Vara på väg

Det är många som skriver jättebra tips om hur man bäst tar tar sig igenom hösten, och jag tänkte skriva några ord om vad jag tycker är viktigast. Mina bästa tips är nämligen att varje dag försöka ta vara på dagsljuset en stund, se till att få friskluft, och att röra på sig på något sätt. Det behöver inte vara så avancerat, utan en promenad är god nog. Jag har under många år undrat hur arbetskamraterna har stått ut att sitta inne hela lunchrasten – och alla andra raster – istället för att passa på att gå ut en liten stund. När det är mörkt ute både före och efter jobbet behöver man verkligen få se dagsljuset om så bara för en stund. Många jobbar dessutom i lokaler och kontor utan fönster, och då blir bristen på dagsljus total.

Jag håller med om att man kan göra hösten mysig på olika sätt genom att tända ljus, äta gott, se på filmer, läsa böcker och pyssla om sig själv. Men att ge sig ut en stund och få dagsljus, friskluft och lite motion har jag konstaterat att väldigt många avstår ifrån att göra. När jag har försökt få med mig sällskap ut har jag hört hur många ursäkter som helst för att slippa. För många är det en riktigt stor grej att resa på ändan, klä på sig och gå ut. Det är så hiskeligt jobbigt att en del nästan stönar när dom reser sig.

När man är sjuk tryter orken av naturliga skäl, men personligen ser jag till att ta mig ut ändå. För jag blir inte varken bättre eller piggare av att ligga inne hela tiden. Alla som har hängt med mig i bloggen sen i juli vet ju att umgänget med hästarna är mitt balsam för själen. Hagarna är som en egen liten värld. En lugnets oas i ett samhälle som går på högvarv dygnet runt. Idag delar jag med mig av några bilder från en dag i hagen😊

Alla som har hängt med mig under bloggens korta livstid, har nog märkt att hästar är en väldigt betydelsefull del av mitt liv. På bilderna ser du Tempis som står och väntar på sadelprovning. Jag var inte med och provred, eftersom jag inte kan rida ännu pga den opererade handen. Men jag var med och tittade. När vädret var så strålande vackert, och Tempis såg så glad och förväntansfull ut, kunde jag förstås inte låta bli att ta några bilder. Det är inte alla hästarna som gillar att bli fotade, men han ställer gärna upp på bild.

Tempis är en vänlig, snäll, lugn och trygg Appaloosavalack som är tolv år. Han är otroligt sällskaplig och kelsjuk, och vill ha mycket närhet. Ju närmare han kan smyga sig intill och mysa, och ju flera mulpussar han får desto bättre. Han tycker också om att leka och brukar retas med dom andra hästarna i hopp om att få igång lite bus. Mat är det bästa som finns, så här går inget hö till spillo. Äpplen är mums, och kvällskrubban slukas med kroppen skakande av exaltering😄

Eftersom jag tycker att Tempis var en så söt och glad fotomodell där han stod under lönnen, delar jag med mig av några bilder😊

Tänk om man kunde bevara solsken i konservburkar. Attans vilket lager jag skulle samla på mig. Sen skulle jag missbruka dessa burkar varenda dag från november till mars – minst!

Just nu ligger jag invirad i mitt tjocka och prassliga vintertäcke. Vinden viner i trädkronorna ute i mörkret, och fastän jag är inomhus kan jag inte sluta frysa. Kylan kommer inifrån och känns genom ben och märg. Jag har lite beslutsvånda över vad jag ska förströ mig med i väntan på John Blund. Valet står mellan att läsa, lyssna på musik eller titta igenom en massa foton som jag tog i söndags.

Jag vill egentligen läsa, men jag fastnar i fotoalbumet. Jag älskar att se ljus och färger. När jag far omkring med mobilen i högsta hugg och fotar, tänker jag alltid att jag ska ta massor av bilder, och rensa bort alla som inte blir bra. Men när jag ska rensa får jag separationsångest, och nästan alla bilder ”kan vara bra att ha”. Jag skulle kunna dränka hela bloggen i bilder, och ni mina kära läsare skulle snart inte våga öppna inläggen längre pga bildbomber som totalt låser era telefoner, paddor och datorer. Så jag får sansa mig!😆

Här kommer iallafall lite solsken från mig till alla som råkar se detta. Kära Lilla Mannen är också med på ett hörn – direkt från hagen, rufsig och oborstad, och med äppelsaft i mungiporna😄

När tuggmusklerna har fått massor av motion gäller det att resten av kroppen får röra sig lite också. Vädret må ha varit riktigt trist under första delen av helgen, men på söndagen slösade solen frikostigt med sina strålar. Så jag började dagen med att ge mig ut och fota. Det tog en god stund, för det fanns hur många vackra motiv som helst!

När jag fått lite mat i magen följde jag med på en ridtur i skogen igen – till fots som vanligt nuförtiden. Det var verkligen det mest perfekta ridväder man kan önska sig, men jag fick traska efter och vara sådär förgrämligt avundsjuk som man bara inte får vara😆 Men hur ska jag kunna låta bli när ridabstinensen blir värre för varje dag?😬 Men men, den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge – ja så är det faktisk. Åtminstone för mig.

I väntan på att komma upp på hästryggen igen, ger jag mig ut och rör på fötterna ordentligt när det är vackert väder ute. De färgstarka dagarna är snart slut, så det gäller att passa på och suga i sig så mycket det går av färgprakten. Att hänga med nån som rider är ett bra sätt för mig att ta mig iväg till skogen, istället för att fastna hemikring. Dessutom är det betydligt jobbigare än att traska i godan ro för mig själv. Jag pinnar på så gott jag kan för att hinna med, flåsar, svettas och fotar😆

Här kommer några bilder från förbränningen av helgens smörgåstårta och glass!

Ja jag vet att man inte ska vara avundsjuk, men just nu kan jag inte låta bli att vara det!😆 Lördagen bjöd till en början på soligt och fint höstväder, och jag fick som alltid en längtan efter att vara i skogen. Men denna längtan var inte endast efter lugnet, stillheten och naturens skönhet och dofter. Jag längtade också efter att få sitta i sadeln och vaggas fram till ljudet av hovar mot mjuka stigar. Känslan av välbehag när ens fyrfota vän frustande av belåtenhet bär en fram genom naturen är svårslagen, och jag är verkligen beroende av den.

Men eftersom jag varken får eller kan rida på ytterligare några veckor, blev det att följa med och promenera. Det var både skönt och välbehövligt, men gissa hur avundsjuk jag var! Jag fick pinna på ganska bra också med apostlahästarna för att hinna med. Det var en väldigt lugn tur, men min kondis var inte tillräcklig för att hänga med i traven😆 Så det fick väntas på mig då och då för att jag skulle hinna ikapp. Men det gjorde Tempen så gärna så att svettiga matte inte skulle bli övergiven i skogen😄 Dessutom blev han ju klappad under tiden, och det är alltid lika uppskattat av den rödhårige kelgrisen😄

Det blev ett antal foton tagna, varav de flesta föreställde en hästrumpa och en rygg. Men så blir det när man kommer flåsande på efterkälken!😆