Då och då läser jag om människor som känner sig misslyckade. Anledningarna kan variera, men jag har funderat lite på varför känslan växer fram. Jag kan naturligtvis inte veta varför andra känner som dom gör, och det kan finnas väldigt komplexa och svåra orsaker i människors bagage. Men jag tror inte att det alltid är så. Handlar det inte många gånger om att människor jämför sig med andra? För om man inte har någon eller något att jämföra med – hur ska man då kunna ha anledning att tro att man är misslyckad?

Sociala medier kan ha många sidor. Jag tycker det är jättebra när människor får kontakt med varandra och kan utbyta tankar och erfarenheter. Men så finns det en annan aspekt på det hela, nämligen att det som många jämför sig med inte behöver vara – eller alltid är – helt äkta. Många visar upp en genomlyckad tillvaro – vackert poserande, perfekt sminkade, välklädda eller avklädda och fotograferade i härliga miljöer. Det visas upp kliniskt städade och trendigt möblerade hem där inte en enda liten sak ligger framme på bord eller bänkar. Man skulle kunna tro att fotona är tagna i en möbelaffär. Det visas upp vältränade släta kroppar i senaste träningskläderna – lagom svettiga i välutrustade gym. Trädgårdar är välansade och inredda enligt senaste modet från markbeläggning till växter till uteplatsens möbler. Intresset för att vara, se ut, göra, äga, gilla och tycka rätt bubblar på sociala medier. Och många som lever ett vanligt alldagligt liv läser och suger i sig av bilder som tagit timmar att redigera till perfektion.

Men vi lever ju alla i en verklighet, och det är inte bara mynt som har en fram- och en baksida. I verkligheten är inte liv perfekta. Medan en person lider av sina extrakilon har nån annan ångest över de begynnande celluliterna på de långa smala benen. Medan någon känner sig missmodig av att titta på fjolårets klädutbud i garderoben, går nån annan och oroar sig för att rumpan ser för stor ut i senaste märkesjeansen som kostar tusenlappar. När en person vänder blicken från de perfekt stylade heminredningsbilderna på skärmen till sitt eget ostädade hem med gamla möbler, har någon annan ångest över sitt inre tvång att hålla allt omkring sig i superperfekt skick. Medan någon sorgset tittar på bilder av människor som skrattar tillsammans vid vackert dukade matbord, sitter någon annan i ett stort skrattande sällskap och känner sig ensam i rummet. Någon förgås av avundsjuka över att grannen ständigt byter bil, åkgräsklippare och gardiner, medan någon annan grubblar sig gråhårig över hur lånen för att köpa alla prylarna ska kunna betalas.

Jag säger inte att det alltid är så som jag skriver, men det förekommer. Människor jämför sig ofta med varandra, men har inte hela bilden av vad dom ser. Helheten och nyanserna saknas. I själva verket kanske personen med några extrakilon är betydligt lyckligare, än den som slaviskt missunnar sig att äta gott för att kunna vara smal som en sticka. Eller det kanske är så ibland att den som har lite skit i hörnen mår bättre än den som städar sig till ett rent helvete. Den som inte har överkonsumerat prylar kanske känner sig bättre till mods än den som har skulder upp över öronen för att ha alla ”rätta” prylar.

VEM VET EGENTLIGEN?

Om jag får skämta till det lite så säger jag såhär: Rent krasst skulle även jag kunna visa upp ett fantastiskt skyltfönster av mitt liv på sociala medier – om jag hade lust och ork. Men lust har jag aldrig haft, och orken försvann när jag blev sjuk. Men det skulle egentligen inte behöva vara så svårt. Allt jag behöver göra för att se overkligt perfekt ut är att lägga ett jättebra makeup-filter på en selfie. Sen kan jag städa i ett hörn av huset där det står en hyfsad möbel och fota just där. Jag kan rensa en av rabatterna – eller varför inte bara ett hörn och ta en serie bilder. Sen kan jag tvätta lite på fronten av bilen och ställa den på tomten där solnedgången brukar synas, och ta en bild när solen glänser i den lilla ytan av rengjord lack. När jag åker och hälsar på syster kan jag passa på att låta mig fotas i hennes kläder för att få flera nya bilder att visa upp mig i, och så lägger jag ut dessa då och då och säger ett par ord om dagens outfit. Jag kan också släpa mig iväg en gång till ett gym och se till att få massor av bilder tagna som jag kan lägga ut med jämna mellanrum och verka jätteflitig med att sköta min kropp.

Men för att återgå till allvaret: Ibland undrar jag om inte möjligheterna att jämföra sig med andra i sociala medier förstärker redan låga självkänslor? Eller rentav framkallar sådana?

Jämför du dig med andra? Förstår du att du duger som du är?