Browsed by
Kategori: Tankar om livet

Är det inte nog med viss nätmobbning nu?!

Är det inte nog med viss nätmobbning nu?!

Det jag skriver nu är absolut inte för att vara dum mot någon. Men jag tycker att det är dags att ifrågasätta vissa saker som pågår på nätet med allas samtycke. Ju flera bloggar och inlägg jag läser, desto oftare hamnar jag i texter skrivna av människor som saknar förmågan att se något bra hos sig själva. Om det är någonting som många verkar vara experter på så är det att leta fel hos sig själva. Det klagas på utseende, kroppar, egenskaper, kunskaper, livssituationer – ja allt som fantasin kan komma på. Det finns ibland inga gränser för hur mycket vissa klankar ner på sig själva – helt utan anledning. Det har gått slentrian i att mobba sig själv på nätet – trots att det så fint heter att man ska sprida kärlek på nätet, och trots att det lika fint heter att man inte ska mobba någon enda människa.

Hur kommer det sig då att det är vedertaget och normaliserat att sprida självförakt och mobba sig själv? Är vi inte alla människor? Är mobbning okej så länge man mobbar sig själv? Är det okej att sprida hat så länge det gäller en själv?

Ingen reagerar, utan när folk skriver sina inlägg fyllda av självmobbning hänger andra på. Först ska den som delar sitt självförakt försäkras att “du är så fin” med x antal hjärtan. Sen hänger de tröstande på och delar hur dom också föraktar och mobbar sig själva. Det blir som ett enda långt, svart bad i tjocka offerkoftor.

I dagens samhälle har det blivit en norm att man SKA leta fel hos sig själv. Man SKA tycka att man är ful till och med när man är väldigt vacker. Man SKA tycka att man är tjock även om man nöter kläderna inifrån. Man SKA tycka att det man gör är odugligt även om andra tycker att det är bra. Så här håller det på i det oändliga. Det är nästan alltid samma mönster. Självmobbaren får tröst, en bekräftelse på att “du är visst så fin och bra”, samt ofta en bekräftelse på att “men jag som säger att du är så bra tycker att jag själv är skitdålig“. Märker ingen hur absurt alltsammans är?

Vem skapar och underhåller normer? Jo, det är samma människor som kan bryta normerna – nämligen vi själva.

Hur vore det om du som letar fel på dig själv med stor iver och kreativitet, skulle ta och rikta strålkastaren åt det positiva hållet istället? För vad är det egentligen som är så dåligt med dig som klankar ner på dig själv?

På vad sätt är du så ful egentligen? Ser du inte egentligen helt normal ut? Fick du lockigt hår fast du ville ha rakt? So what – vissa människor får lockigt hår och det är inte sämre än något annat. Är nästippen vinklad två grader för mycket uppåt? Jaha, men kan du andas genom näsan? Går dina lår ihop om du ställer dig med benen ihop? Ojdå, är inte det helt normalt? Har du en sjukdom? Jaha, men det har större delen av mänskligheten, så vad gör dig sämre än någon annan av alla miljoner och förmodligen miljarder av sjuka människor? Gör du verkligen – handen på hjärtat – ingenting någonsin som är bra? Jodå, om du tänker efter gör du en massa bra saker varje dag som du väljer att inte notera i din hjärna. Kan du verkligen – handen på hjärtat – ingenting alls? Jodå, om du tänker efter kan du massor av saker, men du väljer att inte räkna dessa eftersom det är just du som kan dom.

Jag tänkte också passa på att fråga vad som är så fel med att ge sig själv uppskattning och erkännande för vad man gör.

Har du lyckats med något du inte trodde? Har du tagit dig igenom en svårighet? Har du uppnått dina mål? Har du överhuvudtaget gjort någon liten sak som är bra? Belöna dig själv! Klappa dig själv på axeln! Gå inte och vänta på att någon annan ska klappa. Din klapp är lika god som någon annans!

Här kommer en utmaning till alla som har gjort det till en trygg vana att klanka ner på dig själva:

Jag vill veta bra saker om DIG, så bryt mot jantelagen en stund och ge mig lite hopp om att människor kan se något gott i sig själva!

För att mildra eventuella uppretade känslor och förebygga försvar av vanan att förakta sig själv, kan jag nämna att jag vet att livet inte alltid är lätt, och att man får vara med om saker som är långtifrån trevliga. Jag kan nämna att jag bl a har varit mobbad sedan lekis och hela min skoltid både psykiskt och ibland fysiskt, samt även på vissa arbetsplatser. Såväl i skolan som på arbetsplatser har det även hänt att jag har utsatts för sådant som går under #metoo. MEN inget av detta lägger jag på mig själv utan på de idioter som gjorde allt mot mig. OCH jag tycker om mig själv ändå. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag är och allt jag kan – det är väldigt mycket. Jag VÄLJER att tycka om och tro på mig själv vad andra än säger eller gör mot mig.

Du lär alltid andra något om dig själv

Du lär alltid andra något om dig själv

För ett antal år sedan hörde jag några av de bästa orden jag har hört, och otroligt nog var det på en amerikansk TV-show nämligen Dr Phil. Orden bekräftade det jag egentligen alltid har tänkt och tyckt, men inte formulerat så tydligt för mig själv nämligen:

You teach people how to treat you.

De här orden säger att ditt sätt att vara, agera och acceptera saker lär människor i din omgivning hur dom kan behandla dig. Det här är viktigt. För likväl som det finns snälla, omtänksamma och respektfulla människor som visar dig hänsyn, ger och tar, så finns det även de som bara vill ta för sig eller ha saker på sitt eget sätt hela tiden. Som kommer och går som dom vill i ditt liv, och som ger och bryter löften. De här människorna får dig så småningom att märka att allt sker på deras villkor. Ni hörs och ses när dom kan och vill. Ni gör det dom valde att ni ska göra när ni ses. Du lyssnar på deras problem men dina är ointressanta att prata om. Känslan av olust inför umgänget kanske smyger sig sakta på. Först går det kanske inte att sätta fingret på varför relationen tar glädje, kraft och energi. Om man är en person med grundinställningen att tro gott om alla människor så tar det lite tid att upptäcka när saker sätts i system. Man tror på de olika ursäkterna till varför löften bryts, och man känner empati när man får förklaringar till varför saker inte blev som det var tänkt. Men tillsist går det upp ett ljus även för den som är godtrogen.

Människor som har det i sig att vara själviska tycks ha en slags radar som pejlar in vilka som är mottagliga att utnyttja. Människor som så gärna vill vara snälla och tillmötesgående har en förmåga att utstråla dessa önskningar på olika sätt, och det snappas upp. Då kan den som är inställd på sitt eget bästa börja testa gränserna och upptäcka att dom är behagligt långt borta. Men ingen kan ju varaktigt uppföra sig själviskt mot en om man inte möjliggör att så sker.

Ni ska t ex ses någonstans och personen kommer försent. Du väntar och väntar, och tillsist när du börjar undra om personen ska komma dyker den upp. Du får en ursäkt och bedyrar hjärtligt att “det gör ingenting alls” fastän tårna har domnat i skorna av kylan. Självklart kan alla bli sena av olika anledningar, men så finns det dom som alltid kommer för sent till allt. Och det gör ju ingenting, för du bedyrar ju lika hjärtligt varje gång att det är helt okej.

Det finns också dom som gärna vill hitta på saker att göra, och som med stundens entusiasm vill bestämma både dag och tid. Och har man ändå inget inbokat så kan man ju vara tillmötesgående och bestämma att okej, vi ses väl tidigt på morgonen då – trots att jag känner mig lite krasslig och hade behövt få sova lite. För personen kan ju bara den tiden och ingen annan. Så ringer klockan i ottan, man stapplar ur sängen och drar igång för att hinna. Och just när man nästan är klar och bilen är packad kommer ett sms att personen kan inte idag. Ursäkten kan vara allt från den huvudvärk man får av alkohol till andra helt genomskinliga orsaker, och avslutas med att “vi kan väl ta det en annan gång istället?” Javisst kan vi det” blir svaret, och bilen packas ur medan tänderna gnisslar.

Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst som lär folk hur dom kan behandla dig. Alla dom där tillfällena då du knyter näven i fickan utan att säga vad du egentligen tycker blir ett tyst samtycke. Så även alla de gånger du låter någon bryta sina löften utan att säga ifrån, eller alla gånger du låter någon behandla dig sämre än vad du behandlar personen ifråga. Alla gånger du ger utan att få något tillbaka samtycker du tyst till obalansen i relationen. Sist men inte minst så är det så att alla gånger du godtar en dålig ursäkt och säger att det är okej ger du ett konkret samtycke.

Sen är det också så att de här personerna klarar sällan av att höra vad man tycker eller att ta ordet nej. Det vet jag för när jag väl har kommit ur godtrogenhetens rosa dimma och slutat att vara tillmötesgående och löjligt snäll, har relationen vanligen snabbt dött ut.

Jag vill också förtydliga att detta inlägg handlar om vardagliga relationer. Inte om att brottsoffer eller offer för kollektiv mobbning har lärt sina förövare att ödelägga sina liv.

Lite ljus och några tankar

Lite ljus och några tankar

Tänk att några tända ljus kan öka trivseln så mycket! Jag får väl erkänna att jag tänder ljus året runt när jag känner för det, men den här hösten har det blivit ett behov. Förra hösten när jag kom hem från jobbet till kolsvart mörker utomhus brukade jag tända upp ridbanan och rida en stund. Eftersom jag alltid kom hem när det inte fanns så mycket kväll kvar, var det läggdags när jag kom från stallet. Så några ljus blev det sällan tid att tända till vardags.

Den här hösten har jag haft hur mycket tid som helst till övers. Medan handen, huvudet och kroppen läker i snigeltakt har jag fått börja ägna mig åt sånt som jag har förstått att andra ägnar sig åt, nämligen att mysa på olika sätt i det tilltagande mörkret. Det har fått bli ett substitut för sånt jag egentligen vill göra. Men jag längtar efter att kunna bli aktiv igen. Att kunna ge mig ut och hitta på saker med hästarna igen, och att få tillbaka orken i både huvudet och kroppen.

Det här året har så mycket stannat av. När jag blev sjuk tappade jag inte endast förmågan att göra saker jag brukar, utan till större delen lusten också. (Om någon undrar vad jag har råkat ut för så står det i sidan om mig och bloggen). Jag ser att många skriver om allt dom skulle ha gjort, och förebrår sig för mål som inte uppnåddes. Samma människor räknar ofta upp mängder av saker som dom har gjort. Dom kan ha tvättat, städat, handlat, lagat mat, bakat, tränat, motionerat, shoppat och fixat med hur mycket saker som helst. Men man hänger upp sig på just den saken som blev ogjord istället för att glädjas åt allt som uträttades.

Jag kan erkänna som det är. Jag minns inte ens när jag hade ork eller lust med några hushållssysslor, men det var inte det här året. Jag har gjort det lilla jag har orkat ända sen förra hösten, men det är ganska fjuttigt lite. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle ha sett ut här hemma om jag hade levt ensam. Men varje gång jag har gjort något har jag känt mig glad, för lite är bättre än ingenting. Nån gång måste jag ju bli frisk igen! Nu har jag gjort något så storslaget som att stryka och lägga dukar på borden som stått utan i evigheter. Jag minns inte när jag la dukarna i tvätten. Gissa om jag känner mig nöjd när jag äntligen har klarat av denna lilla syssla! Den är ett stort framsteg för mig!😄

På bilderna kan beskådas hur min trivselfaktor ökade med två av de hyfsat släta dukarna😆

En sorglig dag

En sorglig dag

När det här året är slut kommer det för min del att bli ihågkommet som förlusternas år. Aldrig förr har så mycket hänt på så kort tid. Det är inte endast flera liv som har gått förlorade utan andra stora saker också. Igår åkte vi ännu en gång för att ta ett sista farväl. Hur många såna ska man tvingas uppleva på kort tid? Det är inte utan att jag ibland undrar vad som är meningen med allt som sker.

På kyrkogården gjorde vädrets makter sitt för att bidra till stundens svårighet. Ett blött snöfall tyngde redan hängande axlar, och tårar blandades med vattendroppar på sorgsna kinder. Det var ruggigt och ledsamt, men blev ändå en väldigt fin stund.

Efteråt samlades vi på ett café, och det tog sin tid att tina upp. Men lite mat bidrog till att höja kroppstemperaturen. Jag visar inga foton i bloggen av respekt för familj och släkt som inte har intresse av att synas på nätet.

Det här året har verkligen fått mig att fundera över hur skört och ömtåligt livet är. Man kan ta det för givet. Man kan ta allt och alla omkring sig som en självklarhet i tillvaron. Alla bara finns där och dagarna går precis som vanligt. Men plötsligt finns det bara ett ändlöst tomrum där någon alltid har funnits. Hur tar man vara på den tid man har fått sig given? Hur använder man den? Lever man eller överlever man? Det är inte på den sista dagen man ska upptäcka att ”ojdå, alla dagarna som kom och gick – det var visst dom som var livet…”

Ett par bilder jag tog längs färden får illustrera dagens tankar.

Varför är sanningen sällan rolig?

Varför är sanningen sällan rolig?

Sanningen ska ju vara så bra sägs det, men ibland skulle jag må bättre av att slippa den. För den tycks ytterst sällan handla om något positivt. Det händer liksom inte att man t ex får veta att ”sanningen är den att du är ensam arvtagare till miljoner”. Nej när den ska fram handlar den nästan alltid om något negativt som man påverkas av. Något som gör ont – gärna riktigt svidande ont. Den är också ofta något som tvingar fram stora beslut, eller skapar sådana genom ickebeslut.

Så länge man inte vet att något är dåligt, kan man ju tro att det är bra. Och så länge man tror det finns ju ingen anledning till besvikelse, sorgsenhet, oro eller någon annan av de icke glada känslor som sanningen ofta för med sig.

Ibland kanske man vet innerst inne att saker inte är som man så gärna vill. Men man vill inte veta att man har rätt. För om man intalar sig att man har fel kan man känna sig gladare, positivare och kanske hoppfullare än vad vetskapen om sanningen skulle medge. Känslor som den sovande glädjedödaren ännu inte har hunnit ta ifrån en.

Men sanningen ligger där i skuggan och ruvar. Den bidar sin tid och väntar på att få komma fram. Ibland som en långsamt vaknande insikt. Ibland som ett fullkomligt dråpslag. Oavsett vilken skepnad den dyker upp i ska den vara så bra och så viktig. Man ska vara så tacksam när den kommer fram. Men just nu vill jag bara stoppa huvudet djupt ner i sanden och slippa den.

Obs! Jag vill dock bara förtydliga att jag inte önskar att få leva i lögner. Sanningen är viktig även för mig. Men ibland blir det för mycket när man redan mår dåligt. Så inlägget handlar inte om att jag vill leva med osanningar och lögner.

Hur många ljud finns i tystnaden?

Hur många ljud finns i tystnaden?

Idag kom jag att tänka på en sak. Tanken uppstod efter en tids läsning av tips om musik, poddar och ljudböcker. För medan många ständigt vill ha ljud i öronen tycker jag att det är underbart när det är tyst.

Hur ofta har människor det tyst omkring sig? Det spelar ju nästan ingen roll var man befinner sig så är det alltid något som låter. Det kan vara prat med varierande volym, varav mobilpratare ofta skriker. Eller brus och buller från trafik. I butiker spelas det musik, på arbetsplatser och i skolmiljöer kan det låta på alla möjliga sätt – trots att man kanske behöver tystnad för att kunna koncentrera sig. Själv har jag märkt att när jag kommer hem till tystnaden efter en dag med mycket ljud så kan jag höra hur det piper i öronen.

När jag läser tips om hur man kan koppla av handlar dessa ofta om att lyssna på något. Folk går t ex ut och promenerar med ett par hörlurar på sig. En del klarar inte ens av tystnad. Den får vissa att må dåligt. Att höra en massa ljud skänker lugn. Så det kan stå en TV igång fastän ingen tittar, eller så skvalar det musik eller nåt annat som en ljudmatta  i bakgrunden. Så när man t ex ska ut i naturen och promenera åker lurarna på så att tystnaden bryts och fylls upp.

Själv vill jag inte missa de ljud som finns i tystnaden i naturen. Har någon tänkt på hur många de är? Jag har hört människor säga att “jag tycker inte om när det är tyst”. Men när är det helt tyst i naturen? Själv älskar jag naturens alla ljud som också varierar med årstider och väder. Det fyller mig med inre frid att höra fåglar som sjunger, vinden som susar i trädkronor, kvistar som bryts under skorna, vågor som rullar in mot en strand, det prasslande ljudet av regndroppar som faller i grönskan, djurs olika läten, knaster under skorna på en grusväg, ljudet av hovar mot en mjuk stig, små frustningar av belåtenhet, och knarrande läder.

Alla dessa ljud och många flera hör jag i naturens tystnad. Vad innebär tystnad för dig?

Bilderna har jag tagit hemma på gården😊

 

Att bara få vara

Att bara få vara

Är det någon mer än jag som har funderat på hur viktigt det är att få vara sig själv till hundra procent? Det finns säkert många som liksom jag tänker att det är man väl alltid. Kanske finns det ännu flera som förställer sig av rädsla för att inte duga, eller för att leva upp till olika förväntningar.

Jag har under livets gång varit ärlig på gott och ont. Nästan alla säger sig uppskatta ärlighet, och minst lika många avskyr den om ärligheten innebär att få höra något man inte vill. Ordet nej ska alla vara så självbejakande och lära sig. Men jag som har använt ordet när jag har velat och behövt, har konstaterat att otroligt många behöver lära sig acceptera att ett nej.

Hur mycket man än är sig själv, så måste man ändå anpassa sig på många sätt. I yrkeslivet måste man kanske t ex vara social och pratsam, även när man egentligen skulle vilja vara ensam och dra nåt gammalt över sig. Man kanske måste se glad ut även när det känns som om det hänger blytyngder i mungiporna. Eller kanske prata lättsamt trots känslan av en brännande klump i halsen. Man måste kanske verka engagerad trots att man egentligen är allmänt less.

När man tänker efter finns det många situationer där man måste anpassa sig – hur mycket man än i stora drag är sig själv. Därför är det oerhört viktigt för mig att också bara få vara ibland. Att få se trött eller ledsen ut när jag är det. Att få slippa prata när jag vill vara tyst, och få tänka mina egna tankar ifred utan att bli avbruten av andras.

När jag bara vill vara kan jag t ex gå ut i hagen. Hästarna lever i nuet och är alltid till hundra procent sig själva. Deras sätt att vara är lugnande och smittsamt.

Vilken förebild är du för ditt barn?

Vilken förebild är du för ditt barn?

Efter gårdagens inlägg om bl a kropps- och utseendefixering vaknade flera gamla tankar om ämnet till liv. Jag fick så många bra kommentarer, men tänkte på hur orsak och verkan alltid pekar i samma riktning. Men är det egentligen så?

En gång i tiden användes talesättet ”små grytor har också öron”. Det gäller fortfarande, men dessutom har de både ögon och slutledningsförmåga. För hur mycket man än säger hur saker är och ska vara, och vad ett barn än blir tillsagt att göra eller inte göra, så kommer barnet observera vad föräldern gör. Om du säger att något är dåligt men gör det själv kommer du inte att bli trodd.

I dagens samhälle läggs stor skuld till de ytliga idealen och problematiska relationer till mat på sociala medier och media i största allmänhet – med all rätt. Men inlärning och prägling av en människa påbörjas och sker långt innan den blir en ätstörd tonåring. Den börjar redan när föräldern köper sexiga barnkläder och underkläder åt sin lilla flicka. Jag blev nästan ovän med en kompis när jag frågade varför dottern som gick i lågstadiet var klädd som en liten sexig tonåring. Hon hade till och med en liten svart bh på sig under sin lilla topp – trots att det skulle dröja åratal innan hon fick bröst. Sexualisering av barn är det föräldrarna som gör. För ingen tvingar en förälder att köpa sexiga barnkläder. Inlärningen och präglingen pågår också varje dag som vissa vuxna lägger mera fokus på barns utseende än på deras egenskaper.

Hur uppför du dig inför och tillsammans med ditt barn? Beklagar du dig om ditt utseende? Eller om din kropp? Kanske om båda? Diskuterar du din kropps “fel och brister” med goda vänner när ditt barn lyssnar? Får ditt barn höra dig prata om hur många kilo du måste gå ner i vikt, och se dig sitta och räkna kalorier? Väger du dina matportioner när ditt barn tittar på? Står du och vrider dig framför spegeln för jämnan inför ditt barns betraktande ögon? Kanske ivrigt fotande med mobilen i din hand? Planerar du din bröstförstoring inför ditt barn? Äter du olika dieter när ditt barn sitter till bords? Eller går du småhungrig från bordet med ett minskande tålamod vartefter dagen går och blodsockret sjunker?

Och sist men inte minst – gör du något eller kanske allt av ovanstående samtidigt som du berättar för ditt barn att “Du är fin och duger som du är”?

Det här är inget jag hittar på för att jag har lust att skriva om något. Det här händer i verkligheten. Det är den här sortens förebilder en del barn har. Jag har sett det med egna ögon. Om ni bara visste hur mycket jag har sett av detta. Jag vet också vad det här beteendet kan orsaka.

Som förälder kan man inte hindra och kontrollera precis allt som ens ungdomar ser på sociala medier. Men man kan tänka sig för så att man inte genom sitt beteende skapar en känslighet och mottaglighet för negativ påverkan hos sitt barn. Man kan genom ett sunt agerande skapa en trygg grund att stå på, som skydd när intrycken från omvärlden tränger sig på.

 

Länkar till föregående inlägg om ämnet finns här:

https://varapavag.se/2018/10/04/blivit-fixad-med…utseendefixering/

https://varapavag.se/2018/07/30/du-ar-fin-som-du-ar/

Blivit fixad med och en tanke om utseendefixering

Blivit fixad med och en tanke om utseendefixering

Igår var det lite spännande, ont och läskigt på en och samma gång. Det var dags att åka till lasarettet igen och fixa med handen. Massor av stygn skulle bort, och fingrarna skulle sen fixeras igen. Jag har haft ont och det har gnagt lite på humöret. Det finns ju också en rädsla i bakhuvudet att något inte står rätt till med läkningen när det värker och svider.

Jag är glad att världens gulligaste personal tog hand om mig, för jag blev förskräckt när jag såg hur otäcka ärren såg ut, och det var inte skönt att ta bort alla stygnen. Det ena långa såret hade inte läkt så fint vilket förklarade hur det kändes, så medan jag fick en hand att krama hårt när det gjorde sanslöst ont, klipptes de yttre dåliga sårkanterna bort. På så sätt ska det förhoppningsvis läka slätt och mjukt. Sen “klistrades” och tejpades alltsammans, och så fixerades fingrarna. Så fortsätter veckorna med endast en användbar hand…

I väntetiderna läste jag alla fina kommentarer jag fick från er läsare. Jag är så tacksam och önskar verkligen att jag kunde svara er alla. Men dygnets alla timmar räcker inte när jag skriver långsamt och fel hela tiden, och rättar feltryckningar nästan lika ofta som jag skriver nya ord. Men tusen tack alla fina läsare!❤

Jag passade också på att läsa bloggar, och något jag ser hela tiden är att människor mår så dåligt över sitt utseende och sina kroppar. Det gör mig ont att läsa allt detta, för det är så fruktansvärt onödigt. Varför kan så många människor inte se det fina med sig själva, istället för att leta efter och hitta på en massa fel som inte ens finns? Nätet flödar över av psykisk ohälsa orsakad av utseende- och kroppsfixering. Kroppen är själens tempel, och när man plågar den och saknar förmågan att tycka om och respektera den mår inte själen bra.

Oavsett hur vi ser ut så är utseendet något förgängligt, och vartefter livet passerar är vi många som kommer att få upptäcka att det som verkligen betyder något är att få vara frisk och kunna använda sin kropp.

Jag skrev ett inlägg ”Du är fin som du är” när bloggen var helt ny, och eftersom inte så många har läst det länkar jag till det. Läs det gärna om du vill!😃

https://varapavag.se/2018/07/30/du-ar-fin-som-du-ar/

Har man rätt till sina känslor?

Har man rätt till sina känslor?

Den här frågan verkar enkel att besvara, men innan någon blixtsnabbt svarar “ja såklart” vill jag berätta varför jag frågar. Det känns nämligen inte så. För om det vore så – varför tillrättavisas känslor så ofta?

För närvarande mår jag egentligen rent ut sagt skit. Det här året kommer för min del att gå till historien som det sämsta ever. Jag har förlorat så många och så stora saker att det knappt går att ta in allt. Sjukdomen och olycksfallet är bara en del av vad som har hänt, och konsekvenserna av allt går inte ens att överblicka än.

Jag försöker vara positiv – det gör jag verkligen. Och så länge jag visar upp en glad och käck fasad så att min yta verkar vara samma lättsamma människa som förr, verkar jag leva upp till mänsklighetens förväntningar. Man ska se ljust på saker, och vara glad och nöjd. Man ska vilja och hoppas lagom mycket.

Men ibland när de äkta inre känslorna läcker ut, kanske det är skönt att få en liten gnutta medlidande. Eller åtminstone att få slippa bli “rättad”. Jag vet att det är svårt för många att veta hur man ska säga när någon mår dåligt, och att de allra flesta väljer sina ord med välmening. Men ibland kan det räcka att bara bli lyssnad på – utan att få något klämkäckt svar. När man saknar och längtar efter sånt man kunde göra förr – innan sjukdom och skador – blir inte längtan ett dugg mindre plågsam av att man får höra att man ska vara nöjd med det lilla man kan göra. När jag känner hopp på riktigt vill jag få befinna mig i den känslan den stunden den varar, istället för att bli påmind om att jag kanske aldrig kommer bli frisk – eller åtminstone inte bli den jag var igen.

Ibland känns det som att inget sätt att känna eller tycka är rätt. Nedstämdhet – och särskilt djup sådan – ska man rycka upp sig ur. Hoppfullhet ska begränsas så att man skyddas mot en framtida besvikelse. Människor som egentligen inte känner mig på djupet kan skölja mig i expertråd. Om jag inte hade några enstaka individer som låter mig få bada ifred i stundens känslor skulle jag nog bli knäpp tror jag.

Ibland är det enda man behöver ett par lyssnande öron, och någon som säger att “det är helt okey att du känner så”.

%d bloggare gillar detta: