Browsed by
Kategori: Hästar

Vad får mig att skratta?

Vad får mig att skratta?

Har du något som alltid får dig att skratta? Det har jag, nämligen mina fyrfota busfrön! Hästar är precis som vi människor individer och har olika personligheter. Dom har också precis som vi har olika relationer med varandra inom flocken. Lilla Mannen och Tempis är båda väldigt lekfulla, och älskar att busa med varandra. Det är omöjligt att låta bli att bli glad när dom leker, för det riktigt syns hur roligt dom har! Dom springer hit och dit och jagar varandra, tvärvänder, står på bakbenen, gör gladsparkar och en massa annat bus! Lilla Mannen flänger runt som en bordercollie, och jistanes vad det kan gå undan i svängarna!😂 Tempis är inte riktigt lika snabb, men ihärdig och envis! Han brukar alltid reta Lilla Mannen för att få igång honom igen, om han får för sig att det är färdiglekt innan han känner sig klar. 

Idag delar jag med mig av vad som får mig att bli glad och skratta! Bildkvalitén är inte den bästa för mobilkameran var seg av någon anledning. Hästarna är lortiga och blöta för dom har rullat sig ordentligt. Men jag delar bilderna ändå, för att för mig är dom det finaste som finns!❤️

Frosseri

Frosseri

Jag är ju inte direkt lagd åt det måttfulla hållet, och under helgen har jag med nöje ägnat mig åt frosseri😆 Det har förutom god mat slunkit ner stora och rejäla tårtbitar av en pärontårta som nästan var som godis. Den var rätt så stor, så det blir att frossa resten av helgen också. Marsipanfigurerna var så söta att det nästan kändes synd att äta upp dom – men bara nästan!😆

Efter tårtätandet mådde jag i ärlighetens namn en smula illa. Men eftersom jag äntligen inte hostar lika mycket längre, följde jag med ut på en hyfsat lång promenad. 

Tempis hade lortat ner sig så förskräckligt att han fick spolas ren innan turen. Men det var tio grader varmt ute, vilket var en riktigt behaglig temperatur i november!😄

En annan sak jag har frossat i är skräckfilmer! Det har ju hört helgen till, så jag har sjunkit ner i soffan invirad i lurviga filtar och sträcktittat!

De små pumporna har förstås också fått vara med. Jag kan ju inte nöja mig med att Halloweenmysa bara en enda kväll!

Att lyfta orken i höstmörkret

Att lyfta orken i höstmörkret

Det är många som skriver jättebra tips om hur man bäst tar tar sig igenom hösten, och jag tänkte skriva några ord om vad jag tycker är viktigast. Mina bästa tips är nämligen att varje dag försöka ta vara på dagsljuset en stund, se till att få friskluft, och att röra på sig på något sätt. Det behöver inte vara så avancerat, utan en promenad är god nog. Jag har under många år undrat hur arbetskamraterna har stått ut att sitta inne hela lunchrasten – och alla andra raster – istället för att passa på att gå ut en liten stund. När det är mörkt ute både före och efter jobbet behöver man verkligen få se dagsljuset om så bara för en stund. Många jobbar dessutom i lokaler och kontor utan fönster, och då blir bristen på dagsljus total.

Jag håller med om att man kan göra hösten mysig på olika sätt genom att tända ljus, äta gott, se på filmer, läsa böcker och pyssla om sig själv. Men att ge sig ut en stund och få dagsljus, friskluft och lite motion har jag konstaterat att väldigt många avstår ifrån att göra. När jag har försökt få med mig sällskap ut har jag hört hur många ursäkter som helst för att slippa. För många är det en riktigt stor grej att resa på ändan, klä på sig och gå ut. Det är så hiskeligt jobbigt att en del nästan stönar när dom reser sig.

När man är sjuk tryter orken av naturliga skäl, men personligen ser jag till att ta mig ut ändå. För jag blir inte varken bättre eller piggare av att ligga inne hela tiden. Alla som har hängt med mig i bloggen sen i juli vet ju att umgänget med hästarna är mitt balsam för själen. Hagarna är som en egen liten värld. En lugnets oas i ett samhälle som går på högvarv dygnet runt. Idag delar jag med mig av några bilder från en dag i hagen😊

En glad fotomodell

En glad fotomodell

Alla som har hängt med mig under bloggens korta livstid, har nog märkt att hästar är en väldigt betydelsefull del av mitt liv. På bilderna ser du Tempis som står och väntar på sadelprovning. Jag var inte med och provred, eftersom jag inte kan rida ännu pga den opererade handen. Men jag var med och tittade. När vädret var så strålande vackert, och Tempis såg så glad och förväntansfull ut, kunde jag förstås inte låta bli att ta några bilder. Det är inte alla hästarna som gillar att bli fotade, men han ställer gärna upp på bild.

Tempis är en vänlig, snäll, lugn och trygg Appaloosavalack som är tolv år. Han är otroligt sällskaplig och kelsjuk, och vill ha mycket närhet. Ju närmare han kan smyga sig intill och mysa, och ju flera mulpussar han får desto bättre. Han tycker också om att leka och brukar retas med dom andra hästarna i hopp om att få igång lite bus. Mat är det bästa som finns, så här går inget hö till spillo. Äpplen är mums, och kvällskrubban slukas med kroppen skakande av exaltering😄

Eftersom jag tycker att Tempis var en så söt och glad fotomodell där han stod under lönnen, delar jag med mig av några bilder😊

Kan du gissa vad det här är?

Kan du gissa vad det här är?

Vid första anblicken ser det jättelätt ut – eller hur? Men det är det inte. Tror jag iallafall.  Det du ser är en av mina favoritplatser för att sitta och skriva. Det ser säkert inte så bekvämt ut att sitta på en gammal knotig trädrot, men det är det. Den är lagom stor och mjukt rundad i formerna med ett perfekt ryggstöd. När jag sitter på den strålar solen på mig, och idag känns det sommarvarmt i mina tjocka kläder. Insekter surrar och fåglar kvittrar. Det är oerhört fridfullt om jag bortser från att ett par torra grenar just trillade ner bredvid mig!😆

Imorse skulle jag egentligen ha publicerat ett annat inlägg, men det är inte helt färdigskrivet. Det är lite annorlunda mot vad jag har skrivit om tidigare, och jag måste vara lite piggare i huvudet när jag gör det klart. Men idag har jag tagit mig ur sängen, byltat på mig tjockt med kläder, proppat i mig medikamenter mot feber, hosta och ont överallt, och gått ut till skrivträdet för att få lite friskluft en stund.

Som vanligt har jag sällskap. Idag är det Tempis och Busfröken som vill vara nära mysa, medan min friska hand kliar i mjuka och lena pälsar. Om jag inte kliar och mulpussas hittas det på hyss, som t ex att vifta med en höpåse framför mig för att få uppmärksamhet. Jag må vara dålig och skruttig som tusan, men just nu njuter jag lite av livet iallafall – innan jag går in och bäddar ner mig igen!☺️

Jag som tänkte skriva ifred…

Jag som tänkte skriva ifred…

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men rätt så bra ändå. Igår var det helt fantastiskt väder, så jag bestämde mig för att sitta utomhus och skriva. Jag ville sitta nånstans i solen och tanka energi medan jag duttade på min telefon. Det tar ju sin modiga tid att dansa pekfingervalsen på displayen, och då kan en njutbar omgivning lindra spirande irritation när jag duttar fel hela tiden😆

Men var skulle jag sitta? Jag ville gärna komma undan vinden lite, för även om den inte var kylig, så blir det kallt i längden att sitta stilla i blåsten. Då kom jag på snilleblixten att gå och sätta mig på ett gammalt brunnslock bakom stallet. Lilla Mannen och Tempis var i stallhagen, och det kunde ju vara trevligt att ha lite sällskap tänkte jag.

Men arabpojken och appaloosapojken hade inga planer på att låta mig skriva. Om man kommer och sätter sig i hagen ska man vara sällskaplig minsann. Och är man det inte så så blir man tillrättavisad på diverse olika sätt.

Första åtgärden mot mattes osällskaplighet var att försöka bita i telefonen. Så jag fick övertyga de båda filurerna om att ajabaja så gör man inte!!! Nästa sätt att påkalla uppmärksamhet var att nosa runt på mig och rycka lite här och där i kläderna. När det inte hjälpte var nästa åtgärd att tigga mulpussar. Om man sätter mulen precis framför ansiktet på matte kan hon inte låta bli att pussas, och de redan nästan sönderpussade mularna fick säkert femtio pussar till.

De båda busarna var därmed nöjda – men inte länge. För matte gjorde ett nytt försök att skriva. Då bestämde de sig för att ställa sig framför henne och stirra henne stint i ögonen.  För då kan hon inte låta bli att titta tillbaka. Dock var de lite oeniga om vem som skulle stå mig allra närmast och stirra. Så medan dom förde sina diskussioner med viftande öron försökte jag skriva.

Men solen värmde gott på pälsarna, och grabbarna somnade framför mig på stående fot. Så blev det nånting skrivet? Nja…inte mycket!😆 Jag hade hunnit bli kall och kände att jag ville gå in igen.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att jag inte ska tro att jag kan få något gjort i sällskap av Lilla Mannen och Tempis. Men gulligt sällskap fick jag iallafall😂

Att bara få vara

Att bara få vara

Är det någon mer än jag som har funderat på hur viktigt det är att få vara sig själv till hundra procent? Det finns säkert många som liksom jag tänker att det är man väl alltid. Kanske finns det ännu flera som förställer sig av rädsla för att inte duga, eller för att leva upp till olika förväntningar.

Jag har under livets gång varit ärlig på gott och ont. Nästan alla säger sig uppskatta ärlighet, och minst lika många avskyr den om ärligheten innebär att få höra något man inte vill. Ordet nej ska alla vara så självbejakande och lära sig. Men jag som har använt ordet när jag har velat och behövt, har konstaterat att otroligt många behöver lära sig acceptera att ett nej.

Hur mycket man än är sig själv, så måste man ändå anpassa sig på många sätt. I yrkeslivet måste man kanske t ex vara social och pratsam, även när man egentligen skulle vilja vara ensam och dra nåt gammalt över sig. Man kanske måste se glad ut även när det känns som om det hänger blytyngder i mungiporna. Eller kanske prata lättsamt trots känslan av en brännande klump i halsen. Man måste kanske verka engagerad trots att man egentligen är allmänt less.

När man tänker efter finns det många situationer där man måste anpassa sig – hur mycket man än i stora drag är sig själv. Därför är det oerhört viktigt för mig att också bara få vara ibland. Att få se trött eller ledsen ut när jag är det. Att få slippa prata när jag vill vara tyst, och få tänka mina egna tankar ifred utan att bli avbruten av andras.

När jag bara vill vara kan jag t ex gå ut i hagen. Hästarna lever i nuet och är alltid till hundra procent sig själva. Deras sätt att vara är lugnande och smittsamt.

Lite solsken från mig till dig!

Lite solsken från mig till dig!

Tänk om man kunde bevara solsken i konservburkar. Attans vilket lager jag skulle samla på mig. Sen skulle jag missbruka dessa burkar varenda dag från november till mars – minst!

Just nu ligger jag invirad i mitt tjocka och prassliga vintertäcke. Vinden viner i trädkronorna ute i mörkret, och fastän jag är inomhus kan jag inte sluta frysa. Kylan kommer inifrån och känns genom ben och märg. Jag har lite beslutsvånda över vad jag ska förströ mig med i väntan på John Blund. Valet står mellan att läsa, lyssna på musik eller titta igenom en massa foton som jag tog i söndags.

Jag vill egentligen läsa, men jag fastnar i fotoalbumet. Jag älskar att se ljus och färger. När jag far omkring med mobilen i högsta hugg och fotar, tänker jag alltid att jag ska ta massor av bilder, och rensa bort alla som inte blir bra. Men när jag ska rensa får jag separationsångest, och nästan alla bilder ”kan vara bra att ha”. Jag skulle kunna dränka hela bloggen i bilder, och ni mina kära läsare skulle snart inte våga öppna inläggen längre pga bildbomber som totalt låser era telefoner, paddor och datorer. Så jag får sansa mig!😆

Här kommer iallafall lite solsken från mig till alla som råkar se detta. Kära Lilla Mannen är också med på ett hörn – direkt från hagen, rufsig och oborstad, och med äppelsaft i mungiporna😄

Det gäller att passa på!

Det gäller att passa på!

När tuggmusklerna har fått massor av motion gäller det att resten av kroppen får röra sig lite också. Vädret må ha varit riktigt trist under första delen av helgen, men på söndagen slösade solen frikostigt med sina strålar. Så jag började dagen med att ge mig ut och fota. Det tog en god stund, för det fanns hur många vackra motiv som helst!

När jag fått lite mat i magen följde jag med på en ridtur i skogen igen – till fots som vanligt nuförtiden. Det var verkligen det mest perfekta ridväder man kan önska sig, men jag fick traska efter och vara sådär förgrämligt avundsjuk som man bara inte får vara😆 Men hur ska jag kunna låta bli när ridabstinensen blir värre för varje dag?😬 Men men, den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge – ja så är det faktisk. Åtminstone för mig.

I väntan på att komma upp på hästryggen igen, ger jag mig ut och rör på fötterna ordentligt när det är vackert väder ute. De färgstarka dagarna är snart slut, så det gäller att passa på och suga i sig så mycket det går av färgprakten. Att hänga med nån som rider är ett bra sätt för mig att ta mig iväg till skogen, istället för att fastna hemikring. Dessutom är det betydligt jobbigare än att traska i godan ro för mig själv. Jag pinnar på så gott jag kan för att hinna med, flåsar, svettas och fotar😆

Här kommer några bilder från förbränningen av helgens smörgåstårta och glass!

Så himla avundsjuk!

Så himla avundsjuk!

Ja jag vet att man inte ska vara avundsjuk, men just nu kan jag inte låta bli att vara det!😆 Lördagen bjöd till en början på soligt och fint höstväder, och jag fick som alltid en längtan efter att vara i skogen. Men denna längtan var inte endast efter lugnet, stillheten och naturens skönhet och dofter. Jag längtade också efter att få sitta i sadeln och vaggas fram till ljudet av hovar mot mjuka stigar. Känslan av välbehag när ens fyrfota vän frustande av belåtenhet bär en fram genom naturen är svårslagen, och jag är verkligen beroende av den.

Men eftersom jag varken får eller kan rida på ytterligare några veckor, blev det att följa med och promenera. Det var både skönt och välbehövligt, men gissa hur avundsjuk jag var! Jag fick pinna på ganska bra också med apostlahästarna för att hinna med. Det var en väldigt lugn tur, men min kondis var inte tillräcklig för att hänga med i traven😆 Så det fick väntas på mig då och då för att jag skulle hinna ikapp. Men det gjorde Tempen så gärna så att svettiga matte inte skulle bli övergiven i skogen😄 Dessutom blev han ju klappad under tiden, och det är alltid lika uppskattat av den rödhårige kelgrisen😄

Det blev ett antal foton tagna, varav de flesta föreställde en hästrumpa och en rygg. Men så blir det när man kommer flåsande på efterkälken!😆

%d bloggare gillar detta: