Vara på väg

Tänk att Lucia redan har hunnit passera. Det märks inte när man är utomhus här i Regnland. Nederbörden trummar mot fönstren, och skvalar ner över den sedan länge övermättade marken. Nu är också tredje ljuset i adventsljusstaken tänt, medan världen utanför är som den ruskigaste fulhösten. Jag vet att det är lönlöst att klaga på regnet, men undanbeder mig klämkäcka kommentarer för att jag ändå gör det. För nu är det vatten och lerigt nästan överallt, och det går inte ens att ta sig till stall och hagar utan högskaftade gummistövlar. Ibland fastnar jag med stövlarna i leran när jag är ute och gör gårdssysslorna, som om det vore kvicksand jag trampar i. Så några minusgrader är hett efterlängtade trots att jag ogillar kyla.

För tre dagar sen fick jag dock uppleva ett halleluja-moment. Plötsligt sprack den blygrå himlen upp och solen tittade fram en stund. Jag halade genast fram telefonen ur fickan, och tog några kort för att dokumentera denna sällsynta stund. Det var en fröjd att se solen stråla över hagen på mina fyrfota vänner. Dom har fått gå i regn så det räcker och blir över. Men man kan ju undra om Pari gillar lera, för han rullar sig i den så han blir alldeles kletig. Så har jag en återkommande utmaning att få bort lerinpackningen från manen och svansen. Eller också kanske han gillar när jag får kämpa på extra mycket med ”piggeborsten”, för han älskar att bli ompysslad;)

Det har också blivit att jobba på julstämningen genom att gå åka och äta julbord. För min del var det flera år sen jag åt ett sådant på restaurang. Ja jag har inte ätit ett fullfjädrat julbord hemma heller på evigheters tider, då jag finner det meningslöst att laga mat så det räcker åt ett helt kompani, och sedan äta allt torrare rester i ett antal dagar. Men maten var god, sällskapet var trevligt, och sen blev det paltkoma i timtal efteråt.

Den här veckan har vi haft hantverkare i huset som har gjort olika jobb. Det är skönt när saker blir gjorda, men samtidigt jobbigt för golven blir så blöta och lortiga när folk går inomhus med skorna på. Det är inte alla som gör det, men vissa kan aldrig ta av sig skorna utan klampar in oavsett hur skitiga dom är. Jag får väl erkänna att jag bokstavligt talat avskyr när folk går in i mitt hem med skorna på. Andra må tycka att det är helt okej, men jag tycker att det är respektlöst. Så himla kul är det inte att städa hela tiden. Hur som helst blev inte det stora jobbet som jag tänkte visa riktigt klart. Det skulle bli det i fredags, men det sista av det blir klart om ett par veckor. Det syns iallafall att det blir fint, för det är det redan fastän det sista fixet kvarstår.

I övrigt så har helgen har varit lugn. Vi fick hem nån smitta, och är snoriga, hostiga, frusna och har ont i halsen och lite överallt i kroppen. Vet att vissa hantverkare hade sjuka barn hemma, och bacillerna (eller vad det nu var) följde med till oss. Så det har mest varit göra det nödvändiga för att ta hand om djuren.

Nu rundar jag av här för jag ska lägga min risiga lekamen i ryggläge. Ha det så bra tills vi ses igen!

Tidigare i somras skrev jag ett inlägg som tyvärr gick förlorat när bloggen återställdes med hjälp av en backup. Det hette Welcome to the Jungle, och handlade om hur jag röjde i den nästan ogenomträngliga skogen för att skapa en ridväg. Om det bara hade hängt på mig skulle jag fortfarande inte ha kommit långt nog för att få till en hyfsat lång ridtur. Men häromdagen fick jag en väldigt fin överraskning. Det visade sig att grannen som bor på gården intill är otroligt snäll. Han är en gammal gentleman som blev jätteglad för att jag vill rida i skogen. Jag frågade honom för ett tag sen var man kan rida, och undrade om det går bra att göra det på hans mark.

Så en kväll gick han med på en promenad för att visa var man kan ta sig fram till häst, och det visade sig att jag lätt kan ta mig ut till hans skog från min egen stallknut. Det behövde dock röjas en del först, även på hans mark. Så häromkvällen blev jag riktigt rörd. Det visade sig att den snälle gamle mannen hade röjt hela vägen själv – trots att jag skulle komma dit och röja men ännu inte haft tid. Han tog stolt och glatt med mig på en skogspromenad, och visade mig min nya ridväg. Inte nog med att den var fantastiskt fin, så hade han satt färgade band på träden längs vägen så jag inte ska rida vilse i skogen. Jag hade nämligen berättat om mina svårigheter med mitt obefintliga lokalsinne.

Tänk att det finns så snälla och omtänksamma människor! Jag är så tacksam och blir alldeles rörd när jag tänker på att han gjorde något så fint för mig. Hästarna har fått börja bekanta sig med sin nya ridväg, och på bilderna kan Lilla Mannen beskådas när han ivrigt promenerar med mig i skogen.

Jag önskar alla en fin ny vecka! 🙂

Sommaren springer mot sitt slut med oförminskad fart, och medan jag har varit frånvarande här har jag jobbat vidare med livsprojektet. Frånvaron har dock inte varit frivillig, utan har berott på problem med internetuppkopplingen. Jag bytte leverantör för att få bättre uppkoppling, men den blev istället nästan obefintlig. Så det blev tvunget att byta igen. Men nu har de frustrerande procedurerna nått sitt slut, och jag har lyckligtvis hyfsat bra kontakt med omvärlden igen.

I skrivande stund är jag väldigt trött. Det har som vanligt varit mycket slitsamt arbete, men så länge man sköter sig själv efter sin egen planering går det att klara. Det är när man måste ta hjälp av hantverkare som det blir nästan övermäktigt tröttsamt. För de kommer ofta inte när det är bestämt, gör inte allt som ska göras, håller inte tidsplanerna, kommunicerar bristfälligt, och sist men inte minst skitar dom ner i huset och kastar skräp omkring sig överallt.  Jag ska väl i rättvisans namn säga att vi haft ett par här som har varit ordentliga. De som jobbar här nu är väldigt trevliga, men jobben ligger efter ordentligt och huset är en enda röra. Samtal med den ansvarige ger inget hopp om bättring. Den som planerar jobben på firman verkar (vilket inte är ovanligt) vara helt malplacerad i sin yrkesroll. Och det säger jag inte för att vara elak, utan för att jag vet det utifrån min egen yrkeskunskap.

Men nu har jag ordat klart om detta, och växlar över till ett roligare ämne. Hästarna har fått en ny beteshage, vilken är en förlängning av den första. Jag tyckte att den var jättestor, men dom är duktiga på att äta så det behövdes mera bete. Det tog några dagar att göra den, och jag vet att jag har sagt det förr – jag behöver verkligen inget gymkort. Där det var som hårdast i marken fick jag slå 50 gånger på stolparna för att få ner dom. Där det var mindre hårt gick det åt minst 25 slag. Slagaren i sig väger 8,5kg, vilket kanske inte låter så mycket. Men efter några hundra slag börjar den ändå kännas lite tung;)

Men glädjen att se hästarna springa omkring och frusta i sin nya hage uppväger allt. Jag har alltid önskat att jag kunde ge dom riktigt stora härliga ytor att springa på, och nu är den drömmen uppfylld. Jag blev alldeles varm i hjärtat när dom tog fart och sprang fort som vinden hela vägen uppför och tillbaka, gång på gång. Milde tid vad dom är snabba. Sträckor som tar sin tid att för mig att gå avverkar dom på sekunder.

Nu ska jag ta tag i vad som återstår att göra den här kvällen. Jag önskar alla en fortsatt härlig helg! 🙂