När misslyckanden går i repris på repris
Då och då hör eller läser jag om människor som säger sig misslyckas med saker. Men det är ju inte konstigt, för ingen kan väl alltid lyckas med allt. Sånt är livet. Ur misslyckanden kan man få lärdom, och om man får flera chanser kan man dra nytta av den. Man kanske inte var tillräckligt förberedd för sin uppgift, eller man kanske inte hade rätt eller tillräckliga förutsättningar till hands. Ibland har man oddsen emot sig, och ibland kanske man ser ett misslyckande i något som egentligen bara var en lärdom. Eller så vill man inte lära sig ett annat sätt att göra saker – ett sätt som kan fungera bättre. Anledningarna till ett så kallat misslyckande kan vara lika många som de som upplever det.
Det som jag har kommit att fundera kring är när någon säger sig ”alltid” misslyckas, och anledningarna därtill. Naturligtvis kan man ha oddsen emot sig, eller pressa sig mot helt orimliga mål. Men ibland handlar det om betydligt sorgligare skäl, nämligen den mentala inställningen och synen vederbörande har på sig själv. För den som alltid i åratal talar om för sig själv att den är misslyckad och därför kommer misslyckas, skapar en självuppfyllande profetia. Det man tjatar in i sitt eget medvetande – kanske under en hel livstid – kommer att bli en personlig sanning. Och ”sanningen” vill väl dom flesta tro på och agera efter.
Den som övertygat sig själv om sin ”oduglighet” kanske inte kom på idén själv från början. Den kan ha planterats redan i barndomen av otänksamma föräldrar eller retsamma klass”kamrater”. När fröet är sått av någon utomstående och har grott, så vattnas det vidare genom livet av mottagaren, och blir hårt rotat. Men oavsett vem som planterade idén om individens ”oförmåga”, så kommer den att ha en avgörande påverkan på livet. För om man i grund och botten alltid ”vet” att man kommer misslyckas med vad man ska åstadkomma – vad finns det då för anledning att ens anstränga sig till 100%? Att verkligen göra sitt allra yttersta för att lyckas? Att hålla ut när det börjar gå tungt och ta emot? Att se hinder på vägen som något man kan ta sig förbi genom att förbereda sig ifall de inträffar? För innerst inne kanske man faktiskt ”vet” att man inte ens är värd att lyckas. Så med den ”vetskapen” följer också ofta en bristande självrespekt, och varför ska man göra någon man inte respekterar till viljes?
Kanske låter det jag skriver nu oförskämt, och jag menar det absolut inte så. Men den som ”vet” alla anledningar till varför något ska misslyckas, har preppat den banan redan innan starten. Utsäkterna är uppradade redan i förväg och kan plockas fram i tur och ordning när det börjar styra mot diket eller luta uppför. Dörren till att ge upp står på glänt redan från start. Och när det tillsist är dags att göra det, är det urskuldrande talet redan färdigt att hållas. Det är så tragiskt.
För den som tror på sig själv kan uträtta underverk genom sin inställning. Det sägs att tron kan försätta berg, och kanske är det lite att ta i. Men innebörden i talesättet stämmer. Ingen som tror på sig själv räknar upp anledningar till sitt kommande misslyckande redan innan start. Nej man sätter upp ett mål och stakar ut vägen. Det finns ett engelskt uttryck som jag tycker beskriver den där j-vlar anamma-känslan man får när man är 100% inställd på och övertygad om sin förmåga att lyckas, nämligen ”Come hell or high water!” Man tror på sig själv och det finns inga ursäkter på lager – bara plan A, B, C osv med ett och samma mål.
Jag säger inte att det är lätt att ändra syn på sig själv, och på den inställning man har om sig. Men första steget är att bli medveten om den. Därefter kan man börja utmana sina gamla ”sanningar” om sig själv. Som tyvärr vanligen förtjänar namnet livslögner. För vi har alla en enorm inneboende kapacitet om vi lyckas frigöra den. Men då gäller det att se ogräset i vårt sinne för vad det är, och hitta sätt att rensa bort det. Att se igenom de livslögner som planterats i oss, och se oss själva som den vi verkligen är. Bakom alla programmeringar och lögner. Det är nog inte många som tycker att det är okej att ljuga för andra. Men att ljuga för sig själv är helt normalt för så otroligt många. Tills den dagen man verkligen förstår att man gör det – och bestämmer sig för att sluta med det.
Då kan man börja bryta kedjan av misslyckanden som går i repris på repris.
16 svar på ”När misslyckanden går i repris på repris”
Ett mycket tänkvärt inlägg! Jag försöker alltid tänka (eller i alla fall när jag inser att jag gör det) positivt för att det ska gå bra. På något sätt hjälper det och det måste ju vara som du säger att man själv framkallar det dåliga. Det är ren psykologi. Läste nånstans att om man ler när man är eller deprimerar så skickar detta signaler till hjärnan som kan hjälpa att komma ur ”det”. Låter för bra för att vara sant men jag vet att om man skrattar genom tårar, är det skämt tex så känns det genast mycket bättre.
Mycket spännande att läsa så här på kvällskvisten, tack!
Tack så jättemycket! Det glädjer mig att du uppskattade inlägget:) Ja psykologin är en faktor som har enorm påverkan på så mycket i livet. Jag har också läst det här om att le när man är nedstämd eller deprimerad, och har gjort det när jag har gått igenom sånt som känns svårt. Även om det inte ensamt har fått saker att kännas bra igen, så tycker jag att det kan hjälpa till lite när man behöver lyfta sig.
Jag tänker att vi sällan vet varandra ryggsäck. Vi tror oas veta mycket, och att det är bara att ändra attityd osv. Men om man bär på saker som sänkt ens självkänsla och kanske till och med självvärde är det svårt för många att ens våga. Då blir det lite av en känsla att jag kommer ändå misslyckas. Det medför också att man gör det, då osäkerheten kickar in.
Det är precis det jag skriver om. Man kan ha en tung barlast i bagaget oavsett om andra vet om den eller inte, och som jag skriver är det inte lätt att ändra syn på sig själv och den inställning man har om sig själv. Men jag vet också att man kan frigöra sig från sådant som andra har präntat in i huvudet på en, och när man gör sig fri släpper man sin kapacitet fri.
Väldigt bra inlägg. Vi pratade om något liknande på jobbet. Det finns ett ord som är väldigt ”inne” nu då man pratar pedagogik. Kravanpassning . Många tror att det bara står för att inte lägga ribban för högt, men det är precis lika farligt att lägga den för lågt. Barnen måste få känna ett lyckande och där växer man.
Tack så mycket! Ja det går trender inom pedagogiken har jag förstått då jag har närstående inom läraryrket, och det verkar vara många som får ribban väldigt lågt lagd. Krav brukar funka bäst om dom är utmanande med inte oöverstigliga – för både barn och vuxna. Därtill behövs andra saker som t ex att bli sedd, kärlek, stöd och uppmuntran, vilket såväl barn som vuxna tyvärr kan få klara sig utan. En del får raka motsatsen.
Håller med dig fullständigt i det du skriver! Och det är sorgligt hur många som har en negativ syn på sig själva och sin förmåga.
Tack! Ja det är så otroligt sorgligt.
Jag har under flera år reflekterat kring det här med tankar och hur man kan styra sitt eget mående genom att aktivt arbeta med sina tankar. Det är ju enligt mig lite samma sak vad gäller misslyckanden. Tror man redan på förhand att det inte kommer att gå, nej det är klart att det kommer att gå åt skogen då. Inställning påverkar mycket kring hur mycket man orkar och vill kämpa för en sak. Om man inte har rätt inställning från början så kommer man heller inte lägga ner den tid som säkerligen krävs för att klara av en sak. Och då kommer också misslyckanden staplas på hög.
Jag har också i åratal tänkt på samma saker. Tankar är något som är otroligt viktigt att vara medveten om, för de styr och påverkar livet och hänger ihop med huruvida man lyckas eller misslyckas med saker. Så det är bättre att aktivt styra sina tankar än att bara låta tankarna styra, för de talar tyvärr inte alltid sanning. Som du säger så kommer man inte göra sitt bästa, hålla ut och allt som krävs om man har fel inställning från början.
Ett tänkvärt inlägg. Intressant inlägg.
Min första tanke när jag läste inlägget. Var att jag kom på att när jag säger till människor att jag ska träna. Sen av olika orsaker så blir träningen inte av. Då känner jag mig misslyckad.
Men jag är uppfostrad att det är okej att misslyckas. Som du skriver. Att misslyckas kan åxå vara en lärdom =) .
Man tänker nästa gång. Att då gjorde jag ett misslyckande & ska inte göra om det.
Ja, att vända tanken till positivt om ordet misslyckande tror jag att man kan göra. T.ex. -jag misslyckades med detta. Men jag lärde mig detta i det misslyckandet. Tror jag att man kan göra =).
Jag hoppas att detta lät bra =) .
Ta hand om dig & va rädd om dig! Kram!
Tack så mycket! Så fint att läsa att du är uppfostrad att det är okej att misslyckas. Det är något som är så otroligt viktigt att få lära sig från början, så att man har med sig den vetskapen i livet. Då har man grundförutsättningen att se lärdomar i misslyckanden, istället för att dom tynger ner en och får en att känna sig värdelös så man tappar sugen.
Ta hand om dig och var rädd om dig! <3 Kram!
Som du skriver har man tankarna på att något man ska göra kommer att misslyckas då är det nästan helt klart från början att man kommer misslyckas. Det kan också vara så som du skriver att man har på tok för höga mål som ens kropp kanske inte helt enkelt klarar av. Sen tycker jag att det kan vara nyttigt att misslyckas ibland med saker så man kanske lär sig mer på vägen än vad man skulle göra om man lyckades hela tiden.
Ja jag är också övertygad om att det kan vara nyttigt att misslyckas nån gång, för det finns mycket lärdom att hämta ur misslyckanden. Kanske tar man tex en ”rödflagg” på allvar nästa gång istället för att bara köra på.
Och ännu värre om personen till slut slutar våga försöka. Då blir dom negativa tankarna till en absolut sanning, för personen kommer aldrig ge sig en chans att lyckas.
Jag tenderar tyvärr att ställa för höga krav på mig själv. Gör jag något för första gången så ska jag vara jätteduktig på det, vilket ju lätt leder till ett ”misslyckande” fast det kanske var jättebra för att vara första gången.
Det bästa för mig är att tänka: Om en kollega fick ett sådant här resultat. Hade jag ansett att han/hon misslyckats? Och oftast är ju svaret nej.
Ja det är verkligen illa när någon är så säker på att den ska misslyckas att den ger upp om att ens försöka. Jag tror att det är många som ställer högre krav på sig själva än på andra, och som inte ens vill prova sånt som dom inte tror sig vara bra på. T ex är kreativt skapande en sådan sak som jag märkt att många undviker för att dom tror sig inte kunna. Trots att det ger sådant välmående kan många inte ens testa på skoj. Men när någon annan skapat något tycker dom flesta att det blev fint. Ditt tankesätt är bra, och sätter saker i ett perspektiv som får dig att tänka rationellt.