Browsed by
Kategori: Skrivande

Att återuppta en gammal vana

Att återuppta en gammal vana

Kommentarer 22 kommentarer

Jag tycker egentligen inte så mycket om nyårslöften, men jag tänker ändå på vad jag vill göra nästa år. En sak jag vill återuppta är en gammal vana, nämligen att skriva dagbok. Jag har varit en periodare på det området ända sedan barndomen, då min lilla bok med hänglås fick ta del av mina hemliga tankar. Det är en speciell känsla att öppna sin utvalda pappersbok på kvällen, och sätta dagens ord på pränt.  Det här att skriva nästan allt vid ett tangentbord, eller på en display känns inte lika personligt. Det må vara hänt att min handstil tog stryk när jag skadade handen, som fortfarande är stel trots all träning. Men det är ju bara jag som ska läsa i boken, så det spelar ingen roll om texten ser ut som kråkfötter.

Hursomhelst har jag börjat titta efter en bok som ser inspirerande ut. Jag vill lyckas hålla igång skrivlusten. Inte bara för skrivandets skull, utan för att boken ska hjälpa mig att minnas saker. Senaste åren har telefonkameran fungerat som en slags dagbok, men jag fotar ju inte för jämnan. Jag kommer förvisso inte skriva en halv roman per kväll heller, utan hålla texten ganska kort med fokus på vad jag känner är betydelsefullt att skriva. Kanske kan dagboksskrivandet spilla över lite till bloggen också, även om jag inte vill ha bloggen som dagbok. Det är för mycket som känns för privat att dela med sig av. Men det skulle vara roligt om jag kan få lite liv i bloggandet också.

Funderar du på vad du vill göra eller förändra nästa år? Skriver du dagbok?

0
Tankar i natten

Tankar i natten

Kommentarer 26 kommentarer

Månen skiner in genom sovrumsfönstret och höljer rummet i silvervitt ljus. Fullmånen har passerat, men månljuset är ändå starkt. Jag ligger och lyssnar på vinden som dånar i trädkronorna utanför, och känslan av höstens magi är påtagligt närvarande. Tröttheten som har varit min följeslagare hela dagen har plötsligt försvunnit, och mängder av tankar avlöser varandra. I min fantasi har jag under månader skrivit minst hundra inlägg. Händelser och intryck har satts på pränt i mina tankar, för att sedan suddas ut av glömskan likt ord skrivna i sanden. Inspiration kan vara ett märkligt fenomen. Den kan vara närvarande och frånvarande på en och samma gång. Eller helt enkelt bara otillräcklig, och faktiskt väldigt ömtålig.

Det finns så mycket jag vill skriva om – smått som stort, naturen som växlar skepnad, vardagliga små händelser och förundran i ögonblick som kommer och går. Livet är som alltid fyllt av små glädjeämnen, men också av saker som är mer eller mindre svåra. Världen är på många sätt sig inte lik, och jag får lägga mig vinn om att inte låta mig påverkas av fientligheten som har uppstått i samhället i pandemins spår. Rädsla kan ta fram det mest primitiva och aggressiva i människor som annars är ganska timida. Det är sorgligt när människor splittras upp i olika läger. Det är vi mot dom, rätt mot fel, och i rättfärdig respektlöshet kan människor kalla varandra nästan vad som helst. Tanklösheten står i full blom. Tänk om man kunde utvinna energin ur alla ordkrig på nätet. Då skulle man nog inte ens behöva kärnkraftverken längre.

Men nu har jag filosoferat tillräckligt för denna natt, och även om jag kanske inte fick något meningsfullt på pränt har jag iallafall skrivit – på riktigt. Orden finns på pränt utanför fantasin.

Jag önskar alla en härlig höst! Ta vara på allt det vackra vi står inför nu!

Känslan av höstmagi 😀
0
Vårkänslor och skrivlust

Vårkänslor och skrivlust

Kommentarer 42 kommentarer

Så har jag återigen kravlat mig över den höga tröskeln och börjat skriva. Min avhållsamhet från sociala medier har varat från bitande kall vinter till blommande vår. En lång frånvaro kan man tycka, och det var nära att den blev permanent. Jag har väl i ärlighetens namn aldrig varit den flitigaste när det gäller att uppdatera sociala medier. Men det fanns en tid då jag åtminstone underhöll bloggen lite bättre. Jag har ju trots allt alltid skrivlusten med mig i bakhuvudet. Men att blogga innebär (åtminstone för mig) att även vara mera aktiv på sociala medier som FB. Har man lust och ork med det är det väl finemang, men jag har så mycket annat att ägna tankarna åt. Det finns inte utrymme för att engagera mig i allt som alla gör, tycker och tänker.

Men hursomhelst börjar blogglusten att göra sig kännbar. Kanske är det vårkänslor och den spirande grönskan som har satt igång den. Den bästa tiden av året har börjat, och det så efterlängtade ljuset dröjer sig kvar allt längre om kvällarna. Blommor har slagit ut i gräset och i de rufsiga rabatterna, som än så länge härbärgerar såväl ny grönska som fjolårets torra stjälkar och löv. Jag drömmer och fantiserar om den annalkande sommaren, och årets tur med husbilen. Ännu ett år är jag extra tacksam över att ha den, för hur nedsmittat landet än må vara med det uttjatade viruset så kan man ändå semestra i avskildhet. Men visst vore det roligt om någon sevärdhet vore öppen. Lite händelsefattigt blir det faktiskt när allt man vill se är stängt, och man alltid måste akta sig för folk.

Men men, allt är lättare och roligare om våren och sommaren. Så förhoppningsvis blir det lite mera skrivande framöver för min del. Det blir också förhoppningsvis lite lättare att fota om vinden ger med sig lite. Blommorna flaxar stundtals omkring helt frenetiskt i vindbyarna, så det är ett under att inte nästan varenda bild är helt suddig. Men det är som det är, så de får duga! 😀

Men nu är det dags att runda av detta inlägg, och jag önskar alla en härlig vårdag! 😀

0
Krångel i repris

Krångel i repris

Kommentarer 18 kommentarer

I skrivande stund funderar jag på om det är ödets mening att jag ska sluta blogga. Det har nämligen inte gjort annat än krånglat ett tag, och idag blev det återigen krångel i repris. För att göra ett långt ämne kort så blev en uppdatering av WP inte bra. När den backades tillbaka av webbhotellet var bloggen en icke fungerande röra. Tillsist gjorde dom om backupen, och då verkade allt funka. Jag skrev ett inlägg som jag inte fick tummen ur att publicera, men jag kunde iallafall andas ut – trodde jag. För när jag idag började med ett nytt inlägg, fick jag dagens överraskning. Det gick inte att lägga in bilder. Suck och stön!

Nu har jag tragglat ett tag med bildproblemet, och det verkar som ett par bilder har sparats. Om så inte är fallet kan jag berätta att det är en höstbild på allén in till gården, och en bild på Lilla Mannen som tigger morot med Fröken Mumsan i bakgrunden. Inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men jag får se det som ett test om det funkar att publicera. Jag hoppas det så att jag kan skriva det jag hade tänkt. Om någon upplever att inlägget ser konstigt ut layout- , bildmässigt eller på annat sätt är jag tacksam om jag får veta det.

Jag önskar alla en fin höstdag trots att det stormar så man får stoppa stenar i fickorna när man går ut!😅

0
Mitt mest lästa och googlade inlägg

Mitt mest lästa och googlade inlägg

Kommentarer 39 kommentarer

Det fanns en tid då mina inlägg om mystiska händelser på gården var de mest lästa. Men sedan en tid tillbaka har jag märkt att ett visst inlägg aldrig verkar falla i glömska i bloggarkivet. Nej det har ständigt visningar via Google, trots att jag skrev det för ett par år sedan. Visst är det roligt när man lyckas skriva ett inlägg som får visningar år efter år. Men i det här fallet känns det samtidigt faktiskt ganska sorgligt, med tanke på vad det handlar om. Inlägget heter ”Känna sig misslyckad”, och jag kan inte tänka mig att alla som googlar på de orden känner sig särskilt nöjda med sig själva. Vad jag kan se har sökträffarna på inlägget gått upp under den pågående pandemin, så situationen i samhället kanske har spätt på känslor som redan var illa nog.

Jag vill absolut inte förringa någons känslor. Men jag tycker att det är så otroligt sorgligt att så många människor känner sig misslyckade. För vad är det egentligen som bestämmer att någon är ”lyckad” eller inte? Är det vad man tror att andra tycker? Och i såfall – vad spelar det för roll? Var och en har sitt eget liv att leva.   Många jämför sig med andra och vad som visas upp på sociala medier. ”Alla” andra är snyggare, smalare och har ett finare hem och bättre liv. Tänk om lika mycket tankeverksamhet skulle ägnas åt att hitta saker att känna tacksamhet för i det egna livet. Hur mycket bättre skulle måendet bli då?

Andra känner sig annorlunda på ett eller annat sätt, och mår dåligt av det. Som om det bara finns ett enda rätt sätt att vara, och alla andra sätt är fel. När i själva verket en människas upplevda ”annorlunda” sätt att vara, bara är ett av miljarder olika sätt att vara människa. Det faktum att vi alla är unika – på riktigt – och att det är så vi är skapta att vara, försvinner i mängden av alla finputsade fasader och olyckliga tankar.

Jag hade inte tänkt att skriva ett nytt inlägg om detta ämne, men här kommer länken till inlägget ”Känna sig misslyckad”. Där utvecklar jag mina tankar om ämnet lite mer.

https://varapavag.se/2018/09/06/kanna-sig-misslyckad/

0
Var tog jag vägen?

Var tog jag vägen?

Kommentarer 26 kommentarer

Försvann jag den där kvällen vid spökslottet (som jag skrev om i förra inlägget)? Man skulle nästan kunna tro det. Dagar blev snabbt till veckor av tystnad. En lång tid av tystnad, som för varje dag bet sig fast lite hårdare. Sommaren har kommit och gått, och återigen ligger allt jag längtade efter bakom mig. Husbilen står parkerad på gården, och det njutbara livet i rullning är över för i år. Jag har inget emot att vara hemma igen, men det känns alltid vemodigt att lämna semestern bakom sig. Så även denna sommar, trots att vi lyckades pricka in de regnigaste veckorna för husbilsåkandet.

Den här semestern har jag inte skrivit många ord. Vi befann oss ofta där mobilen hade dålig eller obefintlig kontakt med omvärlden, så då fick det vara. Jag fotade som vanligt och tänkte att jag skriver sen. Eller imorgon. Eller när vi är nånstans med bättre täckning. Tillsist blev tröskeln att komma igång att skriva för hög. Men nu fick jag inspiration igen. En vänlig kommentar kan göra så mycket. Att få veta att det finns någon som saknar det man skriver värmer hjärtat och väcker den hårt sovande skrivlusten till liv.

I brist på inlägg från tiden i rullning delar jag med mig av några bilder jag tog. Nedan kan beskådas utsikten från bilen en vacker kväll på Öland.

Även detta år åkte vi till kraftplatsen Ale Stenar. Jag hade en helt fantastisk och oförglömlig upplevelse där i år.

Så delar jag en bild på min huslighet i husbilen? Av någon mystisk anledning tycker jag att matlagning är roligare i bilen.

Jag hade hoppats på sköna dagar på Skånes underbara sandstränder, men då det inte regnade blåste det ganska kallt. Så det blev som bäst en promenad med frusna fötter?

Det kan bli så att jag skriver och berättar lite i efterhand om vad vi har haft för oss. Jag ska i vilket fall som helst inte söva någon med att skriva ifatt allt i detta inlägg.

Jag önskar alla en riktigt fin helg, och håller tummarna att skrivlusten håller i sig!?

0
Har jag hamnat i ett flow?!

Har jag hamnat i ett flow?!

Kommentarer 36 kommentarer

Ja det vete sjutton om det inte är så! Kors i taket – eller vad säger man nuförtiden?? För säkerhetsskull tar jag ut mitt eventuella flow i förskott. För om jag har fel har jag iallafall fått suga på känslan en stund. Så vad handlar detta spekulerande om? Jo, det gäller mitt skrivande. Att få till två inlägg på lika många dagar är inte illa pinkat när det gäller mig nuförtiden. När man driver en blogg som är torrare än Saharas öken, är denna prestation nästan som en idrottsseger. Eller njaa, nu tog jag nog i liiite välan mycket!?

Så vad fick proppen att gå ur måtro? Jo det var helt enkelt kul att blogga igår. Jag hade riktig sommarfeeling, och jag har ju vanligen varit hyfsat aktiv med skrivandet på somrarna. Visst, när vi är ute och rullar med husbilen finns det ju lite mer än vanligt att berätta om. Men ändå – allt är lite lättare och roligare på sommaren.

Hursomhelst så kändes det som högsommar igår. Jag stod ute i hettan och vattnade och blev nästan stekt av solen. I brist på regn var jorden lika ökentorr som min blogg, så ni kan ju räkna att det tog sin tid att ge grönskan en riktig rotblöta. Som om det inte var varmt nog hade jag en mörk T-shirt på mig, så upplevelsen blev onödigt svettig. Men jag blev allt lite (svagt) rosig om kinderna, och blank som ett polerat äpple. När jag var klar gick jag in och sträckte ut mig på soffan, och solen fortsatte steka mig genom fönstret. Denna vilsamma men svettiga stund förevigades med en selfie som jag tveksamt delar med mig av?

Nu återstår att se om mitt flow håller i sig, eller torkar ut som en sinande brunn. Jag önskar alla en riktigt härlig dag!?

0
När det sjunger på sista versen

När det sjunger på sista versen

Kommentarer 56 kommentarer

Just nu är det en väldigt kluven tid. Det är färgglatt och vackert samtidigt som det är blött och lerigt. Himlen växlar mellan gyllene och smutsgrått ljus. När det är fint ute vill jag inte gå in, och när det är ruskigt ute vill jag inte gå ut. Vissa dagar betraktas bäst genom fönstret, men så blir det ju aldrig när man har djur. Nej hur regnigt och blåsigt det än är, så är det bara att trampa fötterna i gummistövlarna och ge sig ut. Men det är de kära fyrfotingarna värda förstås.

Nu sjunger naturens skönhet på sista versen, och det är en riktigt vacker sådan. Hur mycket jag än avskyr det dagliga regnandet, så blir det iallafall ännu vackrare de stunder när solen tittar fram. Blommorna jag planterade har tyvärr frusit ihjäl under några kalla nätter, men några rosor blommar ihärdigt fortfarande.

Det är inte så gott om frukt i år som det var förra hösten. Då dignade trädens grenar av så mycket frukt, att det var ett under att dom inte gick av. Men det finns tillräckligt för att både två- och fyrfotingar ska kunna höstfesta lite. Hästarna äter gladeligen frukten som den är, medan vi föredrar den i en pajform. Naturligtvis med stora mängder vaniljsås! 😀

Ibland har jag svårt att slita blicken från utsikten genom fönstren. I såna stunder brukar jag nästan förundras över att jag har lyckan att få se ut på så mycket skönhet. Och bäst av allt – att jag kan gå ut och befinna mig mitt i allt det vackra. Det gäller att suga i sig ordentligt av alla fina intryck, för snart har skönheten bytts ut mot mörker, smutsbrunt och kyla. Sånt som jag verkligen avskyr. Men snart är inte nu, så jag klamrar mig envist fast i nuet av den sista versen.

Jag önskar alla en härlig dag! 😀

0
Att kunna se tillbaka

Att kunna se tillbaka

Kommentarer 54 kommentarer

Gissa vad jag plötsligt kom att tänka på! Nåväl, det är nog inte så lätt att pricka rätt, så jag ska genast berätta? Nu kan jag liksom så många andra gå tillbaka i bloggen och se vad jag skrev om samma datum för ett år sedan! Förutsatt att jag skrev något den dagen förstås. Bloggen fyllde nämligen ett år i somras, men eftersom jag inte varit så flitig med att uppdatera den senaste tiden gick födelsedagen obemärkt förbi. Alltså inget tårtkalas för Vara på väg?

Det har iallafall varit intressant att se tillbaka på vad jag gjorde och tänkte för ett år sedan. Förra året var verkligen bedrövligt på så många sätt, för livets käftsmällar verkade nästan tävla om att få klappa till mig på truten. Men även ett hemskt år har sina ljusa stunder, och jag biter mig hellre fast vid minnena av dessa. Så vad skrev jag om den 28:e september 2018? Jo, jag skrev ett inlägg om mina tankar om vänlighet. På väg hem från sjukhuset stannade jag till för att ta en promenad. Jag hade högerhanden i paket efter min störtdykning nerför trappan. Det var en strålande vacker dag, och jag hittade en liten skylt med ett mycket fint budskap i en blomrabatt. Jag länkar till inlägget nedan?

https://varapavag.se/2018/09/28/en-liten-tanke/

När jag ändå tittade på minnen i bloggen, passade jag också på att se tillbaka i fotoalbumet i min knökfulla telefon. Bland de drygt 20.000 bilderna hittade jag fotona jag tog under promenaden. Det är mängder av bilder fyllda av solsken, men jag minns hur stelfrusen jag var när jag gick omkring och fotade? Jag delar med mig av några bilder nedan.

Men nu är det dags att återgå till nuet! Jag önskar alla en härlig dag med en färsk bild på årets begynnande höst. Jag är min vana trogen, och har som varje år fotat utsikten genom sovrumsfönstret?

0
Ett nytt tappert försök

Ett nytt tappert försök

Kommentarer 54 kommentarer

Jistanes vad tiden går fort! Det känns som det var nyligen jag skrev om sommarens sköna dagar. Men i själva verket var det längesen jag skrev något alls, och jag har lagt ytterst lite tid på nätet. Medan den frodiga grönskan sakta gulnat, och ljumma vindar bytts mot svala, har både orken och lusten att skriva varit som bortblåsta. Jag har dragits med en envis och seglivad bihåleinflammation, som nästan fick huvudet att sprängas i bitar av värk. När den äntligen började ge med sig fick jag nyligen ryggskott. Det var totalt oväntat, för ryggen har jag inte haft problem med. Så livet har varit stillsamt i min lilla värld ute på vischan. När skrivlusten äntligen rann till funderade jag på vad det fanns att skriva om. Men här kommer en liten uppdatering.

Sista försöket att bada är avklarat – säkert inte oväntat? Vädret har överlag varit hyfsat bra och stundtals ganska somrigt. Vid månadsskiftet var vattnet dock iskallt, och det var bara min nya lilla fågelkompis som klarade att bada?

Glittrande och inbjudande vatten som dock var isande kallt.
Söt men lömsk liten kompis som ville bita mig i stortån?

Det har också gjorts en förbättring av husets fasad på ett av de ställen där det behövs. Nästa steg i renoveringen är planerat. Som ägare av ett gammalt hus har man alltid något som måste underhållas eller lagas…

Så har det förstås varit umgänge med mina kära fyrfota vänner. Hur risig man än är så kan man inte bädda ner sig på heltid när man har djur. Men samtidigt ger det så mycket att vara med dom. Det har tyvärr blivit mindre ridning än jag skulle önska, men då och då har jag trotsat mina sprängande bihålor. Nu vill jag snabbt bli av med ryggskottet!!

Lillkillen provar en sadel.
Frihetsdressyr med Busfröken.
Lilla Mannen pigg och glad efter en skogsrunda.
En härlig skogstur med Tempis och Lillkillen i soligt och varmt väder.

Kisse kommer på besök då och då och vill bli kliad en stund. Det är rogivande att umgås med den lilla ulltussen, och jag blir mer och mer sugen på att skaffa en egen katt igen?

Så har det börjat dyka upp en ny regelbunden besökare på gården, nämligen en liten råbock. Han brukar kalasa på fallfrukt och svampar, och brukar gå väldigt nära huset. Fotot är taget genom köksfönstret som är oputsat, så därav dess bedrövliga kvalitet?

Sådärja, nu har jag klarat det tappra försöket att komma igång och skriva igen! Jag har förstås gjort även annat smått och gott, men rundar av här så att inlägget inte blir tröttsamt långt? Jag önskar alla en fortsatt härlig dag?

0