Browsed by
Kategori: Skrivande

När det sjunger på sista versen

När det sjunger på sista versen

Just nu är det en väldigt kluven tid. Det är färgglatt och vackert samtidigt som det är blött och lerigt. Himlen växlar mellan gyllene och smutsgrått ljus. När det är fint ute vill jag inte gå in, och när det är ruskigt ute vill jag inte gå ut. Vissa dagar betraktas bäst genom fönstret, men så blir det ju aldrig när man har djur. Nej hur regnigt och blåsigt det än är, så är det bara att trampa fötterna i gummistövlarna och ge sig ut. Men det är de kära fyrfotingarna värda förstås.

Nu sjunger naturens skönhet på sista versen, och det är en riktigt vacker sådan. Hur mycket jag än avskyr det dagliga regnandet, så blir det iallafall ännu vackrare de stunder när solen tittar fram. Blommorna jag planterade har tyvärr frusit ihjäl under några kalla nätter, men några rosor blommar ihärdigt fortfarande.

Det är inte så gott om frukt i år som det var förra hösten. Då dignade trädens grenar av så mycket frukt, att det var ett under att dom inte gick av. Men det finns tillräckligt för att både två- och fyrfotingar ska kunna höstfesta lite. Hästarna äter gladeligen frukten som den är, medan vi föredrar den i en pajform. Naturligtvis med stora mängder vaniljsås!😆

Ibland har jag svårt att slita blicken från utsikten genom fönstren. I såna stunder brukar jag nästan förundras över att jag har lyckan att få se ut på så mycket skönhet. Och bäst av allt – att jag kan gå ut och befinna mig mitt i allt det vackra. Det gäller att suga i sig ordentligt av alla fina intryck, för snart har skönheten bytts ut mot mörker, smutsbrunt och kyla. Sånt som jag verkligen avskyr. Men snart är inte nu, så jag klamrar mig envist fast i nuet av den sista versen.

Jag önskar alla en härlig dag!😊

Att kunna se tillbaka

Att kunna se tillbaka

Gissa vad jag plötsligt kom att tänka på! Nåväl, det är nog inte så lätt att pricka rätt, så jag ska genast berätta😆 Nu kan jag liksom så många andra gå tillbaka i bloggen och se vad jag skrev om samma datum för ett år sedan! Förutsatt att jag skrev något den dagen förstås. Bloggen fyllde nämligen ett år i somras, men eftersom jag inte varit så flitig med att uppdatera den senaste tiden gick födelsedagen obemärkt förbi. Alltså inget tårtkalas för Vara på väg😆

Det har iallafall varit intressant att se tillbaka på vad jag gjorde och tänkte för ett år sedan. Förra året var verkligen bedrövligt på så många sätt, för livets käftsmällar verkade nästan tävla om att få klappa till mig på truten. Men även ett hemskt år har sina ljusa stunder, och jag biter mig hellre fast vid minnena av dessa. Så vad skrev jag om den 28:e september 2018? Jo, jag skrev ett inlägg om mina tankar om vänlighet. På väg hem från sjukhuset stannade jag till för att ta en promenad. Jag hade högerhanden i paket efter min störtdykning nerför trappan. Det var en strålande vacker dag, och jag hittade en liten skylt med ett mycket fint budskap i en blomrabatt. Jag länkar till inlägget nedan😊

https://varapavag.se/2018/09/28/en-liten-tanke/

När jag ändå tittade på minnen i bloggen, passade jag också på att se tillbaka i fotoalbumet i min knökfulla telefon. Bland de drygt 20.000 bilderna hittade jag fotona jag tog under promenaden. Det är mängder av bilder fyllda av solsken, men jag minns hur stelfrusen jag var när jag gick omkring och fotade😄 Jag delar med mig av några bilder nedan.

Men nu är det dags att återgå till nuet! Jag önskar alla en härlig dag med en färsk bild på årets begynnande höst. Jag är min vana trogen, och har som varje år fotat utsikten genom sovrumsfönstret😄

Ett nytt tappert försök

Ett nytt tappert försök

Jistanes vad tiden går fort! Det känns som det var nyligen jag skrev om sommarens sköna dagar. Men i själva verket var det längesen jag skrev något alls, och jag har lagt ytterst lite tid på nätet. Medan den frodiga grönskan sakta gulnat, och ljumma vindar bytts mot svala, har både orken och lusten att skriva varit som bortblåsta. Jag har dragits med en envis och seglivad bihåleinflammation, som nästan fick huvudet att sprängas i bitar av värk. När den äntligen började ge med sig fick jag nyligen ryggskott. Det var totalt oväntat, för ryggen har jag inte haft problem med. Så livet har varit stillsamt i min lilla värld ute på vischan. När skrivlusten äntligen rann till funderade jag på vad det fanns att skriva om. Men här kommer en liten uppdatering.

Sista försöket att bada är avklarat – säkert inte oväntat😆 Vädret har överlag varit hyfsat bra och stundtals ganska somrigt. Vid månadsskiftet var vattnet dock iskallt, och det var bara min nya lilla fågelkompis som klarade att bada😆

Glittrande och inbjudande vatten som dock var isande kallt.
Söt men lömsk liten kompis som ville bita mig i stortån😆

Det har också gjorts en förbättring av husets fasad på ett av de ställen där det behövs. Nästa steg i renoveringen är planerat. Som ägare av ett gammalt hus har man alltid något som måste underhållas eller lagas…

Så har det förstås varit umgänge med mina kära fyrfota vänner. Hur risig man än är så kan man inte bädda ner sig på heltid när man har djur. Men samtidigt ger det så mycket att vara med dom. Det har tyvärr blivit mindre ridning än jag skulle önska, men då och då har jag trotsat mina sprängande bihålor. Nu vill jag snabbt bli av med ryggskottet!!

Lillkillen provar en sadel.
Frihetsdressyr med Busfröken.
Lilla Mannen pigg och glad efter en skogsrunda.
En härlig skogstur med Tempis och Lillkillen i soligt och varmt väder.

Kisse kommer på besök då och då och vill bli kliad en stund. Det är rogivande att umgås med den lilla ulltussen, och jag blir mer och mer sugen på att skaffa en egen katt igen😃

Så har det börjat dyka upp en ny regelbunden besökare på gården, nämligen en liten råbock. Han brukar kalasa på fallfrukt och svampar, och brukar gå väldigt nära huset. Fotot är taget genom köksfönstret som är oputsat, så därav dess bedrövliga kvalitet😆

Sådärja, nu har jag klarat det tappra försöket att komma igång och skriva igen! Jag har förstås gjort även annat smått och gott, men rundar av här så att inlägget inte blir tröttsamt långt😆 Jag önskar alla en fortsatt härlig dag😊

Bytt kamera i ögonen

Bytt kamera i ögonen

Finns det någon mer än jag som upplever att ju längre tid man avstår från att skriva, desto svårare är det att komma igång igen? Ibland har inspirationen runnit till, men den har inte stannat kvar länge nog för att avsluta ett inlägg. Utkasten samlar sig på hög, medan bloggen ekar tomt och faller i glömska. Lite konstigt är det, för det finns ju egentligen alltid något att skriva om. Det händer små saker varje dag, och jag ser och tänker som alltid. Så varför får jag inte orden på pränt måtro? En orsak jag vet om är att jag sedan en tid har varit så inne i att uppleva nuet. En annan är att senaste olyckan har sugit musten ur mig ordentligt.

Men för att återgå till det här med att vara inne i nuet, så har jag märkt av en förändring som har smugit sig på mig det senaste året. Det känns som om jag har ”bytt kamera” i ögonen. Jag har alltid älskat färger, och har alltid haft en förmåga att njuta av synintryck. Men någonting har hänt med min syn. Det är som om alla färger och kontraster har blivit oerhört mycket starkare och klarare, och jag upplever allt som är vackert med en helt otrolig intensitet. Ibland kan jag rentav se hur det glittrar där det normalt sett inte gör det. Det är helt fascinerande! Jag inser att det jag just har skrivit kan få mig att verka flummig på nåt sätt, men jag kan försäkra att det är jag inte😄 Idag delar jag med mig av några bilder tagna ur vardagen.

Kvällssol över ridbanan.
Lillkillen njuter av det härliga vädret.

Inga foton kan göra mina synintryck rättvisa, men jag fotar massor ändå. Om jag någon gång får tummen ur och köper en kamera, kanske jag kan lyckas få min verklighet på bild.

Vacker blomning utanför lasarettet.

Såhär såg det ut hemikring idag framåt kvällen. Det var som om solen hade någon slags gloria.

Tidig kvällssol över blommande rapsfält.

Så kommer här en bild på en liten vit fjäder. Jag hittar såna på lite alla möjliga ställen, och den här var lite extra ullig och fin.

Just den här lilla fjädern låg på ridbanan.

Så tillsist en bild på mig när jag luktar på äppelblommor. Jag var helt genomblöt efter en regnig promenad utan paraply och regnkläder.

Jag med näsan i äppelblomster.

Jag önskar alla en fortsatt fin vecka!😊

Tankar om bloggandet

Tankar om bloggandet

Jag har tvekat ordentligt att publicera det här inlägget, men nu gör jag det iallafall. Visst är det väl ganska konstigt att man kan tycka att något är roligt, men ändå inte ha lust att göra det? För närvarande har jag kluvna känslor för mitt skrivande, eller rättare sagt för mitt bloggande. Hälsan har satt krokben för orken ett tag, och då har inläggen kommit glesare. Men den senaste tiden har jag växlat mellan att tycka att bloggandet är roligt, till att tycka att det känns näst intill meningslöst. Vissa dagar känns det självklart att jag ska blogga, och andra dagar har jag bara lust att sluta rätt och slätt. Såna dagar ser jag inte nyttan och varför jag ska göra det helt enkelt.

I grund och botten tycker jag jättemycket om att skriva, och även att fotografera. Skapandet av något i form av text och bild är i sina bästa stunder både givande och tillfredsställande. Men samtidigt har funderingarna kring bloggandet som sådant envist vuxit sig starkare. Å ena sidan kan jag sitta i min egen lilla värld och skapa inlägg att publicera. Å andra sidan känner jag mig inte helt “hemma” i den så kallade bloggvärlden. Jag vet att jag inte har full insikt i hur denna cybervärld fungerar, för jag är inte ens långt ifrån i närheten av att vara en storbloggare. Men vissa saker som jag ändå märker synkar inte med vad jag som person uppskattar, och jag vet inte hur jag vill förhålla mig till dessa.

Det finns ett antal bloggar som jag tycker om att läsa av olika anledningar. Det finns bloggare som verkar vara så sympatiska människor att jag gärna skulle vilja träffa dom i verkligheten, ta en fika och kanske upptäcka att man har massor av trevliga saker gemensamt. Men så finns den mindre smickrande sidan av bloggvärlden. I den ser jag den evinnerliga hetsjakten på att få bloggar att växa. Som i så många andra konkurrensutsatta situationer smyger sig mindre positiva karaktärsdrag fram hos de “tävlande”. Själviskhet är något som verkar ha blivit normaliserat i bloggvärlden. Det finns hur många som helst som vill bli “stora” och tjäna pengar på sin blogg, men som struntar blankt i sina läsare. Det enda dom bryr sig om är statistik, försäljning och att få kommentarer. Men vad vill dom ge tillbaka? För det mesta ingenting.

Bloggvärlden är en plats där det odlas prestationsångest bland många som vill synas och räknas. Det märks tydligt när man läser tips och råd om hur man ska lyckas med sin blogg. Man ska uppdatera minst en och helst flera gånger om dagen – oavsett hur fullt upp det är i livet utanför cyberspace. Man ska skriva om ämnen som intresserar, och man ska ta fantastiska bilder med en bra kamera. Det tillrättalagda och perfekta är starkt eftersträvansvärt. Det gäller att ta så många kort med sin fina systemkamera på maten man just lagade, att den är iskall när man äntligen har fått till en bild som duger åt bloggen. Eller så kanske man hinner gå ner 100 gram i vikt för att det tog sån tid att ta den perfekta selfien. När sedan alla under stress producerade inlägg är publicerade runtomkring i cyberspace, kan en massa människor med skev självbild börja jämföra sig med varandra och odla sitt dåliga mående. Detta i sin tur skapar oräkneliga inlägg om folks dåliga självkänsla och mående, när de förvrängda självbilderna jämförs med en massa illusioner. Det är inte särskilt upplyftande att se.

Jag vill förtydliga att iakttagelsen jag beskriver gäller INTE alla, så jag hoppas verkligen att ni som INTE är själviska deltagare i bloggvärldens rat race låter bli att känna er träffade! 

Hursomhelst har jag lite att fundera på beträffande vad jag vill med mitt bloggande.

Bloggen fyller 6 månader idag! En resumé!

Bloggen fyller 6 månader idag! En resumé!

Det känns både längesen och nyligen jag startade Vara på väg. Det var mitt i sommaren den 17:e juli, och jag minns känslan av förväntan när jag publicerade det första inlägget. Hur skulle det gå? https://varapavag.se/2018/07/17/antligen-ar-det-dags/ FB ville dock inte ha med min blogg att göra, och blockade mig snabbt i veckor från att dela den: https://varapavag.se/2018/07/18/upp-som-en-sol-ner-som-en-pannkaka/

Men nu ska jag blicka tillbaka på halvåret som har gått, och har tagit fram en topplista! Statistik kan presenteras på många sätt, och jag har valt att lista Fem i topp bland de nio ämneskategorierna, och de mest lästa inläggen inom dessa!😃

⭐️På 1:a plats kategori Det okända med det mest lästa inlägget av alla jag skrivithttps://varapavag.se/2018/10/20/vad-gommer-sig-i…liga-hostmorkret/. Inlägget jag knappt vågade publicera av rädsla för en ”knäpp-stämpel”, fick också en uppföljare med ungefär lika många visningar: https://varapavag.se/2018/10/29/nar-det-spokar-pa-garden/ . Spökerier verkar uppskattas minsann!😆 Båda inläggen har delats av läsare, och jag blir SÅÅÅ GLAD varje gång någon delar vidare det jag skriver! TACK för det!!❤️

2:a plats kategori Högtidsfirande. Inläggen om mitt julpyntande verkar ha varit ett uppskattat tema. Mest visningar hade: https://varapavag.se/2018/12/01/krangel-med-stakarna/ .

3:e plats kategori Tankar om livet och inlägget: https://varapavag.se/2018/11/25/framsteg-hopp-och-pessimism/

4:e plats kategori Skrivande och inlägget: https://varapavag.se/2018/12/21/ar-du-en-generos…jalvisk-bloggare/

5:e plats kategori Livsnjutning och kategori Hästar (går i varandra en del) och inlägget: https://varapavag.se/2018/12/27/livsnjutning-nar-den-ar-som-bast/ . Samma antal sidvisningar fick även inlägget: https://varapavag.se/2018/12/03/uppdatering-om-arbetsrummet/ i kategori Vardagligt. Det handlar om tapetsering av ett rum i min bostad.

🌞Inlägget som jag själv minns mest ärhttps://varapavag.se/2018/08/07/en-stund-av-vanda/ Jag skrev det under en väldigt känslosam stund i augusti, och det väcker både minnen och längtan.

Jag vill tacka alla som läser och kommenterar det jag skriver!❤️ Det betyder jättemycket för mig!😃

Finns det något ämne du gillar att jag skriver om?

Är du en generös eller självisk bloggare?

Är du en generös eller självisk bloggare?

När jag skriver det här vet jag att jag kan reta upp människor. Jag vet också att de som bäst behöver läsa till sista raden antagligen kommer nöja sig med att läsa rubriken och kanske fram till och med denna mening. Jag har tvekat ett tag med att publicera det här inlägget, för jag vill inte att någon ska ta illa upp – det är absolut inte min avsikt. Särskilt INTE de som faktiskt ÄR generösa bloggare. Men ni vet säkert vilka ni är och ska inte ta åt er! <3

Jag kom att tänka på det här med generositet när jag läste listor med julfrågor som en del bloggare har svarat på. En fråga har handlat om ifall den som svarar tycker bäst om att ge eller få. Det känns fint att se att svaret brukar bli att ge. Men om alla bloggare hade svarat – skulle alla då svara “att ge”, eller skulle några vara ärliga?

Något som verkar vara hett eftertraktat att få i bloggvärlden är kommentarer till sina inlägg. Så fint att något som verkar upplevas otroligt viktigt också är gratis att ge! Då har ju alla råd att vara frikostiga! Så varför är inte alla är det?

Det finns bloggare som är generösa och ömsesidiga på riktigt. Stort TACK och all HEDER till ER! Dessa bloggare besöker, kommenterar tillbaka och ger lika mycket som dom får – alldeles frivilligt. Det finns också dom som tar emot och aldrig ger tillbaka. Inte sällan är det bloggare som verkar göra väldiga ansträngningar för att deras blogg ska bli ”stor”.

För den som verkligen vill hålla liv i kommentarsfältet finns supportgrupper på FB för bloggare. Toppenbra verkligen! Syftet med grupperna är att man läser och kommenterar engagerat hos varandra. Men så finns det dom som inte är ett skvatt intresserade av vad andra skriver. Bloggare som läser rubriken och kanske ytterligare någon rad – eller slår ett öga på en bild – och skriver några snabba ord. Till en känslofylld text kan man få läsa “ha en fin dag” eller “fin bild”. Har man “tur” står det något om rubriken eller inledningen till inlägget, och det är inte helt ovanligt att kommentaren blir helt fel till innehållet i texten. Vad säger det här om den som skriver? Jo, det säger:

“Jag skiter fullständigt i vad du har skrivit, för jag är med i gruppen för att du ska kommentera i min blogg”.

Så vad händer om man någon dag inte har ork eller tid att vara med i dagens tråd som läggs ut i gruppen, och istället besöker någon enstaka bloggare man vill/hinner titta in hos? Här blir det intressant, för det är nu man får sitt kvitto på om ens egen blogg är intressant utanför pliktens gränser. Tyvärr är den inte alltid det om det inte råder tvång att kommentera tillbaka.

Så:

Hur gör du när du när någon har besökt just din blogg och lämnat en kommentar? Tillhör du de generösa bloggarna som vill ge glädje tillbaka? Eller struntar du i det, och fortsätter dela din blogg överallt i hopp om att någon mer ska nappa? Kanske är du med i en supportgrupp, och gör en snabbcheck om den som lämnade avtrycket hos dig är med  i dagens tråd. Då måste man ju ge tillbaka. Kanske läser du översta raden och skriver ihop något lite snabbt? Eller låter blicken svepa över någon bild och drar iväg en rad? Kanske spelar det ingen roll om det du skriver är relevant för inlägget du kommenterar – bara du har gjort din plikt? Eller känner du att du har tur om den som kommenterat hos dig inte är med i tråden? För då slipper du ju ge tillbaka…

Personligen försöker jag verkligen så gott jag kan att vara generös, och jag är ledsen om jag någon gång har missat att vara det. Ibland är det också så att en del som kommenterar hos mig lämnar ingen webbplatsadress, och då kan det hända att jag inte hittar bloggen. Men som sagt – jag försöker.

Jag vill avslutningsvis passa på att ge en HYLLNING till alla generösa bloggare som aktivt och osjälviskt förgyller bloggvärlden!

Om du INTE är en generös bloggare – så VARFÖR inte? Är det ett aktivt val? Hur vill du uppfattas?

Julstämning och bloggtankar

Julstämning och bloggtankar

Nu är julafton nästan overkligt nära, och för min del kunde den gärna få skjutas fram nån vecka. Inte för att jag känner mig det minsta stressad av julförberedelser, utan för att jag vill dra ut på julstämningen och nöjet att vänta!😆 Jag tycker i vanliga fall att den som väntar på nåt gott alltid väntar för länge, men å andra sidan känns det lite tomt när julen är slut och allt mysigt pynt ska tas bort. Jag älskar verkligen att ha julpyntat hemma!😄

Det har varit lite glesare med uppdateringar av bloggen ett tag, och det har haft olika orsaker. Det har dels varit av hälsoskäl, och dels pga att jag känner mig väldigt kluven angående vad jag vill med bloggen och mitt skrivande. Jag har inget intresse av att få uppdrag att skriva om mobilskal etc. Förutom att jag älskar att skriva, så är det roliga med en blogg att nå ut till läsare som verkligen på riktigt har ett intresse av att läsa det jag skriver, och som har en genuin behållning av mina texter och bilder. Men hursomhelst är jag inte i mål med mina funderingar än, så jag får berätta när jag har tänkt klart 🙂

Jag önskar alla en fortsatt härlig dag! Ps! Glöm inte att det blir jul även om man inte handlar och lagar mat åt ett helt kvarter – fastän man är några enstaka personer vid matbordet, och även om man inte shoppar ihjäl sin ekonomi. Kärlek kan varken köpas eller säljas. Låt inte julens budskap gå vilse i kommersialismen.

En levande blogg

En levande blogg

Vad tänker du är en levande blogg? För mig känns bloggen levande när jag har kontakt med mina läsare. Visst, man kan ju publicera inlägg dag efter dag, men om det ständigt ekar tomt i kommentarsfältet får jag med handen på hjärtat säga att det inte känns så roligt. Även om man bloggar för att man älskar att skriva, så är det ju minst lika roligt om någon läser också!

Nu har bloggen hunnit bli fyra månader, och jag är så glad för min lilla läsarskara som tittar in varje dag. Jag är tacksam att ni tar er tid att läsa vad jag skriver, och jag blir jätteglad när ni kommenterar mina inlägg!😄 Några av er har ingen egen blogg, och några av er bloggar själva. Jag tycker att det är kul att titta in hos er och se vad ni skriver om, vilket är väldigt olika.

Sedan någon vecka har jag gått med i en ny grupp på FB som heter Länka med kärlek. Där läggs det varje dag upp en tråd med ett nytt tema som man svarar på när man delar sin egen blogg. På det sättet lär man känna deltagarna på ett trevligt och personligt sätt. Det är inget tvång av vara med varje dag, men när man deltar besöker man alla som har länkat i tråden, och skriver något hos var och en. Personligen tycker jag att det är jätteroligt att titta in hos andra och lämna ett litet avtryck.

Så om du känner att du vill blåsa ännu mera liv i din blogg, och är en person som både vill ge och få tillbaka – då är det här en väldigt trevlig grupp för dig!😊

https://www.facebook.com/groups/251577642180812/?tn-str=%2AF

Jag som tänkte skriva ifred…

Jag som tänkte skriva ifred…

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men rätt så bra ändå. Igår var det helt fantastiskt väder, så jag bestämde mig för att sitta utomhus och skriva. Jag ville sitta nånstans i solen och tanka energi medan jag duttade på min telefon. Det tar ju sin modiga tid att dansa pekfingervalsen på displayen, och då kan en njutbar omgivning lindra spirande irritation när jag duttar fel hela tiden😆

Men var skulle jag sitta? Jag ville gärna komma undan vinden lite, för även om den inte var kylig, så blir det kallt i längden att sitta stilla i blåsten. Då kom jag på snilleblixten att gå och sätta mig på ett gammalt brunnslock bakom stallet. Lilla Mannen och Tempis var i stallhagen, och det kunde ju vara trevligt att ha lite sällskap tänkte jag.

Men arabpojken och appaloosapojken hade inga planer på att låta mig skriva. Om man kommer och sätter sig i hagen ska man vara sällskaplig minsann. Och är man det inte så så blir man tillrättavisad på diverse olika sätt.

Första åtgärden mot mattes osällskaplighet var att försöka bita i telefonen. Så jag fick övertyga de båda filurerna om att ajabaja så gör man inte!!! Nästa sätt att påkalla uppmärksamhet var att nosa runt på mig och rycka lite här och där i kläderna. När det inte hjälpte var nästa åtgärd att tigga mulpussar. Om man sätter mulen precis framför ansiktet på matte kan hon inte låta bli att pussas, och de redan nästan sönderpussade mularna fick säkert femtio pussar till.

De båda busarna var därmed nöjda – men inte länge. För matte gjorde ett nytt försök att skriva. Då bestämde de sig för att ställa sig framför henne och stirra henne stint i ögonen.  För då kan hon inte låta bli att titta tillbaka. Dock var de lite oeniga om vem som skulle stå mig allra närmast och stirra. Så medan dom förde sina diskussioner med viftande öron försökte jag skriva.

Men solen värmde gott på pälsarna, och grabbarna somnade framför mig på stående fot. Så blev det nånting skrivet? Nja…inte mycket!😆 Jag hade hunnit bli kall och kände att jag ville gå in igen.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att jag inte ska tro att jag kan få något gjort i sällskap av Lilla Mannen och Tempis. Men gulligt sällskap fick jag iallafall😂

%d bloggare gillar detta: