Browsed by
Kategori: Livsnjutning

Mina vackraste

Mina vackraste

Mina vackraste

Det finns några som alltid gör mig glad och varm i hjärtat. Dom är lika fina på insidan som på utsidan. Alla som känner mig kan nog gissa att det här inlägget är tillägnat mina kära fyrfota vänner. Djur är så enkla att ha att göra med. Dom är alltid sig själva, lever i nuet, visar ärligt vad dom tycker, visar tillgivenhet och har aldrig några baktankar med någonting. Att umgås med djur är verkligen som ett balsam för själen. Om man dessutom vistas tillsammans i naturen blir upplevelsen av sinnesfrid komplett.

Jag delar sällan några filmer, men idag tänkte jag dela en liten kort filmsnutt från förra hösten. Hoppas verkligen att den funkar, för det har strulat maximalt att lägga in den i inlägget😩 Den varar bara någon minut, men för mig inrymmer den allt det vackra och fina jag känner när jag är tillsammans med min lilla flock❤️

Jag hoppas att filmsnutten kan vara till glädje för någon annan också i några sekunder. Jag har gjort två försök att dela länken pga strulet – ovanför och under texten. Ha en härlig dag!

A89EBEA8-48F8-4768-AC9E-81BBFDDE2DB7

Tyst på dig gnällpotta!

Tyst på dig gnällpotta!

Hoppas att ingen satte kaffet i halsen nu, eller nåt annat lika obehagligt. För den gräsliga rubriken är vad jag sa åt min egen hjärna igår. Den började spinna iväg med en massa sura tankar som för en stund var lite svåra att tygla. För hur tålmodig jag än lägger mig vinn om att vara, så kan faktiskt tålamodet tryta någon gång.

Hösten verkar helt enkelt inte vara min tid. Ännu en höst har jag råkat för ut nåt skit rent ut sagt, dvs en skada. Förra hösten var jag opererad efter flygturen nerför trappan. Den här hösten är det ryggen. Det ska ätas tabletter och vilas till leda. Men så sa jag åt min gnälliga hjärna på skarpen att ryggen börjar ju faktiskt bli bättre. Den här hösten kommer jag inte gå som en enarmad bandit i månader. Så min bångstyriga hjärna gav motvilligt med sig efter ett tag😆

Hursomhelst, för att muntra upp mig åkte vi på en söndagsutflykt i det vackra vädret. Det blev en tur till Övralid och Verner von Heidenstams hem. Tyvärr var det ingen visning när vi kom dit. För den som inte känner till det kan jag berätta att han fick nobelpriset i litteratur 1916. Min trilskande hjärna ville först ogärna släppa tanken på hur underbart det kunde ha varit att gunga fram i sadeln på en fyrfota vän bland färgskiftande träd. Men jag fick tyst på den, och vi fick en skön dag. Det blev picknick med toscabullar till ljudet av bräkande får. Utsikten var så hänförande att det var oundvikligt att njuta.

Idag delar jag med mig av några bilder från utflykten, och önskar alla en härlig dag!😊

Fåren hördes bättre än dom syntes😄 Fick zooma bilden rejält för att mina kära läsare ska slippa leta efter ett förstoringsglas att hålla mot skärmen.
Detta var Verner von Heidenstams hem 1925-1940. Han köpte gården Övra Lid 1923, ritade själv huset, och ändrade gårdens namn till Övralid.
Här framför huset satt Heidenstam gärna och njöt under varma sommarkvällar, av utsikten och solnedgångar över Vättern.
Vi passade på att njuta av bullar på Heidenstams utsiktsplats. Plötsligt mindes jag att fota innan bullen var helt uppäten!😆
Här vid Heidenstams gravvård utdelas på hans födelsedag Övralidspriset till en svensk författare eller forskare.
I närheten av Heidenstams hem finns ett jättegulligt café. Det var tyvärr stängt för säsongen.

En oväntat njutbar dag

En oväntat njutbar dag

Hur roar man sig med ryggskott? Det låter kanske lite svårt, men det är inte helt omöjligt. Nu är det inga stora utsvävningar jag pratar om, utan enklare nöjen i väntan på att kunna rida igen. För ridning är ju säkert inte oväntat mitt största nöje.  Jo, det finns något som nästan alltid funkar, nämligen att äta. Det är jag specialist på. Tuggmusklerna brukar funka bra nästan oavsett övriga omständigheter!😆 Så lördagen blev trots allt en njutbar dag.

När frukosten hade sjunkit undan blev jag serverad paj bestående av jordgubbar och blåbär serverad med riktigt tjock vaniljsås.  Det var sanslöst gott, och jag åt så mycket att jag borde ha varit mätt resten av dagen. Men det var jag förstås inte😆

När pajen hade sjunkit undan lite åkte vi iväg en sväng med bilen. Nu har medicinen mot ryggskottet hjälpt såpass att det går lättare att ta sig i och ut bilen samt att gå. Så tanken var att ta en liten promenad någonstans, för det är bra för ryggen. Men gissa var vi hamnade? Jo på ett matställe!😂 Så det blev en mycket stadig portion av rökt lax med kokt potatis och limesås. Den glömde jag fota, så det får räcka med mitt intygande om hur gott det var😄 Men efter denna stadiga måltid rullade vi bort till Omberg för att ta några steg.

Vi stannade kvar och tittade på solnedgången. Jag fastnade för ovanlighetens skull på några foton. Det blev lite mörka bilder, så jag fick välja ut de minst mörka att visa😊

Efter denna utflykt var det tanken att se på film. Men mör, trött och mätt som jag var slocknade jag ovaggad på soffan under min lurviga filt😄

Jag önskar alla en riktigt härlig dag!

Upplevelse vid fullmåne på en kraftplats

Upplevelse vid fullmåne på en kraftplats

Jag brukar regelbundet besöka kraftplatser, och en av dessa – som brukar kallas Sveriges Stonehenge – är Ales Stenar vid Kåseberga i Skåne. Det var inte förrän i år jag lärde mig något om vad kraftplatser är för något, men jag har utan den vetskapen haft en stark dragning till sådana platser i åratal. För den som inte vet vad kraftplatser är, kan jag lite kort berätta att det är platser som har särskilda energier. Dessa kan vissa känna av på olika sätt, och man mår bra av att vistas på de här platserna. På t ex lotusblomman.nu kan den som har lust läsa om några av Sveriges kraftplatser.

Innan jag berättar om min upplevelse tänkte jag bara nämna några ord om Ales Stenar. Det är en fornlämning i form av en skeppssättning. Det äldsta belägget för namnet är Als Stene från år 1624. Datering av träkol från skeppsättningen visar att den uppfördes ca 500-1000 e. Kr. Ett av få fynd på platsen visar att den bl a har använts till begravning. Det var nämligen ett keramikkärl från 400/500-talen e. Kr, som innehöll brända människoben och träkol.

I år hade jag turen att det var fullmåne på gång när vi campade med husbilen i Kåseberga. Vi hade varit uppe bland stenarna på dagen, och det var som alltid skönt att vara där, ta in den speciella känslan, och blicka ut över havet. Jag har så länge jag kan minnas varit fruktansvärt höjdrädd, men vågade tillsist ändå sätta mig nära branten mot havet. Det var med skräckblandad förtjusning jag satt där, och kunde inte riktigt slappna av. Men jag njöt ändå av att se solen glittra i havet, och höra vågornas brus då de rullade in emot land.

Jag sitter och filosoferar högt över havet. Telefonen som bilden togs med gick sönder en stund senare, och bilderna blev så suddiga att branten knappt syns.

Vi återvände till stenarna vid solnedgången. Promenaden upp var jobbig, för jag hade ont i magen av något jag ätit under dagen. Men trots att vi gick dit för att se på fullmånen över havet, hade jag en tvingande känsla av att jag måste hinna fram innan solen gick ner. Så jag pinnade på med andan i halsen, medan solen snabbt sjönk i ett eldfärgat sken.

Det jag skriver nu kan verka helknäppt. Det var nämligen en mycket märklig upplevelse, som jag inte har lyckats skaka av mig… Jag kom upp, och tittade mellan stenarna mot branten och havet. Plötsligt var det som att se en film samtidigt som jag såg verkligheten. I ”filmen” såg jag en kvinna i lång svart klänning vid kanten av en hög klippa. Himlen var grå och dyster. Det var en annan plats, och en annan tid för längesen. Jag såg henne falla utför stupet ner mot havet. Samtidigt hade jag en förstummande känsla av att det var jag som föll över kanten i min svarta klänning. Sen försvann synen lika plötsligt som den kommit. Trots att det inte var verkligt var upplevelsen så stark att jag kände mig omtumlad ett bra tag efteråt. Samtidigt kändes det som om jag fått en förklaring till varför jag alltid varit så fruktansvärt höjdrädd.

När du nu har läst det här inlägget kanske du tänker att jag har förlorat förståndet. För en stund kändes det faktiskt så. Kanske borde jag låtit det här inlägget vara oskrivet. Men ibland vill orden ut hur konstiga dom än låter.

Har du någon gång varit med om något riktigt märkligt som du kanske tyckte var oförklarligt?

Varit på slottsbesök

Varit på slottsbesök

Jag är nästan löjligt förtjust i att titta på slott, och pricken över i är om man kan gå på spökvandring. Någon sådan möjlighet bjöds det inte på vid besöket på Sofiero slott, men en guidad visning kryddad med mycket kunglig historia lyckades vi få slinka med på trots att gruppen var full. År 1866 flyttade prins Oscar och hans hustru Sophia av Nassau in i sitt nybyggda sommarslott, som då bara hade en våning. Vi fick via berättelser och bilder följa slottets utveckling, och de generationer av kungafamiljen som levde på slottet. År 1973 skänkte Gustaf VI Adolf egendomen till Helsingborgs stad. Den var då i skriande behov av renovering, och har rustats upp sedan dess.

På Sofiero anordnas det under säsongen olika evenemang och utställningar. När vi var där visades det i ett av rummen massor av gamla filmer från kungafamiljens liv. En del av de små filmerna visade kungabarnen som lekte och spelade bollspel med sin mor. Hon filmade en hel del, så det var oväntat mycket man fick se. Det var mysigt att få se glimtar från vardagen och glädjestunder från en svunnen tid. Jag fick intrycket att Margareta verkar ha varit en väldigt varm och lekfull person. Det pågick också en fin skulpturutställning.

Av vad vi fick se var det endast ett litet fåtal av rummen som var bevarade i ursprunglig stil. Vad jag förstod var dock inte alla möblerna de ursprungliga. Personligen skulle jag ha tyckt att det var finare om det som hade renoverats hade gjorts i tidsenlig stil. Jag fotade inte de tråkigt renoverade rummen. Nedan visar jag några enstaka bilder från rum där man kan se hur kungafamiljen hade det när dom bodde där. Det var inte lätt att få till bra bilder när rummen var fyllda av besökare, men jag gjorde så gott jag kunde😊

Vacker utsikt genom ett fönster.

En skulptur föreställande Folke Filbyter på sin häst.

Så till min favoritavdelning för dagen. Runt slottet finns en stor park, och en del av den är fylld av blomrabatter. År 1905 fick kronprinsparet Gustav Adolf och Margareta från England Sofiero i bröllopsgåva. Bägge var mycket trädgårdsintresserade, och Margareta som var väldigt växtkunnig var uppväxt bland praktfulla engelska parker. De båda deltog i anläggandet av blomsterplanteringarna, och skapade sin trädgård på mindre än 15 år.

I en av rabatterna växte det kronärtskockor. Såna har jag bara sett små bitar av på tallriken, eller lite torra i butiksdiskar. Jag tyckte att de liknade gigantiska tistlar.

Det här huset var trädgårdsmästarens bostad.

Det fanns också andra saker att se, som t ex ett större växthus innehållande riktigt gamla vinrankor som det växte druvor på, och ett väldigt smalt växthus där det odlades meloner. Jag har alltid velat köpa rosor i Sofieros trädgårdshandel, men det blev inget köp av praktiska skäl. Inget kul att trängas med taggbuskar i husbilen😆

Något som skulle ha varit vackert att se i full blom var rhododendronplanteringen, men då måste man vara tidigt ute på sommaren. Gustav VI Adolf lät plantera mer än 5000 plantor av mer än 400 sorter, så mina ögon skulle nog ha spruckit av njutning vid åsynen av en sådan färgprakt. Men jag fick verkligen mitt lystmäte av många goda dofter, för det såldes mängder av olika väldoftande tvålar i slottsbutiken.

Sofiero var ett trevligt utflyktsmål, där man kan få en intressant och avkopplande dag😊

För den som är lika intresserad av slott och historiska platser som jag är och har missat inlägget om förra slottsbesöket, så länkar jag till detta nedan. Kika gärna in, för det är otroligt vackert!

https://varapavag.se/2019/07/20/en-vacker-och-intressant-sevardhet/

 

Ha en fortsatt härlig dag!

Bland det bästa som finns

Bland det bästa som finns

Tänk om man ändå kunde bromsa in tiden! Jag tycker att den går alldeles för fort på sommaren. Nu har det gått ett par veckor sen jag skrev, för jag valde att göra en paus. Jag har bara haft telefonen att blogga med, och mottagningen har ofta varit dålig. Vi har sökt oss bort från civilisationen så mycket vi har kunnat, och har ofta vistats på så ensliga platser som möjligt. Att vistas i naturen är ett balsam för själen, men det blir inte lika verksamt om man fingrar på sin sega telefon för jämnan😆 Men jag kommer att skriva lite i efterhand om vad vi har haft för oss.

Det har iallafall varit sköna och avkopplande dagar. Om det vore upp till mig skulle sommaren inte tillåtas att ta slut. För min del handlar den inte endast om värme och grönska, utan också om frihet! För mig har friheten alltid varit dyrbar, och bland det bästa som finns. Att under en fjuttig månad av tolv få slippa dignande krav och göra vad man vill. För även om man inte ställer ett enda krav på sig själv, så har man ändå nästan alltid yttre ofrånkomliga krav på sig att rätta sig efter. Man styrs av klockan och allehanda förpliktelser vare sig man vill eller begriper det. Nu är jag förvisso sjuk, så ekorrhjulet har inte sin forna galna fart. Men jag har varken lust eller ork att ge mig iväg med husbilen på egen hand, så mitt sällskap måste ha sin tid av årlig frihet.

Slappar medan regnet trummar på taket.

Hursomhelst är sommaren ännu i full gång!😃 Jag njuter för fullt av sköna dagar i tunna sommarkläder. Än får jag vakna till fåglarnas sång, och det finns tid kvar att gå barfota i sanden. Det är förhoppningsvis inte färdigbadat, och solbrännan kan ännu bättras på. Flera sköna promenader står på tur, och ännu flera stora glassar och goda sommarmåltider återstår att äta. Det sista regnet lär inte ha fallit, och jag kommer som alltid bli glad när solen tittar fram igen. Nuet må variera, men oavsett vad som sker i stunden är det riktigt gött! Sommaren och friheten är tveklöst bland det bästa som finns!

Jag önskar alla en härlig dag med några bilder från en kvällspromenad i Mölle😊

På äventyr i vildmarken

På äventyr i vildmarken

Ibland kan mulet och svalt väder ha sina fördelar. För även om solen gör alla vyer vackrare, kan det ta på krafterna att anstränga sig när det är varmt. Vi råkade hamna i Naturreservatet Hovs Hallar, och blev förstås nyfikna på att utforska platsen. Jag älskar att vistas i naturen, och naturreservat är ofta lite extra vackra med vandringsleder för alla som vill röra på sig. Hovs Hallar var inget undantag på så sätt, men landskapet var vad jag nog vill kalla dramatiskt.

Vandringsleden vi hamnade på var inte en sådan som man bara lullar omkring längs med. Den krävde att man höll koll på var man satte fötterna. Jag hade på mig bra skor, som både är bekväma att gå i och som greppar där det behövs. Bitvis var det ingen lätt promenad, men den var så otroligt fascinerande vacker. Jag fantiserade ibland om hur det skulle ha sett ut om solen hade glittrat i havet, och lyst upp vegetationen och klipporna. Men det var fullt tillräckligt vackert trots den molniga himlen.

Vi hade kunnat gå betydligt längre, men det får bli nån gång när jag är friskare. Tyvärr har jag inte den outtömliga orken jag hade förr, och inte samma styrka heller. När tröttheten kommer får jag ofta yrselanfall, och då har jag drabbats av diverse olyckor. Så det blev att tänka efter och anpassa sig. Men det var det värt, för det ganska karga och mycket branta landskapet med hisnande vyer gjorde gott för själen☺️

Fördelen med att resa med husbilen är att man har sängen med sig, så man kan bre ut sig på den och vila när man har ansträngt sig. Det är väldigt skönt!

Tyvärr kan mina bilder inte göra platsen rättvisa, men jag hoppas att jag har lyckats förmedla lite hur speciell och vacker den är.

Jag önskar alla en fortsatt härlig dag!😊

Något jag är dålig på

Något jag är dålig på

Det finns något som många är bra på, men som jag är riktigt usel på. Om det beror på glömska, förträngt ointresse eller lathet ska jag inte spekulera vidare i. Det handlar i vilket fall om att fota vad jag äter. För medan många arrangerar sina måltider så vackert att smaklökarna hoppar igång vid blotta åsynen av bilderna, lyckas jag sällan prestera några kort alls. När jag kommer ihåg att fota är faten redan rensade, eller åtminstone på god väg. Eller så knäpper jag någon gång en snabb bild på en kladdigt upplagd måltid, serverad på ett slarvigt dukat bord.

Nåväl, nu tänkte jag iallafall visa några enstaka bilder på en av husbilslivets största fröjder, nämligen ätandet. Det är inte färdens allra läckraste måltider jag visar, för dom glufsade jag i mig innan kameran ens var påtänkt. Nej det blir bara en liiiten inblick i det stora semesternöjet att äta. Så håll till godo!😆 Först till beskådan är äggröra med rödlök och fetaost – stekt till oigenkännlighet och enkelt upplagd i frånvaro av närande sallad. Nedsköljd med ett glas kallt pärlande vin.

Nästa anrättning är gurk- och morotsstavar med holidaysmakande gräddfilsdipp!

Så kommer en bild på en salladstallrik som var riktigt gott komponerad av allt möjligt.

Färdkost blir det förstås en del också. Smaken är helt överlägsen bildkvaliteten!

Så en bild av en kladdig och smulig men himmelsk smakupplevelse, i en mängd som nästan spräckte magen: Bärbuffen på Eriksgården i Sjöbo. Tre skålar satte jag i mig – välfyllda med olika bär, glass, maränger, sås och strössel. Gissa om jag stönade och stånkade efteråt…

Lite kvällssnacks kan också slinka ner någon gång, även om jag försöker undvika sent kvällsätande. Nedan en riktig lyxvariant – torrostade jordnötter med ett glas bubbel.

Här rundar jag av denna kulinariska kavalkad, och önskar alla Bon Appetit vad ni än äter idag!😄

En vacker och intressant sevärdhet

En vacker och intressant sevärdhet

Tycker du som jag om att besöka gamla historiska sevärdheter? Då kan jag rekommendera ett vackert utflyktsmål som vi verkligen tyckte om. Häromkvällen satt vi i husbilen och sökte på nätet efter sevärdheter inom en kort körsträcka, och det slutade med att vi åkte till Bosjökloster vid Ringsjön i Skåne. Slottet som har en 900 år lång historia var en gång i tiden ett nunnekloster, och forskare förmodar att Benediktinerordern började uppföra det på 1080-talet. I klostret levde sedan nunnor fram till mitten av 1500-talet. Grundmurarna och klostervalven finns delvis bevarade, och ingår bl a i en länga av det nuvarande slottet. Det blev väldigt många foton tagna under dagen, så det var inte lätt att välja ut några stycken att visa. Men jag hoppas kunna förmedla att ett besök på Bosjökloster är såväl en fägring för ögonen som ett balsam för själen!

Reflektoriet från klostertertiden står än idag orört, och där får man se och lära sig hur nunnorna levde samt hur klosterlivet gick till. Vi kom inte då det fanns en guidad visning, men det fanns väldigt intressant och lättläst information uppsatt överallt. Man fick bl a lära sig om den helige Benedikts regel, och vilka klosterlöften som skulle avläggas. Andra intressanta saker var t ex vad man ägnade sig åt under en dag i klostret, vad och hur man åt och drack, olika roller i klostret, abbedissans roll och vissa fördelar hon hade, medeltida läkekonst mm.

Det fanns mängder av dräktkonstnären Bengt Owalds fantastiska kreationer att beskåda, och jag visar ett fåtal av dessa. Bengt började tillverka historiska kläder i början av 1970-talet.

Nedan syns lite av utställningen om Leonora Christina (1621-1698). Hon var dotter till kung Christian IV, och sin pappas älsklingsbarn. Hon och hennes man Corfitz Ulfeldt ägde Bosjökloster en kort tid under 1650-talet, och utställningen handlar om hennes uppväxt och liv.

Så kommer några bilder tagna i och utanför slottet och kyrkan.

Det här inlägget kan verka långt, men det visar ändå inte allt som finns att se. Förutom det jag visar finns också bla a ännu flera vackra vyer, fina konstutställningar, söta djur, färgglada och välskötta trädgårdsväxter, rogivande utsikt över sjön, samt en tusenårig ek att beskåda. När vi hade sett allt var vi hungriga, så vi avslutade besöket med att äta god mat. Jag glömde förstås i vanlig ordning att fotografera vad vi åt, men vi blev hursomhelst mätta och belåtna. Dagen var väldigt fin och trevlig, så vi är glada att vi råkade åka till Ringsjöns pärla.

Jag önskar alla en fortsatt härlig sommar!😊

En vacker plats på färden

En vacker plats på färden

Så är husbilssemestern i full gång, och i skrivande stund känner jag mig lite småfrusen. Även om vi har haft en del sol har det inte varit badväder, så badkläderna är fortfarande oanvända. Men det är ändå skönt att komma iväg och se annat än det vardagliga. När man åker husbil kan man hamna på platser som man inte hade en tanke på när man åkte hemifrån. En sådan är Kullabergs naturreservat i närheten av Mölle på Skånes västkust. Vi ville se något nytt, och hamnade där av en slump. Vägen upp till naturreservatet är både brant och vacker, så vi stannade till längs vägen för att beundra utsikten.

Från parkeringen vi stannade på i naturreservatet, får man gå ytterligare en liten bit med vacker utsikt innan man kommer till toppen av kullen.

Uppe på Kullaberg finns Naturum, som tyvärr inte  var öppet när vi var där.

Kullens Fyr finns precis intill Naturum, och man kan gå runt fyren och njuta av utsikten.

Såhär ser ingången till fyren ut. Den är betydligt finare än bostadsdelen.

Platsen är otroligt vacker och verkligen sevärd. Där finns vackra vyer över havet, och vandringsleder om man vill ge sig ut och promenera i naturen. Det finns också anlagda grillplatser, men alla var upptagna. Jag passade på att fota framåt kvällen när det tunnade ut med besökare. Det var inte tillåtet att stanna kvar över natten med husbilen, så vi fick rulla vidare på kvällen.

Nu ska jag kura ihop mig under täcket. Vi står parkerade nära havet, och den kalla vinden får vågorna att dåna. Det är lite dålig mottagning där vi står, så det går trögt att blogga. Bilderna tar en evighet att ladda upp. Men nu har jag lyckats få till ett inlägg.

Jag önskar alla en härlig dag!

%d bloggare gillar detta: