Browsed by
Kategori: Hästar

Förberedelser inför vintern

Förberedelser inför vintern

Så är den här igen – den underbart vackra delen av hösten som föregår det långa mörkret. Jag fylls av förundran över skönheten varenda gång jag går ut, eller tittar ut genom fönstren. Jag älskar ljudet av frasande löv under stövlarna när jag går omkring och gör gårdssysslor. Men helst skulle löven få stanna kvar på träden ett bra tag till. Det gäller att njuta ordentligt av färgprakten så länge den varar, för nästa höststorm kan svepa den med sig på nolltid.

Nu är det hög tid att förbereda sig inför vintern. Den absolut slitsammaste av förberedelserna är att ordna ved till denna långa kalla tid. Men träd finns det så det räcker, för det blåser omkull såna på tomten varje år. Gårdagens projekt var en omkullfallen gran som ska eldas i kakelugnarna. Det var ett väldigt svettigt jobb kan jag säga. När granen var sågad i lagom stora bitar, fick jag bära dom en och en uppför en liten lerig slänt. Stubbarna kanske inte ser så mycket ut för världen på bilderna, men dom var tunga och otympliga. Det gick dock lite lättare när jag hittade ställen att sätta fötterna så att jag inte halkade på leran under löven. Nedan kan en del av trästubbarna beskådas.

När jag hade kånkat upp stubbarna var nästa steg att lyfta i dom i kärran. Den är tyvärr inte så stor. Så man får lyfta ur dom där vedklyven står, och sen är det bara att åka och lyfta i nästa lass.


Det sägs att veden värmer två gånger, men jag skulle nog vilja hävda att den värmer flera gånger än så. Men man behöver ju iallafall inte slösa pengar på något gymkort. Än är det mycket kvar att ta hand om i den lilla skogen, så det blir flera tillfällen att träna musklerna;)


En mindre tung syssla är att ta hand om äpplen. Det har blivit makalöst många i år, till skillnad från förra året.

Jag har bakat sockerfria äppelkakor med mandelmjöl och frusit in. Men av någon anledning försvinner dom fort ur frysen;)

De här två filurerna kan man inte beskylla för att konsumera äppelkakorna. Men dom är otroligt förtjusta i äpplen. Så den dagliga äppelfesten är alltid lika uppskattad, och dom slafsar i sig så det skvätter äppelsaft och mos på mig 😀

Ja det är en hel del att göra inför vintern. Saker har fått börja förberedas i god tid, för min man ska snart in på en stor operation igen. Den skulle ha gjorts i september, och nu är prognosen oktober. Måtte den göra nytta, och lätta på både begränsningar och den hemska värken. Hursomhelst vill jag ha så mycket tid det går att vara till hands när operationen är gjord, för det har alltid visat sig behövas. Så man får köra på och sen blir det att ta saker som dom kommer. Det är iallafall vackert ute. Än så länge:D

Jag önskar alla en härlig vecka!

1
En fin helg som började superäckligt

En fin helg som började superäckligt

Tänk att det blev en så härlig Valborg! Totalt sett blev det en riktigt fin helg, som började superäckligt. När jag vaknade på morgonen på Valborgsmässoafton såg jag en pytteliten prick mellan två fingrar. Den var så liten att den knappt syntes, och jag försökte peta bort den. Men det gick inte, och jag trodde att jag hade fått en liten sticka mellan fingrarna. Tillsist fick jag grepp om den med naglarna, och lyckades dra bort den. Jag såg fortfarande inte vad det var, så jag fotade den och förstorade upp bilden. Det visade sig vara en fästing! Fy tusan så himla äckligt!! Sen kom nästa tanke – tänk om jag blir sjuk! Jag har haft Borrelia tidigare, och TBE är ju ännu värre. Så det har rört sig en del obehagliga tankar i huvudet under helgen.

Som tur var blev resten av dagen bättre. Det var fantastiskt fint väder, så det tog jag vara på i skogen i sadeln. Det var underbart att skritta i godan ro längs mjuka stigar, i strålande solsken och till vacker fågelsång. Jag får erkänna att det samtidigt känns vemodigt, eftersom min man aldrig mer kan vara med och rida. Jag kan sakna sällskapet och hans häst som inte finns hos oss längre. Men jag älskar fortfarande att rida ut i naturen även om jag numera aldrig har något mänskligt sällskap.

Min man satt vid bilen och transporten i skogskanten i en medhavd solstol och drack kaffe. Bilden nedan tog han med telefonen på långt håll när jag kom tillbaka. Sen vankades det kaffe för mig också, och Lilla Mannen fick en höpåse.

I övrigt har helgen bjudit på andra glada överraskningar. Den ena var att äntligen få se blommande träd. Den andra var att för första gången var det ingen runt omkring oss som sköt fyrverkerier. Nyår var fruktansvärt med värsta bombardemanget nära stallet. Så vi väntade oss det värsta. Men i år måste folk ha varit bortbjudna. Hursomhelst var det en enorm lättnad.

Nu håller jag tummarna att våren fortsätter såhär skönt!

Ha det så bra tills vi ses igen! 😀

2
Ombytliga dagar

Ombytliga dagar

Det är helt otroligt vad våren kommer och går från dag till dag. Valborgsmässohelgen var inget undantag, utan det har sannerligen varit ombytliga dagar. Den innehöll allt från helt fantastiskt ridväder, till så starka iskalla stormvindar att paviljongen fick kläs av sitt tyg igen. Det var enda sättet att rädda den från att blåsa sönder. Men före det hemska vädret hann jag lyckligtvis med en ridtur i skogen. Med på färden fanns en kaffetermos, vars smakliga innehåll avnjöts både före och efter skogsturen. Dock utan kakor till Lilla Mannens stora förtret. Han tigger värre än en hund, så om man råkar ha någon fika med sig får man knappt ingen själv ändå;)

Det blev också en väldigt kreativ helg med mycket målande. En av oljemålningarna jag höll på med var mormors ängel som jag skrev om i ett annat inlägg.

Det blev också en del pyssel i trädgården när det inte blåste alltför hårt och kallt. Trädgården är rejält eftersatt sedan förra året då min man låg så länge på sjukhuset, och sen kom hem i så dåligt skick. Jag hade varken tid eller ork att sköta om växtligheten, så det är desto mera att göra nu. Det ser ut som om ingen har bott här på ett par år. Men jag får röja lite i taget helt enkelt. Med tiden kommer det att bli fint igen 🙂

Sist men inte minst så har jag fått ta fram täckjackan igen för att slippa frysa mig fördärvad. Bilden nedan togs i mars, men skulle ha kunnat vara rykande färsk. Då satt jag vid husväggen när solen sken, och nu när paviljongen är avklädd får jag göra detsamma – men med jackan knäppt.

Ja det var Valborg det, och nu är det maj. Jag har börjat månaden med att bli genomsur av dagens regn, och ska snart ut i vinande vind.

Jag önskar alla en härlig vårmånad! 🙂

0
Mycket strul och lite livsnjutning

Mycket strul och lite livsnjutning

Senaste tiden har det känts som att det har gått troll i olika saker. Det har varit allt möjligt som har strulat som t ex otrevliga besök inom vården, ett inbokat viktigt möte som inte blev av för att personen som skulle delta glömde bort det, bilverkstan gjorde ett dåligt jobb, ramverkstan som inte får tummen ur, en rådgivare som bara fastnar i svårigheter instället för möjligheter, grannar som för så mycket oväsen att den lantliga friden drunknar i oljud, mm. Jag vet att dessa axplock är en trist läsning, men om det är trist att läsa så är det ännu tristare att uppleva.

Lyckligtvis blev det underbart väder under halva helgen, så efter mycket strul fick jag äntligen lite livsnjutning. För att lyfta humöret gav jag mig ut i skogen och red. Det kändes precis så bra som väntat, och jag fylldes med glädje, frid och harmoni. Det känns annorlunda nu när min man inte har häst längre. Han kan inte ens följa med till fots efter olyckan förra våren, för han klarar inte att gå så långt. Vi har mött våren tillsammans med våra fyrfota vänner i så många år, och nu kommer det aldrig att ske igen. Det känns sorgligt för oss båda. Men det är alltjämt härligt att ge sig ut i naturen med sin fyrfota vän, och njuta av fågelsång, dofter och blommor. Fotot nedan tog maken när vi kom tillbaka från skogsturen. Han tyckte att vi hade varit borta länge, och själv tyckte jag att tiden hade gått jättefort.

Den här veckan hoppas jag blir mindre strulig. Jag har idag frånsagt mig den pessimistiska och sarkastiska rådgivaren, och kommer få en annan. Det är en sak att vara realist och en annan sak att vara en negativ pessimist. Man kommer inte framåt om man bara letar efter problem hela tiden. Nu när jag vet att jag har haft mitt sista möte med personen känns det bättre igen. Mina projekt rullar vidare, och nya möten väntar.

Jag önskar alla en fin ny vecka! 🙂

Om någon undrar vad det är för olycka jag skriver om, så finns länk till inlägget här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/

0
En efterlängtad premiär och fina dagar

En efterlängtad premiär och fina dagar

Tänk att det äntligen blev en fin helg, med strålande solsken, vindstilla och hyfsat mild temperatur. Efter en mycket mödosam fredag då jag stundtals kände mig som Raskens lilla Ida, kändes det nästan för bra för att vara sant.

En av fredagens prövningar: att skjuta fullastad vedkärra uppför backe med tung blötsnö. Flåsade och fick nästan hjärtsnörp.

Men åter till den fina delen av veckoslutet! Vem blir inte sugen på en riktig gofika när solen strålar över balkongen? 😉 Visst ser det inbjudande ut att slå sig till bords med en rykande kopp kaffe och något tilltugg som får munnen att vattnas 😉 Det kan kanske verka vara i tidigaste laget att ta fram utemöblerna, men saken är den att bordet är byggt på plats av tryckimpregnerat trä. Så det tål att umgås med årstiderna.

Lite värre är det för solstolen som försumligt fick övervintra på balkongen, för den är inte fullt så tålig som bordet. Men visst ser det väl läskande ut att slå sig ner med en god bok? 😉

Så till den efterlängtade premiären, nämligen att sitta utomhus och teckna. Jag älskar att sitta utomhus med block och pennor, och skapa fritt medan fåglarna sjunger. Den här gången tecknade jag med akvarellpennor, så jag får erkänna att jag gick in när det var dags att blöta motivet – av praktiska skäl.

Det var också väldigt skönt att rida i det vackra vädret, och jag behövde inte ens ha termobyxor på mig. Nedan kan jag beskådas i sadeln på Lilla Mannen, som frustade förnöjsamt när han pulsade i snön.

Ja då har jag berättat om en efterlängtad premiär, och fina dagar som vi har haft den här helgen. Nu är det en ny vecka i denna vintriga vårmånad.

Jag önskar alla en fin vecka! 🙂

0
Några tuffa dagar

Några tuffa dagar

De senaste dagarna har jag inte haft lust att skriva. Jag har – om jag ska vara ärlig – inte haft lust med någonting alls. Inte ens att måla som jag verkligen älskar att göra. Det har varit några riktigt tuffa dagar. Anledningen är att Lilla Mannen plötsligt blev riktigt dålig i helgen, och medicineringen har hittills inte hjälpt så nämnvärt mycket. Jag kommer inte gå in på några detaljer, för det orkar jag inte göra. Jag väntar bara på att hans tillstånd ska bli bättre. Det har tagit mig väldigt hårt att han så plötsligt – från att ha varit helt frisk och pigg – blev så dålig. Jag inser att jag fortfarande har i alltför färskt minne hur min kära gamla Busfröken hastigt insjuknade allvarligt och fick somna i somras. Det var en chock, och hon somnade in samma dag som vi skulle fira våran bröllopsdag.

Den som aldrig har haft djur kan nog inte föreställa sig hur svårt är när dom blir sjuka, eller när man förlorar en kär fyrfotad vän – oavsett vilken sort det är. Det gör så ont att hjärtat nästan brister. Så jag blev nästan lamslagen av rädsla att Lilla Mannen inte ska bli bra. Men idag har jag bestämt mig för att inte släppa fram mera rädsla.  Jag ska inte tänka det värsta, utan bara fokusera på att han ska bli bra igen. För inget annat är tänkbart för mig. Nedan är en bild som jag tog på min vackra själsfrände i höstas.

0
Efter en lång tid av längtan

Efter en lång tid av längtan

Tänk så knasigt det kan bli ibland. Jag hade precis börjat göra ett nytt inlägg, och bara fått några bilder på plats, när jag råkade publicera istället för att spara mitt utkast. Så mina kära prenumeranter lär väl ha blivit fundersamma över min osedvanliga fåordighet. Jag hade nämligen inte hunnit skriva någonting. Men här kommer både text och bilder, så ordningen är återställd! 😀

Det jag ska berätta om är årets första ridtur på Omberg. Den ägde rum efter en lång tid av längtan. Tisdagen bjöd på så underbart väder att det blev tvunget att åka dit! 😀 Solen strålade och värmde, och vinden höll sig stilla. En perfekt kombination när man vill åtnjuta en ridtur i skogen! Det var så varmt att myggorna hade vaknat till liv, vilket i och för sig kanske var mindre positivt 😀 Men fåglarna kvittrade livligt och muntert, och marken var på många ställen täckt av både vitsippor och blåsippor. Hästarna var pigga och glada, och det märktes att dom också njöt av att ta sig fram i den vackra naturen. Jag skulle egentligen ha velat ta massor av bilder för att minnas dagen, men så blev det inte. Jag är fortfarande fumlig i högerhanden sedan jag skadade den, och ville inte tappa telefonen. Men ett fåtal bilder blev det ändå tagna, så jag delar med mig av dessa 🙂

Jag tog iallafall en bild på hästarna när det var dags att åka hem. Dom är ena riktiga kompisar, men kan inte låta bli att retas med varandra som två små syskon. Särskilt Timpan (fuxen) är en riktig retsticka – och en uppfinningsrik sådan dessutom 😀 På den här bilden ser dom dock inte retsamma ut. Båda var lite slöa efter att ha stått och mumsat hö ett tag i kvällssolen.

Det var med största motvillighet vi åkte hemåt. Dagar som denna vill man inte ska ta slut. Tänk att få bromsa upp tiden när man njuter, så att den går riktigt långsamt! Bilden nedan är tagen från bilen, och visar några av de knotiga träden på Omberg. Än så länge är grenarna kala, men snart kommer de att vara fyllda av grönska. Den ska vi njuta av när vi kommer tillbaka 😀

Jag önskar alla en fin fortsättning på veckan! 😀

0
Samma datum för fem år sedan

Samma datum för fem år sedan

En annan tid, ett annat jag. Fem år kan gå fort samtidigt som det känns som många år har passerat. För fem år sedan levde jag ett annorlunda liv mot idag, och hade – vad jag trodde – outsinlig energi och styrka. Men trots allt är vissa delar av livet sig lika. Det finns sådant jag saknar ibland, men det har också tillkommit nytt innehåll i livet. En lång tid efter att hälsan och stora delar av mitt liv slogs i bitar, kände jag mig som en blek skugga av mig själv. I ärlighetens namn känner jag mig så ibland fortfarande. Det brukar inträffa när jag ser minnen av sådant jag gjorde och brann för förut, och som jag fortfarande vill göra – trots att hälsan sätter stopp. Men jag är ganska bra på att rikta bort mitt fokus från minnen som fyller mig med saknad, och befinna mig i nuet istället. I nuet är jag bara en annan nyans av mig själv, och i mina drömmar och tankar om framtiden är jag färgstark igen.

Bilderna är tagna i helgen, och samma dag som ridturen ägde rum råkade jag se en bild som togs samma datum för fem år sedan. Vi var även den dagen och red på Omberg, och Lilla Mannen var fotad vid transporten på samma plats med samma sadel. Han hade en annan kompis då, som numera är djupt saknad där han vandrar på de gröna ängarna. Men nu har vi Tempis som liksom sin företrädare är en underbar häst med ett hjärta av guld. Hästarna var (förutom Tempis) liksom jag i betydligt högre kondition förut, men man får göra vad man kan efter de omständigheter som råder. Något som inte har gått förlorat sedan en annan tid och ett annat liv är förmågan att njuta i nuet av sånt som är vackert, gott och behagligt. Måtte jag aldrig förlora denna kärnegenskap hos mig själv.

Lilla Mannen på samma plats som för fem år sedan, efter en härlig tur i den vackra skogen. Han var lika glad, nyfiken och vänlig som alltid, och gick piggt med spetsade öron i täten. När jag sitter på hans rygg känner jag hans positiva energi strömma in i mig.

Tempis åter vid transporten lagom till solnedgången. Han är en godmodig, lugn, glad och humoristisk vän som kom in i mitt liv när livskrisen var svidande kännbar. Han var inte lycklig när vi sågs första gången men det är han nu, och han delar frikostigt med sig av sin glädje och sitt goda hjärta.

Jag har tusentals bilder på hästarna, för det finns alltid fina ögonblick att fota. Råkar det dessutom vara solnedgång går den olydiga telefonkameran nästan varm.

Vi rullade hemåt kort innan mörkret föll, och jag gick som vanligt ur bilen när det fanns något fint att fota. Ibland hamnar även fordonsekipaget på bild såsom denna dag.

Jag önskar alla en fin ny vecka, och sänder med en uppmaning om att se livets ljusglimtar när de uppenbarar sig. För dom finns där varesig man tänker på dom eller inte, och såväl i ljusa som mörka tider.

0
Göra det bästa av hösten

Göra det bästa av hösten

Vid det här laget vet nog alla som känner mig hur ovilligt jag lämnar den ljusa tiden bakom mig. Men den här hösten känns det annorlunda på något sätt. Kanske för att jag har bestämt mig för att stå emot mörkrets påverkan på mig så mycket jag bara kan. Hur jag lyckas återstår att se. Det är fortfarande ganska varmt och grönt ute, och när solen strålar är det både rofyllt och somrigt att plocka frukt och bär i trädgården. Hallonbuskarna dignar av så mycket bär att grenarna knäcks om man inte plockar av dom regelbundet. Ibland äter jag mig proppmätt på nyplockade bär, och ibland blir det en paj såsom kan beskådas nedan. Dock var det inte jag som bakade den, utan jag fick den serverad nybakad och rykande varm med vaniljsås häromkvällen?

I år måste jag ha ätit rekordmycket äppelkräm. De senaste krämkoken har jag smaksatt med vaniljsocker istället för kanel. Det är riktigt mumsigt! Nedan kan beskådas det senaste koket som resulterade i hela fem liter kräm?

Men tro nu inte att jag har blivit hur huslig som helst, för så är det inte? Jag har helt enkelt fått en känsla av att komma ännu närmare naturen och dess växlingar då jag skördar och tillreder godsaker. Det ger en slags känsla av tillfredsställelse. Men jag får väl erkänna att den känslan kan också uppnås med köpta godsaker – såsom morotskakan nedan. Den förtärdes under en utflykt till Omberg med utsikt över Vättern och solnedgången. Det gäller att passa på att fika utomhus så länge vädret är behagligt nog. Vid det här tillfället blåste det dock ganska kallt vid vattnet, men den vackra utsikten kompenserade för den kyliga temperaturen. Jag kan ju tillägga att vi satte oss i bilen och åkte så fort vi hade ätit klart – med värmen på fullt ös i bilen, och stolsvärmen på max!?

Men för att berätta om något annat än mitt evinnerliga ätande, så njuter jag förstås av vackra turer till häst i skogen när tillfälle bjuds – dvs när det inte stormar ute. Vilket det gör oftare än inte. Men de där gyllene tillfällena då man inte behöver stoppa stenar i fickorna för att slippa virvla iväg i vinden – ja då får man passa på att ge sig ut!

Jag har också lite annat jag pysslar med för att hålla höstgnistan uppe, och göra det bästa jag kan av hösten. Men det får jag berätta om i ett annat inlägg. Det kan ju bli lite sövande att läsa om jag skriver spaltmeter pga glesa uppdateringar?

Så jag rundar av här, och önskar alla en fin dag!

0
Ännu ett tappert försök

Ännu ett tappert försök

Tänk att tiden går så fort även när man inte ens har bråttom. Det var längesen jag skrev sist, och ju längre tid det går desto trögare går det att komma igång igen. Ibland har jag haft lust att skriva och ibland inte. Men oavsett hur det har varit så har orken saknats. Några utkast har samlats på hög, och några skrividéer har hamnat i en lista. Ibland har jag funderat på vad jag ska göra med bloggen. Men det värmer att se att en och annan tittar in då och då, och det får mig att inte ge upp helt om bloggandet. Så nu gör jag ännu ett tappert försök att komma igång med skrivandet.

Våren har inte gått i hälsans tecken. Någon sällsynt envis smitta satte klorna i mig för många veckor sen, och denna vecka började med ännu ett läkarbesök. Men nu har det tagits ordentligt med prover och odlingar, så hoppet står högt om att få klarhet snart. Jag har haft förändringar på mitt EKG också, men vid gårdagens kontroll var det lyckligtvis som vanligt igen. Det var en lättnad.

Hursomhelst är det en härlig tid även om man är risig. Trädgården svämmar över av underbara dofter från blommande fruktträd och syrener. Den svämmar förvisso över av ogräs också?

Kisse hälsar på ibland och vill ha en mysstund. Senast solade vi oss vid vedbodsväggen, till ljudet av sjungande fåglar, surrande humlor och frustande hästar. Det luktade trä och blommor, och vi blev lite slöa värmen. Men så fick Kisse för sig att hämta mat åt oss, nämligen en mus, och då tog min sällskaplighet slut för stunden?

När orken har runnit till en stund har det blivit en stillsam ridtur. Det är så skönt och välgörande att gunga fram i sadeln längs mjuka stigar med en fyrfota vän. Nedan syns en förnöjsam Lilla Mannen i skogen.

Men nu ska jag inte skriva ifatt hela inläggstorkan, utan jag nöjer mig såhär. Jag hoppas att alla är friska och krya, och önskar alla en härlig sommardag!

0