Ett stort och varmt tack!

Ett stort och varmt tack!

Jag vill tacka alla er underbara och snälla  läsare som läste mitt förra inlägg, och gav mig fina, uppmuntrande och peppande kommentarer!❤️ Det värmer verkligen!❤️

Måndagen var en riktigt down dag. Ibland är det bara för mycket som jäklas samtidigt, och har man otur håller det på ett tag också. Det är ju som bekant så att man inte kan påverka precis allt i livet. Men det går inte att det som är tungt bara plussas på, för tillsist börjar man sjunka… När det känns motigt är det jätteviktigt att göra saker som väger upp i den positiva vågskålen. Så i den skålen hade jag även gjort plats för mitt bloggande.

Men när jag inte ens kunde dela mitt blogginlägg på min egen privata profil utan att det försvann, blev det liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Men det har känts lite bättre vartefter dagen har gått och jag har läst era fina kommentarer❤️ Jag är också så tacksam för hjälpen jag har fått att dela det jag skriver❤️

Nu är jag hemma igen efter några veckors paus från verkligheten. Husbilen står parkerad på gården, och det känns lite sorgligt att resan är över. Jag är helt ärligt inte redo för verkligheten så som den ser ut just nu. Visst är det skönt att vara hemma – det är inte mitt hem som är mitt bekymmer – men främst eftersom jag äntligen är med mina fyrfota vänner igen. Jag har saknat dom varje dag, men behövde verkligen komma bort ett tag. Om det hade varit möjligt skulle dom ha fått följa med.

Kvällen var iallafall både vacker och skön, och tillbringades i skogen i sadeln på Lilla Mannen. Min kära, genomgoda, glada, snälla, roliga, nyfikna arabhäst som inte har ett ont hårstrå på hela kroppen. Det brukar sägas att man inte kan köpa varken lycka eller kärlek för pengar. Tänk så fel man kan ha❤️ När man är riktigt lyckligt lottad kan det hända att man råkar köpa någon som till och med gör livet lite lättare att leva när det verkligen tar emot ❤️

Under bilden finns en länk till en liten film från  ridturen. Om man klickar på den kan man följa med oss några steg på vägen, och höra hovarnas fridfulla ljud mot den mjuka stigen 🙂

FAF8006D-FD0E-41B9-A8E5-F3984B8398F5

 

Nattliga tvivel…

Nattliga tvivel…

Är det inte konstigt att något som kan verka vara en bra idé, plötsligt kan kännas lite tveksamt. Eller att nåt kan vara jättekul en dag, och inte alls lika roligt nästa dag. Låter jag velig? Det tycker jag iallafall, och det är jag väl också. Det jag funderar på just nu i nattens mörker i – väntan på den förrymda sömnen – är mitt skrivande.  Jag skrev ju för ett par dagar sen om någon minns att jag brinner för att skriva. Och det har jag inte ändrat mig om. Men jag måste erkänna att det dagliga strulet med att blogga tar udden lite av glädjen.

Det har börjat bli samma visa varenda dag när jag ska dela inlägget jag har skrivit. Vips så är det borta! Så jag försöker några gånger och väntar emellan – med rädslan i halsen eftersom jag är medveten om att jag kan bli avstängd i veckor igen. Ofta får jag hjälp av någon snäll och vänlig person att dela. Ibland funkar det inte för andra heller som vill hjälpa mig.

Är jag löjlig och känslig när jag tar illa vid mig av att bli bortsorterad som spammare varenda dag? Är det bara jag som tycker att det är nervärderande?

Jag har pga min sjukdom en väldigt begränsad energireserv i hjärnan, och det tar mig jättemycket tid att skriva jämfört med hur det var när jag var frisk. Jag skriver blogginläggen för att göra något jag tycker är roligt. Men det känns som att fejjan tycker att jag skriver en massa skit som omvärlden måste skyddas från att behöva se.

Hursomhelst – det som skulle ge mig en daglig dos av glädje ger mig också en start på dagarna i irritation. Ja faktiskt också i besvikelse. Det må vara hänt att jag är överkänslig, men vad ska jag göra åt det. I ett friskare skick är jag det inte, men nu är nu.

Tankarna vandrar vidare. Vad spelar det för roll om jag bloggar egentligen? Vad håller jag på med? Ska jag fortsätta? Varför? Jag ska fundera på det.

Dagens gästbloggare: Gissa vem…

Dagens gästbloggare: Gissa vem…

Eftersom det måste vara omöjligt att gissa är det lika bra att berätta direkt! 😀 Jag kallas Lilla Mannen, och det är jag som är mattes ägare!😆 Jag är ett arabiskt fullblod, och en livsnjutare ut i hovspetsarna😁

Idag är det jag som har hand om mattes blogg😁 Hon hade tänkt strunta i att skriva idag, för hon kom hem jättesent från ett kalas igårkväll. Jag sa åt henne att så kan man inte göra när man nyss har startat sin blogg! Så jag bad matte att få skriva ett inlägg. Först sa hon nej. Hon påstod att jag säkert skulle skriva dumheter om henne, men efter lite övertalning sa hon ja tillsist. Jag ville få berätta lite om mig själv, för det är minsann inte mer än rätt att ni får veta lite om mig också!😆

Matte har flera ögonstenar – som hon kallar oss – men jag anser mig vara nummer ett! Matte är ju faktiskt min! Så jag håller koll på allt hon gör med alla andra, och protesterar om hon ägnar sig för mycket åt någon. Jag har kommit på flera jättebra sätt att säga ifrån när hon pysslar för länge med andra. Ett är att dra tänderna längs boxgallret!😆 Åh så det gnisslar!! Matte ryser längs hela ryggen och jag får uppmärksamhet igen😆Hon påstår att jag är avundsjuk, men jag tycker att man ska bevaka sina rättigheter!

Jag är noggrann med att tala om för matte hur jag vill ha allt, och för det mesta är hon ganska lydig. Men det finns vissa saker som hon inte lyder. T ex så vill jag sova ut om mornarna. Finns det något bättre än att få sova gott och länge, och lägga sig igen efter frukost? Men nej, man ska upp i ottan fem dagar i veckan. Först blir jag klappad när jag ligger och drar mig för att jag är så oemotståndligt söt, men sen börjar tjatet att jag ska stiga upp så att matte hinner iväg…

En annan sak som matte gör är att hon smusslar i sig fika i stallet. Hon vet hur mycket jag tycker om kaffebröd, och ändå försöker hon smygäta bullar och kakor! Hon tror att jag inte ska märka något, men det gör jag alltid eftersom det prasslar i påsen och luktar så gott! Så jag säger till snålmatte att hon minsann måste bjuda mig, och ser till att jag också får fika! Det är trots allt jag som ska kånka omkring på henne, och inte tvärtom, så lite energi kan jag faktiskt behöva!

Men för det mesta sköter sig matte bra. Hon borstar mig överallt där jag visar henne, och om hon försöker sluta borsta innan hon är färdig är det bara att ställa sig i dörren och inte släppa ut henne😁 Mig fuskas det inte med minsann! Däremot vill jag slippa att få luggen kammad, men hon är envis den där lilla, och brukar ge sig på den fastän jag försöker slippa. På bilden syns det precis vad jag tycker om att få luggen kammad – mitt i min pedikyr dessutom!!

Det roligaste jag vet är att ge mig ut på turer i skogen med matte. Men egentligen tycker jag om det mesta bara jag får vara med henne😄

Matte och jag ger oss ut i naturen året runt☺️ Det är därför vi tycker så mycket om den ljusa årstiden. På vintern är det ju mörkt när hon kommer hem från jobbet. Vi brukar fika ibland i skogen också, och det är jättegott!😁

Det var några ord om mig!😃 Mina kompisar får minsann skriva om sig själva! Fast jag kan hjälpa till om dom vill😆 Jag har sååå mycket att berätta, men jag hoppas att matte låter mig skriva lite mera nån annan gång!😄

Ha en bra dag mattes läsare!😁

Bromsa in tiden

Bromsa in tiden

Än är vi inte ens i mitten av augusti, och sommaren är faktiskt inte slut. Jag som älskar  ljusa sommarkvällar känner ingen glädje över att mörkret sakta kryper fram allt tidigare om kvällarna. Man har så många månader om året att tända ljus, att sommaren måste få njutas till sista sekund.

Jag går igenom årets fotografier, och påminns om att det inte är så längesen jag smått euforisk gick ut i shorts för första gången i år. Wow vilken känsla det var att gå ut och lufta mina kritvita ben. Igårkväll hade jag plötsligt på mig ett par långbyxor ute i blåst och mörker. Wow-känslan uppstod inte, utan istället en stark känsla av att vilja bromsa tiden. En ovilja att följa med tiden framåt. Antiklimaxet var stort, och jag kommer minsann inte fota byxor som döljer mina brunbrända ben.

Jag kommer att njuta när naturen skiftar färg och löven gulnar. När den svala höstluften känns klar och frisk. Jag kommer girigt se på när höstsolens strålar letar sig till marken genom glesnande trädkronor. Lika ivrigt som jag fotograferar nu, kommer jag även att göra då.

Men det är inte än. Jag tänker inte som så många längta efter att sommaren ska ta slut. För det kommer hända ändå. I sinom tid.

 

Att kunna leva på att skriva…

Att kunna leva på att skriva…

Hur många är det som lever med den drömmen? Jag gör det iallafall – även om det verkar lika långt bort att lyckas som det är till månen. För även om jag råkar älska att skriva – ja jag brinner verkligen för att göra det – så betyder ju inte det att folk älskar att läsa det jag skriver.

Det fanns en tid när jag ville bli författare – ja jag har till och med påbörjat böcker. Men jag blir ju aldrig klar. Jag skulle hinna svälta ihjäl om det vore mitt levebröd. Jag får en idé och sätter igång att skriva så det rasslar i tangentbordet. Men nånstans på vägen hinner jag ändra mig om hur handlingen ska förlöpa, och så måste jag ändra på det jag har skrivit. Eller så får jag en ny idé om en helt annan bok mitt i alltihopa, och drar igång med den ett tag…

Jag betraktar mig själv som en smula hopplös när det gäller att hålla sig till en bok och skriva tills den är klar. Jag var likartat hopplös när jag under många år målade oljemålningar som jag ställde ut och sålde. Jag kunde måla på tre stycken samtidigt. Det gick sällan att hålla sig till en målning. Men då hade jag ju färgens torktid att skylla på – att jag inte kunde gå och vänta på att ett färglager skulle torka klart😆 Många målningar blev det med tiden även om några aldrig blev klara. Ibland ångrar jag att jag sålde nästan alla.

Men för att återgå till skrivandet så står det stilla på bokfronten just nu, och jag ägnar mig mest åt att skriva i denna lilla enkla blogg. Det funkar bra att skriva inlägg, för det behövs inte hundratals sidor för att jag ska få känna glädjen att vara färdig med det jag skriver, utan jag får en portion nöjdhet varje dag😄 Med sina 26 inlägg är bloggen inte ens en parentes inom bloggvärlden, och mig veterligt har bloggen inte en enda prenumerant – men dock några trogna och uppskattade läsare☺️

Jag har det iallafall trevligt och avkopplande när jag skriver, och kan kombinera skrivandet med mitt fotointresse, genom att illustrera inläggen med egna bilder. Det är dessutom jätteroligt när jag får kommentarer på mina inlägg! Det uppskattar jag otroligt mycket, så jag vill tacka alla som läser, och som hittills har bidragit till att göra min lilla blogg levande!❤️

Bilderna är tagna på Öland 🙂 Jag sitter förnöjsamt i min campingstol vid havet och filosoferar.

 

 

Känner man inte sig själv bäst?

Känner man inte sig själv bäst?

Efter några jobbiga samtal igår, och flera såna framför mig har jag funderat lite kring en sak: Vem känner mig själv allra bäst? Det borde väl vara jag. Vem känner dig själv allra bäst? Det borde väl vara du. Inget konstigt alls med det – tycker jag. Vi är trots allt, och trots alla eventuella goda avsikter, oss själva allra närmast. Det är bara jag som kan känna och veta exakt vad och hur jag känner, veta exakt allt jag tänker, och känna till exakt vad jag har gjort och inte gjort med min tid och mitt liv. Det är samma sak för alla. Jag kommer aldrig ta för givet att jag känner någon bättre än vad personen känner sig själv.

När man ska bestämma sig för något kan man t ex få höra att ”välj själv, du vet ju bäst vad du gillar” eller ”det är bättre att du köper vad du vill själv, för du vet ju bäst vad du vill ha”. Eller säg bara till när du har bestämt dig för hur du vill ha det – du vet ju bäst vad du trivs med”.

Varför håller jag på med dessa funderingar? Jo, för att det självklara ovan – att var och en känner sig själv bäst – verkar bara gälla så länge man är frisk. Då är det helt naturligt.

Men när man blir sjuk händer något konstigt. Plötsligt börjar andra tro sig veta bättre om en själv. Plötsligt vet andra precis vad man har gjort eller inte gjort så att man blev sjuk, och andra vet vad man ”måste” göra för att bli frisk. Självkännedomen anses plötsligt icke-existerande. I princip vem som helst kan ta sig rätten att börja förklara för någon annan hur den känner, vad den har gjort för fel och hur den ska göra rätt. Det är bara att gapa stort och svälja. För nu är man fråntagen rätten att vara den som känner sig själv allra bäst, och man vet inte längre bäst vad man har gjort, gör, eller tänker att göra.

Som sjuk handlar det ofta inte längre om att få berätta något och reservationslöst bli lyssnad på och trodd. Istället är det ofta så att den man vill ska lyssna och tro, hellre vill prata, berätta och förklara. Ett samtal kan – även om det uppstod ur någons välmening – bli mera ansträngande än upplyftande om man måste förklara sig, försvara sig och lägga påståenden till rätta. Om man måste avvärja en massa råd som inte fungerar för en själv, eller förklara för en misstroende att ”sådär har jag faktiskt aldrig gjort”, ”det där stämmer inte in på mig”, ”detta har jag redan gjort i hur många år som helst” osv osv.

Varför blir man som sjuk så ofta en slags öppen måltavla för så mycket ”vetande”, tyckande och oombedda råd? Varför blir man plötsligt instuvad i en mall och omtalad hur man är och hur man ska vara och göra?

Personligen uppskattar jag att få bli lyssnad på istället för överpratad, och att bli trodd när jag berättar istället för ifrågasatt.

Jag vill med detta absolut inte klaga på människor som visar äkta inkännande omtänksamhet, för vem vill inte ha det?

Men det finns ju andra som faktiskt inte känner äkta omtänksamhet. Det kan vara folk i vars jobb det verkar ingå att vara ifrågasättande och misstänksamma. Det kan också vara personer som mest är allmänt nyfikna och vill passa på att slänga ur sig ”goda råd”, eller de som har färdiga mallar och koncept för olika saker och absolut vill trycka in en i en sådan.

Är det bara jag som känner såhär?

 

 

 

 

 

En färgglad utflykt

En färgglad utflykt

Det är något speciellt med gamla hus. Det känns som att dom har en egen själ, och när jag flanerar omkring i gamla kvarter kan jag nästan känna historiens vingslag. Fasaderna kan vara sneda och taken låga. Kärleken till hantverket lyser stolt i snickarglädje, vinklar och vrår. Små som stora sött eller vackert pyntade fönster bjuder på glimtar av husens mysiga inre, och min nyfikenhet på vad som döljs innanför de pittoreska ytterväggarna växer sig stark.

Gamla hus väcker min fantasi till liv. Tänk att få resa tillbaka i tiden och sitta som en liten fluga på blommiga tapeter medan sedan länge svunna liv fortgick. I min fantasi kan jag se glimtar ur forna tiders liv. Jag ser gamla gummor med krökta ryggar bära vattenspannar till köket från handpumpen på gården. Jag ser handarbetande kvinnor i långa kjolar och män som hukar sig i låga dörröppningar, medan barn i slitna kläder och skor leker på kullerstensgator och gårdar. Jag kan höra hästars klapprande hovslag eka mellan husen i trånga gränder, och höns som kacklar medan tuppen gal. I fantasin arbetar hantverkarna med allt från smide till gamla skor, och doften av nybakat bröd sprider sig ur något öppet köksfönster.

Igår var jag på en utflykt till Kalmar och lät mig hänföras av den gamla stadsdelens underbara kvarter. Om du råkar befinna dig i dessa trakter så missa inte att besöka denna fina plats och ta en promenad bland husen 🙂

 

En stund av vånda…

En stund av vånda…

Plötsligt slog det mig som en blixt från klar himmel att snart är livet i det fria slut. Snart är det färdigsovet intill havet till ljudet av vågornas sövande brus genom fönster som står på glänt. Frukostar kommer inte längre att ätas under en strålande blå himmel, i vetskap om att ännu en oskriven dag ligger öppen att fyllas. Dagar i små lätta sommarkläder och badtofflor kommer snart att vara ett avlägset minne, och ingen sand kommer längre fastna mellan tårna.

Veckan har bara börjat, och trots att jag för det mesta lever i nuet känner jag redan en slags sorg över att förlora den. Ja inte bara denna vecka, utan hela den ljuva sommartid som passerat i frihet. Det är få saker jag njuter så mycket av som just frihet – att få äga min egen tid och välja hur jag använder den. Ekorrhjulet är alldeles för trångt för mig…

 

En läskig natt…

En läskig natt…

Ibland händer att man känner sig rätt så liten på jorden. Förra natten var ett sånt tillfälle. Kvällen började bra, för det är inte alltid man hittar den där helt perfekta sovplatsen, men det var precis vad som hände igår😊 Husbilen parkerades på en liten sluttning intill havet. Inte så nära att man riskerade att trilla i vattnet när man gick ut förstås, men tillräckligt nära för att havet skulle fylla sikten utanför fönstret☺️

Därefter blev det en promenad längs den lilla kustvägen, och det gick knappt att se sig mätt på hur vackert det var. Jag fotade hur mycket som helst, och bara njöt. Det blåste lite, och vinden var så skön och svalkande.

Men vartefter tiden gick så ökade vinden i styrka, och havet dånade i det tilltagande mörkret. Promenaden tog ett tag, och vägen tillbaka till bilen kändes väldigt lång. Tillsist var det verkligen mörkt, och vid återkomsten till bilen kunde man förnimma hur dånande och skummande vågor slog mot stranden.

Det blåste lyckligtvis från havet in mot land (om det varit tvärtom hade jag fruktat att vinden skulle stjälpa bilen ner i havet), men husbilen skakade på ett otrevligt sätt som påminde om när man flyger i turbulens…

Jag tänkte optimistiskt att blåsten skulle mattas av, men det blev tvärtom istället. Jag ville varken vara fjantig eller fantasifull, men skulle det kanske vara bättre att åka nån annanstans? Men vart då? Det blåste ju likadant längs kusten, och hur hittar man en ny sovplats i mörkret mitt i natten när man dessutom är jättetrött? Så det blev att stå kvar.

Jag var vaken jättelänge och försökte se dom rasande vågorna i mörkret utanför fönstret. Tillsist måste bilen ha vaggat mig till sömns för plötsligt var det morgon och solen sken som vanligt. Men innan dess hade jag hunnit fantisera ihop alla möjliga skräckscenarier om vad vinden och havet skulle göra med husbilen under natten…

Mina allra bästa gratistips!

Mina allra bästa gratistips!

Då och då ser jag att det skrivs om olika gratistips, och har märkt att såna brukar vara väldigt uppskattade! Så därför tänkte även jag dela med mig av tips idag😊 Det jag tänker tipsa om är verkligen absolut helt utan kostnad, men kan vara ovärderligt att få för den du ger till.

Mina tips är: Uppskattning och vänlighet.

Uppskattning: Finns det egentligen något finare man kan ge än glädje till en medmänniska? Några vänliga ord kostar ingenting att ge bort, och det finns ju faktiskt ett oändligt lager av dessa ord inom oss alla om vi bara vill ta fram dom och dela med oss😊 Det finns ett ständigt fokus på vad man ska köpa åt varandra i olika sammanhang. Tänk om fokuset vore lika stort på vilken uppmuntran man kan ge varandra i vardagen. Det är faktiskt inte så svårt😊Orden kan betyda så mycket mera än du tror för någon. Kanske räddar du någons dag. Kanske underlättar du för en liten stund i någons liv. Eller så gör du en redan glad och lycklig person ännu gladare.

Vänlighet: I sin allra enklaste form finns det absolut ingenting som är lättare att ge bort. För allt du behöver ge är ett leende. Du kan ge det till vemsomhelst närsomhelst. En gång när jag var och handlade för många år sen kom jag att tänka på hur uttråkade och nedstämda många i affären såg ut. Kanske var dom det inte, men det var så dom såg ut. Så jag bestämde mig för att le mot de stela och icke glada ansikten som vändes mot mig ibland, och så har jag fortsatt under åren. Till min stora glädje brukar folk le tillbaka, och det är alltid lika härligt att se när någons mungipor riktas uppåt – och särskilt om leendet når ögonen.

Så det var mina tips, och jag önskar er alla – var ni än är och vad ni än gör en bra dag!😊

%d bloggare gillar detta: