Jag har tvekat ordentligt att publicera det här inlägget, men nu gör jag det iallafall. Visst är det väl ganska konstigt att man kan tycka att något är roligt, men ändå inte ha lust att göra det? För närvarande har jag kluvna känslor för mitt skrivande, eller rättare sagt för mitt bloggande. Hälsan har satt krokben för orken ett tag, och då har inläggen kommit glesare. Men den senaste tiden har jag växlat mellan att tycka att bloggandet är roligt, till att tycka att det känns näst intill meningslöst. Vissa dagar känns det självklart att jag ska blogga, och andra dagar har jag bara lust att sluta rätt och slätt. Såna dagar ser jag inte nyttan och varför jag ska göra det helt enkelt.

I grund och botten tycker jag jättemycket om att skriva, och även att fotografera. Skapandet av något i form av text och bild är i sina bästa stunder både givande och tillfredsställande. Men samtidigt har funderingarna kring bloggandet som sådant envist vuxit sig starkare. Å ena sidan kan jag sitta i min egen lilla värld och skapa inlägg att publicera. Å andra sidan känner jag mig inte helt ”hemma” i den så kallade bloggvärlden. Jag vet att jag inte har full insikt i hur denna cybervärld fungerar, för jag är inte ens långt ifrån i närheten av att vara en storbloggare. Men vissa saker som jag ändå märker synkar inte med vad jag som person uppskattar, och jag vet inte hur jag vill förhålla mig till dessa.

Det finns ett antal bloggar som jag tycker om att läsa av olika anledningar. Det finns bloggare som verkar vara så sympatiska människor att jag gärna skulle vilja träffa dom i verkligheten, ta en fika och kanske upptäcka att man har massor av trevliga saker gemensamt. Men så finns den mindre smickrande sidan av bloggvärlden. I den ser jag den evinnerliga hetsjakten på att få bloggar att växa. Som i så många andra konkurrensutsatta situationer smyger sig mindre positiva karaktärsdrag fram hos de ”tävlande”. Själviskhet är något som verkar ha blivit normaliserat i bloggvärlden. Det finns hur många som helst som vill bli ”stora” och tjäna pengar på sin blogg, men som struntar blankt i sina läsare. Det enda dom bryr sig om är statistik, försäljning och att få kommentarer. Men vad vill dom ge tillbaka? För det mesta ingenting.

Bloggvärlden är en plats där det odlas prestationsångest bland många som vill synas och räknas. Det märks tydligt när man läser tips och råd om hur man ska lyckas med sin blogg. Man ska uppdatera minst en och helst flera gånger om dagen – oavsett hur fullt upp det är i livet utanför cyberspace. Man ska skriva om ämnen som intresserar, och man ska ta fantastiska bilder med en bra kamera. Det tillrättalagda och perfekta är starkt eftersträvansvärt. Det gäller att ta så många kort med sin fina systemkamera på maten man just lagade, att den är iskall när man äntligen har fått till en bild som duger åt bloggen. Eller så kanske man hinner gå ner 100 gram i vikt för att det tog sån tid att ta den perfekta selfien. När sedan alla under stress producerade inlägg är publicerade runtomkring i cyberspace, kan en massa människor med skev självbild börja jämföra sig med varandra och odla sitt dåliga mående. Detta i sin tur skapar oräkneliga inlägg om folks dåliga självkänsla och mående, när de förvrängda självbilderna jämförs med en massa illusioner. Det är inte särskilt upplyftande att se.

Jag vill förtydliga att iakttagelsen jag beskriver gäller INTE alla, så jag hoppas verkligen att ni som INTE är själviska deltagare i bloggvärldens rat race låter bli att känna er träffade! 

Hursomhelst har jag lite att fundera på beträffande vad jag vill med mitt bloggande.