Vara på väg

Så är september här, och jag som vill klamra mig fast vid sommaren så länge som möjligt hoppas på flera soliga och varma dagar. Det känns vemodigt att sånt som jag längtat efter så mycket ligger bakom mig, som t ex resan till Wales och England. Jag har börjat med ännu ett inlägg om resan, men det tar sin tid att skriva. Dock är det trevligt att gå igenom bilderna och minnas alla stunder jag gärna hade stannat längre i, samt inte minst härliga människor jag lärde känna. Det här inlägget kommer dock inte handla om resan, utan om det här att följa sina känslor.

Jag har gått in i september med mycket tankar om olika saker. Tankar som har behövt mogna i sin egen takt, och vissa har tagit lång tid på sig. Jag har funderat kring skav som över tid gått från att vara förnimbart till akut. Man kan vilja vissa saker så intensivt mycket utifrån en bild av hur man tror det kommer bli. Men när man uppnått sin målsättning, så var inte slutresultatet som man tänkte sig. I helgen slog det ner som en blixt från himlen i mig att något jag lagt mycket tid på egentligen för det mesta får mig att vantrivas i situationen.

Som jag berättat tidigare så älskar jag att skapa, och måste få utlopp för kreativiteten för att må bra. Så jag har bl a skapat smycken, vilka med tiden blivit betydligt fler än jag behöver. Man kan ju inte samla på sig hur mycket som helst, så jag började drömma om att delta på mässor och marknader med mina skapelser. Så från en första dröm har jag nu blivit en efterfrågad utställare, och borde väl därmed känna mig tillfredställd, nöjd och glad.

Men känslan inombords inför dessa evenemang har gått från pirrig förväntan till växande skav, och tillsist ren motvilja. Vid enstaka tillfällen har det känts okej för att det varit trevligt att socialisera med trevliga människor, som antingen deltagit eller kommit som besökare. Men människor kan både ge och ta energi. Då jag haft mest med de förstnämnda att göra har det känts ganska okej, men så har inte alltid varit fallet. Jag har oftast känt mig obekväm – ja som en slags ”nasare” av mina små skapelser som ligger mig så varmt om hjärtat. Det här att priset på ett smycke som kan ha tagit många timmar att tillverka med dyrt material jämförs med vad billigt skit och krafs från Kina kostar, känns bara förnedrande. Visst får jag otroligt mycket beröm för det jag skapar, och det är jag väldigt tacksam för – tro inte annat. Men då och då kommer de där nedvärderande tanklösa människorna, som mår bra av att få säga något icke upplyftande. Det kanske inte betyder något för den som säljer disktrasor och plastbyttor i flerpack för 10kr styck. Men för mig som lagt mycket tid och pengar på att skapa från själ och hjärta är det nedslående.

Så jag har bestämt mig för att agera efter mina känslor. Senaste evenemanget jag deltog i kändes nästan outhärdligt, och jag tillåter mig inte att utsätta mig för sånt som får mig att känna så igen. Utställaren bredvid mig var värsta egogubben man kan tänka sig. Hans otrevlighet och själviskhet visade sig så fort vi skulle ställa fram borden, och han ställde sig medvetet så att hans provsmakningskö blockerade halva mitt bord. Jag ville bara därifrån redan när jag packade upp. När jag för första gången började att i smyg packa ner smycke efter smycke tre-fyra timmar innan stängningsdags insåg jag att det här håller inte längre.

Jag tror inte att någon som aldrig har ägnat sig åt mäss- och marknadsaktiviteter förstår hur krävande och tidsödande det faktiskt är. Det är inte som att ta med sig handväskan i bilen, och ställa fram den på ett bord vid ankomst. Nej det går åt sååå många timmar – ja faktiskt dagar – av förberedelser inför en lång dag eller dagar, efter vilken/vilka saker ska packas ihop och tas om hand. Den tiden vill jag inte lägga på detta mer. Jag har så otroligt mycket att göra jämt, och vissa saker är måsten – även om det finns de som anser att sådana inte finns. Så det gäller att använda tiden tiden rätt.

När man gör sånt som ger själen näring ger det också energi till att orka med sånt som är tungt. Så jag kommer inte att delta på mässor och marknader längre. Jag kan möjligen delta vid något enstaka tillfälle på bygdens lokala event. Det är mest socialt. Folk är så trevliga och pratsamma, och jag lär känna människor på min nya boplats. Men i övrigt kan det kvitta. Jag kommer inte sluta att skapa smycken. Men jag kommer använda mer av min fria tid till att rida och måla mera. Det är två saker som tyvärr har fått mindre tid då renovering, gårdssysslor och skolarbete tagit merparten av tiden.

Det är bara att konstatera att ibland stämmer inte ens föreställningar om hur något ska bli, med hur det visar sig vara när man når dit. Som tur är kan man då ändra inriktning och göra sånt som man mår bra av. Nu har en annan dröm vaknat vid sidan av alla andra. Men den kanske jag berättar om en annan gång. Det här inlägget är redan mycket längre än vad jag hade tänkt mig;)

Ska slutligen nämna att inläggsbilden är tagen genom bussfönstret någonstans i Lake District i England.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Det var längesen jag skrev sist. Förra gången handlade inlägget om vårtecken, och tänk att det redan är juni. Visst har det funnits saker att skriva om, men varken tid eller ork att blogga för det har varit fullt upp för jämnan. Förutom det dagliga att ta hand om fyrfotingarna, studera och renovera har det varit väldigt mycket annat också.

Min man blev sämre, och det har inte varit lätt att få hjälp av vården. Det verkar normalt i det här landet att bollas runt tills man ramlar mellan stolarna. I hans fall har väntetiden i vårdköerna hunnit fylla år gång på gång. Men efter många telefonsamtal samt läkarbesök ska han snart få göra nya undersökningar, så äntligen händer det något.

Så gick min mor bort nyligen. I samband med det har jag fått konstatera att familjemedlemmar kan uppföra sig sämre än förväntat, vilket har väckt mycket tankar.
Jag lyckades också få ryggskott när jag tog i för hårt under ett väldigt tungt jobb, vilket det varit mycket av i vår. Bl a att göra ved av stora fällda träd, och än är jag inte klar. Så har vi hantverkare här som kommer och går som katter, tvärtemot vad som bestämdes vilket skapar frustration.

Utfodring av hästarna har varit en pärs, för storbalarna som köptes var fulla av giftigt ogräs och/eller mögel. Så det har varit ett makalöst jobb att rensa och slänga ut otjänligt hö. Nu har jag äntligen fått tag på bra hö i småbal, och fått det hemkört dessutom. 240 balar à 15kg att kånka in och stapla, så jag behöver inget gymkort. Nedan kan några av balarna i ladan beskådas. Resten är instuvade i stallet.

Ja det har varit sååå galet mycket ett tag, och jag har inte ens skrivit om allt. Syftet med inlägget är inte att klaga av mig, utan att berätta varför bloggen är satt på undantag. Det kommer den fortsätta vara tills saker är på banan. Nån gång ska väl saker lugna ner sig. Nu är det iallafall äntligen sommar. I skrivande stund vräker regnet ner, men jag delar några bilder från finare dagar då jag tagit en stunds rast i solen.

Ha det så bra tills vi ses igen!

Varje fullmåne har sin egen energi, och den känns på olika sätt. Nu närmar sig en fullmåne med väldigt stark energi – eklipsenergi – och jag har känt av den ordentligt ett par dagar. Inte endast genom sömnlösa nätter, utan också på ett sätt som jag aldrig har känt så starkt förut. Det sägs att fullmånen är en tid att reflektera, och rensa bort sånt som inte gagnar en i livet längre. Vad det kan tänkas vara är ju högst individuellt. Det kan vara allt från tankemönster som gör mer skada än nytta, till relationer som är tärande istället för närande. Det skapar mycket känslor att dras med sånt som man egentligen inte vill. Men hur man hanterar känslor är ju också individuellt. I den mån de nått till ytan så kan de utforskas, förnekas, bearbetas, bejakas eller så läggs locket på.

Med den här annalkande fullmånen i Jungfrun har jag personligen redan fått uppleva en tvingande energi. Den är så stark, intensiv och omedgörlig att det bara är att lyda den om inte humöret ska sprängas i bitar. I mitt fall handlar det om att jag plötsligt känner att jag verkligen inte står ut med alla belamrade utrymmen i huset. Jag har vetat rent logiskt redan innan jag flyttade att det inte går att ha sån ordning jag vill ha, när man renoverar och inte ens kan packa upp allt. Det var – trodde jag – accepterat att leva i oordning som minskar vartefter. Gudarna ska veta att det är svårt att acceptera när man som jag egentligen är allergisk mot röra och älskar struktur – när det gäller mina grejer. Men så för ett par dagar sen höll jag på att koka över när jag såg samlingarna av prylar och kartonger.  Jag kände att om jag inte får ordning på vissa viktiga utrymmen NU så blir jag galen och slänger allt – utan att ens titta i lådorna först.

För min del är det livsviktigt att jag kan ägna mig åt mitt skapande, för jag mår inte bra annars. Jag hade redan gjort iordning målarhörnan, men när jag befann mig där såg jag kartonger och prylar en bit bort. Tyvärr tog det död på inspirationen. Dessutom hade jag ingenstans att sitta och skapa smycken, och det har gnagt i mig ett tag att se kartongerna med ouppackat smyckesmaterial. Men nu j-klar blev det en rensning som heter duga. Så nu har jag även en skaparhörna för smyckena. Nedan kan denna beskådas i nästan färdigt skick. Materialet är insorterat i hyllan, men belysningen och stolen är inte med i bild.

Ingen av mina skaparplatser har utsikt över något rörigt hörn längre, så inspirationen kan nu flöda fritt. Underbart! Jag nästan rös av välbehag när jag satte mig och målade en liten stund idag. Nedan syns min målarhörna som jag har visat förut. Jag har lampan tänd även när jag inte målar, för att jag njuter av att se den.

Så den här fullmånen har helt klart en energi av att tvinga fram ordning och struktur i hemmet – åtminstone för mig – så jag kan bejaka mina behov utan hinder och sånt som stör.

Ha det så bra tills vi ses igen!