Browsed by
Kategori: Tankar om livet

Att hitta sig själv igen

Att hitta sig själv igen

Har du någonsin tappat bort dig själv fullständigt? Sådär som när man går vilse i en främmande skog? Man går och går och försöker hitta ut, men alla steg bildar cirklar. Varje nytt försök att hitta rätt leder tillbaka till den vilsna utgångspunkten.

Det var så jag tappade bort mig själv när jag blev sjuk i början av förra året https://varapavag.se/om-mig-och-vara-pa-vag/. Jag kände mig själv utan och innan, och plötsligt visste jag inte längre vem jag var. I början var jag för dålig för att ens försöka leta efter mig själv, men så snart jag började sökandet gick jag vilse. Gång på gång.

När man har litat på sig själv och sin förmåga i så många år, och varit sin egen guide genom livet, blir det väldigt tomt när man inte längre finns där för sig själv. Det är som om kompassen har lagt av och vägvisaren har försvunnit. Det blir som ett skrämmande vakuum.

Men efter oräkneliga cirkelgångar i den okända snårskogen som blev mitt liv, har jag äntligen till fullo insett att jag måste börja lyssna och lita på det ledljus jag har haft med mig i livet. Min intuition har alltid funnits där, och den har talat till mig i alla år. Förr lyssnade jag på den, och den räddade från olika tråkigheter. Rösten som talade till mig när dåliga saker var på väg att hända var stark och envis. Den kunde tom väcka mig mitt i natten för att berätta vad jag omedelbart måste göra, för att förhindra vad som skulle ske.

Men vartefter stressen och övermäktiga krav tog över livet mer och mer, lyssnade jag allt mindre inåt. Till slut fick jag bara obehagliga och diffusa varsel innan saker skulle hända, och då var det redan försent. Innan jag kraschade visste jag redan att något riktigt dåligt skulle slå omkull mitt liv. Men jag visste inte när eller hur – att det var i bilen mitt liv skulle ta tvärstopp.

Nu har cirkelgången äntligen tagit mig åt rätt håll. Jag har börjat lyssna inåt. Jag har sökt mig in i mitt sjuka, trötta och skadade jag för att hitta mig själv där inne. Det är så många som vill förändra sig själva när något händer, och som inte är nöjda med den dom var. Jag vill hitta tillbaka till den jag innan jag slutade lyssna inåt och livet föll i bitar. Jag tyckte om mig själv och litade på mig själv. Jag var min egen vän. Mitt gamla jag måste finnas där inne nånstans bland glömska och förvirring. Jag vet att jag är där, och jag ska hitta tillbaka till mig.

I ensamhet och stillhet söker jag mig inåt. Jag lyssnar, mediterar, kanaliserar, visualiserar, känner och vilar. I tystnaden börjar jag höra mig själv igen. En liten röst långt inombords, men som sakta blir tydligare. Det är en stor känsla. Som att få kontakt med en gammal efterlängtad vän.

Idag har jag tillbringat tid med min själsfrände Lilla Mannen. Vi är så nära varandra att våra hjärnor verkar ihopkopplade. Han ser rakt in i mig med sina stora vänliga ögon, och han ger mig av sitt stilla lugn, kärlek och en känsla av att vara tillfreds.

Nu kan jag äntligen sluta att bara hoppas. För även om jag inte vet hur, så vet jag att allt kommer bli bra nån gång igen.

Tufft in i det sista

Tufft in i det sista

2018 var ett fruktansvärt tufft år. Jag hade som så många andra tänkt skriva nån sorts trevlig årskrönika med många bilder, men så blev det inte. Dels har hjärntröttheten haft mig i ett extra hårt grepp ett antal dagar, så jag har inte klarat att skriva några inlägg. Jag har med nöd och näppe klarat att läsa lite. Dels har jag inte velat ”återuppleva” allt som har hänt i form av sjukdom, förluster av olika stora saker i livet, chockerande svek, olycksfall, operation, upprepade dödsfall bland närstående mm.

Årets allra sista kännbara förlust inträffade på nyårsafton. Därefter var det bara att ägna sig åt den sedvanliga nyårssysslan – att hålla rädsla och panik i schack i stallet. Många älskar nyårsafton. Jag avskyr denna dag. En av hästarna är så rädd att han kan skada sig själv. Han springer runt i boxen och stegrar sig när det låter som kriget utanför stallet. Det gör så ont att se honom plågas, samtidigt som rädslan att en raket ska flyga fel och antända byggnaden alltid finns. Skjutglada människor kan inte heller hålla sig till tolvslaget, utan det börjar smälla redan före nyårsafton. Så det är en väldigt påfrestande tid.

Som tur var bjöd 2018 på en enastående sommar, vilket underlättade lite när jag kände mig helt väck av både sjukdom och sorg. Nedan finns ett par bilder från sommaren. Under årets sista dagar lyckades vi också hindra att få gården förstörd pga expropriation av marken där vi har hagar samt jordvärmen till huset. Känslorna gick från växande kaos till extrem lättnad.

Nu är det ett nytt år, och det inleddes med ett oväder som hette duga. Det blåste så hårt att det var ett mirakel att byggnaderna klarade sig från skador. Just nu är jag väldigt trött efter ett antal rätt så extrema dagar som avslutning på ett rekordjobbigt år.

Jag väljer att tro att 2019 blir ett bättre år. Det sägs att ingenting varar för evigt, och det måste även gälla svårigheter. Jag fortsätter att kämpa och tro att allt inklusive min hälsa kommer bli bra. Man får aldrig förlora hoppet och ge upp, för då om aldrig förr är det riktigt kört.

Jag önskar alla en riktigt God Fortsättning på det nya året!

Nu är jag helt sketslut!

Nu är jag helt sketslut!

Tänk så man kan förfalla egentligen. Från vältränad och superenergisk till fullkomligt orkeslös. Ibland är det svårt att acceptera vilket vrak jag har blivit jämfört med hur jag var. Tålamod är en dygd sägs det, men ibland tryter det. Jag längtar efter att vara stark igen, och jag längtar tillbaka till tävlingsbanorna.

Idag fick jag ett ryck och gjorde ett tappert försök att motionera. Det blev blygsamma 2,5 km promenad varvat med jogging tillsammans med min trogne följeslagare Lilla Mannen. På vägen bort var det bara rått och blåsigt väder, och på vägen hem kom först ett regnväder som övergick i snö – naturligtvis i motvind också😬

Nu är jag totalt sketslut och måste gå och lägga mig. Lilla Mannen är lite uppvärmd, superpigg, och drog iväg på race med bakutsparkar i hagen. Magen knorrar men jag får äta när jag har vilat mig. Det ska bli nyttig mat är tanken. Jag ska j-klar i mig komma igen hur lång tid det än ska ta!!💪👊

Min vänliga och fridfulla arabhäst❤️

Nedan: Sängen är nära!! Sååå skönt att komma hem och pusta ut!!😆

När julfriden tar tvärstopp

När julfriden tar tvärstopp

Tänk om saker bara kunde få flyta på nångång utan störmoment. När man kämpar för att ta sig tillbaka på banan kunde man väl bara få vara ifred. December började trots allt hyfsat bra med pynt och pyssel. Julstämningen kändes välkommen efter en jobbig tid som känns som en evighet. Tiden före jul är perfekt för att skapa en egen liten bubbla med tomtar, glitter, vacker musik och gott att äta. Det är den månaden förutom semestern då det är lättast att stänga ute verkligheten.

Men så var det dags igen. Någon som tillsammans med en annan person högg mig så hårt i ryggen att jag knappt kunde hämta mig, ploppade plötsligt upp i min tillvaro igen. Jag hade noggrant förträngt det illasinnade jag utsattes för. Det är inte min grej att gå och älta saker ungefär som en ko idisslar gräset. När någon jag litade blint på sviker mig på ett extremt sätt vill jag bara slippa allt. Personen, situationen, tankar och minnen. Jag vill sudda ut personen och vad den gjorde ur mitt medvetande, och det lyckas väldigt bra. Livet går vidare med en bekantskap mindre. Tills personen plötsligt ger sig till känna igen.

Falsk omtanke vill jag inte utsättas för. För den som bryr sig om mig hugger inte nästan ihjäl mig mellan skulderbladen. Plötsligt rubbades mitt lugn kraftigt, och mycket mera än vad jag trodde skulle kunna ske. Vissa sår läker bevisligen långsamt även om man inte känner av dom till vardags. För min del får genomfalska människor gärna flytta till månen. Där kan dom samlas och hugga varandra i ryggen så mycket dom orkar. Eller så kanske man kan skicka dom till någon gammal spetälskekoloni där dom kan ge sig på varandra.

Nåväl, det blev inget muntert inlägg idag. Men det var detta eller att inte skriva något alls även denna dag. Imorse tog jag några minuter ljusterapi i solskenet på balkongen innan det var dags för läkarbesök igen. Bilderna är från min stund i morgonsolen. Jag repar mig. Det gör jag alltid. Bara jag får vara ifred.

Framsteg, hopp och pessimism

Framsteg, hopp och pessimism

Minns du från fysiklektionerna i skolan att för varje kraft finns en motkraft? Det verkar som att nåt liknande gäller även i mänskliga relationer. För om man hoppas “för mycket” eller är ”för optimistisk” finns det alltid någon som vill ställa ens tänkande tillrätta och hålla en tillbaka. Man måste skyddas mot en framtida besvikelse. I mitt fall handlar det om att få mig att ”acceptera” att ”du kanske aldrig blir helt frisk”, ”dina skador kanske inte läker på ett bra sätt”, ”du kommer kanske aldrig att kunna göra det du gjorde förr”, ”du kommer aldrig bli som förr igen”, ”du kommer inte klara det du klarade förr”, osv bla bla bla. Men nu är jag trött på denna pessimism.

Varför är det så viktigt att ta ifrån mig mitt hopp? Varför är det så viktigt att förminska och leta fel på mina drömmar?

För det är såhär: Jag blir inte friskare av att förutsätta att jag för alltid kommer vara sjuk. Saker går inte bättre för att jag målar f-n på väggen inför allt som ska hända, istället för att tänka och hoppas att det ska gå bra. Mina drömmar går inte i uppfyllelse av att jag tänker att allt är omöjligt.

Varför skriver jag det här? Jo, för att det är tröttsamt att bemötas med pessimism när jag kämpar för att göra framsteg eller berättar om mina drömmar. Jag vill inte bli ifrågasatt för vad jag vill, tänker, drömmer, klarar osv. Jag vill inte höra längre att vissa tror sig känna mig bättre än vad jag känner mig själv.

Jag vet att jag just nu är begränsad på olika sätt. Men i mina framtidsdrömmar är jag frisk igen, och gör det som jag vill göra. Jag tänker inte ”om” utan ”när” jag blir frisk. Jag har operationer kvar att göra, men vill tänka att dom går bra. Högerhanden är kass och värker efter skadan och operationen. Jag kan varken greppa saker ordentligt eller räta ut den helt. Men jag tänker kämpa och träna tills saker jag vill göra fungerar! Idag skrittade jag ut en kort runda i skogen med Lilla Mannen. Inte ensamma, och jag fick den hjälp jag behövde med det praktiska fixandet. Det var helt underbart att skritta i skogen efter månader av längtan!❤️ Det var ett stort framsteg!

Jag vill slippa pessimism. Jag hoppas, drömmer och kämpar! Jag har aldrig gett upp förut trots att livet har gett mig många riktigt feta smällar, och jag tänker inte göra det nu heller!

Bilderna på Lilla Mannen är tagna vid en utflykt en kort tid innan jag skadade mig😊

Blir du lyckligare av att shoppa?

Blir du lyckligare av att shoppa?

Med risk att verka både knastertorr och tråkig måste jag ändå skriva att jag är så trött på det evinnerliga tjatet om Black Friday! Varenda näringsidkare som har något till salu bara måste pumpa ut reklam i alla tillgängliga kanaler som existerar. Det är fredag och köpfest heeela veckan lång! Åh så underbart att man inte missar några chanser att tömma plånboken! Finns det verkligen inte tillräckligt många högtider som går ut på att man ska spendera pengar, utan att ännu en kommersialismens dag var tvungen att importeras? För det kvittar ju vad som ska firas och när – det viktiga är att folk handlar ordentligt! I dagens samhälle spelar plånböckerna huvudrollen i alla sorters firande. Man kan alltid köpa mera och lite till av allt – oavsett om det behövs eller inte. “Slit och släng” gäller inte längre. Nu är det bara släng – för tanken är inte att man ska hinna slita ut något.

Hur mycket saker behöver en människa egentligen? Måste garderoberna vara sprickfärdiga? Måste skåp och lådor vara fullknökade? Måste man alltid ha det sista av allt? Vilket mänskligt behov är det som fylls av att handla, handla och åter handla? Personligen tycker jag att mänskligheten överlag är i större behov av att man visar varandra äkta omtanke.

Vad kan man lägga sin tid på istället för att shoppa? Jo, man kan t ex bryta någons ensamhet genom att ta med sig lite fika och hälsa på. Eller ringa till någon och prata en stund, istället för att skriva några ord på Facebook.  Man kan ta med sig någon och göra något trevligt tillsammans.

Det finns så mycket ensamhet, tomhet och dåligt mående bland så många människor i dagens samhälle. Kanske finner många någon slags tröst i att shoppa för jämnan? Men med tanke på det jag precis nämnde tror jag inte att lösningen för att göra människor lyckliga är att shoppa. För varför är då så många som shoppar för jämnan lika tomma inombords som sina plånböcker när köpbehovet för stunden är fyllt?

Så nu frågar jag dig kära läsare: Blir du lyckligare av att shoppa?

Är det lättare att vara optimist eller pessimist?

Är det lättare att vara optimist eller pessimist?

Tror du att det mesta går att lösa bara man anstränger sig lite? Eller har du redan bestämt dig för att allt som kan gå fel kommer att göra det? Oavsett hur du väljer att förhålla dig till problem och svårigheter kanske du kallar dig realist?

Att vara optimist utesluter inte att man är realist. Detsamma gäller om man är pessimist. Skillnaden ligger i hur man hanterar de situationer som ska lösas i livet. Medan optimisten lägger sin energi på ett problems lösning, så fokuserar pessimisten på dess oöverstiglighet och bestånd. Optimisten ser möjligheter och tänker ut sätt att lösa problem, medan pessimisten ser och fastnar i svårigheter, problem, hinder och besvikelser. Optimisten använder tidigare upplevda misslyckanden som erfarenheter att ta lärdom av. Pessimisten använder tidigare upplevda misslyckanden som ursäkter för att inte försöka.

Pessimistens värld är trygg genom sin förutsägbarhet. Det är ju redan förutbestämt att ingenting kommer att fungera, gå bra eller vara roligt. Pessimisten behöver inte trötta ut sin hjärna med att lösa problem. Det är bara att upplysa den som råkar lyssna eller vara berörd, om alla svårigheter och hinder som som gör det meningslöst att ens försöka göra något. Det är bara att luta sig tillbaka och låta hindren falla på plats.

Optimistens värld är trygg genom tron att det mesta går att lösa, kommer gå bra eller vara roligt. Det är bara att sätta igång att tänka ut lösningar, eller planera hur och när något ska ske. Så länge optimisten endast är beroende av sig själv eller andra optimister, är det bara att köra på. MEN när optimisten måste involvera pessimisten (t ex ofta på arbetsplatser) kan det bli svårt. För det mest ansträngande med att lösa en situation kan faktiskt vara att övertyga pessimisten om att den inte är ett stort problem. Och man måste verkligen lyckas. Annars kan pessimisten genom att sprida negativitet orsaka att det som ska göras verkligen misslyckas.

Det kanske är bäst att nämna att detta är skrivet med glimten i ögat i syfte att väcka tankar!😉

Personligen tycker jag att det är lättast att vara optimist. Vad tycker du?

Vilket är bäst – att hoppas eller inte hoppas?

Vilket är bäst – att hoppas eller inte hoppas?

Jag har ganska ofta hört människor säga att dom inte vill hoppas på något, för man vill inte bli besviken. Man vågar inte tro att det ska gå bra, eller att det blir som man vill. En del tar ut sin besvikelse i förskott, och grottar ner sig så djupt i den att dom knappt kan glädjas när det visar sig gå bra. I värsta fall blir negativiteten en självuppfyllande profetia, och den som inte fick sin önskan infriad kan åtminstone glädjas åt att få rätt.

Själv brukar jag hoppas när det är någonting jag vill. Jag går ofta ännu längre än så – jag förutsätter att det ska gå bra och tar ut glädje i förskott. Jag lever mig in i det positiva som jag förväntar mig ska hända med så mycket känsla att jag blir både förväntansfull och glad.  Vid vissa enstaka tillfällen kan jag hålla mig mera neutral med förhoppningarna, nämligen om det gäller något som verkligen är osannolikt att det ska inträffa. Jag har t ex inte satt mig ner och planerat vad en blivande Lottovinst ska användas till 😉

Jag tycker överlag att det är bättre att hoppas och ta ut glädjen i förskott. För om hoppet infrias får man ju glädja sig två gånger. Först när man visualiserar hur bra det ska gå, och därefter när det man hoppades på gick vägen. Trots allt är ju det sämsta som kan hända att man glädjer sig en stund i “onödan”. Om man inte hoppas, och saker inte går som man vill får man ju inte glädja sig alls 😉

Hur gör du? Hoppas du eller gör du det inte?

Är det inte nog med viss nätmobbning nu?!

Är det inte nog med viss nätmobbning nu?!

Det jag skriver nu är absolut inte för att vara dum mot någon. Men jag tycker att det är dags att ifrågasätta vissa saker som pågår på nätet med allas samtycke. Ju flera bloggar och inlägg jag läser, desto oftare hamnar jag i texter skrivna av människor som saknar förmågan att se något bra hos sig själva. Om det är någonting som många verkar vara experter på så är det att leta fel hos sig själva. Det klagas på utseende, kroppar, egenskaper, kunskaper, livssituationer – ja allt som fantasin kan komma på. Det finns ibland inga gränser för hur mycket vissa klankar ner på sig själva – helt utan anledning. Det har gått slentrian i att mobba sig själv på nätet – trots att det så fint heter att man ska sprida kärlek på nätet, och trots att det lika fint heter att man inte ska mobba någon enda människa.

Hur kommer det sig då att det är vedertaget och normaliserat att sprida självförakt och mobba sig själv? Är vi inte alla människor? Är mobbning okej så länge man mobbar sig själv? Är det okej att sprida hat så länge det gäller en själv?

Ingen reagerar, utan när folk skriver sina inlägg fyllda av självmobbning hänger andra på. Först ska den som delar sitt självförakt försäkras att “du är så fin” med x antal hjärtan. Sen hänger de tröstande på och delar hur dom också föraktar och mobbar sig själva. Det blir som ett enda långt, svart bad i tjocka offerkoftor.

I dagens samhälle har det blivit en norm att man SKA leta fel hos sig själv. Man SKA tycka att man är ful till och med när man är väldigt vacker. Man SKA tycka att man är tjock även om man nöter kläderna inifrån. Man SKA tycka att det man gör är odugligt även om andra tycker att det är bra. Så här håller det på i det oändliga. Det är nästan alltid samma mönster. Självmobbaren får tröst, en bekräftelse på att “du är visst så fin och bra”, samt ofta en bekräftelse på att “men jag som säger att du är så bra tycker att jag själv är skitdålig“. Märker ingen hur absurt alltsammans är?

Vem skapar och underhåller normer? Jo, det är samma människor som kan bryta normerna – nämligen vi själva.

Hur vore det om du som letar fel på dig själv med stor iver och kreativitet, skulle ta och rikta strålkastaren åt det positiva hållet istället? För vad är det egentligen som är så dåligt med dig som klankar ner på dig själv?

På vad sätt är du så ful egentligen? Ser du inte egentligen helt normal ut? Fick du lockigt hår fast du ville ha rakt? So what – vissa människor får lockigt hår och det är inte sämre än något annat. Är nästippen vinklad två grader för mycket uppåt? Jaha, men kan du andas genom näsan? Går dina lår ihop om du ställer dig med benen ihop? Ojdå, är inte det helt normalt? Har du en sjukdom? Jaha, men det har större delen av mänskligheten, så vad gör dig sämre än någon annan av alla miljoner och förmodligen miljarder av sjuka människor? Gör du verkligen – handen på hjärtat – ingenting någonsin som är bra? Jodå, om du tänker efter gör du en massa bra saker varje dag som du väljer att inte notera i din hjärna. Kan du verkligen – handen på hjärtat – ingenting alls? Jodå, om du tänker efter kan du massor av saker, men du väljer att inte räkna dessa eftersom det är just du som kan dom.

Jag tänkte också passa på att fråga vad som är så fel med att ge sig själv uppskattning och erkännande för vad man gör.

Har du lyckats med något du inte trodde? Har du tagit dig igenom en svårighet? Har du uppnått dina mål? Har du överhuvudtaget gjort någon liten sak som är bra? Belöna dig själv! Klappa dig själv på axeln! Gå inte och vänta på att någon annan ska klappa. Din klapp är lika god som någon annans!

Här kommer en utmaning till alla som har gjort det till en trygg vana att klanka ner på dig själva:

Jag vill veta bra saker om DIG, så bryt mot jantelagen en stund och ge mig lite hopp om att människor kan se något gott i sig själva!

För att mildra eventuella uppretade känslor och förebygga försvar av vanan att förakta sig själv, kan jag nämna att jag vet att livet inte alltid är lätt, och att man får vara med om saker som är långtifrån trevliga. Jag kan nämna att jag bl a har varit mobbad sedan lekis och hela min skoltid både psykiskt och ibland fysiskt, samt även på vissa arbetsplatser. Såväl i skolan som på arbetsplatser har det även hänt att jag har utsatts för sådant som går under #metoo. MEN inget av detta lägger jag på mig själv utan på de idioter som gjorde allt mot mig. OCH jag tycker om mig själv ändå. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag är och allt jag kan – det är väldigt mycket. Jag VÄLJER att tycka om och tro på mig själv vad andra än säger eller gör mot mig.

Du lär alltid andra något om dig själv

Du lär alltid andra något om dig själv

För ett antal år sedan hörde jag några av de bästa orden jag har hört, och otroligt nog var det på en amerikansk TV-show nämligen Dr Phil. Orden bekräftade det jag egentligen alltid har tänkt och tyckt, men inte formulerat så tydligt för mig själv nämligen:

You teach people how to treat you.

De här orden säger att ditt sätt att vara, agera och acceptera saker lär människor i din omgivning hur dom kan behandla dig. Det här är viktigt. För likväl som det finns snälla, omtänksamma och respektfulla människor som visar dig hänsyn, ger och tar, så finns det även de som bara vill ta för sig eller ha saker på sitt eget sätt hela tiden. Som kommer och går som dom vill i ditt liv, och som ger och bryter löften. De här människorna får dig så småningom att märka att allt sker på deras villkor. Ni hörs och ses när dom kan och vill. Ni gör det dom valde att ni ska göra när ni ses. Du lyssnar på deras problem men dina är ointressanta att prata om. Känslan av olust inför umgänget kanske smyger sig sakta på. Först går det kanske inte att sätta fingret på varför relationen tar glädje, kraft och energi. Om man är en person med grundinställningen att tro gott om alla människor så tar det lite tid att upptäcka när saker sätts i system. Man tror på de olika ursäkterna till varför löften bryts, och man känner empati när man får förklaringar till varför saker inte blev som det var tänkt. Men tillsist går det upp ett ljus även för den som är godtrogen.

Människor som har det i sig att vara själviska tycks ha en slags radar som pejlar in vilka som är mottagliga att utnyttja. Människor som så gärna vill vara snälla och tillmötesgående har en förmåga att utstråla dessa önskningar på olika sätt, och det snappas upp. Då kan den som är inställd på sitt eget bästa börja testa gränserna och upptäcka att dom är behagligt långt borta. Men ingen kan ju varaktigt uppföra sig själviskt mot en om man inte möjliggör att så sker.

Ni ska t ex ses någonstans och personen kommer försent. Du väntar och väntar, och tillsist när du börjar undra om personen ska komma dyker den upp. Du får en ursäkt och bedyrar hjärtligt att “det gör ingenting alls” fastän tårna har domnat i skorna av kylan. Självklart kan alla bli sena av olika anledningar, men så finns det dom som alltid kommer för sent till allt. Och det gör ju ingenting, för du bedyrar ju lika hjärtligt varje gång att det är helt okej.

Det finns också dom som gärna vill hitta på saker att göra, och som med stundens entusiasm vill bestämma både dag och tid. Och har man ändå inget inbokat så kan man ju vara tillmötesgående och bestämma att okej, vi ses väl tidigt på morgonen då – trots att jag känner mig lite krasslig och hade behövt få sova lite. För personen kan ju bara den tiden och ingen annan. Så ringer klockan i ottan, man stapplar ur sängen och drar igång för att hinna. Och just när man nästan är klar och bilen är packad kommer ett sms att personen kan inte idag. Ursäkten kan vara allt från den huvudvärk man får av alkohol till andra helt genomskinliga orsaker, och avslutas med att “vi kan väl ta det en annan gång istället?” Javisst kan vi det” blir svaret, och bilen packas ur medan tänderna gnisslar.

Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst som lär folk hur dom kan behandla dig. Alla dom där tillfällena då du knyter näven i fickan utan att säga vad du egentligen tycker blir ett tyst samtycke. Så även alla de gånger du låter någon bryta sina löften utan att säga ifrån, eller alla gånger du låter någon behandla dig sämre än vad du behandlar personen ifråga. Alla gånger du ger utan att få något tillbaka samtycker du tyst till obalansen i relationen. Sist men inte minst så är det så att alla gånger du godtar en dålig ursäkt och säger att det är okej ger du ett konkret samtycke.

Sen är det också så att de här personerna klarar sällan av att höra vad man tycker eller att ta ordet nej. Det vet jag för när jag väl har kommit ur godtrogenhetens rosa dimma och slutat att vara tillmötesgående och löjligt snäll, har relationen vanligen snabbt dött ut.

Jag vill också förtydliga att detta inlägg handlar om vardagliga relationer. Inte om att brottsoffer eller offer för kollektiv mobbning har lärt sina förövare att ödelägga sina liv.

%d bloggare gillar detta: