Den som har läst min blogg tidigare vet hur mycket jag har njutit av att vistas i paviljongen om somrarna. Där har jag legat i solstolen och läst böcker, ätit luncher och middagar i eftermiddags- och kvällssolen, och kurat ner mig under en filt när åskan har mullrat och regnet har trummat mot taket. Förra huset hade inget uterum, och det har inte det här heller – om man bortser från balkongen under tak. Men paviljongen var minst lika mysig som ett uterum, till en blygsam kostnad jämfört med att bygga ett sådant.

Förra sommaren kläddes inte paviljongen på så som varje vår, utan ställningen och trägolvet togs bort istället. Huset skulle visas upp för försäljning, och allt skulle vara så urtvättat opersonligt att det inte ens fick synas att vi bodde där. Kan säga att det är ganska påfrestande att leva i ett hus som alltid måste se ut som ett nystädat hotellrum före incheckning, enligt mäklarens ändlösa punktlista med krav. Så med allt som måste göras fanns det ingen tid att sitta i paviljongen i vilket fall som helst.

Men nu har något så himla efterlängtat hänt. Paviljongen prioriterades in i planeringen, och nu är den på plats i våran trädgård. Det var lite pyssel att få golvet plant när marken lutar åt olika håll. Men nu är det det enligt vattenpasset. Mitt emellan huset och gemaket står paviljongen, och idag var det premiär att avnjuta en kopp kaffe i den. Så härligt! Solen strålade och värmde efter några mindre sköna dagar, och jag njöt av att sitta därinne och se mig omkring. (På bilden dricker jag kvällskaffe, för bilden som togs då jag inmundigade frukostkaffet i pyjamas var riktigt gräslig). Det må vara hänt att jag lever i ett boot camp, men en kopp kaffe under tygdukarna är så himla gött!

Nu rundar jag av här. Ha det så bra tills vi ses igen!