När det spökar på gården…

När det spökar på gården…

Vi närmar oss allhelgonahelgen med stormsteg, och nu är tiden kommen att berätta lite om en av många oförklarliga händelser här på gården. Tanken på att berätta uppstod igårkväll när jag var ute i stallet och gjorde höpåsar. Jag tyckte mig känna en närvaro, och plötsligt slog stalldörren igen ganska hårt trots att det i princip var vindstilla. Jag stelnade till ordentligt, för det var inte första gången dörren slog igen med en smäll. Plötsligt kom jag att tänka på varför vi numera har höförvaring i stallet, när vi tidigare hade en praktisk byggnad för ändamålet. Jag mindes hur livrädd jag var när vi bestämde oss för att flytta på allt hö och aldrig använda byggnaden till foderförvaring igen…

Så tänd gärna ett ljus och sätt dig skönt till rätta i soffan. Svep en filt tätt omkring dig, och föreställ dig att du är med mig här på gården. Jag börjar berättelsen med några ord om min första tid på den märkligaste men finaste plats jag någonsin har bott.

När jag flyttade till gården för ett antal år sen i sällskap med min kära hund kände vi båda två att vi inte var ensamma. Närvaron märktes överallt – inne som ute. Ibland var det bara en stark känsla jag fick, så att håret reste sig lite i nacken. Ibland tyckte jag mig se en skugga intill mig. Med tiden kom jag att märka allt flera saker, men om dessa kanske jag berättar en annan gång. Min stillsamma och vänliga hund kunde plötsligt reagera starkt och morra mot tomma intet med pälsen rest på hela kroppen. På den tiden hade jag lilla Busfröken som var min första egna häst, men hon inackorderades på en annan gård, för stallet här var fullständigt förfallet. Gården hade varit obebodd i många år sedan den siste att bruka den plötsligt dog, och såväl stallet som ladugården stod som de gjorde när han lämnade jordelivet. Under diverse bråte hittade jag till och med rester efter de forna djurens sista måltid. Gårdens liv hade hade verkligen tvärstannat.

Vi går framåt lite i tiden. Jag bodde inte längre ensam med hunden, utan nu även med make, och Busfröken hade flyttat hit tillsammans med makens häst. Vi hade byggt två boxar i andra änden av byggnaden för det skulle kosta på tok för mycket att renovera. Men allt vi gjorde – såväl i huset som i uthusbyggnaderna bevakades. Vissa saker godkändes medan andra vållade rejäla protester. Förändringar verkar inte vara populära bland de bortgångna heller…

På den tiden köpte vi småbalar och förvarade i ett rymligt och luftigt uthus. Det sattes upp ett helt system på väggarna för att hänga färdigpackade och vägda höpåsar i välsorterade rader till de båda hästarnas frukostar, luncher, middagar och kvällsmat. Jag kunde stå långa stunder och packa påsar, och kände mig ofta övervakad. Även om hjärtat ofta slog lite fortare viftade jag bort känslan och sa åt mig själv att sluta vara löjlig. Hur ska man kunna sköta gårdssysslorna om man håller på och tramsar sig? Men en kväll tog det stopp…

Det var en kall och vindstilla vinterkväll när jag gav mig ut för att packa höpåsar. Det var snö på marken, och kändes nästan lite mysigt för en stund. Det var förstås kallt i uthuset, men jag jobbade på så raskt jag kunde i lampans milda sken, för att få ge mig in i värmen igen. Så plötsligt fick jag den där känslan av närvaro igen, och den här gången starkare än någonsin i den här byggnaden. Jag rätade på mig och kunde knappt andas. Känslan när jag såg och hörde hur dörren in till mig sakta började öppna sig var obeskrivlig. Den rörde sig hela vägen upp, och sen stängde den sig lika sakta igen. Det var HELT vindstilla ute, så ingen vindpust kunde ha dragit upp den. När dörren var stängd kändes det oerhört starkt som om någon stod ett par tre meter framför mig, och skräcken fick mig nästan att tappa andan. Lite längre fram i tiden skulle jag få se närvaron, men dit har vi inte kommit än. Men jag visste namnet på mannen som dött så plötsligt, och frågade honom högt om han kände sig ensam. Du kommer kanske tycka att jag är helgalen nu, men jag pratade som den siste bonden på gården stod framför mig i uthuset, och även om närvaron stannade kvar hos mig fick det mig att lugna mig.

När jag kom in i huset igen berättade jag vad som hade hänt, och att jag ville flytta på höbalarna. Jag vågade inte vara ensam i uthuset längre. Så därför flyttade vi in allt i stallet. Jag och hunden var nämligen inte ensamma om att ha märkt av närvaron.

Det blev ett längre inlägg än vanligt, men jag ville förklara lite av allt runtomkring själva händelsen i uthuset. Kanske tycker du att detta är det tramsigaste du har läst, eller kanske har du någon form av förståelse. Men det var ingen lätt sak att ta steget att dela med mig, så jag ber att få slippa eventuella dumma kommentarer.

Härinne förvarade vi hö förr, och här packades alla höpåsar. Men inte längre.

88 thoughts on “När det spökar på gården…

  1. Det är inte ett dugg tramsigt, och har själv stått och pratat med “någon som inte finns” Djur är extremt känsliga för allt sådant, och hade en hund som reagerade på precis samma sätt som din vid vissa situationer.

  2. Åh vad jag skulle vilja vara hos dig en natt! Även om de lät riktigt obehagligt allt, så är de på nå vis spännande ändå.
    Jag tror absolut på att det finns nå. Har själv sett massor i hela mitt 24 åriga liv. Min mamma har ju även berättat för mig att den första jag började ha en riktigt konversation med som liten var en pojke som va vid min säng. Sedan dess har jag alltid sett saker.
    Och är så intresserad av att vidareutveckla mina förmågor.

    1. Jag kan verkligen förstå att du vill vidareutveckla dina förmågor när du har sett och upplevt så mycket! Du skulle nog kunna tycka att det är rätt så spännande hemma hos mig!

    1. Ja det är konstigt att man kan känna sånt stort obehag och samtidigt ändå tycka att det är lite spännande. Men der är väl därför det finns skräckfilmer!😄

  3. Usch, sådant där är så obehagligt! Jag tror egentligen inte på spöken och liknande, men har själv varit med om saker jag inte riktigt kan förklara så det är svårt att döma bort det som trams.

  4. Jag tycker inte alls detta är tramsigt! jag har själv varit med om oförklarliga saker och andar. Kan känna av dom och tar lätt till mig dom. Du är inte ensam om det men det är lite läskigt när man känner sig så övervakad. 🙂

    1. Tack!😊 Ja jag märker nu när jag börjar skriva om det att jag verkar vara långt ifrån ensam om att uppleva oförklarliga saker.

  5. Åh vad kusligt att vara med om, men jag fullständigt älskar att läsa och höra om såna här historier! Vill såklart läsa mer om vad du känt och sett på gården. 😀

  6. Vilka mystiska bilder du har 😀 Detta med övernaturliga tycker jag är så otroligt intressant, samtidigt så blir jag väldigt väldigt rädd inombords haha!

    1. Tack!😃 Så roligt att du la märke till bilderna! Jag har fotat där händelsen i inlägget utspelade sig😃 Jag tycker också att det är intressant, men visst har det hänt att jag har blivit riktigt rädd.

  7. Vad klokt och modigt av dig att prata med den närvaron du kände.

    Visst kan det vara skrämmande många gånger att verkligen få kontakt, sådär som du beskriver, men det finns ingen anledning att vara rädd för det osynliga. Vi är alla omgivna av osynliga energier hela tiden. Vi behöver inte vara rädda för dem.

    1. Tack så mycket! Det kändes som att prata var det enda jag kunde göra i den stunden. Det var så intensivt att jag liksom var tvungen att göra något.
      Numera är jag inte lika rädd som jag var förr, men det kan bero på att det har blivit lite lugnare.

  8. Tramsigt tycker jag inte det är, men jag har svårt att förstå sånt här eftersom jag själv aldrig upplev något sådant, men tänker att det kanske inte är alla som kan känna av sådana energier.

    1. Ja det kan ju inte vara lätt att att förstå när man inte har upplevt oförklarliga saker. Men det känns bra att du är öppensinnad!😊

    1. Det byggdes i slutet av 1800-talet. Jag har fått berättat för mig en del om husets historia, och har även några gamla fotografier från när huset var nytt med sina dåvarande ägare, och några foton på huset och boende vartefter tiden har gått😊

  9. Tycker det är både läskigt och intressant på samma sätt. Har folk i min närhet som både ser och känner av andar. Så nä fjantigt tycker jag inte det är. Förstår dig

  10. Så spännande och intressant. Jag är fascinerad av andliga ting. Har du tänkt ta hjälp av ett medium för att få information om vem / vilka som hälsar på?

    1. Jag funderade mycket på det för några år sen, men sen har det lugnar ner sig på senare tiden. Vi har inte gjort några förändringar här på ett tag, och då är det lugnare.

  11. Åh jag blir alldeles till mig, jag ÄLSKAR sånt här!! Jag har ofta besök men är inte rädd längre som tur är. Är lite av en häxa 😉
    Någon har koll på att du gör det du ska ordentligt.
    Tack för din fina kommentar idag!!!!!

    1. Tack så mycket!😄 Så roligt att du tyckte om att läsa min berättelse! Du får jättegärna berätta lite om dina erfarenheter! Det skulle vara så spännande att läsa!
      Konmentaren från mig förtjänar du!❤️

  12. Men fy vad läskigt! Jag är livrädd för sådant. Dock tyckte jag att det var väldigt intressant att läsa 😊

  13. Fyfan. Senaste som hänt mig var att jag vaknade mitt i natten av att jag kände mig iakttagen och såg en skepnad stå framför sängen. Det var lagom lätt att somna om 🙂

    1. Haha du får kika in på mina inlägg under den ljusa tiden av dagen ifall jag till äventyrs har lagt ut något läskigt!😆

  14. Så intressant att läsa om men usch va läskigt! Jag har faktiskt känt av andlig närvaro men får bara panik & blir livrädd 😅 En gång var jag & min med om något väldigt konstigt här hemma, vi hörde en mansröst från ingenstans som pratade typ väsande på ett annat språk, jag sprang därifrån & min man som inte är rädd av sig egentligen Blev även han lite skärrad! Hur klarar du hålla dig lugn? 😃 Så modigt!

    1. Tack så mycket!😃 Det lät väldigt läskigt det som du och din man var med om också!
      Jag har konstigt nog vant mig lite, men det är inte alltid jag lyckats behålla lugnet😆

    1. Det har blivit lugnare i huset. När vi gör förändringar i huset ökar aktiviteten, och nu har vi inte gjort något på ett tag.

  15. Det är sånt här man ska undvika att läsa 8 minuter i 11 på kvällen ;). Men jag tror dig absolut, jag är själv medial så har sett en hel del. Det är ganska skönt ibland när man behöver tröst av nära som lämnat oss. Men däremot är det obehagligt som i ditt fall, jag hade det så där när jag bodde på Faluns avrättningsplats tidigare. Det var rent av vidrigt där 🙁

    1. Jag får skriva en liten varning vid mitt inlägg fortsättningsvis så att möjligheten att läsa på dagtid inte missas😆
      Men fy vilken förfärligt otäck plats du bodde på!

    1. Tack! Ja jag tror också att det finns mer än vi kan se, men det är svårt att låta bli att tro det efter alla upplevelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: