Browsed by
Kategori: Tankar om livet

Förberedelser inför vintern

Förberedelser inför vintern

Kommentarer 16 kommentarer

Så är den här igen – den underbart vackra delen av hösten som föregår det långa mörkret. Jag fylls av förundran över skönheten varenda gång jag går ut, eller tittar ut genom fönstren. Jag älskar ljudet av frasande löv under stövlarna när jag går omkring och gör gårdssysslor. Men helst skulle löven få stanna kvar på träden ett bra tag till. Det gäller att njuta ordentligt av färgprakten så länge den varar, för nästa höststorm kan svepa den med sig på nolltid.

Nu är det hög tid att förbereda sig inför vintern. Den absolut slitsammaste av förberedelserna är att ordna ved till denna långa kalla tid. Men träd finns det så det räcker, för det blåser omkull såna på tomten varje år. Gårdagens projekt var en omkullfallen gran som ska eldas i kakelugnarna. Det var ett väldigt svettigt jobb kan jag säga. När granen var sågad i lagom stora bitar, fick jag bära dom en och en uppför en liten lerig slänt. Stubbarna kanske inte ser så mycket ut för världen på bilderna, men dom var tunga och otympliga. Det gick dock lite lättare när jag hittade ställen att sätta fötterna så att jag inte halkade på leran under löven. Nedan kan en del av trästubbarna beskådas.

När jag hade kånkat upp stubbarna var nästa steg att lyfta i dom i kärran. Den är tyvärr inte så stor. Så man får lyfta ur dom där vedklyven står, och sen är det bara att åka och lyfta i nästa lass.


Det sägs att veden värmer två gånger, men jag skulle nog vilja hävda att den värmer flera gånger än så. Men man behöver ju iallafall inte slösa pengar på något gymkort. Än är det mycket kvar att ta hand om i den lilla skogen, så det blir flera tillfällen att träna musklerna;)


En mindre tung syssla är att ta hand om äpplen. Det har blivit makalöst många i år, till skillnad från förra året.

Jag har bakat sockerfria äppelkakor med mandelmjöl och frusit in. Men av någon anledning försvinner dom fort ur frysen;)

De här två filurerna kan man inte beskylla för att konsumera äppelkakorna. Men dom är otroligt förtjusta i äpplen. Så den dagliga äppelfesten är alltid lika uppskattad, och dom slafsar i sig så det skvätter äppelsaft och mos på mig 😀

Ja det är en hel del att göra inför vintern. Saker har fått börja förberedas i god tid, för min man ska snart in på en stor operation igen. Den skulle ha gjorts i september, och nu är prognosen oktober. Måtte den göra nytta, och lätta på både begränsningar och den hemska värken. Hursomhelst vill jag ha så mycket tid det går att vara till hands när operationen är gjord, för det har alltid visat sig behövas. Så man får köra på och sen blir det att ta saker som dom kommer. Det är iallafall vackert ute. Än så länge:D

Jag önskar alla en härlig vecka!

1
En årsdag som känns svår att minnas

En årsdag som känns svår att minnas

Kommentarer 31 kommentarer

Årsdagar kan vara tillfällen att fira. Det finns många sorters årsdagar som kan ge anledning till att äta och dricka gott – kanske i goda vänners lag – och glädjas åt det som hände för x antal år sedan. Men så finns det årsdagar som är raka motsatsen. De väcker minnen, men inga angenäma sådana. Igår var det just en sådan dag – en årsdag som känns svår att minnas. Minnen av olyckan som skadade min man så illa att vårat  liv för alltid har förändrats, vaknade upp starkare än vad jag var beredd på. Detaljer ur händelseförloppet och sorgen som följde konsekvenserna i dess spår, gjorde det svårt att andas hela dagen.

Det är bara att konstatera att hur mycket man än bearbetar något traumatiskt som händer, så kan minnen ändå trigga igång starka känslor. Även när man har accepterat vad som har hänt, och konsekvenserna av det hela så kan tydligen flashbacks dyka upp. Jag går inte och ältar vad som har hänt. Jag grämer mig inte, och jag är inte bitter. Men det finns fortfarande en sorg inom mig, för att jag dagligen i så många situationer påminns om sånt som jag inte medvetet går och tänker på. Det finns ännu mycket saknad inom mig också. Dock är sorg en process som tar sin tid, och eftersom jag inte sitter fast i den eller låter den kontrollera mitt liv, så får den sakta blekna i sin egen takt.

Ur det svåra har det trots allt vuxit fram en tacksamhet. För även om min man numera har olika begränsningar, vilka vården tyvärr har spätt på, så lever han. Styrkan i tacksamheten över sånt som finns kvar i livet väger upp saknaden av det som gått förlorat. Jag har alltid känt glädje och tacksamhet över de små sakerna i livet, och den förmågan har förstärkts ytterligare. Nya insikter om vad som är det allra viktigaste i livet har vaknat, och med de insikterna har nya drömmar och planer tagit form och förverkligas. Vetskapen om hur ömtåligt livet är, och att det kan förändras fundamentalt från en sekund till en annan, har skapat en kompromisslös beslutsamhet att kommande dagar – så långt det är möjligt – ska levas enligt mina och våra drömmar. I linje med vad som känns rätt ända in i själen.

Livet är inte ett genrep. Dagarna går, och det är upp till en själv att ge dom ett meningsfullt innehåll som verkligen betyder något på riktigt. När man gör det, och känner tacksamhet för det man faktiskt har, växer lycka ur spillrorna av det som har varit.

För den som undrar vad det är för olycka jag skriver om så finns en länk här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/

 

2
Påskhelgen och två av årets efterlängtade milstolpar

Påskhelgen och två av årets efterlängtade milstolpar

Kommentarer 30 kommentarer

Jag brukar tänka att man inte ska önska sig förbi dagen man lever i. För alla dagar som kommer och går är ju faktiskt livet, och man vet inte hur många dagar man får. Varje kväll när man somnar har man förbrukat en dag som man inte får tillbaka. Man vet heller inget om hur framtiden kan bli – hur mycket man än föreställer sig den och planerar. Senaste åren har bevisat detta faktum fullt tillräckligt för min del iallafall. Men trots det har jag inte kunnat låta bli att längta efter, och under Påskhelgen glädja mig åt, att ett par av årets efterlängtade milstolpar har inträffat. Det har äntligen blivit sommartid, och det är nu äntligen en vårmånad.

Jag vet att det finns dom som propagerar sig röda i ansiktet mot sommartid, men själv behöver jag kvällsljuset. Gårdslivet blir mycket enklare när kvällarna är ljusa, och jag kan rida ut om kvällarna. Pannlampor som plötsligt slocknar i kolmörkret har jag tröttnat på. Så nu är jag strålande glad och tacksam för att kvällsljuset dröjer sig kvar allt längre! Nedan kan Lilla Mannen beskådas då vi tog oss en stillsam påsktur på mjuka stigar i skogen 🙂

Det känns också underbart att det nu är april, även om månaden är synnerligen lömsk vad vädret beträffar. Men den första dagen var riktigt fin, så jag kunde sitta ute och teckna i solskenet mot husväggen. Jag krönte dessutom min livsnjutning med en väldoftande rökelse 🙂 Det blev att fortsätta med fjärilsteckningen, som jag fortfarande inte har gjort färdig. Jag har målat i olja istället. Dock försvann värmen med solskenet, så när jag envist satt ute en stund för länge blev jag stelfrusen.

Apropå fjärilar så satt det två mycket vackra sådana på husväggen i solskenet. Ljuset var så skarpt att jag knappt kunde fota dom med mobilen. Men här kommer en bild 🙂

Vi har förstås ätit lite gott också, även om det inte blev en sån där julbordsliknande måltid. Några foton blev det inte på påskmiddagen, men jag fotade faktiskt min frukost på påskdagen. Jag passade på att frossa i mig några ägghalvor med massor av räkor och citronmajonäs. Jag är förvånad att det fanns några kvar, för dom är så himla goda. Men å andra sidan gjorde vi så många, och det ryms ju inte hur mycket som helst i magen ens om man är storätare 😉

Nu är det snöstorm igen, så det var tur att jag njöt så länge det vårliga varade. De rosa Blåsipporna på inläggsbilden har försvunnit under ett vitt täcke.

Jag hoppas att alla har haft en härlig Påskhelg, och jag önskar alla en fin vecka! 🙂

2
Så är det dags igen + lite om mig

Så är det dags igen + lite om mig

Kommentarer 21 kommentarer

Tänk att nu är det dags igen att börja på ny kula för tredje gången, och detta sedan starten av 2023. Det är nämligen dags att inviga dagbok nummer 3. Milde tid vad jag skriver. Det kanske är svårt att tro med tanke på vilken torka som för det mesta råder här i bloggen. Men det är en helt annan sak att skriva dagbok, för i den känner jag mig så fullständigt fri att skriva precis vad som helst. Det är väl i och för sig ingen som hindrar mig från att göra det i bloggen också, men allt vill jag inte att alla ska få läsa. Mina innersta tankar vill jag behålla för mig själv, och det kanske är lika bra det. För även om det jag skriver om för det mesta är ganska alldagliga saker, så är det inte allt som är det. Nej det är både högt och lågt som sätts på pränt.

Likväl som jag skriver om vardagliga, roliga och behagliga saker, så skriver jag även om sånt som gör mig irriterad, arg, besviken eller ledsen. Man kanske som läsare av min blogg kan få intrycket att jag är lite ”mellanmjölk” och mild som person – vad vet jag – men så är det inte. Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna, och jag förnekar mig inte att känna någon av alla känslor man kan känna. Glödande ilska är lika tillåten som sprudlande skratt, och allt däremellan. Gläds jag åt något så gör jag det ordentligt, och retar jag mig på någon eller något så gör jag det med samma intensitet. Känslor får mig att känna mig levande. Jag har inget till övers för toxisk positivitet, och har lika lite till övers för självupptaget navelskådande – vilket man kan få en praktfull överdos av på sociala medier. Dessutom har jag starka och ofta kontroversiella åsikter.

Men tro nu inte att jag inte någonsin säger vad jag tycker till den det berör. För så är det inte. Jag är absolut inte den som bara knyter näven i fickan och reagerar av mig i en bok. Jag kan vara helt uppriktig i ansiktet på vem som helst – om jag finner det mödan värt.

Hursomhelst  blev det ännu en dagbok med en drake på. Jag gillar drakar, så jag byter bara färg varje gång jag byter bok. Jag skriver en sida om dagen, och ibland två. I slutet av böckerna är det inte linjerade sidor utan blanka sådana, och då skriver jag mycket tätare. Varje bok har 224 sidor, så nu kör jag vidare med den gråa draken i några månader.

Det blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt mig i detta inlägg, men det må så vara.

Jag önskar alla en fin ny vecka 🙂

0
Så efterlängtad och välbehövlig

Så efterlängtad och välbehövlig

Kommentarer 24 kommentarer

Det är verkligen tur att det är våren som närmar sig och inte hösten, för det är väldigt mycket att hantera i livet nu. En av de saker som håller näsborrarna över ytan är just vetskapen om att våren är riktigt nära. Jag behöver verkligen ljuset för att få ork till allt, och lite värme gör livet lite mindre arbetsamt. Det ska bli så skönt att slippa köra tunga skottkärror med ved i uppförsbacke till huset, även om det är en av alla sysslor som besparar mig utgiften för ett gymkort. Det ska också bli skönt att slippa använda pannlampa till utomhussysslorna om kvällarna. Så våren är så efterlängtad och välbehövlig.

Men hur mycket jag än har att göra i livet, så har jag alltid varit noggrann med att dokumentera vårtecken. Så även detta år. Det går inte att undgå att se när t ex små blommor tittar fram, och då fotar jag dom – hur oansenliga dom än må vara. Det är så underbart att se hur nytt liv  börjar spira bland de torra resterna av fjolårets grönska. Nya tider och det förflutna möts här i nuet. Trädgården ser rufsig och tufsig ut men det gör inget. Det viktiga är att den vaknar igen.

Jag tar mig också en liten stund ibland till att sitta vid vattnet på tomten. Det är så rogivande att se och höra hur det som var ett tjockt snötäcke forsar förbi. Det här att kunna flika in en liten stund av andrum bland allt man har att göra betyder så mycket, om man vill hålla i längden. Jag har ju tyvärr erfarenheten av att braka ihop totalt med mig i bagaget, så jag varken kan eller vill köra på oavbrutet som förr.

Nu ska jag ta tag i återstoden av dagen. Det finns en hel del att beta av, och jag lär inte ta rast utomhus igen denna dag. Det blåser nämligen så hårt och kallt att näsan blir illröd när jag går ut.

Jag önskar alla en fin fortsättning på dagen!

0
Efter en lång tid av väntan

Efter en lång tid av väntan

Kommentarer 24 kommentarer

Så kom den tillsist, den där dagen som började kännas som den aldrig skulle inträffa. Det hann gå 15 månader innan vården gjorde något åt en av de skador som den har åsamkat min man. Under tiden hann den här skadan – som redan var stor – förvärras, och igår låg han i drygt fem timmar på operationsbordet för det var så mycket att reparera. Det var längre tid än vad kirurgen hade bedömt, så det började kännas lite olustigt efter några timmar. Men så fick jag äntligen veta att det var klart och hade gått bra.  Han är förstås medtagen, men får rejält mycket smärtlindring. Nu återstår att resultatet av operationen blir bra. Den här gången måste det bli det, för det får vara nog med alla komplikationer, fel och klantigheter som han har utsatts för.

Så nu är jag återigen ensam ett tag. Det är tur att jag inte är mörkrädd iallafall, för här ute på landet kom mörkret tillbaka när snön försvann. Djur är ett fantastiskt sällskap, men tyvärr kan jag ju inte ta med  mig hästarna in i huset om kvällarna. Men den ensamma tiden ju är övergående, och även om det kan kännas avlägset så är bättre tider på väg. Fåglarna sjunger nämligen vårsånger igen, och de första snödropparna har börjat titta fram. Än kan vintern återvända, men vilka utmaningar livet än bjuder på så blir jag alltid lycklig av vårtecken. De ger hopp och en känsla av en ny början. Tiden går så himla fort så snart är det verkligen vår igen. Den vetskapen har jag med mig i bakhuvudet när jag klafsar omkring på gården i mina gummistövlar istället för mina Icebugs.

Äntligen visar sig vårtecken! Några regnvåta små snödroppar tittar fram.
Den tjocka isen på gården har nästan helt smält bort, och är inte saknad.

Nu ska jag vila ett tag innan mina fyrfota vänner ska serveras kvällsmat och pysslas om lite. Brasan sprakar i kakelugnen och jag är ganska trött.

Ha det så bra tills vi ses  igen!

0
Det här att blicka tillbaka

Det här att blicka tillbaka

Kommentarer 30 kommentarer

Jag har efter ett antal år med tuffa förändringar i livet blivit ovillig att blicka tillbaka. Inte för att jag vill undvika ältande, för jag är inte den sortens person som idisslar problem likt en ko gör med maten. Nej det har snarare handlat om att jag inte har velat befatta mig med smärtan som många av minnena har väckt till liv. När förlusterna radar upp sig i en takt som jag inte hinner smälta, tänker jag att tiden och omtanke om mig själv läker alla sår. Kanske är det inte så för alla, men så fungerar det i stora drag för mig. Visst behöver jag som de flesta andra prata av mig när saker händer. Men jag undviker att fastna i det förflutna längre än nödvändigt. Därmed inte sagt att det går fort och enkelt att lägga alla sorters ledsamheter bakom mig. Det är en process som får ta sin tid i mitt inre.

Idag fick jag iallafall ett konkret bevis för att jag har gjort stora framsteg i bearbetningen av livsförändringarna som har pågått sedan våren 2022. Jag skriver dagbok sedan starten av förra året, och fick för mig att kolla vad som hände i mitt liv för ett år sedan. Det var lasarettsbesök då som nu, och jag ägnade mig även då bl a mycket åt skapande och kreativitet. Men sorgen jag kände över bland annat förlusten av vårt gemensamma hästliv och ett par av våra fyrfota vänner var stark, frustrerande och stundtals svårhanterad. Det var absolut inte så att jag kände mig sorgsen för jämnan. Men ibland var känslorna av sorg och frustration så starka att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det kändes ibland som att jag ville krypa ur mitt eget skinn – ja ibland trodde jag nästan att jag skulle bli galen.

Jag får erkänna att jag fortfarande känner sorgen ibland. Men den är mildare och mer hanterbar. Snarare som ett vemod, eller en vacker melodi som går i moll. Jag har under tiden sedan olyckan lagt mig vinn om att göra sånt som jag älskar att göra. Jag har bl a målat och knåpat med att skapa smycken, och jag har mediterat hur många timmar som helst.

I detta nu går tankarna mycket kring hur jag kan få tillbaka en del av det som gått förlorat, i en framtid som innehåller ett nytt sätt att leva. Vissa saker är förlorade för alltid, men andra som jag verkligen vill ha tillbaka kan gå att återskapa. Det blir inte lätt, men det kan gå. Och det räcker för mig att veta.

Det var nyttigare än jag trodde att blicka tillbaka. För jag blev inte bara påmind om sånt som jag saknar, utan även om mina framsteg. Det är lätt annars att dom passerar obemärkta bland livets alla sysslor. Jag är helt klart mycket starkare än vad jag har tänkt om mig själv senaste åren. Jag har klarat av livets fetsmällar i tur och ordning, och jag har nu som alltid drömmar. Med tiden ska dessa förverkligas, och under tiden ska jag faktiskt blicka tillbaka ibland. Men jag kommer som vanligt ha större vindruta än backspegel.

0
Reflektioner och summering av 2023

Reflektioner och summering av 2023

Kommentarer 26 kommentarer

Den som läser min blogg kanske tänker att jag har blivit snurrig, för jag har ju redan skrivit ett inlägg om 2023. Men det här inlägget har ett annat fokus. Då jag skrev det förra hade jag inte varken lust eller ork att grotta ner mig i saker som inte var upplyftande att tänka på. Så jag gjorde en lista som huvudsakligen lyfte fram några positiva saker, och ett riktigt bottennapp. När jag sen insåg att det fick en del att tro att hela året har varit helt fantastiskt så kändes det fel, för så var det inte.

Måluppfyllelse

Hursomhelst har jag funderat och reflekterat en hel del kring förra året. Jag gick in i det med en lista med målsättningar, och en stark övertygelse om att de skulle uppfyllas. Större delen av målen har jag också uppfyllt, vilket jag är stolt över.  Jag kommer inte att räkna upp dom i det här inlägget. Ett par riktigt stora mål är inte i hamn ännu.  Men jag har insett att de inte är realistiska att lösa på förhållandevis kort tid, utan jag kommer göra delmål för 2024 så de inte blir större tuggor än jag kan svälja.

Lärdomar

Jag har också fått insikter då jag uppnått vissa mål på listan. En sådan är att vissa destinationer inte var som jag trodde när jag väl nådde dit. Vägen var betydligt roligare än målet. I vissa fall så kostade saker mer än dom smakade.  När man har tänkt sig att bygga vidare på sin framtid utifrån ett uppnått mål, och det målet inte kändes eller blev så som man trodde – då blir det huvudbry ett tag. I slutet av 2023 och i början av 2024 har jag ibland känt mig lite vilsen. Men nu håller jag aktivt på att justera kompasskursen. Jag vet fortfarande i stora drag vad jag vill, och den övergripande målbilden är i stort sett densamma. Men den är inte helt identisk med 2023 års målbild, så nu blir det en del justeringar och nya mål. Jag ser 2023 bl a som ett år av lärande, och går vidare med mina insikter och erfarenheter.

Hälsans påverkan

Under 2023 fick jag  fortsätta att uppleva hur mycket det påverkar livet som helhet, när hälsan inte är vad man önskar. Både ens egen och närståendes. Det är inte så att alla mål endast har handlat om mig, utan vissa mål har även varit  sådana som jag har delat med min man. Men 2023 präglades av stora utmaningar för honom. Hela året har han haft svåra smärtor och funktionsbegränsningar efter olyckan samt vårdskadorna. En viktig operation blev inte gjord, och en operation misslyckades och gjorde honom sämre. Till det kom en ny kronisk sjukdomsdiagnos som en fetsmäll, när han äntligen kunde pusta  efter långa analyser av den som upptäcktes vid röntgen efter olyckan. Alltsammans har förstås påverkat våra gemensamma mål. Vid slutet av året gjorde min egen hälsa en störtdykning. Det blev helt enkelt för mycket. Så 2024 kommer att ha ett ännu starkare fokus på hälsa och att må så bra det går efter omständigheterna.

Summering av 2023

Utöver det som jag nu har skrivit om har det även hänt andra saker som har varit otroligt tuffa att ta sig igenom. Men jag varken vill eller kan skriva om dessa saker. Så summan av 2023 är ett väldigt intensivt år med höga toppar och djupa dalar.  Livet går alltid upp och ner, men jag hoppas ändå att 2024 inte blir ett alltför prövande år. Och om det ändå blir det, kommer jag som alltid anstränga mig för att leta fram de små ljusglimtarna som alltid finns om man väljer att se dom. Jag kommer skapa de sköna stunderna jag behöver.

Här finns länken till förra inlägget om 2023:

https://varapavag.se/2023/12/29/aret-som-har-gatt-lista-for-2023/

0
Nerför i livets bergochdalbana

Nerför i livets bergochdalbana

Kommentarer 35 kommentarer

Tänk vad livet går upp och ner hela tiden. Det gäller att njuta av de bra stunderna och fylla på energi till de sämre. Om man som jag inte har några energireserver att ösa ur blir det extra viktigt. Just nu är det tufft igen, så det gäller att hålla ihop så gott det går. Man får klamra sig fast i vagnen när det går nerför i livets bergochdalbana, och hålla kvar tills det vänder uppåt igen.

Finhösten har både kommit och nästan passerat. Under tiden har min man återigen opererats (på två olika ställen), och som vanligt blev han dålig efteråt. Hans kropp får gå igenom mycket efter den ödesdigra olyckan. Inom de närmaste månaderna väntar ännu flera operationer.  Nu mår han iallafall tack och lov bättre.
Men för några dagar sen blev jag själv dålig, och orken är i botten. Ipren lindrar det onda, men jag är så slut att jag knappt orkar andas. Jag gör bara det som måste göras under dagarna, och ligger och vilar mellan sysslorna. Ibland är det jäkligt tufft, och så är det just nu. Det handlar om att hanka sig fram en dag i taget, och hoppas att hälsan och orken skyndsamt återvänder.

Nu ska jag försöka samla lite ork till vad som måste göras härnäst.

Jag önskar alla en fin fortsättning på veckan.


0
Några tankar i höstmörkret

Några tankar i höstmörkret

Kommentarer 28 kommentarer

Milde tid så vinden har rutit kring husknutarna senaste tiden. Av inläggsbilderna kan man kanske förledas att tro att här är höstvackert och härligt. Men jag tog dom innan rusket började på allvar. Bortsett från att några löv har skiftat färg, så är det inte njutbart att vara utomhus. Jag skulle gärna sitta hopkrupen framför kakelugnen i timtal i sträck. Men det går ju inte för sig, för där blir inte mycket gjort. Saker måste ju skötas oberoende av väder och vind.

Men tiden har som vanligt flugit fort fram sen jag skrev senast, och en del har hänt även om bloggen har ekat tom. Bland det roligaste denna månad var att träffa en efterlängtad och kär vän som bor i Stockholm. Det var otroligt härligt att ses igen, och jag önskar att vi kunde ses oftare. Vi pratade massor, åt god mat och hann besöka ett helt gäng kristallaffärer 😀 Så nu är jag ett antal glada minnen rikare, och har även lite flera kristall- och halvädelstenspärlor att göra smycken av. Nedan har jag just ätit en riktigt god lunch, och den här gången fotade jag maten innan jag åt. Annars brukar jag oftast komma på den tanken när portionen är halväten och rörig. Det var en vegetarisk  tallrik som var väldigt smakrik.

Det är mysigt att gå i Gamla Stan, för i de gamla trånga gränderna med kullerstensgator känner jag verkligen historiens vingslag. De blir dessutom på något sätt extra påtagliga för mig på hösten, när mörkret faller allt tidigare. Jag ogillar starkt allt det opraktiska med mörkret som försvårar gårdssysslorna och hästlivet. Men samtidigt fascineras jag av mörkret och av vad som gömmer sig i det. Jag känner en slags spänning när skymningsljuset silas genom glesnande trädkronor, och närheten till något annat känns tydligare. Kanske blir detta filosoferande lite märkligt att ta in, men det är så jag känner. Mörkret känns för mig beskyddande och inte skrämmande, och jag hör hemma i det så som i ljuset.

Nåväl, nu får det vara färdigt med filosoferandet för ikväll. Jag har krupit ner under den lurviga filten i soffan, och ska vila en stund innan mina fyrfota vänner ska få kvällens omsorger.

Jag önskar alla en fin ny vecka!

0