Visst är väl livet ganska märkligt ibland. En och samma sak kan fylla en med helt olika känslor, beroende på när man tänker på den. Det kan börja med att man känner en jättestor förväntan. Man bubblar av spänning inombords, och ser så mycket fram emot vad som komma skall. Förväntan övergår sedan i glädje, njutning och tillfredsställelse. Men så tar livet en annan riktning, och kvar blir känslor av tomhet och saknad.
Jag brukar nästan aldrig se tillbaka, men idag tillät jag mig att göra det en stund och gläntade på dörren till undanstuvade minnen. För första gången på flera år tittade jag tillbaka på min lilla oas som jag lämnade för ett antal år sedan. Det var så att jag rensade lite i en skrivbordslåda, och råkade hitta några CD-skivor med bilder som legat osedda i flera år. Plösligt var jag tillbaka igen, och kunde känna allt jag kände där och då. Värme, dofter, glädje, förväntan, njutning och så många andra känslor.
Att ta beslut ger alltid konsekvenser, och ibland får man ta det onda med det goda. Jag lämnade något som jag alltid kommer ha kvar en bit av i mitt hjärta. Något vackert vars minne för alltid kommer fylla mig med värme och ett uns av saknad. Här visar jag lite av min forna oas, nämligen mitt drömväxthus. Där odlade jag blommor och övervintrade växter. Men det var också en plats för avkoppling, livsnjutning, måltider, kaffestunder och umgänge. Allt detta till en hänförande utsikt. Bilderna är inte av bästa kvalitet, men jag hoppas att dom ändå kan förmedla känslan jag hade av fullständig harmoni och tillfredsställelse.
Jag har alltid älskat blommor. Jag brukade kallas ”hon med blommorna” när det var någon som inte visste vad jag hette.
Här syns växthuset i bakgrunden av bilden. Det byggdes på högsta punkten på tomten, med utsikt över både trädgården och bygden.
Växthuset ser lite tomt och övergivet ut inför vintern.
Livet går alltid vidare, och nu har jag så mycket annat som är fint att glädjas åt. En del av detta kommer också bli till vackra minnen en dag.
