Vara på väg

Hjärtat i halsgropen

september 2, 2026 Lillalena Kommentarer 20 kommentarer

Igårkväll när jag gav mig ut på kvällspromenad med Fenrisulven blev det betydligt mera spännande än vad jag hade tänkt mig. Faktum är att jag blev så rädd att jag fick hjärtat i halsgropen. Vi gick på en gräsväg längs skogskanten när det plötsligt började braka ordentligt bland träden. Ulven reagerade förstås genast, och själv hann jag knappt tänka på vad det var förrän en stor älg kom utspringande ur skogen. Någon sekund senare kom ytterligare en stor bjässe utspringande i full fart efter den första, och de var inte många meter ifrån oss.

Lillulven är tack och lov ingen skällig hund, men han började hoppa vildsint av iver att få springa efter älgarna. Jag väste tyst ”stilla” för att inte väcka deras uppmärksamhet om vår närvaro. De var nämligen väldigt ystra, och verkade jaga varandra ungefär som när hästarna leker.

Tack och lov stod Lillulven stilla och jag drog en lättnadens suck när de båda älgarna sprang in i skogen igen i full fart. Man känner sig väldigt liten när så stora djur springer omkring några meter ifrån en. Hursomhelst ville jag till varje pris undvika att de ystra två kom utfarande ur skogen igen innan vi hade hunnit gå sträckan vi behövde för att ta oss därifrån. Så jag satte genast på hög musik i mobiltelefonen, så älgarna fick lyssna på en riktig partylåt som jag gillar att spela i bilen.

Att försöka fota händelsen hade jag inte en tanke på, så jag illustrerar istället inlägget med bilder på Fenrisulven. Han spanade hoppfullt efter älgarna hela vägen därifrån. Så länkar jag till låten jag spelade för älgarna om någon vill höra den. Kan säga att den är sååå himla bra, en riktig humörlyftare 😀 (Länken ligger nedanför bilden).

Ha det så himla bra tills vi ses igen!

https://youtu.be/zNgcYGgtf8M

Legendariska stencirkeln Long Meg and her daughters

augusti 21, 2026 Lillalena Kommentarer 34 kommentarer

I förra inlägget visade jag några glimtar från sommarens resa till Wales och England, och lovade att berätta mera så småningom. Så idag tänkte jag berätta om en historisk plats jag besökte, nämligen den legendariska stencirkeln Long Meg and her daughters. Den här utflykten deltog jag i under den senare delen av resan då jag lämnat Wales och befann mig i England.

Det finns ca 1300 stencirklar i Storbritannien, och det här är den tredje största i England efter Avebury och Stanton Drew. Den ligger i nordvästra England, utanför den lilla byn Little Salkeld, och norr om staden Penrith i grevskapet Cumbria. Long Meg and her daughters består av ca 68 stående och liggande stenar, men man tror att stencirkeln från början bestod av ca 77 stenar. Det kan ju låta konstigt att skriva ett cirka antal stenar, men jag återkommer till detta 😉 Utanför cirkeln står en 3,8 meter hög och ca 9 ton tung monolit av röd sandsten. Det är Long Meg, och de övriga stenarna är hennes döttrar. Nedan kan du se mig stå framför Long Meg, och då är det lättare att få en uppfattning om hur hög hon är ovan marken.

De andra stenarna består av granit och den vulkaniska bergarten rhyolit. Man tror att cirkeln kan vara så gammal som 5000 år. Det innebär att den restes någon gång under yngre stenåldern eller i början av bronsåldern. Den är i själva verket inte helt rund, utan något oval. Men då den som längst är närmare 110 meter och har en yta på 0,8 hektar, fick jag ingen direkt uppfattning om det då jag befann mig i den. Men kanske berodde det också på att jag var så upptagen med att känna in energierna;)

Vad var syftet med stencirkeln?

Det är ju förstås omöjligt att veta med fullständig säkerhet vad syftet var. Men det anses ändå ganska säkert att den användes som samlingsplats för lokala högtider och ceremonier. Folk har samlats i alla tider för att fira olika saker, så det är ju inte ologiskt. Det finns intressanta teorier om att här under yngre stenåldern och bronsåldern kan ha firats högtider som Beltane, Lhugnasadh, Samhain och Imbolc. Dessa är de fyra stora keltiska högtiderna som mycket kort beskrivet markerar årets/årstidernas olika faser och cykler. Nedan kan en av inskriptionerna på Long Meg beskådas, nämligen en spiral.

Legender om Long Meg and her daughters

Anledningen till att jag berättar om denna stencirkel först är att den är så legendarisk. Long Meg var nämligen enligt lokal folktro en häxa, och de andra stenarna var hennes coven som var hennes döttrar. När man står i en viss vinkel i förhållande till Long Meg ser det faktiskt ut som ett ansikte i stenen på den sidan som är vänd in mot cirkeln. Kan du också se det? Jag har tyvärr fått zooma fotot väldigt mycket, för jag var en bra bit från stenen när det äntligen inte stod någon intill den.

Legenden säger att hon och hennes döttrar förvandlades till sten av en trollkarl från Skottland som hette Michael Scot, då de dansade under sabbaten. Det sägs att det inte går att räkna stenarna, och enligt legenden finns det ett sätt att bryta förbannelsen. Nämligen om någon räknar stenarna två gånger och kommer fram till samma antal. Då kommer häxorna att komma till liv igen. Eller så kommer det bringa stor olycka till den som lyckas med det omöjliga.

Det finns också en annan legend som säger att om man räknar stenarna rätt, och sedan lägger örat mot Long Meg, kommer man att höra hennes ande viska till en. Det sägs också att om man skadar Long Meg kommer stenen att blöda mänskligt blod. Jag får erkänna att jag försökte varken det ena eller andra – och särskilt inte det sistnämnda – men jag fick intressanta upplevelser ändå.

Ännu en legend berättar om när överstelöjtnant Samuel Lacy, ägare till Salkeld Hall, på 1700-talet bestämde sig för att Long Meg and her daughters skulle förstöras. Han befallde sina arbetare att spränga stenarna, men de kom inte så långt med detta. För när de skred till verket utbröt ett våldsammare oväder ut än vad man någonsin hade upplevt tidigare. Arbetarna flydde för sina liv därifrån, och svor på att aldrig ge sig på stenarna igen.

Så vad upplevde jag?

Kanske kommer vissa skaka på huvudet när dom läser detta, men oavsett om du har ett öppet sinne eller inte så upplevde jag många energier på denna plats. Jag kände in Long Megs energi, både via mina händer och genom kroppen då jag stod lutad mot henne. Så hittade jag en stor sten som låg ner, och jag kunde inte motstå att lägga mig på den och meditera i solskenet. Den hade en stark men mild energi och jag kände mig alltmera laddad ju längre jag låg där. Den gav en så skön och energigivande känsla att det tog emot att resa mig. Men jag hade ju många flera stenar att undersöka, så jag gick längs cirkeln och bekantade mig med dom i tur och ordning. Varje sten jag höll händerna mot hade sin egen energi, en del starkare och en del svagare. De var lika mycket individer i sin energi som sitt utseende, och det var lätt hänt att fantisera om att det var en förstenad dotters energi som kändes genom årtusendena och in i mina händer. Historiska platser och gamla legender får alltid igång mina tankar om hur det kan ha varit.

Vill du veta mera?

Om du vill fördjupa dig lite mera i såväl fakta som legender om Long Meg and her Daughters kommer här några länkar:

https://www.cumbriacountyhistory.org.uk/long-meg-and-her-daughters-background-little-salkeld

https://talesfromtheenchantedforest.com/2025/09/01/long-meg-and-the-summer-solstice/

Om du missade mitt förra inlägg där jag visade några glimtar från resan finns det här.

https://varapavag.se/2026/08/06/tillbaka-efter-en-handelserik-resa/

Nu rundar jag av här, och berättar mer om resan i andra inlägg. Det kommer dock ta lite tid att skriva om allt, för det är fullt upp för jämnan. Men så småningom dyker de upp 🙂

Jag önskar dig en härlig fortsättning på sommaren!

Tillbaka efter en händelserik resa

augusti 6, 2026 Lillalena Kommentarer 23 kommentarer

Ja då är jag tillbaka igen efter en händelserik resa till Wales och England, som gärna kunde ha fått fortsätta ett tag till. Tiden går alldeles för fort när man har roligt, och det har jag verkligen haft. Resan har bjudit på vackra platser, fantastiska vyer, spännande upplevelser på urgamla kraftplatser, historiens vingslag, kamratskap och många skratt. Vädret var fantastiskt fint, så jag behövde inte använda regnkläderna en enda gång. Det var bara en dag som det var mulet och blåsigt en stund. Tanken är att jag ska berätta om olika platser jag har besökt och magiska upplevelser jag haft. Men det kommer ta sin tid att skriva inläggen, för jag går nästan på knäna nu.

Stenmonumentet jag står under är Carreg Samson. Det är en ca 5000 år gammal neolitisk gravplats i Pembrokshire i Wales. Mer om denna och vad jag upplevde under en meditation där i ett annat inlägg.

Det blev nämligen ingen mjukstart på vardagen att komma hem. Utöver allt det vanliga i mängder har det uppstått en vattenskada i huset. Ett följdproblem efter företaget som ställde till ett elände i månader under förra sensommaren, hösten och vintern då de installerade värmesystemet. Så det blev att snabbt efter hemkomsten skifta om från den avkopplade känslan till att sitta i ändlösa telefonköer för att diskutera med försäkringsbolaget och firman. Är inte i mål än kan jag säga. Har tvingats att återigen flytta möbler och saker för att möjliggöra rivning av ett trägolv för att inspektera, torka och reparera. Vet knappt var jag ska göra av allt då det här vardagsrummet används som förråd för möbler och saker under renoveringen. Som grädde på moset har det dykt upp giftiga växter i hästarnas hagar. Så jag har fått dra upp såna så händerna värker, och än är inte alla borta.

Utsikt från den megalitiska gravplatsen Carreg Samson.

Här vandrar jag längs kusten från Abercastle till Carreg Samson. Det var så vackert att det nästan gjorde ont att åka därifrån.

Men igår när det spöregnade tog jag mig tid att titta igenom mina foton från resan. Milde tid så sugen jag blir på att resa igen. Wales är så himla vackert och så även England.

Inläggsbilden är tagen i Snowdonia vars officiella namn är Eryri National Park, och den ligger i norra Wales. Där åkte jag tåg upp- och nerför berget. Det var så otroliga vyer där att jag får bildbomba och berätta mera i ett annat inlägg. Men kan säga att jag var fullkomligt hänförd, och kunde inte se mig mätt.

Nu rundar jag av här så länge med en bild på ett av många vackra stenhus med underbar trädgård. Just detta hus fotade jag i St Davids i Pembrokeshire.
Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Snart börjar äventyret!

juli 13, 2026 Lillalena Kommentarer 24 kommentarer

Just nu känns det så spännande att jag har fjärilar i magen. För snart börjar äventyret! Något som jag längtat efter länge ska äntligen ske, för jag ska nämligen åka till Wales och till Lake District i England. Den som har läst min blogg kanske minns att jag åkte runt i England 2023 och då bla besökte kraftplatser. Jag besökte också en sädescirkel, vilket var en fantastisk upplevelse som du kan läsa om i detta inlägg. Nu är det dags för nya äventyr. Imorgon bär det äntligen av, och jag förbereder mig för fullt. Har bla impregnerat min regnjacka, mina vandringsskor och även löparskorna. Visst hoppas jag på vackert väder, men man vet ju aldrig hur det blir.

Jag kommer bla att vistas vid Wales slående vackra kust. Så kommer jag resa runt och besöka forntida heliga platser som är mer än 5000 år gamla. Ska bla åka till Presellibergen som stenarna i Stonehenge kommer ifrån, och till Snowdonia National Park där jag kommer åka tåg upp till toppen av Snowdonia. Så kommer jag besöka den mystiska ön Anglesey. Den var druidernas sista fäste där de höll ön mot de invaderande romarna, och det finns uråldriga och heliga monument överallt på ön. Det blir också besök på olika medeltida slott samt slottsmiddag. I Lake District kommer jag bla att besöka stencirklar på fantastiska platser. Dessutom ska jag fortsätta att utforska den Arthurianska legenden i kung Arthurs fotspår. Jag har ju inga bilder att visa än, så jag fick falla till föga och låta AI göra inläggsbilden åt mig föreställande kusten i Wales.

Ja det var ett axplock av vad jag kommer ägna mig åt en tid framöver. För mig som har ett mycket starkt intresse för det keltiska, historia, legender, kraftplatser, energier och allt som gör livet magiskt känns alltsammans otroligt spännande. Bloggen lär jag inte ha möjlighet att ägna mig åt, utan jag får berätta om mina upplevelser när jag kommer hem framöver.

Ha en härlig fortsättning på sommaren! 🙂

Så himla efterlängtat

juli 9, 2026 Lillalena Kommentarer 19 kommentarer

Den som har läst min blogg tidigare vet hur mycket jag har njutit av att vistas i paviljongen om somrarna. Där har jag legat i solstolen och läst böcker, ätit luncher och middagar i eftermiddags- och kvällssolen, och kurat ner mig under en filt när åskan har mullrat och regnet har trummat mot taket. Förra huset hade inget uterum, och det har inte det här heller – om man bortser från balkongen under tak. Men paviljongen var minst lika mysig som ett uterum, till en blygsam kostnad jämfört med att bygga ett sådant.

Förra sommaren kläddes inte paviljongen på så som varje vår, utan ställningen och trägolvet togs bort istället. Huset skulle visas upp för försäljning, och allt skulle vara så urtvättat opersonligt att det inte ens fick synas att vi bodde där. Kan säga att det är ganska påfrestande att leva i ett hus som alltid måste se ut som ett nystädat hotellrum före incheckning, enligt mäklarens ändlösa punktlista med krav. Så med allt som måste göras fanns det ingen tid att sitta i paviljongen i vilket fall som helst.

Men nu har något så himla efterlängtat hänt. Paviljongen prioriterades in i planeringen, och nu är den på plats i våran trädgård. Det var lite pyssel att få golvet plant när marken lutar åt olika håll. Men nu är det det enligt vattenpasset. Mitt emellan huset och gemaket står paviljongen, och idag var det premiär att avnjuta en kopp kaffe i den. Så härligt! Solen strålade och värmde efter några mindre sköna dagar, och jag njöt av att sitta därinne och se mig omkring. (På bilden dricker jag kvällskaffe, för bilden som togs då jag inmundigade frukostkaffet i pyjamas var riktigt gräslig). Det må vara hänt att jag lever i ett boot camp, men en kopp kaffe under tygdukarna är så himla gött!

Nu rundar jag av här. Ha det så bra tills vi ses igen!

En liten uppdatering

juli 1, 2026 Lillalena Kommentarer 24 kommentarer

Tänk vad tiden går fort, och särskilt på sommaren. Men att ha fullt upp för jämnan får ju också tiden att rusa fram, och här pillas ingen navelludd. Ryggskottet har hunnit bli bättre och sämre och något bättre igen. Men när man har fysiskt arbete att sköta varje dag får man hantera situationen. När det går lång tid mellan inläggen är det svårt att välja vad jag ska skriva om. Det här att skriva ifatt om allt så det blir en halv roman är egentligen inte min grej. Men en liten uppdatering tänkte jag dela med mig av.

Hursomhelst har det hänt en del senaste tiden. Min man har fått gå på ett par undersökningar, men vi vet inte resultaten än. Häromdagen skulle han gjort ytterligare en undersökning, men efter nästan 10 mil i bilen ringde nån från lasarettet och ställde in. Om det ändå vore första gången, men nej det har hänt flera gånger:( Så har jag utöver mina studier varit på kurs, och träffade fantastiskt trevliga människor. Det har dock varit svårt att hålla takten på studierna när det har varit så mycket för både kroppen och knoppen. Vi har varit på min mors begravning nyligen. Tiden före var påfrestande och efter den blev jag väldigt trött, vilket väl är naturligt. Vi tog husbilen till begravningen för vi hade inte passning till Fenrisulven. Så nu har han fått uppleva hur det är att åka husbil, och åtminstone han tyckte det var en väldigt rolig resa.

Mitt bland allt blev jag tvungen att göra en ny hage till hästarna också, för betet tog slut i den jag gjorde förra sommaren. Jag fick oplanerat släppa hästarna i sommarhagen innan den hann återhämta sig från förra året. Detta pga att det kom upp takplåt och fårstängsel ur jorden i vinterhagen, och hästarna kunde ha gjort sig väldigt illa. Jag fick ta i så ryggen nästan brakade för att få bort allt metallskrot ur marken, och det gick inte i brådrasket. Men hästarna blev väldigt glada av att få komma ut i stora hagen, och efter deras vilda race så att jordkokorna flög blev det inte mycket gräsväxt att hurra för. Men jag har stödfodrat med mängder av färskt hö som jag slagit med lien och lastat in i hagen. Ville inte ta av höet jag köpte hem, för det ska användas i höst/vinter. Det var sannerligen inte lätt att få tag på bra hö. Nu har dom iallafall tack och lov en ny beteshage igen, och jag fortsätter att slå hö. Det torkas och serveras när hästarna kommer in om dagarna då det är varmt och gott om insekter.

Nedan kan mitt pågående skördearbete beskådas. Frågan är om jag inte är lika strävsam som Raskens Ida 😉 Dock har arbetet med veden fått sättas på paus en stund.

När jag ändå visar bilder kan jag väl lägga till ett par på mitt arbete med nya hagen.

Så är taket nästan klart. Det blir väldigt fint, men milde tid så det drar ut på tiden när hantverkarna kommer och går som katter. Det är obegripligt varför dom inte kan göra klart ett jobb dom har påbörjat, istället för att åka runt och göra lite här och där. Nedan kan delar av nya taket beskådas. Det har monterats nya vindskivor också, som målats i husets framtida färg på knutar och foder.

Inomhus håller jag fortfarande på med matsalen samt gemaket. Det går så sakteliga framåt även om jag otåligt vill att det ska gå fortare. Jag berättar mer om renoveringsframstegen en annan gång, men visar ett par bilder på rummet jag håller på med just nu i gemaket.

Lyckligtvis är det min favoritårstid. Jag älskar ljuset, solen, värmen, blommorna, grönskan, fågelkvittret och de varma kvällarna. Glassmaskinen används flitigt och jag har svalkat fötterna i sjön. Nej badkrukan har inte doppat sig än, för vattnet är för kallt;) Det har dykt upp flera blommor i trädgården än förra sommaren, och på ena rosbusken jag planterade i höstas har första rosen slagit ut. Nedan vilar jag mig på balkongen ihop med Fenrisulven efter en extremt varm arbetsdag i solen. Så kan min lille vän beskådas alldeles nybadad, samt en fika med hemgjord glass:)

Nu rundar jag av här för sysslorna kallar. Ha en fortsatt härlig sommar!

Tänk att det redan är juni

juni 4, 2026 Lillalena Kommentarer 18 kommentarer

Det var längesen jag skrev sist. Förra gången handlade inlägget om vårtecken, och tänk att det redan är juni. Visst har det funnits saker att skriva om, men varken tid eller ork att blogga för det har varit fullt upp för jämnan. Förutom det dagliga att ta hand om fyrfotingarna, studera och renovera har det varit väldigt mycket annat också.

Min man blev sämre, och det har inte varit lätt att få hjälp av vården. Det verkar normalt i det här landet att bollas runt tills man ramlar mellan stolarna. I hans fall har väntetiden i vårdköerna hunnit fylla år gång på gång. Men efter många telefonsamtal samt läkarbesök ska han snart få göra nya undersökningar, så äntligen händer det något.

Så gick min mor bort nyligen. I samband med det har jag fått konstatera att familjemedlemmar kan uppföra sig sämre än förväntat, vilket har väckt mycket tankar.
Jag lyckades också få ryggskott när jag tog i för hårt under ett väldigt tungt jobb, vilket det varit mycket av i vår. Bl a att göra ved av stora fällda träd, och än är jag inte klar. Så har vi hantverkare här som kommer och går som katter, tvärtemot vad som bestämdes vilket skapar frustration.

Utfodring av hästarna har varit en pärs, för storbalarna som köptes var fulla av giftigt ogräs och/eller mögel. Så det har varit ett makalöst jobb att rensa och slänga ut otjänligt hö. Nu har jag äntligen fått tag på bra hö i småbal, och fått det hemkört dessutom. 240 balar à 15kg att kånka in och stapla, så jag behöver inget gymkort. Nedan kan några av balarna i ladan beskådas. Resten är instuvade i stallet.

Ja det har varit sååå galet mycket ett tag, och jag har inte ens skrivit om allt. Syftet med inlägget är inte att klaga av mig, utan att berätta varför bloggen är satt på undantag. Det kommer den fortsätta vara tills saker är på banan. Nån gång ska väl saker lugna ner sig. Nu är det iallafall äntligen sommar. I skrivande stund vräker regnet ner, men jag delar några bilder från finare dagar då jag tagit en stunds rast i solen.

Ha det så bra tills vi ses igen!

Några efterlängtade vårtecken

mars 27, 2026 Lillalena Kommentarer 22 kommentarer

Jag brukar alltid dokumentera våren, och det här året är inget undantag – även om jag upplever den på en annan plats. Våren tycks ta längre tid på sig att infinna sig här, men senaste veckan har jag äntligen fått uppleva några efterlängtade vårtecken. Den vackra fågelsången får jag nöja mig med att berätta om. Men blommorna kan jag visa. Jag har nämligen hittat några snödroppar, och tänk att man kan bli så himla glad över att se några små blommor! 😀

Ett vårtecken som jag inte riktigt tänkte på när jag bodde på lite sydligare nejder är att snön är borta. Jag är inte van vid massor av snö, så att se barmark igen där små gröna strån börjar titta fram under allt visset är speciellt. Så även att se sjön utan is. Nu kan jag återigen se träden spegla sig i vattnet. Bortsett från ett par regniga dagar har det dessutom varit ganska varmt.

Lillulven har börjat flämta när vi går på promenader i solskenet, så det är väl tur att han börjar tappa vinterpälsen:)

Att det har varit vårdagjämning är ju också ett vårtecken. Jag har firat den hos Anima Tempel med olika ceremonier i härlig gemenskap. Ceremonierna gjorde vi vid en stenspiral, vid vatten och vid eld, och trumman fick komma ut och lufta sig igen. En väldigt mysig kväll. De nedre bilderna är tagna på ceremoniplatsen vid en bäck i skogen.

En vårlig härlig vandring har det också blivit med en vän, på en mycket vacker vandringsled längs en sjö. Vi gav oss av rustade med en picknick som vi stannade och avnjöt intill vattnet.

Ett annat litet vårtecken har kommit inomhus. En av orkidéerna har bott in sig nu och börjat blomma. Det var längesen den gjorde det, så jag blev så glad.

Så vill jag nämna att i helgen inträffar en av årets höjdpunkter, nämligen att det äntligen är dags att ställa om klockan till sommartid. Tidsomställningen må vara omdebatterad, men personligen har jag absolut noll förståelse för varför någon vill ha mörkt en timma tidigare än nödvändigt om kvällarna. Om det är så viktigt att ha det mörkt och tända ljus så finns det rullgardiner. Observera att jag är inte ute efter en debatt om ämnet, utan skriver detta för att det glädjer mig.

Nu rundar jag av för den här gången, med en bild på en liten trädgårdsstol som jag tog ut i solen utanför blivande gemaket som jag renoverar. Så önskar jag dig en trevlig helg! 🙂

När misslyckanden går i repris på repris

mars 18, 2026 Lillalena Kommentarer 16 kommentarer

Då och då hör eller läser jag om människor som säger sig misslyckas med saker. Men det är ju inte konstigt, för ingen kan väl alltid lyckas med allt. Sånt är livet. Ur misslyckanden kan man få lärdom, och om man får flera chanser kan man dra nytta av den. Man kanske inte var tillräckligt förberedd för sin uppgift, eller man kanske inte hade rätt eller tillräckliga förutsättningar till hands. Ibland har man oddsen emot sig, och ibland kanske man ser ett misslyckande i något som egentligen bara var en lärdom. Eller så vill man inte lära sig ett annat sätt att göra saker – ett sätt som kan fungera bättre. Anledningarna till ett så kallat misslyckande kan vara lika många som de som upplever det.

Det som jag har kommit att fundera kring är när någon säger sig ”alltid” misslyckas, och anledningarna därtill. Naturligtvis kan man ha oddsen emot sig, eller pressa sig mot helt orimliga mål. Men ibland handlar det om betydligt sorgligare skäl, nämligen den mentala inställningen och synen vederbörande har på sig själv. För den som alltid i åratal talar om för sig själv att den är misslyckad och därför kommer misslyckas, skapar en självuppfyllande profetia. Det man tjatar in i sitt eget medvetande – kanske under en hel livstid – kommer att bli en personlig sanning. Och ”sanningen” vill väl dom flesta tro på och agera efter.

Den som övertygat sig själv om sin ”oduglighet” kanske inte kom på idén själv från början. Den kan ha planterats redan i barndomen av otänksamma föräldrar eller retsamma klass”kamrater”. När fröet är sått av någon utomstående och har grott, så vattnas det vidare genom livet av mottagaren, och blir hårt rotat. Men oavsett vem som planterade idén om individens ”oförmåga”, så kommer den att ha en avgörande påverkan på livet. För om man i grund och botten alltid ”vet” att man kommer misslyckas med vad man ska åstadkomma – vad finns det då för anledning att ens anstränga sig till 100%? Att verkligen göra sitt allra yttersta för att lyckas? Att hålla ut när det börjar gå tungt och ta emot? Att se hinder på vägen som något man kan ta sig förbi genom att förbereda sig ifall de inträffar? För innerst inne kanske man faktiskt ”vet” att man inte ens är värd att lyckas. Så med den ”vetskapen” följer också ofta en bristande självrespekt, och varför ska man göra någon man inte respekterar till viljes?

Kanske låter det jag skriver nu oförskämt, och jag menar det absolut inte så. Men den som ”vet” alla anledningar till varför något ska misslyckas, har preppat den banan redan innan starten. Utsäkterna är uppradade redan i förväg och kan plockas fram i tur och ordning när det börjar styra mot diket eller luta uppför. Dörren till att ge upp står på glänt redan från start. Och när det tillsist är dags att göra det, är det urskuldrande talet redan färdigt att hållas. Det är så tragiskt.

För den som tror på sig själv kan uträtta underverk genom sin inställning. Det sägs att tron kan försätta berg, och kanske är det lite att ta i. Men innebörden i talesättet stämmer. Ingen som tror på sig själv räknar upp anledningar till sitt kommande misslyckande redan innan start. Nej man sätter upp ett mål och stakar ut vägen. Det finns ett engelskt uttryck som jag tycker beskriver den där j-vlar anamma-känslan man får när man är 100% inställd på och övertygad om sin förmåga att lyckas, nämligen ”Come hell or high water!” Man tror på sig själv och det finns inga ursäkter på lager – bara plan A, B, C osv med ett och samma mål.

Jag säger inte att det är lätt att ändra syn på sig själv, och på den inställning man har om sig. Men första steget är att bli medveten om den. Därefter kan man börja utmana sina gamla ”sanningar” om sig själv. Som tyvärr vanligen förtjänar namnet livslögner. För vi har alla en enorm inneboende kapacitet om vi lyckas frigöra den. Men då gäller det att se ogräset i vårt sinne för vad det är, och hitta sätt att rensa bort det. Att se igenom de livslögner som planterats i oss, och se oss själva som den vi verkligen är. Bakom alla programmeringar och lögner. Det är nog inte många som tycker att det är okej att ljuga för andra. Men att ljuga för sig själv är helt normalt för så otroligt många. Tills den dagen man verkligen förstår att man gör det – och bestämmer sig för att sluta med det.

Då kan man börja bryta kedjan av misslyckanden som går i repris på repris.

Bloggstafetten 2026

mars 13, 2026 Lillalena Kommentarer 31 kommentarer

Igår väcktes jag ur min tillfälliga och ofrivilliga bloggdvala av att jag fick en nominering från Madeleine. Hon hade länkat min blogg i Bloggstafetten som hon har startat. Det gjorde mig väldigt glad att min blogg uppmärksammades, för om jag ska vara helt ärlig händer det inte ofta. Jag har inte deltagit i något sådant tidigare, och hoppar väl inte på så mycket överhuvudtaget. Det är nämligen så viktigt för mig att inläggen jag skriver passar in i min blogg – även om den spretar. Men i den här stafetten ska man berätta 10 saker om sig själv som bloggare, och då blir det ju som en lista. Och såna har jag publicerat tidigare, om än egenpåhittade. Så jag tackar så mycket för nomineringen, Madeleine.

Bloggstafetten 2026

Syftet är enkelt: Att lyfta andra bloggare och samtidigt hjälpa fler att hitta bra bloggar att läsa.

10 saker om mig själv som bloggare

1) Jag har alltid älskat att skriva, och har alltid gjort det på ett eller annat sätt. Att blogga tycker jag är ett trevligt sätt att skriva, och varaktigt jämfört med att skriva direkt på sociala medier som FB och Instagram. Blir ett konto t ex kapat kan det vara adjö till allt man lagt ut. Utöver bloggandet har ännu mera text tagit plats i mina dagböcker, och jag håller också på med ett bokmanus.

2) Jag minns inte vilket år jag började blogga, men det många år sen. Första bloggen var på Svenskablogg, och det var jätteroligt. Men plötsligt var bloggen oåtkomlig och jag var bedrövad av att förlora allt jag skrivit. Nästa blogg var på WordPress. Den blev inte långlivad för jag tyckte det var krångligt att skriva i den. Så jag startade om på Blogger 2013. Den bloggen trivdes jag fantastisk bra med och hade tusentals läsare till inläggen. Men 2018 förlorade jag även den bloggen och blev återigen bedrövad att förlora så mycket jag hade skrivit. Samma år startade jag bloggen du läser i nu med egen domän och webbhotell för att få kontroll över det som är mitt. Men jag har äntligen lyckats få hjälp av Blogger att komma åt inläggen i förra bloggen, och är så himla glad för det!

3) Jag skriver om vad som faller mig in i stunden. Det här att nischa bloggen har jag inte lyckats med. Om jag tvingar fram en nisch skulle det inte göra gott för skrivlusten.

4) Tyvärr får jag erkänna att jag ändå begränsar mig i mitt skrivande. Jag skrev mycket bredare i förra bloggen, men då åsikter tenderar att provocera folk om man inte simmar i mainstreamfåran, kunde jag få hätska kommentarer. På den tiden hade jag ork att ta itu med sådana, men det har jag inte längre. Jag orkar knappt ens titta in på sociala medier pga allt otrevligt som delas där. Dock skaver det att begränsa skrivandet för att få lugn och ro.

5) Det roligaste med att blogga är kontakten med läsarna. Då menar jag att få kommentarer. För de utgör för mig en bekräftelse på att ens bloggande är av intresse för någon, och det betyder mycket för mig. Det blir socialt att blogga. Annars kan jag lika gärna hålla mig till att skriva allt i dagboken. För jag har i grunden inget behov av att alla måste veta allt om mig och vad jag gör. Dock har denna sociala interaktion minskat från mycket sådan till väldigt sparsam sådan. Om jag inte vore med i t ex Madeleines grupp Social Media Support and Share group, skulle inte ens en handfull lämna avtryck i bloggen. Så om jag ska vara helt ärlig kan det bli så att jag avslutar bloggen när det är dags att betala domännamnet igen, vilket är i sommar.

6) Jag svarar på alla kommentarer, och tycker det är självklart att man gör det. Jag hinner inte alltid svara direkt, utan det kan ta ett par dagar. Men svaret kommer.

7) Jag kommenterar alltid tillbaka när någon kommenterar hos mig. Det tycker jag är självklart, och jag förstår inte varför så många inte gör det. Är det inte lite snålt på något sätt? Det är en alldeles gratis liten vänlighet som kan glädja någon, så varför inte bjuda på den glädjen?

8) Något jag inte uppskattar är att få oengagerade kommentarer från någon som uppenbarligen bara har läst rubriken, och hasplar ur sig några ord för att få en kommentar tillbaka. Ointresse lyser igenom och är så ledsamt att märka.

9) För mig är det viktigt att visa foton i bloggen, och jag försöker visa såna som är relevanta för inläggen. Jag älskar att fotografera och gör det varje dag. Men fotograferandet får inte bli ett snobberi där perfektionismen tar över. För mig är det inte prio att fota med en avancerad systemkamera. Jag bär med mig telefonen och det är den jag fotar med. Det får vara gott nog. Så jag kommer aldrig urskuldra mig för att jag visar mobilbilder.

10) Jag kommer ALDRIG låta AI som ChatGPT skriva inlägg åt mig. AI-genererad text är opersonlig, stel, korthuggen, uppstyltad, i avsaknad av känsla, flöde och sammanhängande stycken, samt generisk i sitt uttryck oavsett ämne och form. Tyvärr tar den över allt mera. Det är tråkigt att se när folk som skrev personligt plötsligt börjar skriva som en robot. Alla har förstås sina egna preferenser. Men personligen blir jag numera lika glad varje gång jag får läsa mänskligt formulerad text. För jag vill känna just att det är en människa bakom det jag läser.

Regler för Bloggstafetten 2026

Tacka den bloggare som nominerade dig och länka tillbaka till dennes inlägg (viktigt inte själva bloggen). Ta bilden ovan och lägg in på din blogg.

Berätta 10 saker om dig själv som bloggare.
Tipsa om 10 bloggar du tycker fler borde läsa.
Lämna en kommentar hos dem du nominerar så de vet om det.
Har du ingen som nominerat dig? Starta ändå – ibland måste någon börja.
Om du antar utmaningen – länka till http://www.saramadeleine.se⁠ där stafetten startades.

Mina tips om 10 bloggar:

Vill du också vara med? Ta gärna utmaningen och sprid Bloggstafetten 2026 vidare – men glöm inte att länka tillbaka till det här inläggethos saramadeleine.se där stafetten startade.

Ja det här var alltså mitt bidrag i Bloggstafetten 2026. Jag avslutar med en bild som togs på mig och Lillulven en bitande kall dag i mitten av februari, för jag vill gärna ha en lite personlig touch även på ett inlägg som detta 🙂

Jag önskar alla en trevlig helg!