Så är september här, och jag som vill klamra mig fast vid sommaren så länge som möjligt hoppas på flera soliga och varma dagar. Det känns vemodigt att sånt som jag längtat efter så mycket ligger bakom mig, som t ex resan till Wales och England. Jag har börjat med ännu ett inlägg om resan, men det tar sin tid att skriva. Dock är det trevligt att gå igenom bilderna och minnas alla stunder jag gärna hade stannat längre i, samt inte minst härliga människor jag lärde känna. Det här inlägget kommer dock inte handla om resan, utan om det här att följa sina känslor.

Jag har gått in i september med mycket tankar om olika saker. Tankar som har behövt mogna i sin egen takt, och vissa har tagit lång tid på sig. Jag har funderat kring skav som över tid gått från att vara förnimbart till akut. Man kan vilja vissa saker så intensivt mycket utifrån en bild av hur man tror det kommer bli. Men när man uppnått sin målsättning, så var inte slutresultatet som man tänkte sig. I helgen slog det ner som en blixt från himlen i mig att något jag lagt mycket tid på egentligen för det mesta får mig att vantrivas i situationen.

Som jag berättat tidigare så älskar jag att skapa, och måste få utlopp för kreativiteten för att må bra. Så jag har bl a skapat smycken, vilka med tiden blivit betydligt fler än jag behöver. Man kan ju inte samla på sig hur mycket som helst, så jag började drömma om att delta på mässor och marknader med mina skapelser. Så från en första dröm har jag nu blivit en efterfrågad utställare, och borde väl därmed känna mig tillfredställd, nöjd och glad.

Men känslan inombords inför dessa evenemang har gått från pirrig förväntan till växande skav, och tillsist ren motvilja. Vid enstaka tillfällen har det känts okej för att det varit trevligt att socialisera med trevliga människor, som antingen deltagit eller kommit som besökare. Men människor kan både ge och ta energi. Då jag haft mest med de förstnämnda att göra har det känts ganska okej, men så har inte alltid varit fallet. Jag har oftast känt mig obekväm – ja som en slags ”nasare” av mina små skapelser som ligger mig så varmt om hjärtat. Det här att priset på ett smycke som kan ha tagit många timmar att tillverka med dyrt material jämförs med vad billigt skit och krafs från Kina kostar, känns bara förnedrande. Visst får jag otroligt mycket beröm för det jag skapar, och det är jag väldigt tacksam för – tro inte annat. Men då och då kommer de där nedvärderande tanklösa människorna, som mår bra av att få säga något icke upplyftande. Det kanske inte betyder något för den som säljer disktrasor och plastbyttor i flerpack för 10kr styck. Men för mig som lagt mycket tid och pengar på att skapa från själ och hjärta är det nedslående.

Så jag har bestämt mig för att agera efter mina känslor. Senaste evenemanget jag deltog i kändes nästan outhärdligt, och jag tillåter mig inte att utsätta mig för sånt som får mig att känna så igen. Utställaren bredvid mig var värsta egogubben man kan tänka sig. Hans otrevlighet och själviskhet visade sig så fort vi skulle ställa fram borden, och han ställde sig medvetet så att hans provsmakningskö blockerade halva mitt bord. Jag ville bara därifrån redan när jag packade upp. När jag för första gången började att i smyg packa ner smycke efter smycke tre-fyra timmar innan stängningsdags insåg jag att det här håller inte längre.

Jag tror inte att någon som aldrig har ägnat sig åt mäss- och marknadsaktiviteter förstår hur krävande och tidsödande det faktiskt är. Det är inte som att ta med sig handväskan i bilen, och ställa fram den på ett bord vid ankomst. Nej det går åt sååå många timmar – ja faktiskt dagar – av förberedelser inför en lång dag eller dagar, efter vilken/vilka saker ska packas ihop och tas om hand. Den tiden vill jag inte lägga på detta mer. Jag har så otroligt mycket att göra jämt, och vissa saker är måsten – även om det finns de som anser att sådana inte finns. Så det gäller att använda tiden tiden rätt.

När man gör sånt som ger själen näring ger det också energi till att orka med sånt som är tungt. Så jag kommer inte att delta på mässor och marknader längre. Jag kan möjligen delta vid något enstaka tillfälle på bygdens lokala event. Det är mest socialt. Folk är så trevliga och pratsamma, och jag lär känna människor på min nya boplats. Men i övrigt kan det kvitta. Jag kommer inte sluta att skapa smycken. Men jag kommer använda mer av min fria tid till att rida och måla mera. Det är två saker som tyvärr har fått mindre tid då renovering, gårdssysslor och skolarbete tagit merparten av tiden.

Det är bara att konstatera att ibland stämmer inte ens föreställningar om hur något ska bli, med hur det visar sig vara när man når dit. Som tur är kan man då ändra inriktning och göra sånt som man mår bra av. Nu har en annan dröm vaknat vid sidan av alla andra. Men den kanske jag berättar om en annan gång. Det här inlägget är redan mycket längre än vad jag hade tänkt mig;)

Ska slutligen nämna att inläggsbilden är tagen genom bussfönstret någonstans i Lake District i England.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂