Vara på väg

En liten uppdatering

juli 1, 2026 Lillalena Kommentarer 21 kommentarer

Tänk vad tiden går fort, och särskilt på sommaren. Men att ha fullt upp för jämnan får ju också tiden att rusa fram, och här pillas ingen navelludd. Ryggskottet har hunnit bli bättre och sämre och något bättre igen. Men när man har fysiskt arbete att sköta varje dag får man hantera situationen. När det går lång tid mellan inläggen är det svårt att välja vad jag ska skriva om. Det här att skriva ifatt om allt så det blir en halv roman är egentligen inte min grej. Men en liten uppdatering tänkte jag dela med mig av.

Hursomhelst har det hänt en del senaste tiden. Min man har fått gå på ett par undersökningar, men vi vet inte resultaten än. Häromdagen skulle han gjort ytterligare en undersökning, men efter nästan 10 mil i bilen ringde nån från lasarettet och ställde in. Om det ändå vore första gången, men nej det har hänt flera gånger:( Så har jag utöver mina studier varit på kurs, och träffade fantastiskt trevliga människor. Det har dock varit svårt att hålla takten på studierna när det har varit så mycket för både kroppen och knoppen. Vi har varit på min mors begravning nyligen. Tiden före var påfrestande och efter den blev jag väldigt trött, vilket väl är naturligt. Vi tog husbilen till begravningen för vi hade inte passning till Fenrisulven. Så nu har han fått uppleva hur det är att åka husbil, och åtminstone han tyckte det var en väldigt rolig resa.

Mitt bland allt blev jag tvungen att göra en ny hage till hästarna också, för betet tog slut i den jag gjorde förra sommaren. Jag fick oplanerat släppa hästarna i sommarhagen innan den hann återhämta sig från förra året. Detta pga att det kom upp takplåt och fårstängsel ur jorden i vinterhagen, och hästarna kunde ha gjort sig väldigt illa. Jag fick ta i så ryggen nästan brakade för att få bort allt metallskrot ur marken, och det gick inte i brådrasket. Men hästarna blev väldigt glada av att få komma ut i stora hagen, och efter deras vilda race så att jordkokorna flög blev det inte mycket gräsväxt att hurra för. Men jag har stödfodrat med mängder av färskt hö som jag slagit med lien och lastat in i hagen. Ville inte ta av höet jag köpte hem, för det ska användas i höst/vinter. Det var sannerligen inte lätt att få tag på bra hö. Nu har dom iallafall tack och lov en ny beteshage igen, och jag fortsätter att slå hö. Det torkas och serveras när hästarna kommer in om dagarna då det är varmt och gott om insekter.

Nedan kan mitt pågående skördearbete beskådas. Frågan är om jag inte är lika strävsam som Raskens Ida 😉 Dock har arbetet med veden fått sättas på paus en stund.

När jag ändå visar bilder kan jag väl lägga till ett par på mitt arbete med nya hagen.

Så är taket nästan klart. Det blir väldigt fint, men milde tid så det drar ut på tiden när hantverkarna kommer och går som katter. Det är obegripligt varför dom inte kan göra klart ett jobb dom har påbörjat, istället för att åka runt och göra lite här och där. Nedan kan delar av nya taket beskådas. Det har monterats nya vindskivor också, som målats i husets framtida färg på knutar och foder.

Inomhus håller jag fortfarande på med matsalen samt gemaket. Det går så sakteliga framåt även om jag otåligt vill att det ska gå fortare. Jag berättar mer om renoveringsframstegen en annan gång, men visar ett par bilder på rummet jag håller på med just nu i gemaket.

Lyckligtvis är det min favoritårstid. Jag älskar ljuset, solen, värmen, blommorna, grönskan, fågelkvittret och de varma kvällarna. Glassmaskinen används flitigt och jag har svalkat fötterna i sjön. Nej badkrukan har inte doppat sig än, för vattnet är för kallt;) Det har dykt upp flera blommor i trädgården än förra sommaren, och på ena rosbusken jag planterade i höstas har första rosen slagit ut. Nedan vilar jag mig på balkongen ihop med Fenrisulven efter en extremt varm arbetsdag i solen. Så kan min lille vän beskådas alldeles nybadad, samt en fika med hemgjord glass:)

Nu rundar jag av här för sysslorna kallar. Ha en fortsatt härlig sommar!

Tänk att det redan är juni

juni 4, 2026 Lillalena Kommentarer 18 kommentarer

Det var längesen jag skrev sist. Förra gången handlade inlägget om vårtecken, och tänk att det redan är juni. Visst har det funnits saker att skriva om, men varken tid eller ork att blogga för det har varit fullt upp för jämnan. Förutom det dagliga att ta hand om fyrfotingarna, studera och renovera har det varit väldigt mycket annat också.

Min man blev sämre, och det har inte varit lätt att få hjälp av vården. Det verkar normalt i det här landet att bollas runt tills man ramlar mellan stolarna. I hans fall har väntetiden i vårdköerna hunnit fylla år gång på gång. Men efter många telefonsamtal samt läkarbesök ska han snart få göra nya undersökningar, så äntligen händer det något.

Så gick min mor bort nyligen. I samband med det har jag fått konstatera att familjemedlemmar kan uppföra sig sämre än förväntat, vilket har väckt mycket tankar.
Jag lyckades också få ryggskott när jag tog i för hårt under ett väldigt tungt jobb, vilket det varit mycket av i vår. Bl a att göra ved av stora fällda träd, och än är jag inte klar. Så har vi hantverkare här som kommer och går som katter, tvärtemot vad som bestämdes vilket skapar frustration.

Utfodring av hästarna har varit en pärs, för storbalarna som köptes var fulla av giftigt ogräs och/eller mögel. Så det har varit ett makalöst jobb att rensa och slänga ut otjänligt hö. Nu har jag äntligen fått tag på bra hö i småbal, och fått det hemkört dessutom. 240 balar à 15kg att kånka in och stapla, så jag behöver inget gymkort. Nedan kan några av balarna i ladan beskådas. Resten är instuvade i stallet.

Ja det har varit sååå galet mycket ett tag, och jag har inte ens skrivit om allt. Syftet med inlägget är inte att klaga av mig, utan att berätta varför bloggen är satt på undantag. Det kommer den fortsätta vara tills saker är på banan. Nån gång ska väl saker lugna ner sig. Nu är det iallafall äntligen sommar. I skrivande stund vräker regnet ner, men jag delar några bilder från finare dagar då jag tagit en stunds rast i solen.

Ha det så bra tills vi ses igen!

Några efterlängtade vårtecken

mars 27, 2026 Lillalena Kommentarer 22 kommentarer

Jag brukar alltid dokumentera våren, och det här året är inget undantag – även om jag upplever den på en annan plats. Våren tycks ta längre tid på sig att infinna sig här, men senaste veckan har jag äntligen fått uppleva några efterlängtade vårtecken. Den vackra fågelsången får jag nöja mig med att berätta om. Men blommorna kan jag visa. Jag har nämligen hittat några snödroppar, och tänk att man kan bli så himla glad över att se några små blommor! 😀

Ett vårtecken som jag inte riktigt tänkte på när jag bodde på lite sydligare nejder är att snön är borta. Jag är inte van vid massor av snö, så att se barmark igen där små gröna strån börjar titta fram under allt visset är speciellt. Så även att se sjön utan is. Nu kan jag återigen se träden spegla sig i vattnet. Bortsett från ett par regniga dagar har det dessutom varit ganska varmt.

Lillulven har börjat flämta när vi går på promenader i solskenet, så det är väl tur att han börjar tappa vinterpälsen:)

Att det har varit vårdagjämning är ju också ett vårtecken. Jag har firat den hos Anima Tempel med olika ceremonier i härlig gemenskap. Ceremonierna gjorde vi vid en stenspiral, vid vatten och vid eld, och trumman fick komma ut och lufta sig igen. En väldigt mysig kväll. De nedre bilderna är tagna på ceremoniplatsen vid en bäck i skogen.

En vårlig härlig vandring har det också blivit med en vän, på en mycket vacker vandringsled längs en sjö. Vi gav oss av rustade med en picknick som vi stannade och avnjöt intill vattnet.

Ett annat litet vårtecken har kommit inomhus. En av orkidéerna har bott in sig nu och börjat blomma. Det var längesen den gjorde det, så jag blev så glad.

Så vill jag nämna att i helgen inträffar en av årets höjdpunkter, nämligen att det äntligen är dags att ställa om klockan till sommartid. Tidsomställningen må vara omdebatterad, men personligen har jag absolut noll förståelse för varför någon vill ha mörkt en timma tidigare än nödvändigt om kvällarna. Om det är så viktigt att ha det mörkt och tända ljus så finns det rullgardiner. Observera att jag är inte ute efter en debatt om ämnet, utan skriver detta för att det glädjer mig.

Nu rundar jag av för den här gången, med en bild på en liten trädgårdsstol som jag tog ut i solen utanför blivande gemaket som jag renoverar. Så önskar jag dig en trevlig helg! 🙂

När misslyckanden går i repris på repris

mars 18, 2026 Lillalena Kommentarer 16 kommentarer

Då och då hör eller läser jag om människor som säger sig misslyckas med saker. Men det är ju inte konstigt, för ingen kan väl alltid lyckas med allt. Sånt är livet. Ur misslyckanden kan man få lärdom, och om man får flera chanser kan man dra nytta av den. Man kanske inte var tillräckligt förberedd för sin uppgift, eller man kanske inte hade rätt eller tillräckliga förutsättningar till hands. Ibland har man oddsen emot sig, och ibland kanske man ser ett misslyckande i något som egentligen bara var en lärdom. Eller så vill man inte lära sig ett annat sätt att göra saker – ett sätt som kan fungera bättre. Anledningarna till ett så kallat misslyckande kan vara lika många som de som upplever det.

Det som jag har kommit att fundera kring är när någon säger sig ”alltid” misslyckas, och anledningarna därtill. Naturligtvis kan man ha oddsen emot sig, eller pressa sig mot helt orimliga mål. Men ibland handlar det om betydligt sorgligare skäl, nämligen den mentala inställningen och synen vederbörande har på sig själv. För den som alltid i åratal talar om för sig själv att den är misslyckad och därför kommer misslyckas, skapar en självuppfyllande profetia. Det man tjatar in i sitt eget medvetande – kanske under en hel livstid – kommer att bli en personlig sanning. Och ”sanningen” vill väl dom flesta tro på och agera efter.

Den som övertygat sig själv om sin ”oduglighet” kanske inte kom på idén själv från början. Den kan ha planterats redan i barndomen av otänksamma föräldrar eller retsamma klass”kamrater”. När fröet är sått av någon utomstående och har grott, så vattnas det vidare genom livet av mottagaren, och blir hårt rotat. Men oavsett vem som planterade idén om individens ”oförmåga”, så kommer den att ha en avgörande påverkan på livet. För om man i grund och botten alltid ”vet” att man kommer misslyckas med vad man ska åstadkomma – vad finns det då för anledning att ens anstränga sig till 100%? Att verkligen göra sitt allra yttersta för att lyckas? Att hålla ut när det börjar gå tungt och ta emot? Att se hinder på vägen som något man kan ta sig förbi genom att förbereda sig ifall de inträffar? För innerst inne kanske man faktiskt ”vet” att man inte ens är värd att lyckas. Så med den ”vetskapen” följer också ofta en bristande självrespekt, och varför ska man göra någon man inte respekterar till viljes?

Kanske låter det jag skriver nu oförskämt, och jag menar det absolut inte så. Men den som ”vet” alla anledningar till varför något ska misslyckas, har preppat den banan redan innan starten. Utsäkterna är uppradade redan i förväg och kan plockas fram i tur och ordning när det börjar styra mot diket eller luta uppför. Dörren till att ge upp står på glänt redan från start. Och när det tillsist är dags att göra det, är det urskuldrande talet redan färdigt att hållas. Det är så tragiskt.

För den som tror på sig själv kan uträtta underverk genom sin inställning. Det sägs att tron kan försätta berg, och kanske är det lite att ta i. Men innebörden i talesättet stämmer. Ingen som tror på sig själv räknar upp anledningar till sitt kommande misslyckande redan innan start. Nej man sätter upp ett mål och stakar ut vägen. Det finns ett engelskt uttryck som jag tycker beskriver den där j-vlar anamma-känslan man får när man är 100% inställd på och övertygad om sin förmåga att lyckas, nämligen ”Come hell or high water!” Man tror på sig själv och det finns inga ursäkter på lager – bara plan A, B, C osv med ett och samma mål.

Jag säger inte att det är lätt att ändra syn på sig själv, och på den inställning man har om sig. Men första steget är att bli medveten om den. Därefter kan man börja utmana sina gamla ”sanningar” om sig själv. Som tyvärr vanligen förtjänar namnet livslögner. För vi har alla en enorm inneboende kapacitet om vi lyckas frigöra den. Men då gäller det att se ogräset i vårt sinne för vad det är, och hitta sätt att rensa bort det. Att se igenom de livslögner som planterats i oss, och se oss själva som den vi verkligen är. Bakom alla programmeringar och lögner. Det är nog inte många som tycker att det är okej att ljuga för andra. Men att ljuga för sig själv är helt normalt för så otroligt många. Tills den dagen man verkligen förstår att man gör det – och bestämmer sig för att sluta med det.

Då kan man börja bryta kedjan av misslyckanden som går i repris på repris.

Bloggstafetten 2026

mars 13, 2026 Lillalena Kommentarer 31 kommentarer

Igår väcktes jag ur min tillfälliga och ofrivilliga bloggdvala av att jag fick en nominering från Madeleine. Hon hade länkat min blogg i Bloggstafetten som hon har startat. Det gjorde mig väldigt glad att min blogg uppmärksammades, för om jag ska vara helt ärlig händer det inte ofta. Jag har inte deltagit i något sådant tidigare, och hoppar väl inte på så mycket överhuvudtaget. Det är nämligen så viktigt för mig att inläggen jag skriver passar in i min blogg – även om den spretar. Men i den här stafetten ska man berätta 10 saker om sig själv som bloggare, och då blir det ju som en lista. Och såna har jag publicerat tidigare, om än egenpåhittade. Så jag tackar så mycket för nomineringen, Madeleine.

Bloggstafetten 2026

Syftet är enkelt: Att lyfta andra bloggare och samtidigt hjälpa fler att hitta bra bloggar att läsa.

10 saker om mig själv som bloggare

1) Jag har alltid älskat att skriva, och har alltid gjort det på ett eller annat sätt. Att blogga tycker jag är ett trevligt sätt att skriva, och varaktigt jämfört med att skriva direkt på sociala medier som FB och Instagram. Blir ett konto t ex kapat kan det vara adjö till allt man lagt ut. Utöver bloggandet har ännu mera text tagit plats i mina dagböcker, och jag håller också på med ett bokmanus.

2) Jag minns inte vilket år jag började blogga, men det många år sen. Första bloggen var på Svenskablogg, och det var jätteroligt. Men plötsligt var bloggen oåtkomlig och jag var bedrövad av att förlora allt jag skrivit. Nästa blogg var på WordPress. Den blev inte långlivad för jag tyckte det var krångligt att skriva i den. Så jag startade om på Blogger 2013. Den bloggen trivdes jag fantastisk bra med och hade tusentals läsare till inläggen. Men 2018 förlorade jag även den bloggen och blev återigen bedrövad att förlora så mycket jag hade skrivit. Samma år startade jag bloggen du läser i nu med egen domän och webbhotell för att få kontroll över det som är mitt. Men jag har äntligen lyckats få hjälp av Blogger att komma åt inläggen i förra bloggen, och är så himla glad för det!

3) Jag skriver om vad som faller mig in i stunden. Det här att nischa bloggen har jag inte lyckats med. Om jag tvingar fram en nisch skulle det inte göra gott för skrivlusten.

4) Tyvärr får jag erkänna att jag ändå begränsar mig i mitt skrivande. Jag skrev mycket bredare i förra bloggen, men då åsikter tenderar att provocera folk om man inte simmar i mainstreamfåran, kunde jag få hätska kommentarer. På den tiden hade jag ork att ta itu med sådana, men det har jag inte längre. Jag orkar knappt ens titta in på sociala medier pga allt otrevligt som delas där. Dock skaver det att begränsa skrivandet för att få lugn och ro.

5) Det roligaste med att blogga är kontakten med läsarna. Då menar jag att få kommentarer. För de utgör för mig en bekräftelse på att ens bloggande är av intresse för någon, och det betyder mycket för mig. Det blir socialt att blogga. Annars kan jag lika gärna hålla mig till att skriva allt i dagboken. För jag har i grunden inget behov av att alla måste veta allt om mig och vad jag gör. Dock har denna sociala interaktion minskat från mycket sådan till väldigt sparsam sådan. Om jag inte vore med i t ex Madeleines grupp Social Media Support and Share group, skulle inte ens en handfull lämna avtryck i bloggen. Så om jag ska vara helt ärlig kan det bli så att jag avslutar bloggen när det är dags att betala domännamnet igen, vilket är i sommar.

6) Jag svarar på alla kommentarer, och tycker det är självklart att man gör det. Jag hinner inte alltid svara direkt, utan det kan ta ett par dagar. Men svaret kommer.

7) Jag kommenterar alltid tillbaka när någon kommenterar hos mig. Det tycker jag är självklart, och jag förstår inte varför så många inte gör det. Är det inte lite snålt på något sätt? Det är en alldeles gratis liten vänlighet som kan glädja någon, så varför inte bjuda på den glädjen?

8) Något jag inte uppskattar är att få oengagerade kommentarer från någon som uppenbarligen bara har läst rubriken, och hasplar ur sig några ord för att få en kommentar tillbaka. Ointresse lyser igenom och är så ledsamt att märka.

9) För mig är det viktigt att visa foton i bloggen, och jag försöker visa såna som är relevanta för inläggen. Jag älskar att fotografera och gör det varje dag. Men fotograferandet får inte bli ett snobberi där perfektionismen tar över. För mig är det inte prio att fota med en avancerad systemkamera. Jag bär med mig telefonen och det är den jag fotar med. Det får vara gott nog. Så jag kommer aldrig urskuldra mig för att jag visar mobilbilder.

10) Jag kommer ALDRIG låta AI som ChatGPT skriva inlägg åt mig. AI-genererad text är opersonlig, stel, korthuggen, uppstyltad, i avsaknad av känsla, flöde och sammanhängande stycken, samt generisk i sitt uttryck oavsett ämne och form. Tyvärr tar den över allt mera. Det är tråkigt att se när folk som skrev personligt plötsligt börjar skriva som en robot. Alla har förstås sina egna preferenser. Men personligen blir jag numera lika glad varje gång jag får läsa mänskligt formulerad text. För jag vill känna just att det är en människa bakom det jag läser.

Regler för Bloggstafetten 2026

Tacka den bloggare som nominerade dig och länka tillbaka till dennes inlägg (viktigt inte själva bloggen). Ta bilden ovan och lägg in på din blogg.

Berätta 10 saker om dig själv som bloggare.
Tipsa om 10 bloggar du tycker fler borde läsa.
Lämna en kommentar hos dem du nominerar så de vet om det.
Har du ingen som nominerat dig? Starta ändå – ibland måste någon börja.
Om du antar utmaningen – länka till http://www.saramadeleine.se⁠ där stafetten startades.

Mina tips om 10 bloggar:

Vill du också vara med? Ta gärna utmaningen och sprid Bloggstafetten 2026 vidare – men glöm inte att länka tillbaka till det här inläggethos saramadeleine.se där stafetten startade.

Ja det här var alltså mitt bidrag i Bloggstafetten 2026. Jag avslutar med en bild som togs på mig och Lillulven en bitande kall dag i mitten av februari, för jag vill gärna ha en lite personlig touch även på ett inlägg som detta 🙂

Jag önskar alla en trevlig helg!

Fullmåne med stark energi

mars 2, 2026 Lillalena Kommentarer 29 kommentarer

Varje fullmåne har sin egen energi, och den känns på olika sätt. Nu närmar sig en fullmåne med väldigt stark energi – eklipsenergi – och jag har känt av den ordentligt ett par dagar. Inte endast genom sömnlösa nätter, utan också på ett sätt som jag aldrig har känt så starkt förut. Det sägs att fullmånen är en tid att reflektera, och rensa bort sånt som inte gagnar en i livet längre. Vad det kan tänkas vara är ju högst individuellt. Det kan vara allt från tankemönster som gör mer skada än nytta, till relationer som är tärande istället för närande. Det skapar mycket känslor att dras med sånt som man egentligen inte vill. Men hur man hanterar känslor är ju också individuellt. I den mån de nått till ytan så kan de utforskas, förnekas, bearbetas, bejakas eller så läggs locket på.

Med den här annalkande fullmånen i Jungfrun har jag personligen redan fått uppleva en tvingande energi. Den är så stark, intensiv och omedgörlig att det bara är att lyda den om inte humöret ska sprängas i bitar. I mitt fall handlar det om att jag plötsligt känner att jag verkligen inte står ut med alla belamrade utrymmen i huset. Jag har vetat rent logiskt redan innan jag flyttade att det inte går att ha sån ordning jag vill ha, när man renoverar och inte ens kan packa upp allt. Det var – trodde jag – accepterat att leva i oordning som minskar vartefter. Gudarna ska veta att det är svårt att acceptera när man som jag egentligen är allergisk mot röra och älskar struktur – när det gäller mina grejer. Men så för ett par dagar sen höll jag på att koka över när jag såg samlingarna av prylar och kartonger. Jag kände att om jag inte får ordning på vissa viktiga utrymmen NU så blir jag galen och slänger allt – utan att ens titta i lådorna först.

För min del är det livsviktigt att jag kan ägna mig åt mitt skapande, för jag mår inte bra annars. Jag hade redan gjort iordning målarhörnan, men när jag befann mig där såg jag kartonger och prylar en bit bort. Tyvärr tog det död på inspirationen. Dessutom hade jag ingenstans att sitta och skapa smycken, och det har gnagt i mig ett tag att se kartongerna med ouppackat smyckesmaterial. Men nu j-klar blev det en rensning som heter duga. Så nu har jag även en skaparhörna för smyckena. Nedan kan denna beskådas i nästan färdigt skick. Materialet är insorterat i hyllan, men belysningen och stolen är inte med i bild.

Ingen av mina skaparplatser har utsikt över något rörigt hörn längre, så inspirationen kan nu flöda fritt. Underbart! Jag nästan rös av välbehag när jag satte mig och målade en liten stund idag. Nedan syns min målarhörna som jag har visat förut. Jag har lampan tänd även när jag inte målar, för att jag njuter av att se den.

Så den här fullmånen har helt klart en energi av att tvinga fram ordning och struktur i hemmet – åtminstone för mig – så jag kan bejaka mina behov utan hinder och sånt som stör.

Ha det så bra tills vi ses igen!

Fem en fredag v 8: Hur är läget?

februari 20, 2026 Lillalena Kommentarer 21 kommentarer

Jag var tveksam idag till om jag skulle hinna delta i Elisas Fem en fredag. Men det fick bli en skrivspurt, och här kommer nu mina svar. Utan något inledande ”smalltalk”, utan bara rakt på sak.

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Kom ihåg att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

Vad har du lärt dig på sistone?
Vad fyller dig med energi den senaste tiden?
Vad läser du?
Vad är det bästa du ätit den senaste veckan?
Vad skiljer sig idag från den här tiden förra året?

Vad har du lärt dig på sistone?

Då jag har en aldrig sinande kunskapstörst, brukar jag vanligen lära mig något nytt varje dag. Men om jag väljer ut ett par saker så är den ena vad man ska tänka på när man målar över gamla tapeter. Ett grundligt och korrekt underarbete är A och O för slutresultatet och dess varaktighet. Nu lät jag väl torr som fnöske…haha 😀 Nedan kan en tapet i behov av uppfräschning beskådas. Förvisso hamnade en kakelugn i blickfånget, men en bild på bara ett stycke ful tapet är väl ingen prydnad för bloggen 😉

Den andra är vad det så omtalade Eldhästens År är för något. Jag hade noll kunskap om kinesisk astrologi, men nyfikenheten drev mig att forska i detta innan det kinesiska nyåret inföll den 17/2. Vad jag kom fram till kan du läsa här:

https://varapavag.se/2026/02/17/idag-infaller-eldhastens-ar/

Vad fyller dig med energi den senaste tiden?

Bortsett från någon sällsynt natt med god sömn, är det att vara utomhus när solen skiner. Igår värmde solen trots många minusgrader. Så jag passade på att under en av Lillulvens rastningar lägga mig i snön ute på våran stora åker och sola. Dock blev det ingen stillsam stund, då den lille tog det som en invit att busa:D

Vad läser du?

Jag läser en bok som heter The Cornish Witch. Hade stora förhoppningar på en riktig nagelbitare full av mysrysligheter när jag började läsa den i december. Men tråkigt nog lever den inte alls upp till förväntningarna, för författaren har lyckats glömma vad boken ska handla om under skrivandets gång. Halva handlingen kunde lika gärna ha strukits tillsammans med en massa irrelevant pladder som fyller sidor till föga nytta. Men jag kämpar mig igenom den av ren och skär snålhet, för den kostade mig en slant;) På bilden kan boken skådas då jag med stor iver och förväntan kastade mig in i den. Så därav får du njuta av julpynt långt in i februari 😉

Vad är det bästa du ätit den senaste veckan?

Personligen skiljer jag mellan bra och gott. Men de två kan naturligtvis sammanfalla;) Om jag ska vara helt ärlig har jag svårt att komma ihåg vad jag åt under en hel vecka. Men rätten som stack ut var smörstekt lax med en smakrik sallad och bearnaisesås. Det togs dock inget foto av den kulinariska anrättningen att visa upp 😉

Vad skiljer sig idag från den här tiden förra året?

Åh det är större delen av livet. Förra året förberedde jag för flytten dit jag bor nu. Jag levde i mitt gamla hem långt ifrån mitt nuvarande, och höll på med att snygga till det inför försäljningen. Livsprojektet hade ännu inte hunnit ta den höga fart som det fick till våren. Jag drömde och fantiserade om det som nu är min verklighet, eller i vissa fall är på väg att bli det.

Vintern var heller inte tillnärmelsevis lika bister som den är nu. Ovan kan snödropparna som växte samma tid som nu i min dåvarande trädgård beskådas. Nu är det kyla och snö för jämnan. Men jag är glad ändå 😀 Sista bilden är ett försök att ta en selfie ihop med Lillulven. Men han vägrade posera trots lock och pock, så jag fick ge upp 😀

Nu säger jag godnatt! Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Idag infaller Eldhästens År

februari 17, 2026 Lillalena Kommentarer 24 kommentarer

Den 31 december må vara nyår för många, men inte för alla. Idag den 17/2 infaller det kinesiska nyåret, och den här gången är det Eldhästens år. Det bär med sig energin av hästen såsom snabbhet, styrka, uthållighet, frihet och oberoende, i kombination med eldelementet som bl a symboliserar energi, passion, kreativitet, livskraft och transformation. Så om man tror på kinesisk astrologi lär man förvänta sig ett år då det händer grejer. Det blir ett år med drag under galoscherna istället för ett passivt år i stiltje. Ett år som präglas av stark drivkraft, snabbhet, kreativitet och mod att skapa nytt, samt passionen och engagemanget som krävs för att driva saker i mål. En stark längtan efter frihet och oberoende kan också göra sig påmind, men sådan längtan är ingen nyhet för mig. Jag har längtat efter frihet sen jag skolkade från lekis. Ja jag vet att det inte heter lekis nuförtiden, men så sa man när jag växte upp. (Såg en hetsig hatinfekterad debatt om ordet bland besserwissers på nätet).

Hursomhelst verkar jag ha tagit ut Eldhästens år i förskott. Närmare bestämt med mer än ett år. För det har varit mycket drag under galoscherna ett bra tag nu. Skillnaden med 2026 är att i år ska de återstående milstolparna i livsprojektet rulla i mål. Det ser jag fram emot. Idag lockade några kortlekar på mig. Så det blev att mysa in mig i min tarothörna och göra en läggning för vad som ska manifesteras det här året. Jag ska inte fördjupa mig i resultatet, utan nöjer mig med att säga att den utföll till belåtenhet.

Den avslutande bilden är tagen från tarothörnan på en annan del av rummet. Det ska bli min ateljé så småningom när andra utrymmen är färdiggjorda, så jag kan frilägga rummet från möbler som inte ska vara där. Men jag ökar på min inspiration genom att ställa och hänga tavlor som jag har målat och ritat där i väntan på att målargrejerna flyttar in.

Jag rundar av här med att önska alla – oavsett om man tror på kinesisk astrologi eller inte – ett Gott Nytt Eldhästens År! Må det bringa dig allt du är redo att förverkliga! 🙂

Ljuset återvänder så sakteliga

februari 9, 2026 Lillalena Kommentarer 20 kommentarer

Ja det vet väl alla vid det här laget att ljuset återvänder så sakteliga. Men det är så fantastiskt skönt att äntligen tydligt se att det händer. Varje minut som mörkret åker framåt i tiden är lika värdefull för mig. Bilderna nedan är tagna vid kvart över fem, och det var inte mörkt ute! Jag kunde rasta Lillulven utan pannlampa.

Apropå pannlampa har jag köpt en extra sådan. För den jag brukar använda har börjat ladda ur sig lite snabbare än vad jag är bekväm med. När man lever med skogen utanför husknuten vill man se var man går om kvällarna. Tanken på att plötsligt ha det kolsvart omkring sig är inte behaglig. Den nya lampan lyser bra, men är väldigt knepig att använda. Man kan tro att det ska vara lätt att ändra ljusbild och ljusstyrka med två ynka knappar. Men nej, lampan är olydig och oförutsägbar, och knapparna är svåra att komma åt med tjocka handskar på sig. Så jag får träna lite på att använda den lynniga manicken. Nedan kan sådan träning beskådas.

Ikväll ska jag lägga mig tidigare än vanligt, för jag är väldigt trött. Har suttit och räknat större delen av dagen, samt ägnat mig åt studier som också har tröttat ut de små grå. Lillulven har som vanligt inte lust att gå och lägga sig. Nedan kan beskådas när han ertappades med stöld av min handväska. Då den motvilligt med ifrågasättande blick fick återlämnas, bjöds det på tut-serenader med pipleksaken prasslande pepparkakan. Puh! 😀

Nu ska jag försöka komma till ro och så småningom stänga de två gröna för idag. Jag avslutar inlägget med en osmickrande morgonbild på yrvakna jag och Lillulven. Vill förresten också tillägga att inläggsbilden visar några av de åtta rådjuren som håller till hos oss. Jag tog bilden när en av dom hade varit i ladan och smaskat i sig hö.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Fem en fredag v.6: Ditt eller datt?

februari 6, 2026 Lillalena Kommentarer 33 kommentarer

Ja då är det fredag igen, och jag har precis börjat känna mig någotsånär efter veckans magsjuka. Ett svagt illamående påminner mig om att jag mått betydligt värre, och jag hoppas att det stannar där. Det blev inte mycket sömn inatt heller, men när jag äntligen somnade fick jag sova oavbrutet några timmar. Det var väldigt välbehövligt. För vissa saker måste ju skötas oavsett hälsostatus, och när man är sjuk är inte orken på topp. Men idag började dagen soligt, och bara det är uppiggande. Så jag orkade ägna en stund åt bloggen också, och delta i Elisas Fem en fredag.

Här kommer Elisas frågor:

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Kom ihåg att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

Vad väljer du oftast, planera eller ta dagen som den kommer?

Jag älskar att ta dagen som den kommer. Dock behöver jag planera för att saker ska rulla på och gå framåt. Så för att jag ändå ska känna mig någotsånär fri inom ramen för vad som är planerat, undviker jag om möjligt att bestämma tider som allt ska ske – förutom när det t ex gäller djuren förstås. Så mycket av sånt jag planerar gör jag när det faller mig in under min vakna tid – såvida det är möjligt.

Vad föredrar du, tystnad eller något i bakgrunden?

Tystnad. Sen är det ju så att det jag ser som tystnad kan innehålla ljud, och då främst naturens ljud. Som fågelsång och löv som rör sig i trädkronorna av en vindbris. Jag skrev ett helt inlägg om det här en gång som heter ”Hur många ljud finns i tystnaden?”, och länkar till det i slutet av detta inlägg. Ibland kan jag dock uppskatta att lyssna på någon trevlig och icke flamstramsig podd. Eller vacker musik när jag målar. Men bakgrundsljud som en tv eller radio som bara står babblar i nåt hörn avskyr jag att höra. Särskilt om det är en sportsändning, för en vrålande kommentator kan trycka på knappen till mitt sämsta humör. Jag vill kunna välja vad jag lyssnar på, vilket kan vara svårt att lyckas med ibland. Bakgrundsljud/oväsen som trafikbuller, folks mobilbabbel och uppspelade musik mm vill jag verkligen slippa.

Vad funkar bäst för dig, ensam tid eller sällskap?

Båda funkar. Jag har inget behov av ständigt umgänge, men vill umgås ibland. Dock har jag behov av ensamhet. Jag känner mig aldrig ensam i mitt eget sällskap, för – det är svårt att förklara – jag har en rik inre värld. De enda gångerna jag kan känna en slags ensamhetskänsla, är vid sällsynta tillfällen i sällskap med människor jag inte känner minsta samhörighet med. Har t ex hänt vid jobbmöten tillsammans med karriärhungriga kollegor som varit i beredskap att sticka kniven i ryggen på en. Bilden nedan är tagen i Glastonbury. Jag tog mig lite ensamtid under konferensen jag deltog i, och spenderade tiden på the Tor.

När något blir fel, skrattar du bort det eller stör dig?

Det beror på vad som blivit fel. Visst finns det sånt som jag skrattar bort, men då handlar det inte om något allvarligt. Senaste åren är det dock många allvarliga saker som har gått fel, och ja då stör jag mig i varierande grad. Det viktiga som jag ser det är att kunna gå vidare. Så jag fokuserar hårt på att felet, situationen, missförståndet eller vad det nu är ska lösa sig. Så jag kan släppa det. Att reda ut saker är viktigt för mig. Men om det är en person som upprepade gånger gör saker som känns fel mot mig bryter jag kontakten. För annars skulle jag störa mig, och jag gör vad jag kan för att undvika sånt som skapar ohälsosamt ältande.

Vad känns enklast, göra klart direkt eller ta det senare?

Här blir svaret också det beror på. Vissa saker måste ju göras klart direkt, och då gör jag det. Men handlar det om sånt som inte har någon direkt betydelse när det blir klart kan det bli att jag tar det senare. Särskilt om det är något tråkigt. Jag har i grunden en enorm självdisciplin. Men har senaste åren kommit att bejaka vad jag faktiskt känner för då möjligheten finns.

Så kommer här länken till inlägget Hur många ljud finns i tystnaden? Det fick glädjande nog ganska många att reflektera kring ämnet tystnad, på den tiden det var lite mera liv och interaktioner i min blogg. Även om det har gått några år sen jag skrev inlägget, är det fortfarande lika aktuellt. Jag skulle kunna skriva om exakt samma ord idag:)

https://varapavag.se/2018/10/13/hur-manga-ljud-finns-i-tystnaden/

Ha det så gott tills vi ses igen! 🙂