Mina vackraste

Mina vackraste

Mina vackraste

Det finns några som alltid gör mig glad och varm i hjärtat. Dom är lika fina på insidan som på utsidan. Alla som känner mig kan nog gissa att det här inlägget är tillägnat mina kära fyrfota vänner. Djur är så enkla att ha att göra med. Dom är alltid sig själva, lever i nuet, visar ärligt vad dom tycker, visar tillgivenhet och har aldrig några baktankar med någonting. Att umgås med djur är verkligen som ett balsam för själen. Om man dessutom vistas tillsammans i naturen blir upplevelsen av sinnesfrid komplett.

Jag delar sällan några filmer, men idag tänkte jag dela en liten kort filmsnutt från förra hösten. Hoppas verkligen att den funkar, för det har strulat maximalt att lägga in den i inlägget😩 Den varar bara någon minut, men för mig inrymmer den allt det vackra och fina jag känner när jag är tillsammans med min lilla flock❤️

Jag hoppas att filmsnutten kan vara till glädje för någon annan också i några sekunder. Jag har gjort två försök att dela länken pga strulet – ovanför och under texten. Ha en härlig dag!

A89EBEA8-48F8-4768-AC9E-81BBFDDE2DB7

När det sjunger på sista versen

När det sjunger på sista versen

Just nu är det en väldigt kluven tid. Det är färgglatt och vackert samtidigt som det är blött och lerigt. Himlen växlar mellan gyllene och smutsgrått ljus. När det är fint ute vill jag inte gå in, och när det är ruskigt ute vill jag inte gå ut. Vissa dagar betraktas bäst genom fönstret, men så blir det ju aldrig när man har djur. Nej hur regnigt och blåsigt det än är, så är det bara att trampa fötterna i gummistövlarna och ge sig ut. Men det är de kära fyrfotingarna värda förstås.

Nu sjunger naturens skönhet på sista versen, och det är en riktigt vacker sådan. Hur mycket jag än avskyr det dagliga regnandet, så blir det iallafall ännu vackrare de stunder när solen tittar fram. Blommorna jag planterade har tyvärr frusit ihjäl under några kalla nätter, men några rosor blommar ihärdigt fortfarande.

Det är inte så gott om frukt i år som det var förra hösten. Då dignade trädens grenar av så mycket frukt, att det var ett under att dom inte gick av. Men det finns tillräckligt för att både två- och fyrfotingar ska kunna höstfesta lite. Hästarna äter gladeligen frukten som den är, medan vi föredrar den i en pajform. Naturligtvis med stora mängder vaniljsås!😆

Ibland har jag svårt att slita blicken från utsikten genom fönstren. I såna stunder brukar jag nästan förundras över att jag har lyckan att få se ut på så mycket skönhet. Och bäst av allt – att jag kan gå ut och befinna mig mitt i allt det vackra. Det gäller att suga i sig ordentligt av alla fina intryck, för snart har skönheten bytts ut mot mörker, smutsbrunt och kyla. Sånt som jag verkligen avskyr. Men snart är inte nu, så jag klamrar mig envist fast i nuet av den sista versen.

Jag önskar alla en härlig dag!😊

Celebert besök hemma hos mig :)

Celebert besök hemma hos mig :)

Det har varit en ovanlig vecka på gården. Det är nämligen inte ofta vi har besökare som stannar så länge. Men den här veckan har vi haft besök av Länka med kärleks lilla maskot Gunnel. Hon har varit ute på turné ett bra tag och hälsat på hemma hos olika bloggare, och nu var det min tur att få besök. Jag hade precis börjat plocka fram ingredienser för att laga mat, när jag hörde någon utanför. Jag visste att Gunnel skulle dyka upp vilken dag som helst, och nu kom hon mycket riktigt. Hon var så snäll och erbjöd sig genast att hjälpa till med matlagningen. Men först fick hon vara med på ett gruppfoto med grönsakerna. Se så fint hon poserar vid änden av gurkan😄

På tisdagar tittar jag på Hollywoodfruarna, och den vanan ändrar jag ogärna ens om jag får besök😆 Men Gunnel ville som tur var också se på fruarna, och hon fick en hedersplats framför rutan😄

 

Jag är ingen frukostmänniska, men en rejäl kopp kaffe är ett måste på morgonen. Jag såg på Gunnel att hon tyckte jag var snål som inte bjöd på frukost, men jag lugnade henne med att hon snart skulle få något att äta!😆

Här på gården kretsar mycket kring hästar, så Gunnel fick bekanta sig med dom alla. Hon hade absolut inte lust att mocka i stallet, för hon var rädd att smutsa ner sin röda fina päls. Men att servera hö och sällskapa lite vid måltiderna gick bra😆 Tempis som är en mycket matglad kille, blev dock väldigt skeptisk när Gunnel satt på nätet. Han frågade mig förskräckt om han skulle tvingas dela med sig till henne😂

Busfröken tog däremot Gunnels närvaro med större ro. Hon hade inget emot att bjuda på några strån, och var glad att få sällskap till maten😄

Gunnel fick syn på att vi har hallonbuskar, och ville genast frossa loss bland bären. Först blev jag lite orolig att hon skulle kaläta grenarna, men det blev några bär över åt mig också😂

Eftersom det är nyttigt att röra på sig, fick Gunnel följa med mig ut och promenera med Lilla Mannen. När vi kom tillbaka passerade vi trädgården, och där finns det äpplen på marken. Gunnel ville plocka åt sig ett gäng och ta med sig. Lilla Mannen tyckte dock inte att besökare ska få ta hans äpplen, och åt upp alla – mitt framför näsan på Gunnel. Gissa om hon gillar honom nu😂

När Gunnel tyckte att det blev lite för mycket friskluft gick vi in och pysslade lite. Hon ville vara med och göra ett halsband, men jag tyckte att hon rörde till det bland pärlorna. Så hon fick sitta på fönsterbrädan och titta på istället😆

Så på veckans sista dag bestämde jag mig för att rida igen. Ryggskottet känns fortfarande, men jag stod inte ut att låta bli längre. Så det blev en stark karamell och upp i sadeln! Gunnel tog mod till sig och ville få provsitta på Lillkillen. Så nu är hon mäkta stolt att hon har suttit på en fullblodsarab, som dessutom är stor som en bjässe!😄

Tiden går fort när man har roligt, och på söndagskvällen reste Gunnel vidare. Jag önskar min nya lilla vän en fortsatt trevlig resa!😃

En husockupant på gården

En husockupant på gården

Hur ligger det till egentligen med den lantliga friden? Ja det beror på vem man frågar. Här på gården har det den senaste tiden utspelats ett litet drama. Det är nämligen så att Kisse som har huserat här en lång tid har fått en rival. Nyligen fick någon annan upp ögonen för att man kan bosätta sig här, och konkurrensen blev ett faktum. Den nya husockupanten är en kritvit och skygg katt med mycket barsk uppsyn. Han har helt fräckt på eget bevåg lagt beslag på ett uthus, som Kisse brukar nyttja när andan faller på. Vi tog den lille syndaren på bar gärning en dag när han kom smygande över gården, och helt ogenerat slank in under uthusdörren!

Kisse blev överraskad av att se en annan katt på sina domäner.
Ögonblicket då uthuset blev ockuperat😆
Men vad i hela fridens namn tar sig inkräktaren för friheter?!!
Nej nu j-klar!!

Vad som hände där inne i uthuset har jag ingen aning om. Jag hade ingen nyckel med mig, och kunde därför inte öppna dörren. Jag ville inte liksom katterna försöka åla mig in på magen, för då skulle jag ha fastnat med ändan under dörren. Eller rättare sagt, det skulle ha tagit stopp redan vid tjockskallen😆 De två antagonisterna fick sköta sitt ifred. Men sen dess har den vita husockupanten börjat dyka upp dagligen.

Jag tyckte att han åtminstone kunde presentera sig när han håller till här. Så tillsist efter ett antal misslyckade försök att få kontakt, beslutande han sig för att falla till föga för mitt lockande på honom.

Först var han vänlig och ville bli klappad, och sen fräste han surt åt mig. Det fick vi ta ett snack om, för så kan man inte uppföra sig. Så vi hade en diskussion om trivselregler här på gården.

Först ville den lille surmulne inte ta reson. Jag beslutade mig där och då för att kalla honom Sir Fräs.

Men efter ett tag blev den fräsige lite vänligare – ja faktiskt rentav lite fjäskig. Så vi får väl se hur det går här framöver. Huruvida Kisse och Sir Fräs har blivit vänner än kan jag inte svara på. Men nu är jag och den fräsige på hyfsat god tass med varandra😊

Med denna skildring av hur livet kan vara på landet önskar jag alla en fin dag!

Vemod och längtan

Vemod och längtan

Nu frasar löven under skorna när jag går över gårdsplanen. Den hårda vinden får kläder att fladdra och håret att virvla omkring. Solens strålar silar genom glesnande trädkronor, medan löven lossnar från vajande grenar.  Fönstret är stängt om natten, och inga fåglar sjunger på morgonen. Nu är den här – den vackra tiden jag aldrig längtar efter. Plötsligt är det dags att ha jacka på sig, och shortsen är undanstuvade för lång tid framöver. Jag vet att jag tjatar om det varje år, men jag saknar redan sommaren med sitt ljus och sin värme.

För en kort tid är naturen så färgsprakande och vacker. Jag vill suga i mig alla nyanser av varenda lysande färg, och spara dom alla till kommande färglösa dagar. Till alla regniga och gråa dagar då inte dagsljuset lyser upp varken utomhus eller i mitt hem. Jag vill att minnet av färgerna ska ge energi som räcker ända till nya färger tittar fram igen. Vårens starka och muntra färger som sjuder av allt liv som vaknar omkring mig.

Ta vara på det vackra och ha en fortsatt härlig höst!

Tyst på dig gnällpotta!

Tyst på dig gnällpotta!

Hoppas att ingen satte kaffet i halsen nu, eller nåt annat lika obehagligt. För den gräsliga rubriken är vad jag sa åt min egen hjärna igår. Den började spinna iväg med en massa sura tankar som för en stund var lite svåra att tygla. För hur tålmodig jag än lägger mig vinn om att vara, så kan faktiskt tålamodet tryta någon gång.

Hösten verkar helt enkelt inte vara min tid. Ännu en höst har jag råkat för ut nåt skit rent ut sagt, dvs en skada. Förra hösten var jag opererad efter flygturen nerför trappan. Den här hösten är det ryggen. Det ska ätas tabletter och vilas till leda. Men så sa jag åt min gnälliga hjärna på skarpen att ryggen börjar ju faktiskt bli bättre. Den här hösten kommer jag inte gå som en enarmad bandit i månader. Så min bångstyriga hjärna gav motvilligt med sig efter ett tag😆

Hursomhelst, för att muntra upp mig åkte vi på en söndagsutflykt i det vackra vädret. Det blev en tur till Övralid och Verner von Heidenstams hem. Tyvärr var det ingen visning när vi kom dit. För den som inte känner till det kan jag berätta att han fick nobelpriset i litteratur 1916. Min trilskande hjärna ville först ogärna släppa tanken på hur underbart det kunde ha varit att gunga fram i sadeln på en fyrfota vän bland färgskiftande träd. Men jag fick tyst på den, och vi fick en skön dag. Det blev picknick med toscabullar till ljudet av bräkande får. Utsikten var så hänförande att det var oundvikligt att njuta.

Idag delar jag med mig av några bilder från utflykten, och önskar alla en härlig dag!😊

Fåren hördes bättre än dom syntes😄 Fick zooma bilden rejält för att mina kära läsare ska slippa leta efter ett förstoringsglas att hålla mot skärmen.
Detta var Verner von Heidenstams hem 1925-1940. Han köpte gården Övra Lid 1923, ritade själv huset, och ändrade gårdens namn till Övralid.
Här framför huset satt Heidenstam gärna och njöt under varma sommarkvällar, av utsikten och solnedgångar över Vättern.
Vi passade på att njuta av bullar på Heidenstams utsiktsplats. Plötsligt mindes jag att fota innan bullen var helt uppäten!😆
Här vid Heidenstams gravvård utdelas på hans födelsedag Övralidspriset till en svensk författare eller forskare.
I närheten av Heidenstams hem finns ett jättegulligt café. Det var tyvärr stängt för säsongen.

En oväntat njutbar dag

En oväntat njutbar dag

Hur roar man sig med ryggskott? Det låter kanske lite svårt, men det är inte helt omöjligt. Nu är det inga stora utsvävningar jag pratar om, utan enklare nöjen i väntan på att kunna rida igen. För ridning är ju säkert inte oväntat mitt största nöje.  Jo, det finns något som nästan alltid funkar, nämligen att äta. Det är jag specialist på. Tuggmusklerna brukar funka bra nästan oavsett övriga omständigheter!😆 Så lördagen blev trots allt en njutbar dag.

När frukosten hade sjunkit undan blev jag serverad paj bestående av jordgubbar och blåbär serverad med riktigt tjock vaniljsås.  Det var sanslöst gott, och jag åt så mycket att jag borde ha varit mätt resten av dagen. Men det var jag förstås inte😆

När pajen hade sjunkit undan lite åkte vi iväg en sväng med bilen. Nu har medicinen mot ryggskottet hjälpt såpass att det går lättare att ta sig i och ut bilen samt att gå. Så tanken var att ta en liten promenad någonstans, för det är bra för ryggen. Men gissa var vi hamnade? Jo på ett matställe!😂 Så det blev en mycket stadig portion av rökt lax med kokt potatis och limesås. Den glömde jag fota, så det får räcka med mitt intygande om hur gott det var😄 Men efter denna stadiga måltid rullade vi bort till Omberg för att ta några steg.

Vi stannade kvar och tittade på solnedgången. Jag fastnade för ovanlighetens skull på några foton. Det blev lite mörka bilder, så jag fick välja ut de minst mörka att visa😊

Efter denna utflykt var det tanken att se på film. Men mör, trött och mätt som jag var slocknade jag ovaggad på soffan under min lurviga filt😄

Jag önskar alla en riktigt härlig dag!

Att kunna se tillbaka

Att kunna se tillbaka

Gissa vad jag plötsligt kom att tänka på! Nåväl, det är nog inte så lätt att pricka rätt, så jag ska genast berätta😆 Nu kan jag liksom så många andra gå tillbaka i bloggen och se vad jag skrev om samma datum för ett år sedan! Förutsatt att jag skrev något den dagen förstås. Bloggen fyllde nämligen ett år i somras, men eftersom jag inte varit så flitig med att uppdatera den senaste tiden gick födelsedagen obemärkt förbi. Alltså inget tårtkalas för Vara på väg😆

Det har iallafall varit intressant att se tillbaka på vad jag gjorde och tänkte för ett år sedan. Förra året var verkligen bedrövligt på så många sätt, för livets käftsmällar verkade nästan tävla om att få klappa till mig på truten. Men även ett hemskt år har sina ljusa stunder, och jag biter mig hellre fast vid minnena av dessa. Så vad skrev jag om den 28:e september 2018? Jo, jag skrev ett inlägg om mina tankar om vänlighet. På väg hem från sjukhuset stannade jag till för att ta en promenad. Jag hade högerhanden i paket efter min störtdykning nerför trappan. Det var en strålande vacker dag, och jag hittade en liten skylt med ett mycket fint budskap i en blomrabatt. Jag länkar till inlägget nedan😊

https://varapavag.se/2018/09/28/en-liten-tanke/

När jag ändå tittade på minnen i bloggen, passade jag också på att se tillbaka i fotoalbumet i min knökfulla telefon. Bland de drygt 20.000 bilderna hittade jag fotona jag tog under promenaden. Det är mängder av bilder fyllda av solsken, men jag minns hur stelfrusen jag var när jag gick omkring och fotade😄 Jag delar med mig av några bilder nedan.

Men nu är det dags att återgå till nuet! Jag önskar alla en härlig dag med en färsk bild på årets begynnande höst. Jag är min vana trogen, och har som varje år fotat utsikten genom sovrumsfönstret😄

Ett nytt tappert försök

Ett nytt tappert försök

Jistanes vad tiden går fort! Det känns som det var nyligen jag skrev om sommarens sköna dagar. Men i själva verket var det längesen jag skrev något alls, och jag har lagt ytterst lite tid på nätet. Medan den frodiga grönskan sakta gulnat, och ljumma vindar bytts mot svala, har både orken och lusten att skriva varit som bortblåsta. Jag har dragits med en envis och seglivad bihåleinflammation, som nästan fick huvudet att sprängas i bitar av värk. När den äntligen började ge med sig fick jag nyligen ryggskott. Det var totalt oväntat, för ryggen har jag inte haft problem med. Så livet har varit stillsamt i min lilla värld ute på vischan. När skrivlusten äntligen rann till funderade jag på vad det fanns att skriva om. Men här kommer en liten uppdatering.

Sista försöket att bada är avklarat – säkert inte oväntat😆 Vädret har överlag varit hyfsat bra och stundtals ganska somrigt. Vid månadsskiftet var vattnet dock iskallt, och det var bara min nya lilla fågelkompis som klarade att bada😆

Glittrande och inbjudande vatten som dock var isande kallt.
Söt men lömsk liten kompis som ville bita mig i stortån😆

Det har också gjorts en förbättring av husets fasad på ett av de ställen där det behövs. Nästa steg i renoveringen är planerat. Som ägare av ett gammalt hus har man alltid något som måste underhållas eller lagas…

Så har det förstås varit umgänge med mina kära fyrfota vänner. Hur risig man än är så kan man inte bädda ner sig på heltid när man har djur. Men samtidigt ger det så mycket att vara med dom. Det har tyvärr blivit mindre ridning än jag skulle önska, men då och då har jag trotsat mina sprängande bihålor. Nu vill jag snabbt bli av med ryggskottet!!

Lillkillen provar en sadel.
Frihetsdressyr med Busfröken.
Lilla Mannen pigg och glad efter en skogsrunda.
En härlig skogstur med Tempis och Lillkillen i soligt och varmt väder.

Kisse kommer på besök då och då och vill bli kliad en stund. Det är rogivande att umgås med den lilla ulltussen, och jag blir mer och mer sugen på att skaffa en egen katt igen😃

Så har det börjat dyka upp en ny regelbunden besökare på gården, nämligen en liten råbock. Han brukar kalasa på fallfrukt och svampar, och brukar gå väldigt nära huset. Fotot är taget genom köksfönstret som är oputsat, så därav dess bedrövliga kvalitet😆

Sådärja, nu har jag klarat det tappra försöket att komma igång och skriva igen! Jag har förstås gjort även annat smått och gott, men rundar av här så att inlägget inte blir tröttsamt långt😆 Jag önskar alla en fortsatt härlig dag😊

Upplevelse vid fullmåne på en kraftplats

Upplevelse vid fullmåne på en kraftplats

Jag brukar regelbundet besöka kraftplatser, och en av dessa – som brukar kallas Sveriges Stonehenge – är Ales Stenar vid Kåseberga i Skåne. Det var inte förrän i år jag lärde mig något om vad kraftplatser är för något, men jag har utan den vetskapen haft en stark dragning till sådana platser i åratal. För den som inte vet vad kraftplatser är, kan jag lite kort berätta att det är platser som har särskilda energier. Dessa kan vissa känna av på olika sätt, och man mår bra av att vistas på de här platserna. På t ex lotusblomman.nu kan den som har lust läsa om några av Sveriges kraftplatser.

Innan jag berättar om min upplevelse tänkte jag bara nämna några ord om Ales Stenar. Det är en fornlämning i form av en skeppssättning. Det äldsta belägget för namnet är Als Stene från år 1624. Datering av träkol från skeppsättningen visar att den uppfördes ca 500-1000 e. Kr. Ett av få fynd på platsen visar att den bl a har använts till begravning. Det var nämligen ett keramikkärl från 400/500-talen e. Kr, som innehöll brända människoben och träkol.

I år hade jag turen att det var fullmåne på gång när vi campade med husbilen i Kåseberga. Vi hade varit uppe bland stenarna på dagen, och det var som alltid skönt att vara där, ta in den speciella känslan, och blicka ut över havet. Jag har så länge jag kan minnas varit fruktansvärt höjdrädd, men vågade tillsist ändå sätta mig nära branten mot havet. Det var med skräckblandad förtjusning jag satt där, och kunde inte riktigt slappna av. Men jag njöt ändå av att se solen glittra i havet, och höra vågornas brus då de rullade in emot land.

Jag sitter och filosoferar högt över havet. Telefonen som bilden togs med gick sönder en stund senare, och bilderna blev så suddiga att branten knappt syns.

Vi återvände till stenarna vid solnedgången. Promenaden upp var jobbig, för jag hade ont i magen av något jag ätit under dagen. Men trots att vi gick dit för att se på fullmånen över havet, hade jag en tvingande känsla av att jag måste hinna fram innan solen gick ner. Så jag pinnade på med andan i halsen, medan solen snabbt sjönk i ett eldfärgat sken.

Det jag skriver nu kan verka helknäppt. Det var nämligen en mycket märklig upplevelse, som jag inte har lyckats skaka av mig… Jag kom upp, och tittade mellan stenarna mot branten och havet. Plötsligt var det som att se en film samtidigt som jag såg verkligheten. I ”filmen” såg jag en kvinna i lång svart klänning vid kanten av en hög klippa. Himlen var grå och dyster. Det var en annan plats, och en annan tid för längesen. Jag såg henne falla utför stupet ner mot havet. Samtidigt hade jag en förstummande känsla av att det var jag som föll över kanten i min svarta klänning. Sen försvann synen lika plötsligt som den kommit. Trots att det inte var verkligt var upplevelsen så stark att jag kände mig omtumlad ett bra tag efteråt. Samtidigt kändes det som om jag fått en förklaring till varför jag alltid varit så fruktansvärt höjdrädd.

När du nu har läst det här inlägget kanske du tänker att jag har förlorat förståndet. För en stund kändes det faktiskt så. Kanske borde jag låtit det här inlägget vara oskrivet. Men ibland vill orden ut hur konstiga dom än låter.

Har du någon gång varit med om något riktigt märkligt som du kanske tyckte var oförklarligt?

%d bloggare gillar detta: