Browsed by
Kategori: Hästar

Att hitta sig själv igen

Att hitta sig själv igen

Har du någonsin tappat bort dig själv fullständigt? Sådär som när man går vilse i en främmande skog? Man går och går och försöker hitta ut, men alla steg bildar cirklar. Varje nytt försök att hitta rätt leder tillbaka till den vilsna utgångspunkten.

Det var så jag tappade bort mig själv när jag blev sjuk i början av förra året https://varapavag.se/om-mig-och-vara-pa-vag/. Jag kände mig själv utan och innan, och plötsligt visste jag inte längre vem jag var. I början var jag för dålig för att ens försöka leta efter mig själv, men så snart jag började sökandet gick jag vilse. Gång på gång.

När man har litat på sig själv och sin förmåga i så många år, och varit sin egen guide genom livet, blir det väldigt tomt när man inte längre finns där för sig själv. Det är som om kompassen har lagt av och vägvisaren har försvunnit. Det blir som ett skrämmande vakuum.

Men efter oräkneliga cirkelgångar i den okända snårskogen som blev mitt liv, har jag äntligen till fullo insett att jag måste börja lyssna och lita på det ledljus jag har haft med mig i livet. Min intuition har alltid funnits där, och den har talat till mig i alla år. Förr lyssnade jag på den, och den räddade från olika tråkigheter. Rösten som talade till mig när dåliga saker var på väg att hända var stark och envis. Den kunde tom väcka mig mitt i natten för att berätta vad jag omedelbart måste göra, för att förhindra vad som skulle ske.

Men vartefter stressen och övermäktiga krav tog över livet mer och mer, lyssnade jag allt mindre inåt. Till slut fick jag bara obehagliga och diffusa varsel innan saker skulle hända, och då var det redan försent. Innan jag kraschade visste jag redan att något riktigt dåligt skulle slå omkull mitt liv. Men jag visste inte när eller hur – att det var i bilen mitt liv skulle ta tvärstopp.

Nu har cirkelgången äntligen tagit mig åt rätt håll. Jag har börjat lyssna inåt. Jag har sökt mig in i mitt sjuka, trötta och skadade jag för att hitta mig själv där inne. Det är så många som vill förändra sig själva när något händer, och som inte är nöjda med den dom var. Jag vill hitta tillbaka till den jag innan jag slutade lyssna inåt och livet föll i bitar. Jag tyckte om mig själv och litade på mig själv. Jag var min egen vän. Mitt gamla jag måste finnas där inne nånstans bland glömska och förvirring. Jag vet att jag är där, och jag ska hitta tillbaka till mig.

I ensamhet och stillhet söker jag mig inåt. Jag lyssnar, mediterar, kanaliserar, visualiserar, känner och vilar. I tystnaden börjar jag höra mig själv igen. En liten röst långt inombords, men som sakta blir tydligare. Det är en stor känsla. Som att få kontakt med en gammal efterlängtad vän.

Idag har jag tillbringat tid med min själsfrände Lilla Mannen. Vi är så nära varandra att våra hjärnor verkar ihopkopplade. Han ser rakt in i mig med sina stora vänliga ögon, och han ger mig av sitt stilla lugn, kärlek och en känsla av att vara tillfreds.

Nu kan jag äntligen sluta att bara hoppas. För även om jag inte vet hur, så vet jag att allt kommer bli bra nån gång igen.

En doft av vår

En doft av vår

Har min näsa blivit helt knasig, eller luktar det verkligen vår i luften? Jag har känt vårdoften hela helgen! Gräset i trädgården är grönare än i somras, och när regnet faller på den knappt frusna marken luktar det som om grönskan är redo att vakna till liv igen. Tänk om påskliljor och tulpaner börjar titta fram under de vissna löven! Några solglimtar och lite fågelkvitter gör illusionen av vår nästan perfekt.

Hursomhelst har helgens väder varit behagligt. Jag har varit makalöst trött, men har ändå tagit mig ut och ridit. Det är ganska konstigt egentligen, att innan jag sitter i sadeln kan jag vara så trött att jag undrar om jag ska ramla ur den. Men så länge jag rider är det som om jag får energi från hästen. När jag kliver av igen är jag åter lika trött, och nu ligger jag på sängen och känner mig så urlakad att det värker i kroppen.

Men det finns ingenstans jag hellre vill vara än i sadeln, så hursomhelst är jag otroligt glad att jag kan rida igen!😃 Bättre kan en helg inte bli!

Tufft in i det sista

Tufft in i det sista

2018 var ett fruktansvärt tufft år. Jag hade som så många andra tänkt skriva nån sorts trevlig årskrönika med många bilder, men så blev det inte. Dels har hjärntröttheten haft mig i ett extra hårt grepp ett antal dagar, så jag har inte klarat att skriva några inlägg. Jag har med nöd och näppe klarat att läsa lite. Dels har jag inte velat ”återuppleva” allt som har hänt i form av sjukdom, förluster av olika stora saker i livet, chockerande svek, olycksfall, operation, upprepade dödsfall bland närstående mm.

Årets allra sista kännbara förlust inträffade på nyårsafton. Därefter var det bara att ägna sig åt den sedvanliga nyårssysslan – att hålla rädsla och panik i schack i stallet. Många älskar nyårsafton. Jag avskyr denna dag. En av hästarna är så rädd att han kan skada sig själv. Han springer runt i boxen och stegrar sig när det låter som kriget utanför stallet. Det gör så ont att se honom plågas, samtidigt som rädslan att en raket ska flyga fel och antända byggnaden alltid finns. Skjutglada människor kan inte heller hålla sig till tolvslaget, utan det börjar smälla redan före nyårsafton. Så det är en väldigt påfrestande tid.

Som tur var bjöd 2018 på en enastående sommar, vilket underlättade lite när jag kände mig helt väck av både sjukdom och sorg. Nedan finns ett par bilder från sommaren. Under årets sista dagar lyckades vi också hindra att få gården förstörd pga expropriation av marken där vi har hagar samt jordvärmen till huset. Känslorna gick från växande kaos till extrem lättnad.

Nu är det ett nytt år, och det inleddes med ett oväder som hette duga. Det blåste så hårt att det var ett mirakel att byggnaderna klarade sig från skador. Just nu är jag väldigt trött efter ett antal rätt så extrema dagar som avslutning på ett rekordjobbigt år.

Jag väljer att tro att 2019 blir ett bättre år. Det sägs att ingenting varar för evigt, och det måste även gälla svårigheter. Jag fortsätter att kämpa och tro att allt inklusive min hälsa kommer bli bra. Man får aldrig förlora hoppet och ge upp, för då om aldrig förr är det riktigt kört.

Jag önskar alla en riktigt God Fortsättning på det nya året!

Livsnjutning när den är som bäst

Livsnjutning när den är som bäst

De senaste dagarna har inte endast fyllts med god mat och trevligt umgänge, utan vi har också åkt iväg på en härlig utflykt. Om det är något jag verkligen älskar, så är det att åka iväg och rida i storslagen natur. Skog och vatten är de bästa platserna för batteriladdning, och när man dessutom sitter i sadeln på sin fyrfota bästis kan det inte bli bättre! 😀 På juldagen lastade vi hästar och åkte till naturreservatet Omberg. Där finns riktigt gammal trollskog, samt hur mycket stigar och vägar som helst, varav vissa följer Vättern med en hisnande utsikt. Med jämna mellanrum finns rastplatser där man kan beundra utsikten, och slå sig ner vid bord och bänkar och fika om man vill.

Jag är såpass bra nu efter fallet nerför trappan att jag kan “åka häst”. Jag saknar fortfarande full rörlighet och motorik i en del av min opererade högra hands fingrar. Dessutom behövs inte mycket för att handen ska göra riktigt ont. Men min genomsnälla arabhäst Lilla Mannen tar hand om mig på bästa sätt, och han bar mig lugnt och fint längs stigar och vägar! 🙂 Han må kunna springa nästan hur fort som helst, men han är också en genomsnäll lunketuss som bara gör det jag ber honom om! 😀

Vi red längs vattnet när solen gick ner, och det var så vackert att det nästan var en andlig upplevelse. Tyvärr kunde jag inte fota alla underbara vyer, för jag var tvungen att fokusera på ridningen. Det var bitvis halt på vägen som var väldigt kuperad, och det gled lite under hovarna ibland trots broddarna. Dessutom mötte vi bilar då och då på den trånga vägen, och det stupade ibland rätt rejält ner mot vattnet på den sidan vi red. Så det var fokus i nuet som gällde. Vi hade också med oss en kaffetermos och lussebullar och det smakade riktigt gott efter en rejäl nypa friskluft! 😀

Jag tog några bilder när det passade sig, och med dessa önskar jag alla en riktigt God Fortsättning! 😀

Nu äntligen!!!

Nu äntligen!!!

Gissa vad jag såg när jag vaknade och tittade ut idag! Snö!!😄 Som jag har väntat och längtat! Jag avskyr verkligen när det är mörkt för jämnan, för det gör mig ännu tröttare. Men nu är det äntligen lite ljusare ute, och julstämningen trappades upp ett snäpp. Jag blev så glad att jag fotade snön både inifrån fönstren och utomhus!😄 Det var så mysigt!

När jag ändå var i stämning kom jag igång med att klä granen. Tyvärr kan jag inte visa något färdigt foto ännu, utan visar istället hur stökigt det ser ut med alla kartonger när jag är mitt i påklädningen!😆

Just nu ligger jag i soffan och vilar mig för att få ihop lite ork tills hovslagaren kommer om en stund. Jag har inte lyckats kravla mig upp ur senaste svackan ännu, utan är fortfarande sketslut. Skulle mycket hellre ligga kvar ett tag. Det tar sin tid att göra pedikyr på hästarna, och vinterskoningen med sulor och broddar tar ännu längre tid. Men pållarna verkar också glada åt snön, och jag tog några kort på Lillkillen som busade runt lite😊

Jag önskar alla en fortsatt härlig dag!😊

Nu är jag helt sketslut!

Nu är jag helt sketslut!

Tänk så man kan förfalla egentligen. Från vältränad och superenergisk till fullkomligt orkeslös. Ibland är det svårt att acceptera vilket vrak jag har blivit jämfört med hur jag var. Tålamod är en dygd sägs det, men ibland tryter det. Jag längtar efter att vara stark igen, och jag längtar tillbaka till tävlingsbanorna.

Idag fick jag ett ryck och gjorde ett tappert försök att motionera. Det blev blygsamma 2,5 km promenad varvat med jogging tillsammans med min trogne följeslagare Lilla Mannen. På vägen bort var det bara rått och blåsigt väder, och på vägen hem kom först ett regnväder som övergick i snö – naturligtvis i motvind också😬

Nu är jag totalt sketslut och måste gå och lägga mig. Lilla Mannen är lite uppvärmd, superpigg, och drog iväg på race med bakutsparkar i hagen. Magen knorrar men jag får äta när jag har vilat mig. Det ska bli nyttig mat är tanken. Jag ska j-klar i mig komma igen hur lång tid det än ska ta!!💪👊

Min vänliga och fridfulla arabhäst❤️

Nedan: Sängen är nära!! Sååå skönt att komma hem och pusta ut!!😆

Att tampas med en odåga …

Att tampas med en odåga …

Har du också såna dagar då du tänkt dig att göra vissa saker, men så kommer annat emellan? En sån dag har jag idag. Det började redan på morgonen. Jag tänkte att hästarna skulle få sitt frukosthö i stallet. Det blåste hårt och var förskräckligt väder, och att fylla fodernäten i hård vind innebär att jag får hela ögonen fulla med smulor, medan dyrbara strån flyger all världens väg! Hästarna äter i lite olika takt men ska ut samtidigt. Lilla Mannen äter sakta som en snigel, medan Tempis är helt omättlig och vräker i sig som om varje måltid är den sista. Om jag lägger Tempis hö i ett slowfeedingnät så blir äthastigheten ungefär som de andras. Så det gjorde jag. Men Tempis blev sur när jag skulle knyta nätet, och försökte hindra mig genom att ta tag i min lovikavante. Det är svårt att knyta med en frisk hand och vantar, och Tempis är förskräckligt enveten. Men jag lyckades, och vi blängde lite surt på varandra innan han slängde sig på nätet och jag fortsatte med mitt.

Så var det dags för utsläpp. Igår berättade jag om hur jag kånkade vattenkannor för att fylla upp de stora värmebaljorna i hagarna. Det tyckte den attans illbattingen Tempis att jag gott kunde göra idag också! Så han stirrade retligt på mig och välte baljan. Som om inte det vore illa nog, bestämde han sig för att sparka iväg den! Så den dyrbara och nu tömda baljan rullade iväg, medan den odygdige stirrade mig stint i ögonen. Jag for förstås efter baljan och bar tillbaks den, medan jag schasade iväg odågan. Sen skyndade jag mig mot grinden för att hämta vattenkanna nr ett av ett antal. Pang sa det igen, och jag vände mig om. Baljan var ivägsparkad och Tempis stirrade trotsigt på mig. Det blev ytterligare en repris, som slutade med att jag jagade iväg odågan längre bort i hagen, och därefter löpte efter första vattenkannan.

Om du har orkat läsa hit så kan jag nu berätta att mitt annars ganska godmodiga humör var förbytt till gnisslande ilska. Jag lyckades tillsist få ut nytt vatten, och i skrivande stund hoppas jag att baljan står upprätt på sin plats. Men jag blev trött, svettig, hungrig och inte minst sur. Så där började mina ursäkter för att inte göra vad jag tänkt mig idag. Men det kommer ju en dag imorgon också!😆

Idag delar jag ett par bilder på odågan från en dag då han också var odygdig, men då det åtminstone var bra väder!😆

Ett efterlängtat framsteg!

Ett efterlängtat framsteg!

Jag har alltid sagt att den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge, för jag tycker verkligen det. De senaste månaderna har jag väntat på olika saker som jag inte har kontroll över. En sån sak är att kunna rida igen. Förmågan reducerades rejält när jag blev sjuk, och försvann helt när jag ramlade nerför trappan och slog mig halvt fördärvad. Jag har ju berättat tidigare om operationen av min högerhand som tyvärr fortfarande inte fungerar helt, men vill inte hålla på och tjata om samma elände hela tiden.

Totalt sett har jag gått från att kunna rida i skapligt tempo i timtal, till att kunna rida korta stillsamma turer med sällskap, för att tillsist inte ens få sätta mig i sadeln eller leda en häst från marken. Med skapligt tempo menar jag trav och galopp i fältsits. Det är som att stå och pumpa benmuskler i ett gym i flera timmar i sträck, plus att mängder av andra muskler i kroppen får jobba samtidigt.

När jag inte kunde rida längre var det som om en del av syret försvann ur luften. Ridningen har inte endast varit ett nöje, utan den har bl a också varit mitt sätt att rensa huvudet efter en fullspäckad arbetsdag, där plikter och människor har dragit i mig nästan varenda minut från morgon till kväll. När jag äntligen har kommit hem på kvällarna har jag gett mig ut och fått njuta av livet med en fyrfota vän. Jag har rensat stenhårt i privatlivets alla sysslor för att göra utrymme för det som fyller på min energi. Men så en dag tog det ju stopp.

Men igår hade det gått så lång tid efter operationen att jag fick lov att sitta upp och känna efter hur det kändes! ÄNTLIGEN efter månader av väntan!!!! Det blev bara tio minuter ridning, och jag kände av mina skador. Men gissa hur stort det var för mig! Lilla Mannen var helt fantastisk! Han har varit oriden i väntan på mitt läkande, för jag har ingen ryttare åt honom. Men min kära utvilade fullblodsarab bar mig lugnt och försiktigt som om jag vore en äggkartong! Det var tio minuter av glädje, tacksamhet, hopp och framtidstro! Jag har förlorat mer än någonsin detta år. Men jag ska ta mig tusan kravla mig tillbaka igen. Det kommer ta tid, och kommer inte bli som förut. Men det kan faktiskt bli bättre också!😊

Det blev ingen bild igår, så jag delar med mig av en som togs innan allt tog tvärstopp.

Vad får mig att skratta?

Vad får mig att skratta?

Har du något som alltid får dig att skratta? Det har jag, nämligen mina fyrfota busfrön! Hästar är precis som vi människor individer och har olika personligheter. Dom har också precis som vi har olika relationer med varandra inom flocken. Lilla Mannen och Tempis är båda väldigt lekfulla, och älskar att busa med varandra. Det är omöjligt att låta bli att bli glad när dom leker, för det riktigt syns hur roligt dom har! Dom springer hit och dit och jagar varandra, tvärvänder, står på bakbenen, gör gladsparkar och en massa annat bus! Lilla Mannen flänger runt som en bordercollie, och jistanes vad det kan gå undan i svängarna!😂 Tempis är inte riktigt lika snabb, men ihärdig och envis! Han brukar alltid reta Lilla Mannen för att få igång honom igen, om han får för sig att det är färdiglekt innan han känner sig klar. 

Idag delar jag med mig av vad som får mig att bli glad och skratta! Bildkvalitén är inte den bästa för mobilkameran var seg av någon anledning. Hästarna är lortiga och blöta för dom har rullat sig ordentligt. Men jag delar bilderna ändå, för att för mig är dom det finaste som finns!❤️

Frosseri

Frosseri

Jag är ju inte direkt lagd åt det måttfulla hållet, och under helgen har jag med nöje ägnat mig åt frosseri😆 Det har förutom god mat slunkit ner stora och rejäla tårtbitar av en pärontårta som nästan var som godis. Den var rätt så stor, så det blir att frossa resten av helgen också. Marsipanfigurerna var så söta att det nästan kändes synd att äta upp dom – men bara nästan!😆

Efter tårtätandet mådde jag i ärlighetens namn en smula illa. Men eftersom jag äntligen inte hostar lika mycket längre, följde jag med ut på en hyfsat lång promenad. 

Tempis hade lortat ner sig så förskräckligt att han fick spolas ren innan turen. Men det var tio grader varmt ute, vilket var en riktigt behaglig temperatur i november!😄

En annan sak jag har frossat i är skräckfilmer! Det har ju hört helgen till, så jag har sjunkit ner i soffan invirad i lurviga filtar och sträcktittat!

De små pumporna har förstås också fått vara med. Jag kan ju inte nöja mig med att Halloweenmysa bara en enda kväll!

%d bloggare gillar detta: