Hur ligger det till egentligen med den lantliga friden? Ja det beror på vem man frågar. Här på gården har det den senaste tiden utspelats ett litet drama. Det är nämligen så att Kisse som har huserat här en lång tid har fått en rival. Nyligen fick någon annan upp ögonen för att man kan bosätta sig här, och konkurrensen blev ett faktum. Den nya husockupanten är en kritvit och skygg katt med mycket barsk uppsyn. Han har helt fräckt på eget bevåg lagt beslag på ett uthus, som Kisse brukar nyttja när andan faller på. Vi tog den lille syndaren på bar gärning en dag när han kom smygande över gården, och helt ogenerat slank in under uthusdörren!

Vad som hände där inne i uthuset har jag ingen aning om. Jag hade ingen nyckel med mig, och kunde därför inte öppna dörren. Jag ville inte liksom katterna försöka åla mig in på magen, för då skulle jag ha fastnat med ändan under dörren. Eller rättare sagt, det skulle ha tagit stopp redan vid tjockskallen? De två antagonisterna fick sköta sitt ifred. Men sen dess har den vita husockupanten börjat dyka upp dagligen.

Jag tyckte att han åtminstone kunde presentera sig när han håller till här. Så tillsist efter ett antal misslyckade försök att få kontakt, beslutande han sig för att falla till föga för mitt lockande på honom.

Först var han vänlig och ville bli klappad, och sen fräste han surt åt mig. Det fick vi ta ett snack om, för så kan man inte uppföra sig. Så vi hade en diskussion om trivselregler här på gården.

Först ville den lille surmulne inte ta reson. Jag beslutade mig där och då för att kalla honom Sir Fräs.

Men efter ett tag blev den fräsige lite vänligare – ja faktiskt rentav lite fjäskig. Så vi får väl se hur det går här framöver. Huruvida Kisse och Sir Fräs har blivit vänner än kan jag inte svara på. Men nu är jag och den fräsige på hyfsat god tass med varandra?

Med denna skildring av hur livet kan vara på landet önskar jag alla en fin dag!