Browsed by
Kategori: Tankar om livet

Min oas av skönhet och fullständig harmoni

Min oas av skönhet och fullständig harmoni

Visst är väl livet ganska märkligt ibland. En och samma sak kan fylla en med helt olika känslor, beroende på när man tänker på den. Det kan börja med att man känner en jättestor förväntan. Man bubblar av spänning inombords, och ser så mycket fram emot vad som komma skall. Förväntan övergår sedan i glädje, njutning och tillfredsställelse. Men så tar livet en annan riktning, och kvar blir känslor av tomhet och saknad.

Jag brukar nästan aldrig se tillbaka, men idag tillät jag mig att göra det en stund och gläntade på dörren till undanstuvade minnen. För första gången på flera år tittade jag tillbaka på min lilla oas som jag lämnade för ett antal år sedan. Det var så att jag rensade lite i en skrivbordslåda, och råkade hitta några CD-skivor med bilder som legat osedda i flera år. Plösligt var jag tillbaka igen, och kunde känna allt jag kände där och då. Värme, dofter, glädje, förväntan, njutning och så många andra känslor.

Att ta beslut ger alltid konsekvenser, och ibland får man ta det onda med det goda. Jag lämnade något som jag alltid kommer ha kvar en bit av i mitt hjärta. Något vackert vars minne för alltid kommer fylla mig med värme och ett uns av saknad. Här visar jag lite av min forna oas, nämligen mitt drömväxthus. Där odlade jag blommor och övervintrade växter. Men det var också en plats för avkoppling, livsnjutning, måltider, kaffestunder och umgänge. Allt detta till en hänförande utsikt. Bilderna är inte av bästa kvalitet, men jag hoppas att dom ändå kan förmedla känslan jag hade av fullständig harmoni och tillfredsställelse.

Jag har alltid älskat blommor. Jag brukade kallas ”hon med blommorna” när det var någon som inte visste vad jag hette.

Här syns växthuset i bakgrunden av bilden. Det byggdes på högsta punkten på tomten, med utsikt över både trädgården och bygden.

Växthuset ser lite tomt och övergivet ut inför vintern.

Livet går alltid vidare, och nu har jag så mycket annat som är fint att glädjas åt. En del av detta kommer också bli till vackra minnen en dag.

Idag blev jag verkligen inte glad!

Idag blev jag verkligen inte glad!

Även om man egentligen vet bättre kan man ändå bli besviken. Just för att man hade andra förväntningar, och hade sett fram mot något annat än vad som blev. Idag råkade det bli en sån dag – av två anledningar, varav nummer ett är den minst svårsmälta. Jag kravlade mig sömndrucken upp ur sängen för att ta tag i dagen. Tittade ut och möttes av en mycket ovälkommen syn, nämligen snö! Jag vet ju att det ännu är april, och att detta är en daglig syn för många i vårt avlånga land. Men jag hade hunnit vänja mig vid den grönskande våren. Nu är det ruggigt och kallt igen, och den tjockstickade öronlappsmössan pryder återigen mitt huvud. Jag har en rejäl ylletröja under täckjackan, och fryser om tårna trots ullsockarna i stövlarna. Kroppsvärmen steg tillfälligt av mockningen, men något mysigt utomhuspyssel med stelfrusna fingrar i bitande vindar lär det inte bli. Om jag hade kollat väderprognosen igår skulle jag inte ha planerat något sådant. Men men, jag inser förstås att detta är ett I-landsbekymmer.

Så till besvikelse nummer två för dagen. Förutom vintervädret konstaterade jag även något annat som inte alls var kul. Detta kan jag tyvärr inte berätta öppet om, utan får försöka skaka av mig det hela i tysthet. Tankarna cirklar kring det här med förväntningar. Jag brukar verkligen göra mitt yttersta för att inte ha negativa sådana. Men för ett ögonblick funderade jag på om det vore smidigast att inte ha några positiva heller. Men utan positiva förväntningar vore jag inte jag. Så jag får helt enkelt bita i det sura äpplet, när jag har trott bättre om någon eller något än vad verkligheten bjuder. Det är ju sånt som händer ibland. Med lite tur jämnar det väl ut sig snart, och någon eller något visar sig bättre än jag trodde.

Nu ska jag gå in för att rensa huvudet och köra en reset på denna dag. Jag önskar alla en bra dag!

Det ska va gött å leva

Det ska va gött å leva

Det sägs att man inte saknar hästen förrän spiltan är tom, och tyvärr är det nog ofta sant. Något som man verkligen saknar när den försvinner är hälsan. Tänk så lätt det är att ta den för given.

Sedan början av förra året har jag fått lära mig att verkligen vara rädd om mig. Att inte förbruka mer energi än vad jag har, och att vila när kroppen eller hjärnan säger ifrån. En sak som är viktig är att göra sånt som ger glädje. Det kan vara enkla saker, som att njuta av en kopp kaffe i solen.

Det kan också vara att drömma och fantisera om sommaren. När jag var frisk och tvingades jobba på tok för mycket fanns inte tiden. Det packades i all hast när det äntligen var klart att det gick att åka iväg. I år står valet mellan husbilen som kan beskådas i trädgården nedan, eller någon annan sorts resa. Det underbara med husbilen är att leva i fullständig frihet, och att kunna se havet utanför fönstret när man vaknar!

Det är också underbart att resa lite längre bort och bada i varmt vatten, när man är en badkruka som jag är!😆

Att pyssla med trädgården är oerhört avkopplande. Finns det förresten någon som ser vad den gröna tussen nedan är för något? Jo, det är en av flera tussar med midsommarmat som växer för fullt nu, nämligen gräslök! Jag råkade trampa på nåt strå, och det luktade så starkt, att jag plötsligt blev sugen på sill och potatis!😂

Det finns en risk att jag överdoserar blombilderna, men jag kan inte låta bli!😆 Det är helt magiskt att se vårblommorna bli fler och fler i trädgården!

Så hur går det med frösådden? Jodå, det går sakta framåt, och jag stoltserar med ännu en bild som kräver god syn för att se de små underverken!😆

Sist men absolut inte minst kommer tiden jag tillbringar med hästarna! Ett riktigt balsam för själen!

Vad ger dig avkoppling eller glädje i livet?😊

Återhämtning och vårkänslor

Återhämtning och vårkänslor

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, men nu har trädgården äntligen vaknat! Nu blommar det till min stora glädje! Det känns som om snödropparna är rekordtidiga i år. Förra året tog jag första bilderna på dessa efterlängtade blommor i april! Kanske försvinner dom under ännu ett snötäcke vilken dag som helst, men för min del känns det som vår nu!😄

Jag har inte skrivit på några dagar, för hjärntröttheten har varit värre än vanligt. Jag har tittat in i några enstaka bloggar, men det har gått trögt att läsa också. ”Lättsmälta” inlägg har jag klarat, men långa och tunga texter har nästan slagit knut på hjärnan. Så tillsist tog jag en helt läs- och skrivfri dag i hopp om att den krampartade känslan i huvudet ska släppa greppet lite. För den som inte vet varför jag har bekymmer med hjärntrötthet så finns förklaringen att läsa här: https://wp.me/Pa4c5t-1K

Hursomhelst har det varit skönt att vila huvudet och bara befinna mig i nuet. Sociala medier serverar trots allt alltid en dos av allsköns elände i stort och smått, och jag har velat tänka på mig själv. Jag har funderat i godan ro över mitt framtida liv. Innan jag blev sjuk hade jag roliga saker på gång, och sånt som jag tränat och kämpat för väldigt länge. Jag hade drömmar och planer som jag förverkligade vartefter, och plötsligt tog det bara stopp.

Jag saknar en del saker som jag tänker återta hur långsamt det än ska gå. En sån sak är en vältränad och stark kropp. Jag var väldigt muskulös när det tog tvärstopp, för jag var tränad för och tävlade i extremsport. Hela tävlingssäsongen var planerad när livet stannade, och fysiken föll i träda. Det tog månader innan jag ens blev medveten om att det faktiskt är en slags sorg, när något som är en stor och betydelsefull del av livet plötsligt går upp i rök. Att oräkneliga timmar av träning plötsligt är som nerspolade i toaletten. Men men, man ska inte gråta över spilld mjölk – som talesättet säger – för det gör absolut ingen nytta. Jag berättar inte mer om detta nu, och kommer inte att svara på frågor om vad jag gjorde, för jag vill inte rota mer i minnena just nu.

Jag ser framåt och har gjort en långsam och försiktig plan för att förbättra min fysik. De kognitiva problemen kan jag inte göra så mycket mera åt än att ha tålamod, och vila huvudet när jag behöver. Man blir inte ett dugg friskare av gnälla och vältra sig i självömkan. Jag håller fokuset benhårt på mina möjligheter, och vet att allt kommer bli bra. På ett eller annat sätt!

Jag önskar alla en bra dag med några bilder på snödroppar i trädgården!

Sömnproblem vid fullmåne – myt eller verklighet?

Sömnproblem vid fullmåne – myt eller verklighet?

Är du som jag – klarvaken vid fullmåne? När man ligger och vrider sig i sängen medan natten badar i silvervitt ljus, känner åtminstone jag mig övertygad om att det beror på fullmånen. Andra märker inte av den, och bland de som inte gör det verkar sömnsvårigheter vid fullmåne ofta anses vara en myt. Så finns det dom som sover sämre, men som minsann inte tänker tro på nåt hokus pokus. Det man inte bortom alla tvivel kan bevisa är bara påhitt rätt och slätt. Det har förstås forskats en hel del i ämnet, och som det ofta är med forskning har inte alla kommit till samma slutsatser.

År 2013 publicerades en Schweizisk studie som heter ”Evidence that the Lunar Cycle Influences Human Sleep” av forskaren Christian Cajochen. Han var skeptisk till folks klagande på att sömnen påverkades av fullmånen. En kväll när han och kollegorna var ute och tog en drink, kom han att tänka på att de kunde analysera en färdig labstudie som hade genomförts under fyra år i annat syfte. I studien deltog 33 friska personer i olika åldrar. Ingen av deltagarna medicinerades, och alla hade en god sömn. Studien genomfördes i ett mörkt sömnlaboratorium, och deltagarna visste varken syftet med studien eller att det var fullmåne. Det som mättes var hjärnaktivitet, ögonrörelser och hormonutsöndring.

Oväntat nog fann forskarna att sömnen påverkades. I korta drag blev resultatet att under fullmåne tog det i snitt deltagarna 5 minuter längre tid att somna, de sov 20 minuter kortare tid, den ytligare REM-sömnen förlängdes 30 minuter, de tillbringade 30% mindre tid i djupsömn, hade lägre nivåer av sömnhormonet Melatonin, och sömnkvalitén upplevdes sämre. Eftersom deltagarna inte kunde se månljuset, har Cajochen en teori om att måncyklernas påverkan på människan kan vara en kvarleva från forntiden, då de t ex kan ha synkroniserat människors beteenden i reproduktionssyfte.

Så vad roar jag mig med i den sömnlösa natten? Ja när fåren är färdigräknade kanske jag läser, ser på nån dokumentär eller lyssnar på en podd. Hjälper inte det kollar jag igenom foton i telefonen och rensar bland de nästan 12000 bilderna. Så har jag hittat en dålig app så jag kan skoja till mina ganska sällsynta selfies. Idag delar jag med mig av en sån bild!🤓😂

Att njuta så länge det varar!

Att njuta så länge det varar!

Så här grönt är det på fälten nu! Är det inte otroligt att det känns som att årstiderna växlar mitt i vintern? Just nu känns det verkligen som våren har kommit. Solen strålar och fåglarna kvittrar. Det är lätt hänt att tankarna vandrar iväg till funderingar på när nästa snöväder ska komma, för än är det ju bara februari. Men jag tänker njuta av nuet, och tar vara på vårkänslorna så länge dom varar. Det är jätteviktigt att kunna njuta i nuet då tillfällen uppstår.

Dagar som har gått får vi inte tillbaka – på gott och ont. Det som var bra kan man sakna, men å andra sidan är en dålig dag för alltid förbi. Det som var roligt eller kändes bra kan man kanske upprepa idag eller i framtiden. Det som kändes dåligt kan man göra sitt bästa för att slippa uppleva igen eller fortsättningsvis. För det är ju i nuet som framtiden skapas. Efter dessa filosofiska funderingar kan jag berätta att under helgen har jag tillbringat en del tid i skogen. Det var som alltid så skönt att det tog emot att åka hem igen. Jag längtar  så otroligt mycket efter att tillbringa långa ljusa kvällar utomhus. Men men, den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge – eller hur?😜

Det är inte bara jag som njuter av att livet på landet går mot ljusare tider!😄

Skärmfixering och egocentrering

Skärmfixering och egocentrering

Ibland undrar jag om det bara är jag som behöver ta pauser ibland från sociala medier. Många verkar vara helt absorberade av att alltid vara delaktiga, och hålla koll på vad som händer och sker överallt. Det är viktigare att stirra på sin telefon än att titta på människan man har framför sig. Vad som händer i cyberspace är så livsviktigt, att folks telefoner får förtur överallt. På restauranger och caféer, vid privata middagar och annat umgänge, på ridturer – ja i alla sammanhang ger många människor de sociala medierna förtur. Inte ens på bio slipper man se telefoner lysa i mörkret.

Personligen undrar jag vad som är så viktigt att få veta hela tiden, så att allt annat måste stå åt sidan. Strunt samma om din vän berättar något för dig, eller om ditt barn, din partner eller ditt husdjur försöker få uppmärksamhet – något hände ju precis i telefonen! Tänk om selfien har fått en like! Det måste hållas koll. Eller tänk om det har kommit en kommentar! Att någon skriver något i cyberspace är ju mycket viktigare, än vad någon säger på andra sidan bordet vid umgänge irl.

Är det bara jag som ibland får nog av vissa delar av innehållet i sociala medier? För det är ju ändå så att när man går in och tittar på vad som händer, så är det ju inte alltid man möts av upplyftande saker som gör en glad. Hur ofta läser man goda nyheter t ex? Det rapporteras om så mycket elände att en promille av allt vore mycket nog. Är det bara jag som får nog av ytligheten och missbelåtenheten man ofta ser? Hur ofta får man läsa om att människor är nöjda, tacksamma, glada, belåtna eller tillfreds? Åtminstone lite grann?

Jag följer en dokumentärserie som heter Body Bizarre. Den handlar om människor – ofta i fattiga delar av världen – som har fötts med, eller utvecklat svåra missbildningar till följd av sällsynta sjukdomar. Dom kan ha lidit på olika hemska sätt ett helt liv för att det inte har funnits hjälp att få, eller pengar att betala för hjälpen.  Vissa är barn och måste genomgå mängder av plågsamma operationer för att ens komma i närheten av ett värdigt liv. Det värker i hjärtat att se dessa människors lidande. Att se små barn kämpa för sin överlevnad, att se barn som får stanna hemma från skolan för att dom är totalt utstötta pga sina missbildningar, och att se vuxna som bara överlever i sina plågade kroppar. Operationerna som görs för att hjälpa dessa människor är ofta med livet som insats.

Att sedan se hur människor som är lyckligt lottade att ha skapats med helt normala kroppar och utseenden, gnäller och badar i självömkan över att dom inte är några kilo smalare eller lite snyggare får mig faktiskt att må illa. Det är verkligen den självcentrerade människans I-landsproblem att trycka ner sig själv för att man inte upplever sig smalast och snyggast i världen. Istället för att känna glädje och tacksamhet över sin fungerande kropp.

Jag är glad att det fortfarande existerar människor som känner tacksamhet, och som inte har fastnat i den självupptagna ytlighetens motbjudande grepp. För det finns dom som verkligen har anledning att klaga och tycka synd om sig själva. Men konstigt nog verkar dessa människor ofta inte alls lika olyckliga som de som föddes med alla de förmågor en människa behöver.

Det här blev väl inte världens mest upplyftande inlägg, men ibland vill jag att vissa människor ska tänka till lite.

 

Att påminna sig själv

Att påminna sig själv

I mörka tider kan det kännas långt till våren. När kylan biter i kinderna kan värmen kännas långt borta. Då iskallt regn faller över is och snö, kan solskenet verka avlägset. Men hur lång och seg en vinter än känns, så kommer våren tillbaka. För varje dag stannar ljuset någon minut längre.

Om ett par tre månader kommer jag återigen dricka kaffe sittande mot en solvarm husvägg. Jag kommer äta glass som smälter i skålen, och fåglarna kommer kvittra medan jag kisar mot solen. Jag kommer ha kortbyxor på mig, och mina vita ben kommer bli bruna igen. Gräset kommer kittla mig under fötterna när jag går barfota i trädgården, och jag kommer gå utan strumpor i sommarskorna. Syrénernas doft kommer fylla sommarnatten, och återigen kommer jag vilja att tiden ska stanna.

I hagen kommer hästarna att frusta. Tuggor av frodigt gräs kommer repas av ivriga munnar, och flugor kommer köras iväg av viftande svansar. Ett stilla lugn kommer lägras under blå himmel, och ett frasande ljud kommer höras när fyrfota vänner vandrar i vildvuxet gräs. Soluppgångar och solnedgångar kommer avlösa varandra, och slösa med sin storslagna skönhet.

Efter mörker kommer ljus, och efter kyla kommer värme. När det varit tungt blir det lättare, och efter sorg kommer glädje. Förr eller senare.

En glimt av det som var

En glimt av det som var

Så gör jag ett försök att skriva igen. Det har inte funkat bra de senaste dagarna. Olika besök inom vården, veterinärbesök och diverse strul har fyllt mycket tid. Hjärnan har inte mäktat med utan blivit överbelastad. Att skriva och läsa har gått supertrögt, och det har varit svårare att prata. Tröttheten har tagit över och det har blivit mycket tid till sängs.

Igår åt jag lunch efter läkarbesöket. Efter en stund kom ett sällskap med herrar och satte sig nära mig. Det var tydligt att det var en affärslunch. De samtalade med noggrant valda ord i syfte att låta seriösa, kunniga och förtroendeingivande. Det diskuterades leveranstider och processer, medan mat slank ner i jobbpratande munnar.

Jag mindes plötsligt hur det var. Att alltid behöva prestera på topp – ofta även under lunchen. Jag mindes känslan av att vara snärjd, och det skriande behovet av en lugn stund i ensamhet. Jag kom ihåg besvikelsen när jag lyckats ta mig iväg för att äta, och någon upptäckte mig. ”Men hej!! Dig har jag velat prata med om en sak…bla bla bla…” Jag hade förträngt att jag ständigt var jagad, och hur jag allt oftare försökte göra mig osynlig för att få vara ifred – om så bara för en liten stund.

Det var en glimt av det som var. Jag kunde äta upp och gå därifrån som en helt anonym person. Det kändes skönt att inte vara delaktig i mötet med dess efterföljande förpliktelser. Att inte få ännu en för tight deadline att leverera, och varje minut ännu hårdare intecknad. Att slippa vara skärpt, tänka analytiskt och säga rätt saker. Att slippa vara i centrum med allt vad det innebär – att ständigt vara sedd och granskad.

Jag brukar undvika att tänka tillbaka. Det gör mig ingen nytta. Jag blickar framåt så gott jag kan. Hemma i min lilla värld påminner knappt inget om det som var. Vägen tillbaka till ett ”fungerande” liv är lång, men jag kämpar på. Det kommer bli bra igen.

Jämför du ditt liv med andras?

Jämför du ditt liv med andras?

Ibland händer det – jag märker att människor jämför sitt liv med andras, och avundas det dom ser. Andra verkar ha så perfekta liv. Men när är ett liv perfekt?  För vissa verkar det betyda att livet nästan alltid känns bra. Man ser bra ut, har gott om pengar, bor fint, är framgångsrik, älskad och lycklig mm. När det egna livet jämförs med andras uppstår missbelåtenhet och avundsjuka. Jag har hört det med egna öron.

Vissa kämpar och sliter för att köpa sånt som andra har, och göra sånt som andra gör. Andra vill inte anstränga sig, men tänker avundsjuka tankar om att andra har det bättre och är lyckligare än dom själva.

De som jämför sitt liv med andras kan tycka att andra har det roligare, har flera vänner eller kanske ett bättre jobb. Eller ett finare hus och dyrare bil. Andra är smalare, ser bättre ut och har snyggare kläder. Dom shoppar, reser, gör om i trädgården och stylar om sina hem.

Men den som avundas andras liv, ställer sitt eget liv i skymundan. Det som skulle kunna kännas bra underkänns. Det egna livet blir som en transportsträcka, men mot vad? Andras liv?

Jämför du dig med andra? Lek isåfall med tanken att andra jämför sig med dig. Hur tror du dom skulle tänka om dig och ditt liv?

 

Tänk om…

…den som verkar ha många vänner känner sig ensam inombords, och avundas dig som verkar ha äkta vänner.

…den du tycker är så snyggt smal inte är frisk, och avundas din kropp som verkar vara hälsosam.

…den som går till det “fina” jobbet vantrivs med prestationspressen och den ständiga övertiden, och avundas ditt jobb som verkar enklare och ger tid för familjen.

…den som verkar ha ett så lyckligt äktenskap går på äktenskapsrådgivning, och avundas dig som verkar ha en så bra relation.

…den som bor i det dyra fina huset ligger sömnlös om nätterna pga stora lån, och avundas dig som inte verkar ha enorma skulder.

…den som har klinisk ordning på allt tycker att pedanteriet är urjobbigt, och avundas dig som verkar ta  lättsamt på en dammtuss i hörnet eller lite ogräs i rabatterna.

…den som shoppar och byter prylar för jämnan egentligen inte vill det, men gör det för att ha det som DU har…

Jag vet inte om det finns perfekta liv. Men det närmaste ett sådant jag kan komma är att må bra och trivas i den livssituation jag befinner mig. Att jag ser det positiva och goda som finns i mitt liv, och kan känna glädje och tacksamhet. Vissa har det bättre och andra har det sämre. Livet går upp och ner, och ingen kommer gå bekymmersfri genom ett superenkelt liv. Man vet inte vilka svårigheter andra brottas med. Men även när livet känns som allra jobbigast – och delar ut fetsmällar utan dess like – finns det alltid något litet att glädjas åt eller vara tacksam för.
Glädjeämnen finns det mängder av om man kan glädjas åt små saker i livet. Men det är lätt att missa dessa om man fastnar i att jämföra sitt liv med andras.
%d bloggare gillar detta: