Så är den äntligen här

0
Så är den äntligen här

Så är den äntligen här

Kommentarer 34 kommentarer

För några dagar sedan skrev jag att jag ska återuppta en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. När jag skrev inlägget hade jag ingen bok ännu, och tittade efter en som kan ge mig inspiration att skriva. Det gick fortare än vad jag trodde att hitta en, och att få hem den tog inte många dagar det heller. Nu är den här och den är redan tagen i bruk. Det blev en svart bok med en drake präglad på omslaget, och jag kände så fort jag såg den att den vill jag ha! Det känns roligt att ha kommit igång med dagsboksskrivandet, och jag hoppas att känslan håller i sig. Det ryms inte så mycket text på varje sida, för boken är i A5-format. Men det gör inget, för då behöver jag inte känna att jag ”måste” fylla långa sidor.

Boken kommer inledas med mina mål för 2023. Det blir först de övergripande stora målen, som jag delar upp i mindre mål för hur de stora ska uppnås. Jag började skriva ner målen i en lista innan boken kom, och renskriver därefter listan in i början av boken. Snyggt, prydligt och lättöverskådligt ska det vara – inte klottrigt och otydligt. För detta år ska jag inte endast se till att jag kan gå tillbaka och läsa och minnas saker. Jag ska också följa upp målen, och se till att livet leder dit jag vill. Och det här året får inte livet sätta några flera stora feta krokben,  för det har jag fått nog av.

Såhär ser den ut – boken som ska fyllas med mina ord, tankar, känslor, handlingar, drömmar, planer och mål.

**************

Nedan finns en länk till inlägget om att jag ska återuppta en gammal vana:

Att återuppta en gammal vana

0
Att återuppta en gammal vana

Att återuppta en gammal vana

Kommentarer 22 kommentarer

Jag tycker egentligen inte så mycket om nyårslöften, men jag tänker ändå på vad jag vill göra nästa år. En sak jag vill återuppta är en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. Jag har varit en periodare på det området ända sedan barndomen, då min lilla bok med hänglås fick ta del av mina hemliga tankar. Det är en speciell känsla att öppna sin utvalda pappersbok på kvällen, och sätta dagens ord på pränt.  Det här att skriva nästan allt vid ett tangentbord, eller på en display känns inte lika personligt. Det må vara hänt att min handstil tog stryk när jag skadade handen, som fortfarande är stel trots all träning. Men det är ju bara jag som ska läsa i boken, så det spelar ingen roll om texten ser ut som kråkfötter.

Hursomhelst har jag börjat titta efter en bok som ser inspirerande ut. Jag vill lyckas hålla igång skrivlusten. Inte bara för skrivandets skull, utan för att boken ska hjälpa mig att minnas saker. Senaste åren har telefonkameran fungerat som en slags dagbok, men jag fotar ju inte för jämnan. Jag kommer förvisso inte skriva en halv roman per kväll heller, utan hålla texten ganska kort med fokus på vad jag känner är betydelsefullt att skriva. Kanske kan dagboksskrivandet spilla över lite till bloggen också, även om jag inte vill ha bloggen som dagbok. Det är för mycket som känns för privat att dela med sig av. Men det skulle vara roligt om jag kan få lite liv i bloggandet också.

Funderar du på vad du vill göra eller förändra nästa år? Skriver du dagbok?

0
Tankar i natten

Tankar i natten

Kommentarer 26 kommentarer

Månen skiner in genom sovrumsfönstret och höljer rummet i silvervitt ljus. Fullmånen har passerat, men månljuset är ändå starkt. Jag ligger och lyssnar på vinden som dånar i trädkronorna utanför, och känslan av höstens magi är påtagligt närvarande. Tröttheten som har varit min följeslagare hela dagen har plötsligt försvunnit, och mängder av tankar avlöser varandra. I min fantasi har jag under månader skrivit minst hundra inlägg. Händelser och intryck har satts på pränt i mina tankar, för att sedan suddas ut av glömskan likt ord skrivna i sanden. Inspiration kan vara ett märkligt fenomen. Den kan vara närvarande och frånvarande på en och samma gång. Eller helt enkelt bara otillräcklig, och faktiskt väldigt ömtålig.

Det finns så mycket jag vill skriva om – smått som stort, naturen som växlar skepnad, vardagliga små händelser och förundran i ögonblick som kommer och går. Livet är som alltid fyllt av små glädjeämnen, men också av saker som är mer eller mindre svåra. Världen är på många sätt sig inte lik, och jag får lägga mig vinn om att inte låta mig påverkas av fientligheten som har uppstått i samhället i pandemins spår. Rädsla kan ta fram det mest primitiva och aggressiva i människor som annars är ganska timida. Det är sorgligt när människor splittras upp i olika läger. Det är vi mot dom, rätt mot fel, och i rättfärdig respektlöshet kan människor kalla varandra nästan vad som helst. Tanklösheten står i full blom. Tänk om man kunde utvinna energin ur alla ordkrig på nätet. Då skulle man nog inte ens behöva kärnkraftverken längre.

Men nu har jag filosoferat tillräckligt för denna natt, och även om jag kanske inte fick något meningsfullt på pränt har jag iallafall skrivit – på riktigt. Orden finns på pränt utanför fantasin.

Jag önskar alla en härlig höst! Ta vara på allt det vackra vi står inför nu!

Känslan av höstmagi 😀
0
Vårkänslor och skrivlust

Vårkänslor och skrivlust

Kommentarer 42 kommentarer

Så har jag återigen kravlat mig över den höga tröskeln och börjat skriva. Min avhållsamhet från sociala medier har varat från bitande kall vinter till blommande vår. En lång frånvaro kan man tycka, och det var nära att den blev permanent. Jag har väl i ärlighetens namn aldrig varit den flitigaste när det gäller att uppdatera sociala medier. Men det fanns en tid då jag åtminstone underhöll bloggen lite bättre. Jag har ju trots allt alltid skrivlusten med mig i bakhuvudet. Men att blogga innebär (åtminstone för mig) att även vara mera aktiv på sociala medier som FB. Har man lust och ork med det är det väl finemang, men jag har så mycket annat att ägna tankarna åt. Det finns inte utrymme för att engagera mig i allt som alla gör, tycker och tänker.

Men hursomhelst börjar blogglusten att göra sig kännbar. Kanske är det vårkänslor och den spirande grönskan som har satt igång den. Den bästa tiden av året har börjat, och det så efterlängtade ljuset dröjer sig kvar allt längre om kvällarna. Blommor har slagit ut i gräset och i de rufsiga rabatterna, som än så länge härbärgerar såväl ny grönska som fjolårets torra stjälkar och löv. Jag drömmer och fantiserar om den annalkande sommaren, och årets tur med husbilen. Ännu ett år är jag extra tacksam över att ha den, för hur nedsmittat landet än må vara med det uttjatade viruset så kan man ändå semestra i avskildhet. Men visst vore det roligt om någon sevärdhet vore öppen. Lite händelsefattigt blir det faktiskt när allt man vill se är stängt, och man alltid måste akta sig för folk.

Men men, allt är lättare och roligare om våren och sommaren. Så förhoppningsvis blir det lite mera skrivande framöver för min del. Det blir också förhoppningsvis lite lättare att fota om vinden ger med sig lite. Blommorna flaxar stundtals omkring helt frenetiskt i vindbyarna, så det är ett under att inte nästan varenda bild är helt suddig. Men det är som det är, så de får duga! 😀

Men nu är det dags att runda av detta inlägg, och jag önskar alla en härlig vårdag! 😀

0
Krångel i repris

Krångel i repris

Kommentarer 18 kommentarer

I skrivande stund funderar jag på om det är ödets mening att jag ska sluta blogga. Det har nämligen inte gjort annat än krånglat ett tag, och idag blev det återigen krångel i repris. För att göra ett långt ämne kort så blev en uppdatering av WP inte bra. När den backades tillbaka av webbhotellet var bloggen en icke fungerande röra. Tillsist gjorde dom om backupen, och då verkade allt funka. Jag skrev ett inlägg som jag inte fick tummen ur att publicera, men jag kunde iallafall andas ut – trodde jag. För när jag idag började med ett nytt inlägg, fick jag dagens överraskning. Det gick inte att lägga in bilder. Suck och stön!

Nu har jag tragglat ett tag med bildproblemet, och det verkar som ett par bilder har sparats. Om så inte är fallet kan jag berätta att det är en höstbild på allén in till gården, och en bild på Lilla Mannen som tigger morot med Fröken Mumsan i bakgrunden. Inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men jag får se det som ett test om det funkar att publicera. Jag hoppas det så att jag kan skriva det jag hade tänkt. Om någon upplever att inlägget ser konstigt ut layout- , bildmässigt eller på annat sätt är jag tacksam om jag får veta det.

Jag önskar alla en fin höstdag trots att det stormar så man får stoppa stenar i fickorna när man går ut!?

0
Mitt mest lästa och googlade inlägg

Mitt mest lästa och googlade inlägg

Kommentarer 39 kommentarer

Det fanns en tid då mina inlägg om mystiska händelser på gården var de mest lästa. Men sedan en tid tillbaka har jag märkt att ett visst inlägg aldrig verkar falla i glömska i bloggarkivet. Nej det har ständigt visningar via Google, trots att jag skrev det för ett par år sedan. Visst är det roligt när man lyckas skriva ett inlägg som får visningar år efter år. Men i det här fallet känns det samtidigt faktiskt ganska sorgligt, med tanke på vad det handlar om. Inlägget heter ”Känna sig misslyckad”, och jag kan inte tänka mig att alla som googlar på de orden känner sig särskilt nöjda med sig själva. Vad jag kan se har sökträffarna på inlägget gått upp under den pågående pandemin, så situationen i samhället kanske har spätt på känslor som redan var illa nog.

Jag vill absolut inte förringa någons känslor. Men jag tycker att det är så otroligt sorgligt att så många människor känner sig misslyckade. För vad är det egentligen som bestämmer att någon är ”lyckad” eller inte? Är det vad man tror att andra tycker? Och i såfall – vad spelar det för roll? Var och en har sitt eget liv att leva.   Många jämför sig med andra och vad som visas upp på sociala medier. ”Alla” andra är snyggare, smalare och har ett finare hem och bättre liv. Tänk om lika mycket tankeverksamhet skulle ägnas åt att hitta saker att känna tacksamhet för i det egna livet. Hur mycket bättre skulle måendet bli då?

Andra känner sig annorlunda på ett eller annat sätt, och mår dåligt av det. Som om det bara finns ett enda rätt sätt att vara, och alla andra sätt är fel. När i själva verket en människas upplevda ”annorlunda” sätt att vara, bara är ett av miljarder olika sätt att vara människa. Det faktum att vi alla är unika – på riktigt – och att det är så vi är skapta att vara, försvinner i mängden av alla finputsade fasader och olyckliga tankar.

Jag hade inte tänkt att skriva ett nytt inlägg om detta ämne, men här kommer länken till inlägget ”Känna sig misslyckad”. Där utvecklar jag mina tankar om ämnet lite mer.

https://varapavag.se/2018/09/06/kanna-sig-misslyckad/

0