Vara på väg

Den som har läst min blogg tidigare vet hur mycket jag har njutit av att vistas i paviljongen om somrarna. Där har jag legat i solstolen och läst böcker, ätit luncher och middagar i eftermiddags- och kvällssolen, och kurat ner mig under en filt när åskan har mullrat och regnet har trummat mot taket. Förra huset hade inget uterum, och det har inte det här heller – om man bortser från balkongen under tak. Men paviljongen var minst lika mysig som ett uterum, till en blygsam kostnad jämfört med att bygga ett sådant.

Förra sommaren kläddes inte paviljongen på så som varje vår, utan ställningen och trägolvet togs bort istället. Huset skulle visas upp för försäljning, och allt skulle vara så urtvättat opersonligt att det inte ens fick synas att vi bodde där. Kan säga att det är ganska påfrestande att leva i ett hus som alltid måste se ut som ett nystädat hotellrum före incheckning, enligt mäklarens ändlösa punktlista med krav. Så med allt som måste göras fanns det ingen tid att sitta i paviljongen i vilket fall som helst.

Men nu har något så himla efterlängtat hänt. Paviljongen prioriterades in i planeringen, och nu är den på plats i våran trädgård. Det var lite pyssel att få golvet plant när marken lutar åt olika håll. Men nu är det det enligt vattenpasset. Mitt emellan huset och gemaket står paviljongen, och idag var det premiär att avnjuta en kopp kaffe i den. Så härligt! Solen strålade och värmde efter några mindre sköna dagar, och jag njöt av att sitta därinne och se mig omkring. (På bilden dricker jag kvällskaffe, för bilden som togs då jag inmundigade frukostkaffet i pyjamas var riktigt gräslig). Det må vara hänt att jag lever i ett boot camp, men en kopp kaffe under tygdukarna är så himla gött!

Nu rundar jag av här. Ha det så bra tills vi ses igen!

Jag brukar alltid dokumentera våren, och det här året är inget undantag – även om jag upplever den på en annan plats. Våren tycks ta längre tid på sig att infinna sig här, men senaste veckan har jag äntligen fått uppleva några efterlängtade vårtecken. Den vackra fågelsången får jag nöja mig med att berätta om. Men blommorna kan jag visa. Jag har nämligen hittat några snödroppar, och tänk att man kan bli så himla glad över att se några små blommor! 😀

Ett vårtecken som jag inte riktigt tänkte på när jag bodde på lite sydligare nejder är att snön är borta. Jag är inte van vid massor av snö, så att se barmark igen där små gröna strån börjar titta fram under allt visset är speciellt. Så även att se sjön utan is. Nu kan jag återigen se träden spegla sig i vattnet. Bortsett från ett par regniga dagar har det dessutom varit ganska varmt.

Lillulven har börjat flämta när vi går på promenader i solskenet, så det är väl tur att han börjar tappa vinterpälsen:)

Att det har varit vårdagjämning är ju också ett vårtecken. Jag har firat den hos Anima Tempel med olika ceremonier i härlig gemenskap. Ceremonierna gjorde vi vid en stenspiral, vid vatten och vid eld, och trumman fick komma ut och lufta sig igen. En väldigt mysig kväll. De nedre bilderna är tagna på ceremoniplatsen vid en bäck i skogen.

En vårlig härlig vandring har det också blivit med en vän, på en mycket vacker vandringsled längs en sjö. Vi gav oss av rustade med en picknick som vi stannade och avnjöt intill vattnet.

Ett annat litet vårtecken har kommit inomhus. En av orkidéerna har bott in sig nu och börjat blomma. Det var längesen den gjorde det, så jag blev så glad.

Så vill jag nämna att i helgen inträffar en av årets höjdpunkter, nämligen att det äntligen är dags att ställa om klockan till sommartid. Tidsomställningen må vara omdebatterad, men personligen har jag absolut noll förståelse för varför någon vill ha mörkt en timma tidigare än nödvändigt om kvällarna. Om det är så viktigt att ha det mörkt och tända ljus så finns det rullgardiner. Observera att jag är inte ute efter en debatt om ämnet, utan skriver detta för att det glädjer mig.

Nu rundar jag av för den här gången, med en bild på en liten trädgårdsstol som jag tog ut i solen utanför blivande gemaket som jag renoverar. Så önskar jag dig en trevlig helg! 🙂

Ja så får jag tänka ganska ofta nuförtiden. Jag har ju inte packat upp allt efter flytten, för det är inte möjligt än som jag berättat om tidigare. Jag var väldigt systematisk när jag packade. Kartongerna fylldes med välsorterat innehåll och märktes noggrant. Det skulle bli så lätt att hitta sina grejer även om vissa fick vara kvar i lådor.

Men så kom slutspurten. Den där sista tiden av halvpanik, för flyttdatumet sprang emot oss med ett expresstågs hastighet. Plötsligt var det bara ”strösaker” och udda kläder etc kvar, och man kan ju inte täcka hela kartongerna med innehållslistor. De sista packades med en för mig ovanlig fart och oordning, och jag tänkte att det löser sig nog att hitta saker när jag behöver dom.

Jotack, visst löser det sig. Men vilken tid det kan ta, och ibland inte i tid till det jag behöver saker. Idag packade jag upp tre kartonger, och då hittade jag äntligen en av mina favoritmuggar som jag älskar att dricka kaffe ur. Den dök oväntat upp i en osannolik låda. Åh så glad jag blev efter att vi varit åtskiljda i veckor!:D Så nu avnjuter jag mitt kaffe i den igen med en slurk grädde. En liten vardagslyx för mig 🙂

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Den som väntar på nåt gått väntar aldrig för länge sägs det. Men själv vill jag hävda att det är tvärt om. Åtminstone för mig. I det här fallet har jag väntat länge på att kunna göra hälsosam och god glass själv. För någon hälsosam glass hittar man inte i affärerna, vad som än påstås på förpackningarna. Jag älskar glass, men då jag av hälsoskäl inte längre äter socker har jag avstått från glassätande. De sockerfria glassarna jag har hittat innehåller sötningsmedel som den ohälsosamma sockeralkoholen Erytriol. Det påstås att sötningsmedel inte påverkar blodsockret, men det stämmer inte vad det gäller sockeralkoholerna. Dessutom kan de ha negativa effekter på hälsan som jag inte tänker fördjupa mig i här nu.

Det var egentligen inte sötningsmedel jag hade tänkt skriva om, utan att jag har gjort första glassen med min nya glassmaskin. Jag fick en sån i present, och skulle välja ut den själv. Det tog sån tid att tillsist fick jag en maskin utan att vara med och välja:D Så nu ska jag frossa ifatt minsann;)

Såhär i juletid blev det glass med pepparkakssmak. Glassbasen gjorde jag av turkisk yoghurt, ägg och grädde. Jag skulle ha lagt i kokosolja, men glömde den. Så la jag förstås i pepparkakskryddor, samt sötade med steviadroppar. För den som inte vet vad det är, kan jag berätta att Stevia är naturligt och utvinns ur bladen från växten Stevia Rebaudiana. Den har använts i Sydamerika i hundratals år för att söta mat och dryck. Ren Stevia påverkar varken blodsockret eller insulinet och innehåller inga kolhydrater. Eftersom jag håller ner mitt blodsocker genom att dra ner på kolhydrater istället för att medicinera – vilket fungerar – så funkar Stevia bra för mig. Jag mäter blodsockret så jag vet att det är så. För mig är det inte ett alternativ att stoppa i mig sånt som jag vet förstör min hälsa, förminskar min livskvalitet och förkortar mitt liv. Så mycket är det helt enkelt inte värt för mig att äta sötsaker – trots att jag var extremt sockerberoende.

Så åter till glassen och hur jag gjorde den. Jag vispade grädden lätt ihop med steviadroppar. Så vispade jag ihop resten av ingredienserna i en annan bunke. När det var klart vände jag ner grädden i ”pepparkakssmeten” och hällde alltsammans i glassmaskinen. Den har en inbyggd kompressor för kylning, så man behöver inte förfrysa någon glassbunke.

Glassen blev god, men hårdare än jag hade tänkt mig pga att jag gjorde några nybörjarmisstag. Det första var att glömma kokosoljan. Den gör glassen mjuk. Så missade jag att stoppa omrörningen ibland och skrapa ner glassen från kanterna på bunken. Sist men inte minst fick maskinen gå alldeles för länge. Yoghurtglass fryser nämligen fortare än ren gräddglass med socker i. Men nu vet jag bättre hur det funkar, så nästa gång blir det en annan smak på kortare tid:)

Det blev många ord om min invigning av glassmaskinen, så jag rundar av här.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Idag tänkte jag dela med mig av en stunds livsnjutning. Senaste tiden har energinivåerna stundtals varit låga, och dom fyller inte på sig av sig själva som dom gör på våren och sommaren. Jag vet att jag borde ta bättre hand om mig än vad jag har gjort ett tag, och jag vet också vad som händer om jag ignorerar den vetskapen. Så trots en deadline som kommer rusande som ett expresståg, blev det tvunget att göra avbrott i bestyren. Jag kände att det var dags för energipåfyllning på en kraftplats, så det blev att åka till Omberg.

Det är alltid härligt att åka dit, och den här gången visade naturen upp sin kanske allra vackraste skrud. Så tänker jag förvisso även om våren då den skira grönskan förskönas av mattor av vitsippor, och smältvatten porlar i glittrande bäckar. Ja jag kan rentav tänka så även om vintern, då solen lyser på glittrande snö som tynger ner trädens grenar och skapar sagokänsla i skogen. Men den här gången var naturens skönhet så fantastisk att hela jag fylldes av förundran. Löven hade så många intensiva färger och nyanser, att det var som att vistas mitt i ett konstverk. Starka färger är som en vitamininjektion för mig, och får mig att känna glädje och energi.

Vi åt en enkel picknick med utsikt över Vättern. Det blev proteinbröd med diverse godsaker i, och till det drack vi citronvatten. Mer än så behöver inte jag för att känna mig nöjd och belåten. När man befinner sig på Omberg så är det som att vistas i en slags egen värld. Sinnet fylls av frid och ro, och man känner sig påfylld, vitaliserad och harmonisk inombords. Det tar faktiskt emot lite att åka därifrån.

Idag delar jag med mig av några bilder jag tog. Jag önskar att telefonkameran kunde göra naturen rättvisa. Tyvärr kan den inte det, men jag bjuder på bilderna ändå:)

Jag önskar dig en fortsatt fin vecka! 🙂