Vara på väg

Det må vara en trist inledning på ett inlägg om årets bästa tid, men idag blev det en dålig start på sommaren. När jag steg upp och började göra mig iordning för dagen hittade jag nämligen en vidrig äcklig fästing som bitit sig fast på mig. Jag finner knappt ord att beskriva hur förfärad jag blev av denna upptäckt. Den måste ha gett sig på mig precis innan jag vaknade, för den hade inte hunnit snylta i sig av mitt blod. Helt otroligt att man inte slipper undan dessa parasiter, hur många försiktighetsåtgärder man än vidtar 🙁

Men hursomhelst är det juni idag, och den så hett efterlängtade sommaren är här. Dagens sysslor har utförts medan vädret har växlat mellan solvärme och regn. Lite som i Skottland vill jag minnas, och blev genast sugen på att åka dit – trots det växlande vädret. Men frågan är om det blir någon resa i år, förutom en sväng med husbilen. Just nu känns det som om den bästa årstiden springer iväg alldeles för fort. Jag påminner mig om att allt det hårda slitet syftar till en livsförändring, som ska göra livet desto njutbarare på andra sidan berget av arbete. Det är inte så att jag klagar, utan jag önskar bara att sommaren kunde gå lika långsamt som november gör.

Nu har det iallafall äntligen börjat blomma lite i rabatterna, och ögonen har fått ännu mera att njuta av. Veckan som kommer blir extremt intensiv. Men genom att stanna upp i nuet små stunder då och då – när något vackert eller njutbart dyker upp i medvetandet – blir det lättare att orka. I skrivande stund har jag jobbat färdigt för dagen, och sitter vid ett öppet köksfönster och skriver till ljudet av fågelsång. Ljummen luft kommer in genom fönstret och en humla surrar utanför. Här och nu är det riktigt njutbart. Luna sover vid mina fötter, och vi ska snart gå ut till betet och umgås med hästarna.

Jag önskar alla en fin ny vecka!

Idag hälsar jag februari välkommen, och trots att det är en vintermånad känner jag en tidig vårkänsla. Efter en blöt och lerig tid är det frost på marken, men den tar tinat bort fläckvis. Vårens blommor börjar äntligen titta fram i gräsmattan, och sträcker sig mot det efterlängtade solskenet. Det har varit grått och mörkt så länge att jag blir alldeles upprymd inombords av dessa tidiga små vårtecken. Det må vara hänt att de likaväl kan täckas av snö när som helst. Men just nu – efter en lång period av trötthet – ger de mig ny energi som jag så väl behöver.

Vissa saker har gnagt rejält på energin, som t ex att min mans stora operation ställdes in igen. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Ovisshet om när den ska ske är inte rolig, för han behöver den verkligen. Därutöver ställer livet till sig alltmera ju längre väntan blir. För vi hade hoppats på att han skulle hinna läkas, och att vissa saker ska fungera bättre innan förändringarna i livet ska börja verkställas.

Men igår kom iallafall ett väldigt positivt besked om något helt annat, som gjorde mig sprudlande glad. Idag kom dessutom ytterligare ett sådant. Så två glada besked plus vårblommor och solsken har piggat upp mig ordentligt. Våren och sommaren kommer att bli utmanande, tuffa och slitsamma tider. Men det finns ett mål i sikte, och bollen är i rullning – även om den rullar långsamt än. Och om det är något jag är så är det målmedveten, när jag sätter den sidan till.

Jag önskar alla en fin februari!

Det är verkligen tur att det är våren som närmar sig och inte hösten, för det är väldigt mycket att hantera i livet nu. En av de saker som håller näsborrarna över ytan är just vetskapen om att våren är riktigt nära. Jag behöver verkligen ljuset för att få ork till allt, och lite värme gör livet lite mindre arbetsamt. Det ska bli så skönt att slippa köra tunga skottkärror med ved i uppförsbacke till huset, även om det är en av alla sysslor som besparar mig utgiften för ett gymkort. Det ska också bli skönt att slippa använda pannlampa till utomhussysslorna om kvällarna. Så våren är så efterlängtad och välbehövlig.

Men hur mycket jag än har att göra i livet, så har jag alltid varit noggrann med att dokumentera vårtecken. Så även detta år. Det går inte att undgå att se när t ex små blommor tittar fram, och då fotar jag dom – hur oansenliga dom än må vara. Det är så underbart att se hur nytt liv  börjar spira bland de torra resterna av fjolårets grönska. Nya tider och det förflutna möts här i nuet. Trädgården ser rufsig och tufsig ut men det gör inget. Det viktiga är att den vaknar igen.

Jag tar mig också en liten stund ibland till att sitta vid vattnet på tomten. Det är så rogivande att se och höra hur det som var ett tjockt snötäcke forsar förbi. Det här att kunna flika in en liten stund av andrum bland allt man har att göra betyder så mycket, om man vill hålla i längden. Jag har ju tyvärr erfarenheten av att braka ihop totalt med mig i bagaget, så jag varken kan eller vill köra på oavbrutet som förr.

Nu ska jag ta tag i återstoden av dagen. Det finns en hel del att beta av, och jag lär inte ta rast utomhus igen denna dag. Det blåser nämligen så hårt och kallt att näsan blir illröd när jag går ut.

Jag önskar alla en fin fortsättning på dagen!

Så är den äntligen här, den efterlängtade tiden då pionerna blommar. När man som jag älskar  både blommor och starka färger, är det en fest för ögonen. Vi har pioner på olika platser i trädgården, och de som växer intill husväggen slår ut först. Sen kommer de andra vartefter. Jag förundras som alltid när jag ser sommarens fägring över att naturen skapar så mycket skönhet. Som vanligt har jag dokumenterat det vackra med min telefon, så att jag kan dela med mig av blomsterprakten till mina läsare.

Det finns en slags trygghet i naturens cykler. Även om jag får erkänna att jag inte uppskattar dom alla lika mycket, så känns det skönt att veta att vissa saker är förutsägbara i en föränderlig och på många sätt galen värld. Vad som än händer omkring oss människor i stort som smått, så lever naturen sitt eget liv. Grönskan och blommorna behöver inte vänta på varken lön eller bättre tider för att slå ut, och vi människor kan njuta fritt av fägringen vi ser omkring oss.

Den här sommaren är väldigt speciell. Det är så mycket nytt och spännande på gång i livet, samtidigt som konsekvenserna av olyckan förra våren fortfarande påverkar väldigt mycket. Det nya livet vävs ihop med nya förutsättningar, och jag blickar framåt med förväntan mot möjligheter istället för begränsningar och vad som gått förlorat. Varje gång livet delar ut sina feta dråpslag, får man samtidigt en möjlighet att se och uppskatta det man har kvar. Man får en möjlighet att fördjupa sin tacksamhet.

Egentligen var det här inlägget bara tänkt att handla om pionerna, men det drev iväg och blev filosofiskt. Men så kan det bli, och så får det vara.

Jag bjuder på ytterligare några bilder, och önskar alla riktigt härliga sommardagar! 🙂

Ifall någon undrar vad det är för olycka jag skriver om, så finns en länk här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/