Vara på väg

Årsdagar kan vara tillfällen att fira. Det finns många sorters årsdagar som kan ge anledning till att äta och dricka gott – kanske i goda vänners lag – och glädjas åt det som hände för x antal år sedan. Men så finns det årsdagar som är raka motsatsen. De väcker minnen, men inga angenäma sådana. Igår var det just en sådan dag – en årsdag som känns svår att minnas. Minnen av olyckan som skadade min man så illa att vårat  liv för alltid har förändrats, vaknade upp starkare än vad jag var beredd på. Detaljer ur händelseförloppet och sorgen som följde konsekvenserna i dess spår, gjorde det svårt att andas hela dagen.

Det är bara att konstatera att hur mycket man än bearbetar något traumatiskt som händer, så kan minnen ändå trigga igång starka känslor. Även när man har accepterat vad som har hänt, och konsekvenserna av det hela så kan tydligen flashbacks dyka upp. Jag går inte och ältar vad som har hänt. Jag grämer mig inte, och jag är inte bitter. Men det finns fortfarande en sorg inom mig, för att jag dagligen i så många situationer påminns om sånt som jag inte medvetet går och tänker på. Det finns ännu mycket saknad inom mig också. Dock är sorg en process som tar sin tid, och eftersom jag inte sitter fast i den eller låter den kontrollera mitt liv, så får den sakta blekna i sin egen takt.

Ur det svåra har det trots allt vuxit fram en tacksamhet. För även om min man numera har olika begränsningar, vilka vården tyvärr har spätt på, så lever han. Styrkan i tacksamheten över sånt som finns kvar i livet väger upp saknaden av det som gått förlorat. Jag har alltid känt glädje och tacksamhet över de små sakerna i livet, och den förmågan har förstärkts ytterligare. Nya insikter om vad som är det allra viktigaste i livet har vaknat, och med de insikterna har nya drömmar och planer tagit form och förverkligas. Vetskapen om hur ömtåligt livet är, och att det kan förändras fundamentalt från en sekund till en annan, har skapat en kompromisslös beslutsamhet att kommande dagar – så långt det är möjligt – ska levas enligt mina och våra drömmar. I linje med vad som känns rätt ända in i själen.

Livet är inte ett genrep. Dagarna går, och det är upp till en själv att ge dom ett meningsfullt innehåll som verkligen betyder något på riktigt. När man gör det, och känner tacksamhet för det man faktiskt har, växer lycka ur spillrorna av det som har varit.

För den som undrar vad det är för olycka jag skriver om så finns en länk här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/

Så kom den tillsist, den där dagen som började kännas som den aldrig skulle inträffa. Det hann gå 15 månader innan vården gjorde något åt en av de skador som den har åsamkat min man. Under tiden hann den här skadan – som redan var stor – förvärras, och igår låg han i drygt fem timmar på operationsbordet för det var så mycket att reparera. Det var längre tid än vad kirurgen hade bedömt, så det började kännas lite olustigt efter några timmar. Men så fick jag äntligen veta att det var klart och hade gått bra.  Han är förstås medtagen, men får rejält mycket smärtlindring. Nu återstår att resultatet av operationen blir bra. Den här gången måste det bli det, för det får vara nog med alla komplikationer, fel och klantigheter som han har utsatts för.

Så nu är jag återigen ensam ett tag. Det är tur att jag inte är mörkrädd iallafall, för här ute på landet kom mörkret tillbaka när snön försvann. Djur är ett fantastiskt sällskap, men tyvärr kan jag ju inte ta med  mig hästarna in i huset om kvällarna. Men den ensamma tiden ju är övergående, och även om det kan kännas avlägset så är bättre tider på väg. Fåglarna sjunger nämligen vårsånger igen, och de första snödropparna har börjat titta fram. Än kan vintern återvända, men vilka utmaningar livet än bjuder på så blir jag alltid lycklig av vårtecken. De ger hopp och en känsla av en ny början. Tiden går så himla fort så snart är det verkligen vår igen. Den vetskapen har jag med mig i bakhuvudet när jag klafsar omkring på gården i mina gummistövlar istället för mina Icebugs.

Nu ska jag vila ett tag innan mina fyrfota vänner ska serveras kvällsmat och pysslas om lite. Brasan sprakar i kakelugnen och jag är ganska trött.

Ha det så bra tills vi ses  igen!

Jag har efter ett antal år med tuffa förändringar i livet blivit ovillig att blicka tillbaka. Inte för att jag vill undvika ältande, för jag är inte den sortens person som idisslar problem likt en ko gör med maten. Nej det har snarare handlat om att jag inte har velat befatta mig med smärtan som många av minnena har väckt till liv. När förlusterna radar upp sig i en takt som jag inte hinner smälta, tänker jag att tiden och omtanke om mig själv läker alla sår. Kanske är det inte så för alla, men så fungerar det i stora drag för mig. Visst behöver jag som de flesta andra prata av mig när saker händer. Men jag undviker att fastna i det förflutna längre än nödvändigt. Därmed inte sagt att det går fort och enkelt att lägga alla sorters ledsamheter bakom mig. Det är en process som får ta sin tid i mitt inre.

Idag fick jag iallafall ett konkret bevis för att jag har gjort stora framsteg i bearbetningen av livsförändringarna som har pågått sedan våren 2022. Jag skriver dagbok sedan starten av förra året, och fick för mig att kolla vad som hände i mitt liv för ett år sedan. Det var lasarettsbesök då som nu, och jag ägnade mig även då bl a mycket åt skapande och kreativitet. Men sorgen jag kände över bland annat förlusten av vårt gemensamma hästliv och ett par av våra fyrfota vänner var stark, frustrerande och stundtals svårhanterad. Det var absolut inte så att jag kände mig sorgsen för jämnan. Men ibland var känslorna av sorg och frustration så starka att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det kändes ibland som att jag ville krypa ur mitt eget skinn – ja ibland trodde jag nästan att jag skulle bli galen.

Jag får erkänna att jag fortfarande känner sorgen ibland. Men den är mildare och mer hanterbar. Snarare som ett vemod, eller en vacker melodi som går i moll. Jag har under tiden sedan olyckan lagt mig vinn om att göra sånt som jag älskar att göra. Jag har bl a målat och knåpat med att skapa smycken, och jag har mediterat hur många timmar som helst.

I detta nu går tankarna mycket kring hur jag kan få tillbaka en del av det som gått förlorat, i en framtid som innehåller ett nytt sätt att leva. Vissa saker är förlorade för alltid, men andra som jag verkligen vill ha tillbaka kan gå att återskapa. Det blir inte lätt, men det kan gå. Och det räcker för mig att veta.

Det var nyttigare än jag trodde att blicka tillbaka. För jag blev inte bara påmind om sånt som jag saknar, utan även om mina framsteg. Det är lätt annars att dom passerar obemärkta bland livets alla sysslor. Jag är helt klart mycket starkare än vad jag har tänkt om mig själv senaste åren. Jag har klarat av livets fetsmällar i tur och ordning, och jag har nu som alltid drömmar. Med tiden ska dessa förverkligas, och under tiden ska jag faktiskt blicka tillbaka ibland. Men jag kommer som vanligt ha större vindruta än backspegel.

Tänk vad livet går upp och ner hela tiden. Det gäller att njuta av de bra stunderna och fylla på energi till de sämre. Om man som jag inte har några energireserver att ösa ur blir det extra viktigt. Just nu är det tufft igen, så det gäller att hålla ihop så gott det går. Man får klamra sig fast i vagnen när det går nerför i livets bergochdalbana, och hålla kvar tills det vänder uppåt igen.

Finhösten har både kommit och nästan passerat. Under tiden har min man återigen opererats (på två olika ställen), och som vanligt blev han dålig efteråt. Hans kropp får gå igenom mycket efter den ödesdigra olyckan. Inom de närmaste månaderna väntar ännu flera operationer.  Nu mår han iallafall tack och lov bättre.
Men för några dagar sen blev jag själv dålig, och orken är i botten. Ipren lindrar det onda, men jag är så slut att jag knappt orkar andas. Jag gör bara det som måste göras under dagarna, och ligger och vilar mellan sysslorna. Ibland är det jäkligt tufft, och så är det just nu. Det handlar om att hanka sig fram en dag i taget, och hoppas att hälsan och orken skyndsamt återvänder.

Nu ska jag försöka samla lite ork till vad som måste göras härnäst.

Jag önskar alla en fin fortsättning på veckan.