Det är verkligen tur att det är våren som närmar sig och inte hösten, för det är väldigt mycket att hantera i livet nu. En av de saker som håller näsborrarna över ytan är just vetskapen om att våren är riktigt nära. Jag behöver verkligen ljuset för att få ork till allt, och lite värme gör livet lite mindre arbetsamt. Det ska bli så skönt att slippa köra tunga skottkärror med ved i uppförsbacke till huset, även om det är en av alla sysslor som besparar mig utgiften för ett gymkort. Det ska också bli skönt att slippa använda pannlampa till utomhussysslorna om kvällarna. Så våren är så efterlängtad och välbehövlig.

Men hur mycket jag än har att göra i livet, så har jag alltid varit noggrann med att dokumentera vårtecken. Så även detta år. Det går inte att undgå att se när t ex små blommor tittar fram, och då fotar jag dom – hur oansenliga dom än må vara. Det är så underbart att se hur nytt liv  börjar spira bland de torra resterna av fjolårets grönska. Nya tider och det förflutna möts här i nuet. Trädgården ser rufsig och tufsig ut men det gör inget. Det viktiga är att den vaknar igen.

Jag tar mig också en liten stund ibland till att sitta vid vattnet på tomten. Det är så rogivande att se och höra hur det som var ett tjockt snötäcke forsar förbi. Det här att kunna flika in en liten stund av andrum bland allt man har att göra betyder så mycket, om man vill hålla i längden. Jag har ju tyvärr erfarenheten av att braka ihop totalt med mig i bagaget, så jag varken kan eller vill köra på oavbrutet som förr.

Nu ska jag ta tag i återstoden av dagen. Det finns en hel del att beta av, och jag lär inte ta rast utomhus igen denna dag. Det blåser nämligen så hårt och kallt att näsan blir illröd när jag går ut.

Jag önskar alla en fin fortsättning på dagen!