Browsed by
Kategori: Vardagligt

Fem en fredag v.4: Nytt år

Fem en fredag v.4: Nytt år

Kommentarer 0 kommentarer

Idag tänkte jag göra något nytt, nämligen delta i Elisas Fem en fredag. Jag såg att veckans frågor handlar om att det är nytt år. Jag har satt kursen för även det här året, även om det inte är detaljplanerat än som 2025 var. Men vad som ska göras är redan till stora delar bestämt, så nu gäller det att komma igång. Dock är det så att förra året jobbade jag så otroligt hårt med att genomföra den väldigt stora livsförändringen, att jag har behövt slå av på takten sedan jul. Någon gång behöver man återhämta sig också. Men åter till Elisas frågor.

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar här hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Kom ihåg att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

Har du tänkt på några nyårslöften för i år?

Nej inte alls, för jag har slutat med nyårslöften. Tycker att dom är meningslösa. Om jag behöver förändra något gör jag det när behovet uppstår.

Vad vill du förenkla istället för att förbättra?

I min nuvarande situation hänger det här ihop. Om stallskötseln ska kunna förenklas så den inte är så tungjobbad, måste vissa förutsättningar förbättras. Som t ex att dra in vatten i stallet så jag slipper bära dunkar från huset.

Vad vill du uppgradera i ditt liv – liten detalj eller stor grej?

Ytskikten i huset. Få bort 70-talet med hjälp av färg och tapeter. Har 2025 ägnat mig åt renovering och åtgärder för att uppgradera funktionalitet. 2026 ska jag uppgradera det estetiska.

Vad vill du ha mer plats för i din kalender?

Att rida, måla, skapa smycken, skriva på min bok och socialt umgänge.

Vad hoppas du att ”framtida du” tackar dig för om ett år?

Att jag lyckades genomföra allt som behövdes för att komma hela vägen i mål med stora livsdrömmar.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

1
Blev alldeles vettskrämd

Blev alldeles vettskrämd

Kommentarer 18 kommentarer

Igårkväll gjorde jag något dumt som ledde till att jag blev alldeles vettskrämd. Det var väldigt sent på kvällen, och Lillulven behövde en sista rastning. Jag hade legat nerbäddad i timmar för att jag mådde dåligt och frös, och tänkte att det skulle inte bli någon längre stund ute i kylan. Jag pälsade på mig och vi gick ut. Tänkte att jag skulle gå skogsvägen som går från stallet mot våran snälla granne. Så vi traskade iväg i den hårdfrusna snön, och lillplutten som brukar vara ganska snabb att göra ifrån sig tog för ovanlighetens skull god tid på sig.

Plötsligt fick jag syn på vad som såg ut som en liten väg eller stig in i skogen. Där tog jag det dumma beslutet, nämligen att svänga av från skogsvägen till grannen och in på vad det nu var för väg. Tänkte att jag bara skulle ta en liten titt på vart den ledde. Kanske kunde det gå att rida där. Plötsligt fick jag syn på älgspår i snön. Stora djupa spår, och dom var väldigt spännande att nosa i. Så jag tänkte att vi följer spåren bara en liiten bit – av ren nyfikenhet. Vi hann inte gå långt innan jag såg flera spår, men i motsatt riktning.

Plötsligt slog det mig att hästarna hade reagerat på något utanför hagen under dagen, och Pari allra mest. Han hade knappt ro att äta. Och min man hade skyndat sig in från skogen bakom huset, då han och Lillulven hade hört hur det knakade högt bland snåren. Han tänkte att det kunde vara en älgko med sin årskalv, och ville inte möta dom öga mot öga. Jag insåg att det var precis vad vi kunde få göra när som helst, och beslutade mig för att vända hemåt. Det skulle ju vara så lätt att följa våra spår tillbaka i snön.

Men pannlampan började släcka ner. Jag försökte öka ljusstyrkan, och visste att när den börjar tappa ljusstyrka är det inte så långt kvar tills det blir svart omkring en. Visst hade jag telefonens ficklampa, men den lyser inte jättestarkt, och telefonen var inte så väl laddad. Jag såg mig omkring efter våra spår, men såg dom inte. Kanske var skaren för hård så att det knappt blev några. Jag såg bara älgspåren, stora mörka trädstammar i skumt ljus, och diverse grenar och ris på marken. Då började jag få lite panik, för jag hade ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå. Jag provade ett håll, men kände inte igen något. Försökte gå tillbaka och testa en annan riktning, men kände fortfarande inte igen mig. Jag insåg att jag hade gått vilse i skogen och blev genomsvettig av panik.

Så jag började gå på ren känsla, och kämpade med att få med mig Lillulven som hellre ville vara kvar och nosa på allt spännande. Tillsist såg jag något ljus långt borta, och tänkte att jag går mot det så jag kommer fram någonstans. Det visade sig efter en stund vara den starka lampan vi har uppe på husknuten. Jag har nog sällan blivit så lättad.

När jag kom in var jag inte feberfrusen längre, utan fullkomligt genomsvettig av skräcken att vara vilse i mörkret i skogen. Jag brukar inte bli så rädd, och är inte heller mörkrädd. Men att inte hitta hem när det var mörkt, kallt och sent var hemskt. Så även tanken på att möta ett vilt djur med sin avkomma. Helt klart är det så att när man som jag saknar lokalsinne ska man inte ge sig ut på äventyr framåt natten.

Men nu har jag lärt mig den läxan. Så jag rundar av här. Ha det så bra! 🙂

 

(Bilderna är tagna en annan kväll, för jag hade inte en tanke på att fota).

1
När man vill det man inte får

När man vill det man inte får

Kommentarer 16 kommentarer

Tänk så mycket spännande det finns att upptäcka här i världen när man är en liten valpis. Mycket roligt finns det man kan hitta på. Men dessvärre är det ju inte allt som är lämpligt att sätta tänderna i eller klättra på. En sån olämplig sak kan vara att helt ogenerat äta på mattes illa medfarna men oemotståndliga tofflor. Lillulven kan få mig att dra efter andan ibland, men oftast få han mig att brista ut i skratt. Särskilt när han i sin späda ålder tycker sig ha listat ut hur man kan få sin vilja fram, och sen blir tagen på bar gärning 😀

En sak som vi är konsekventa med är att han inte ska vara i soffan. Det handlar inte om missunnsamhet, utan att det gamla sofftyget kommer gå sönder om han kliver i den som vuxen. Vilket han kommer göra om han får. När en hund som väger närmare 60kg lägger vikt på klorna, och snurrar runt för att hitta rätt liggposition – ja då är det lätt hänt att textiler går sönder. Det lärde vi oss av erfarenhet för många år sen. För vi har haft stora och tunga hundar förut genom åren, som t ex vår käre leonberger Baloo.

Nåväl, man kan ju iallafall försöka klättra upp i soffan när man tror att matte inte ser det. Bilderna nedan visar ett försök som gav mig ett riktigt gott skratt:D Lillulven kom in i vardagsrummet med en mycket oskyldig min och siktet inställt på soffan.

Han sneglade förstulet på mig för att se om jag hade koll, och bedömde att jag verkade upptagen med annat (min bok). Så kusten var klar, och han ställde sig på bakbenen med tassarna på soffan och förberedde sig på att kravla sig upp.

Men ajdå!  Matte såg visst och sa vänligt ”Nej Fenris, ner”. Men när matte inte tillåter saker kan man ju försöka blidka henne. Det är då man tittar på henne med sin bedjande valpblick. ”Snälla matte jag kan väl få vara i soffan?”

Men matte var obeveklig och sa igen lika vänligt att nej, det var bara att gå ner. Fy vilken tråkig matte! ”Jag vill inte! Snälla jag kan väl få vara i soffan?”

Men nej, matte ändrade sig inte. Så det var bara att klamra sig fast i soffkudden, och protestera med hela den lilla kroppen. ”Neeej, jag vill inte gå ner! Jag viiill inte!!”


Men tillsist gav den lille vännen upp, och kom till mig med besviken blick.

Fast efter lite gos och mys var allt bra igen, och den lille var glad och förnöjsam 🙂

Ja så kan det gå till när man vill det man inte får;) Men för det mesta är vi ganska överens, och när vi inte är det brukar jag få göra mitt bästa för att hålla mig för skratt. Som tur är så är favoritplatsen på mattan under vardagsrumsbordet. Där kryper han in och ligger och myser. Får väl se hur länge det går, för en vacker dag är han för stor och kommer få bordet hängande över ryggen:D

Ha det så bra tills vi ses igen önskar jag och Lillulven med en bild från då han precis hade kommit hem 🙂

1
Den som söker skall finna

Den som söker skall finna

Kommentarer 16 kommentarer

Ja så får jag tänka ganska ofta nuförtiden. Jag har ju inte packat upp allt efter flytten, för det är inte möjligt än som jag berättat om tidigare. Jag var väldigt systematisk när jag packade. Kartongerna fylldes med välsorterat innehåll och märktes noggrant. Det skulle bli så lätt att hitta sina grejer även om vissa fick vara kvar i lådor.

Men så kom slutspurten. Den där sista tiden av halvpanik, för flyttdatumet sprang emot oss med ett expresstågs hastighet. Plötsligt var det bara ”strösaker” och udda kläder etc kvar, och man kan ju inte täcka hela kartongerna med innehållslistor. De sista packades med en för mig ovanlig fart och oordning, och jag tänkte att det löser sig nog att hitta saker när jag behöver dom.

Jotack, visst löser det sig. Men vilken tid det kan ta, och ibland inte i tid till det jag behöver saker. Idag packade jag upp tre kartonger, och då hittade jag äntligen en av mina favoritmuggar som jag älskar att dricka kaffe ur. Den dök oväntat upp i en osannolik låda. Åh så glad jag blev efter att vi varit åtskiljda i veckor!:D Så nu avnjuter jag mitt kaffe i den igen med en slurk grädde. En liten vardagslyx för mig 🙂

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

0
Det är inte undra på att det är krig i världen

Det är inte undra på att det är krig i världen

Kommentarer 24 kommentarer

Milde tid så kallt det är nu. Jag som önskade mig någon minusgrad när jag klafsade omkring i leran i december, har fått vad jag önskade mig med råge. Uttrycket ”careful what you wish for” ska man verkligen ta på allvar 😉 Några minusgrader är förvisso helt okey. Men när det är -22 till – 24 grader är det riktigt bistert att sköta utomhussysslorna. Inläggsbilden och bilden nedan är tagna i månljus.

Igårkväll hände något som gjorde mig rent ut sagt fly förbannad. Ja jag vet att man ska vara en snäll och god människa. Men ibland är det befogat att humöret brinner till ordentligt, och det skäms jag inte för. Jag må vara en andlig person, men något menlöst våp kommer jag aldrig bli. Hursomhelst så behövde våran lille Fenrisulv gå ut och kissa sent på kvällen. Den 10:e januari tar man snabbt på sig sina tjocka kläder och skyndar ut. Så vad händer då? Jo någon fullkomlig jubelidiot – eller flera – bränner av ett fyrverkeri när vi hunnit en bit från huset. Så den 14 veckor gamla valpen får total panik och drar allt han kan i kopplet för att ta sig hem och in i huset. Det är inte undra på att det är krig i världen när det finns gott om folk som är fullständigt hänsynslösa och empatibefriade. Det är tur att jag inte stod på plats där raketerna fyrades av, för då hade jag nog tryckt upp en raket i baken på vederbörande och tänt på. Så förbannad var jag. Nu hoppas jag att hunden inte ska leva i samma skräck som hästen varje Djurplågarafton. En före detta galen granne sköt nämligen raketer efter hästarna i hagen en helt vanlig tidig vardagskväll. Flocken skenade när raketerna flög över dom, och en sprang omkull och skadade sig. Hästen som nu får panik var då yngst i flocken och har inte kommit över händelsen än. Så det är med fog jag hatar fyrverkerier.

Nåväl, efter alla dessa arga ord ska jag avsluta med några glada. Idag var jag på valpkurs med Lillulven, och vi hade så fantastiskt roligt. Han är så ivrig att göra alla övningar, att han försöker förekomma mig och göra saker innan jag ens hinner be honom. Jag har gått på valpkurs med alla valpar genom åren utom Lunfjun, för det fanns ingen kurs att anmäla sig till då. Men nu fanns det en så jag anmälde oss direkt, och jistanes så mycket jag får skratta åt denna sprudlande lilla kille.

Nu rundar jag av här. Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

2
Något som gjorde mig så glad

Något som gjorde mig så glad

Kommentarer 14 kommentarer

Idag har jag gjort något som gjorde mig så glad. Jag var nämligen och träffade en nyfunnen vän. Det har tyvärr varit så ett tag att jag inte har haft tid att vara så social. Månad efter månad har det varit tvunget att följa en minutiös planering för att ro livsprojektet i hamn. Innan jag flyttade träffade jag vänner som jag nu tyvärr har långt till. Så det går inte snabbt och enkelt att ses längre. Jag trivs förvisso utmärkt bra i mitt eget sällskap, och ensam tid ser jag vanligtvis som egentid att ta vara på. Men jag är också en social människa som trivs med umgänge i olika former. Att träffa likasinnade och bara prata eller hitta på saker. Så det enda jag fann lite svårt med flytten var att lämna människor jag inte ville lämna. Nu är det ju inte så att jag aldrig mer kan träffa dom, men det lär bli sällan med tanke på avståndet.

Dock är jag en obotlig optimist, så jag tänker att jag inte ska behöva leva i social torka resten av livet. Det må vara mycket kvar att göra med renoveringen av gården, men nu är det dags att ta tag i den sociala biten. Så det har jag gjort via en FB-grupp, och glad i hågen satte jag mig idag bakom ratten och åkte i solsken på snöiga vägar för att träffa en ny vän. Åh så himla trevligt det var! Timmarna bara flög iväg, och när jag styrde kosan hemåt var jag fylld av glädje och energi:D

Nu ska jag vara sällskaplig här hemma, och hoppas hitta en bra film att se. Jag avslutar inlägget med en bild på slalombackarna jag åkte förbi. Det var en sån häftig dimma över dom, men den var svår att fånga på bild.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

2
En av flera anledningar till varför jag flyttade

En av flera anledningar till varför jag flyttade

Kommentarer 24 kommentarer

En av flera anledningar till varför jag flyttade var för att slippa de hemska vintrarna på pannkakan. Då kan man kanske undra varför jag valde att flytta till ännu vintrigare vintrar. Svaret är att om jag – en utpräglad sommarmänniska – ska stå ut med vintern, ska det vara riktig vinter. Att bo mitt på slätten i ett blåsigt åkerlandskap var inget större nöje. Hur mycket jag än älskade huset och våran egen gård, så var det verkligen inte skönt när vinden låg på – hårt dessutom som den ofta gjorde. Snön kom vanligen långt in på vintern, och fram till dess fick man ofta stå ut med regn på tvären, lera, is och det kompakta mörker som blir i avsaknad av snö som lyser upp.

Vintern är i mitt tycke opraktisk på många sätt. Det ska plogas, skottas dessutom köras in ved varje dag. Just nu bär jag veden i en hink, för jag har skadat ena armbågen och har svårt att köra skottkärran i snön. Så det blir några vändor med hinken. Men eftersom vintern tillhör livet i det här landet vill jag åtminstone få uppleva den som ljus och vacker. Jag får väl erkänna att jag blev förvånad över att en stor del av december regnade bort här också.

Men nu är här så vackert att jag inte kan se mig mätt. Det är väldigt många år sen jag fick uppleva så mycket snö. Den röda stugan på bilden ovan är mitt blivande gemak. Just nu förvarar vi saker därinne. Jag har börjat att riva bort gamla tapeter, och ska måla väggar och tak när det är plusgrader igen. För i nuläget finns ingen värme i huset.

Idag när jag var ute och lekte med Lillulven, kom jag att tänka på barndomen då det alltid var snö på vintern. Jag blev nästan sugen på att åka pulka, för vi har en lång nerförsbacke från huset till vägen. Dock vill jag inte möta en bil när jag har hunnit få upp farten ordentligt och korsar denna väg.

När man har fått sin dagliga dos av ljus, friskluft och att pulsa omkring i snön för att sköta gårdssysslor, är det extra skönt att sjunka ner i soffan på kvällen. Jag är så behagligt trött i kroppen, och njuter verkligen av att se på någon film. Under några kvällar har vi sett på The Twilight Saga. Det var så längesen jag såg dom filmerna, att det var spännande att se dom igen.

Nu har jag paltkoma efter en alldeles för sen middag, och ska vila en stund. Även om inlägget främst handlar om mina tankar om vintern, så kan jag nämna att det har varit några mycket påfrestande dagar på andra sätt. Men jag berättar mer om detta i ett annat inlägg.

Ha det så bra tills i ses igen! 🙂

1
Något efterlängtat som äntligen blivit gjort

Något efterlängtat som äntligen blivit gjort

Kommentarer 14 kommentarer

Idag tänkte jag berätta om något efterlängtat som äntligen har blivit gjort, nämligen en målarhörna åt mig. Det var så längesen jag hade tid att måla, och när vi väl kom på plats i nya bostaden var det fullt med grejer överallt. Det står fortfarande väldigt mycket ouppackat. För det känns meningslöst att packa upp allt när möbler måste flyttas omkring när jag ska måla och tapetsera. Skåpen blir bara onödigt tunga så en del kartonger får stå, huvudsakligen i ett par rum. Jag tar vad jag behöver ur dom vartefter. Rummet som ska bli min atelje används i nuläget bl a som sovrum. Så jag har gjort en målarhörna i den stora hallen på övervåningen.

Jag började ta fram mina målargrejer nyligen. Men när jag hade fått sakerna på plats insåg jag att jag saknade fungerade belysning. Lampor har jag förvisso, men då det inte finns någon fönsterbräda vid fönstret kan jag inte sätta fast den ena lampan. Den andra som inte syns i bild har en omfångsrik fot som inte fanns plats att placera i rätt läge. Att sätta fast den ena lampan i ett nattduksbord var ett test som inte funkade. För bordet var för lågt. Men jag tänkte att jag klurar lite på saken.

Så idag kom jag på att jag skulle testa att sätta lamporna på ett pelarbord. Det gick bra i några minuter, och sen vippade bordet (vilket jag misstänkte att det skulle göra). Men då kom en sak som jag hade tänkt göra mig av med till användning. Vi har nämligen en järnstaty av jätten Vist som har stått i ett skåp i några år. Den är lika tung som ful, och får nu utgöra en motvikt på bordet. Så nu står det stadigt. Jag ska ordna en bättre lösning sen, men det får duga såhär till dess.

Det åkte dessutom ut en hylla ur sovrummet för att ge plats åt en byrå för kläder. Hyllan fick också stå i målarhörnan. I den är diverse saker placerade som senare ska stå i andra rum. Men det gör inget. Nu kan jag äntligen komma vidare med den påbörjade tavlan som stått orörd så länge:)

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

0
Ett nytt år igen

Ett nytt år igen

Kommentarer 16 kommentarer

Ja då är det ett nytt år igen. Ett otroligt intensivt 2025 har sjungit färdigt på sista refrängen, och 2026 tar över stafettpinnen. Visst ligger ett nytt år som ett blankt blad framför en – redo att fyllas med innehåll. Men samtidigt är det väldigt mycket som redan är utstakat och ska förverkligas. Livsprojektet rullade på för fullt förra året, och det rullar vidare detta år. Många milstolpar är uppnådda, och i år är målgången planerad att ske. Jag har funderat på att skriva en summering av 2025, men har inte haft tid än.

Så jag skriver några ord om nyårsafton så länge. Min man var  i väldigt dåligt skick, och jag hade fullt upp med att ro runt dagen. Tyvärr slapp vi inte fyrverkerier här heller, utan det smällde raketer från alla håll och kanter i bygden. Som tur var så var det helt lugnt och tyst under dagen iallafall. Men hästlivet blev inte lätt i år heller. Pari blev som vanligt väldigt stressad av fyrverkerierna och for omkring i boxen. När bilden nedan togs var det natt, och han hade lugnat sig även om han fortfarande var spänd pga smällar som hördes då och då.

Lyckligtvis brydde sig Fenris inte alls om oljudet. Jag lagade en lite extra god middag som vi åt tidigt. Men det skulle vara så trevligt att bara kunna fira och njuta av kvällen någon gång. Så länge fyrverkerier är tillåtna kan man vad det mig beträffar lika gärna stryka nyår ur almanackan. Sånt nöje är det inte att varje år stå i ett kallt stall och försöka lugna en stressad fyrfota vän medan andra festar. För mig är nyår en dag då egoismens fula ansikte synliggörs i mänskligheten.

Men nog om detta. Nu är det några månader kvar till nästa Djurplågarafton, och jag njuter av den sagolikt vackra vita skogen. Den ser nästan ut som om den vore tagen ur en Disneyfilm, och jag kan knappt se mig mätt på snötyngda trädgrenar. Det här att bo i skogskanten är något jag har drömt om i så många år jag kan minnas. Dröm efter dröm checkas av i livsprojektet. Det må vara väldigt arbetsamt att göra om sitt liv, men jag är så ivrig att fortsätta vidare mot kommande mål 🙂

Nu rundar jag av här, och jag önskar dig en riktigt God Fortsättning på 2026!

1
En tid för vila och återhämtning

En tid för vila och återhämtning

Kommentarer 18 kommentarer

Så tittar jag in här igen i mellandagarna efter en lugn och skön julhelg. Dagarna som gått har varit en tid för vila och återhämtning. Djuren ska förstås som alltid tas omhand, så jag har som vanligt fått röra på mig. Men jag har tagit det extremt lugnt dessa dagar, jämfört med hur det har varit under många månader av arbete med livsprojektet.

Lyckligtvis har det varit soligt och fint väder. Soluppgången är fotad mellan huset och stallet, där en liten isig väg går ner mot hagen. Det är så härligt att se sjön från sin egen tomt. Varje solig morgon färgas himlen och vattnet i de mest fantastiska färger, och likaså på kvällen vid solnedgången. En av mina stora drömmar var att kunna blicka ut över en sjö från mitt hus och min mark. Nu kan jag det, och jag är lika hänförd och tacksam varje dag, oavsett om jag tittar ut genom fönstren eller är utomhus.

Ett sätt för mig att återhämta mig är att tillbringa tid i stilla ro med djuren. Hos hästarna är det alltid lika lugnt och fridfullt. Det är så rogivande att stå och klia i deras lena vinterpälsar och småprata medan de tuggar på sitt hö. När de äter utomhus står jag och betraktar utsikten över sjön. Den är så vacker att jag nästan känner mig andaktsfull. Det är synd att mina foton inte gör den rättvisa.


Så har jag förstås tillbringat massor av tid med nya lilla kompisen, lille Fenrisulven som jag kallar honom ibland – även om ordet ulv inte ingår i namnet. Men när han får sina vilda busryck, och man får känna av de små vassa tänderna tycker jag det namnet passar bra 😀 Nedan är sötisen med mig och läser bok.
Det har varit så skönt att vara ute i solen och upptäcka naturen tillsammans.

Det har också blivit att röja lite i skogen bakom huset, för att Fenris ska kunna ta sig fram i de vildvuxna snåren. Han är för liten för att gå långa promenader som jag brukade göra med Lunfjun, och jag hade inte röjt så mycket närmast trädgården i somras. Men han är med mig och nosar runt bland snåren medan jag klipper bort det värsta med sekatören.

Nu ska jag fortsätta med diverse sysslor. Det har varit strul med ett antal saker idag. Än kommer iallafall inte hantverkarna tillbaka, så det blir ytterligare några dagars andrum på den fronten. Har konstaterat (sedan många år) att en del karlar kan vara så truliga och tråkiga att ha göra med. Särskilt om dom har gjort fel och får göra om saker. För det framkallar inte någon ödmjukhet, utan dryghet och katighet. Usch säger jag bara.

Men jag avrundar inlägget med att önska dig en God Fortsättning, och ifall vi inte ses innan dess önskar jag dig ett Gott Nytt År!

2