Browsed by
Författare: Lillalena

En innehållsrik sommar

En innehållsrik sommar

Kommentarer 22 kommentarer

Milde tid vad sommaren går fort. Den har hittills varit innehållsrik, men det har inte satt spår i min blogg. Jag har helt enkelt drabbats av vanlig hederlig skrivkramp. Ju mer det har bunkrat upp sig sånt som skulle ha kunnat komma på pränt, desto högre har tröskeln blivit att komma igång och skriva. Sen är det också så att det pågår saker i mitt liv som jag inte vill skriva öppet om. Det väldigt privata är ofta sammanflätat med det jag kan vara öppen om, så det blir ibland lite svårt att bena isär saker. Som om inte detta är nog så har jag dragit ner ytterligare på min närvaro på sociala medier. Jag vill vara närvarande i verkligheten, och ge min uppmärksamhet till det och de jag har omkring mig. Men nu vill jag bryta tystnaden i bloggen.

Den här sommaren har husbilen kommit till användning lite mera, och det har varit härligt. Vi gav oss iväg under den regnigaste perioden av sommaren, men åkte helt enkelt dit vädret var hyfsat bra. Det är något alldeles speciellt med att äntligen efter alla förberedelser rulla iväg från gårdsplanen. Särskilt när man som vi har varit väldigt begränsade dom senaste somrarna. Min man är fortfarande begränsad i vad han kan göra, och plågas av svåra smärtor i väntan på nästa operation. Men den här sommaren kunde han åtminstone ta sig ut lite mer från bilen och titta på lite saker. Dock har jag fått promenera ensam på kvällarna, för så långt har han inte kunnat gå.

Första kvällen när man slår sig till ro med tända ljus inför natten, och första morgonen man vaknar och äter frukost är alltid extra speciella. Sen kommer man fort in i husbilslivet. Nedan kan jag beskådas med en kopp te. Jag dricker nästan aldrig te hemma, men av någon anledning gör jag det gärna i husbilen. Men bara på kvällen, för på dagtid är jag en inbiten kaffedrickare.

Vi började med att åka till Hova där det var Riddarvecka. Där hittade vi tillsist en mysig ställplats i en trädgård. Vi besökte marknaden och det fanns allt möjligt trevligt att se. Jag gjorde ett par riktiga fynd. Ett av dessa var en klänning som jag fick i present. Nedan kan jag beskådas när jag provade klänningen utanpå mina kläder såsom tröja och jeans. Kände mig som en stoppad korv, men klänningen passar jättebra när jag inte bär full mundering under den. Den har redan kommit till användning, och lär så göra flera gånger 🙂

Ja det blev faktiskt en klänning till, för när jag hade knölat mig i den så kunde jag inte motstå den heller. Den passar också jättebra utan tröja och jeans under, och har också kommit till användning i sommar. Mer om detta vid ett annat tillfälle 🙂

Vi blev inte kvar så länge i Hova, för regnvädret kom över oss. Så det blev att avnjuta en kopp kaffe och studera väderprognosen. När det var gjort bestämde vi oss för att åka och besöka ett slott. Det är så himla härligt att kunna bestämma sig i stunden för vad man vill göra. Frihet är bland det bästa som finns. Men mer om slottsbesöket en annan gång. Jag kan ju inte skriva ifatt drygt två månader i ett inlägg 😉

Jag önskar alla en härlig fortsättning på sommaren! 🙂

1
Det mest oväntade umgänge man kan tänka sig

Det mest oväntade umgänge man kan tänka sig

Kommentarer 28 kommentarer

Gissa om jag blev förvånad häromdagen. Jag fick nämligen det mest oväntade umgänge man kan tänka sig. När man som jag bor på landet kan alla möjliga djur korsa ens väg. Men dom brukar hålla sig på lite avstånd. Dock hände något häromdagen som jag aldrig tidigare har varit med om. Jag var i en del av ladugården som vi använder som garage. Där finns en presenning, och i den satt det en ensam fågelunge. Jag undrade hur den kom dit och om den var skadad, för den försökte inte flyga iväg. Så jag satte mig på huk för att titta på den. Då den fortfarande inte gjorde någon ansats att komma undan mig började jag undra om den var utsvulten, törstig och medtagen.

Jag böjde mig ner mot golvet för att se den bättre, och tog stöd mot min hand. Då klev ungen fram och satte sig intill mig under min tröja som hängde ner. Därefter klättrade den uppför min arm. Tröjärmen snurrade runt och fågelungen klamrade sig fast med klorna i tyget – hängande upp och ner. Rent reflexmässigt puttade jag till den i baken så den blev sittande ovanpå armen. Och där blev den kvar. Den vägrade att lämna mig trots att jag la ner armen mot marken så att den skulle kunna gå ner.

Jag hade handskar på mig men ville ändå inte ta i ungen. Jag försökte bara att försiktigt putta bort den i hopp om att dess mamma skulle hitta den. Men nej det gick inte. Fågelungen klamrade sig fast med en häpnadsväckande beslutsamhet och tittade mig i ögonen. Så jag tänkte att den kan väl få sitta på armen ett tag då. Då blev den nöjd och började putsa sina fjädrar lite överallt på kroppen. Därefter sjönk den ihop på min arm, och somnade så gott med långsamma djupa andetag. Jag hade inte hjärta att väcka det lilla livet så den fick sova klart.

När fågelungen väl vaknade var jag i tidsnöd, men den vägrade fortfarande att lämna mig och ville sitta ännu närmare kroppen. Den protesterade högljutt mot mina försök att skilja oss åt, och fortsatte att klamra sig fast. Tillsist lyckades jag försiktigt lirka loss lillkråkan, och den traskade iväg ännu längre in i garagedelen. Jag hoppades innerligt att mamman skulle hitta den, för det finns ett kråkbo uppe vid höskullen.

Lite senare på kvällen var fågelungen fortfarande kvar. Jag tänkte att jag måste få ut den så att mamman kunde hitta den. Så jag lät den gå upp på min handske, och den klättrade genast upp på armen. Jag gick ut och vi tittade om det satt någon kråkmamma någonstans. Det satt en kråka på taknocken, och när den lille ropade så svarade den och började flyga över oss. Då la jag ner min arm i gräset för att den lille skulle gå ner – vilket den inte gjorde. Den klamrade sig envist fast. Så jag fick lirka loss fötterna med min behandskade hand, och tillsist stod ungen i gräset intill syrenhäcken. Den ropade och fick svar och då var det bara att hålla sig undan så modern skulle komma fram.

Nu hoppas jag innerligt att lillkråkan blir matad och omhändertagen. Det är lyckligtvis en myt att fågelmamman känner människodoft och stöter bort ungen. Med lite tur kanske jag får syn på Lillkråka någon gång igen, och då hoppas jag att den känner igen mig.

5
En av sommarens plågor

En av sommarens plågor

Kommentarer 26 kommentarer

Kanske är rubriken lite förvånade från en som nästan tjatar sig blå i ansiktet om hur härlig sommaren är. Men i ärlighetens namn ska jag väl även nämna något om en av sommarens plågor. För visst finns dom också – iallafall för mig. Jag verkar nämligen inte tåla myggstick särskilt bra, och myggorna älskar mig. I år är dom väldigt många och riktigt på hugget, så jag kan knappt visa mig utomhus utan att bli stucken. Jag har nästan alltid på mig myggmedel, och ibland hjälper inte ens det. Myggorna här hemma ger mig tillräckligt kliande stick. Men skogsmyggorna ger mig stick som svullnar ordentligt och både bränner samt kliar intensivt. Jag kan inte ens sova om nätterna pga klådan.

Här sitter jag på Omberg och är noggrant sprayad från topp till tå.

Nu har jag skickat efter en stark kombination av B-vitaminer som sägs hjälpa mot myggor. De sägs även lukta förskräckligt illa i burken, så jag får väl hoppas att inte hela jag förvandlas till en vandrande stinkbomb. Det räcker att mitt blod luktar oaptitligt för de små blodtörstiga eländena. Jag skulle behöva något som hjälper bättre åt hästarna också utan att kosta en förmögenhet. Sprayerna jag köper har hittills varit dåliga och dyra oavsett sort. Jag ska även kolla upp hur man kan tillverka hemgjort myggmedel. Jag har hört att det går, men vill inte gå omkring och stinka av krossad vitlök som det var i medlet jag hörde om.

Ja det blev en lång utläggning om detta ämne, men plågas man så plågas man 😉 Jag tar gärna emot tips om hur man kan avskräcka myggeländena.

0
När det trummar på taket

När det trummar på taket

Kommentarer 26 kommentarer

Tänk så himla gött man kan ha det. Här ligger jag i hammocken i paviljongen och lyssnar på regnet som trummar på taket. Jag kan också höra det lilla vindspelet som jag har hängt under taket plinga i vindpustarna. Det har varit väldigt varmt idag, ja faktiskt riktigt hett. Men nu har luften svalnat och doftar av regn. Åskan mullrar på himlavalvet, och nyss såg jag en rejäl blixt. Åskväder är både respektingivande och fascinerande, och jag känner en slags vördnad. Som människa är man så liten när naturen visar upp sina krafter.

Tanken med att lägga mig här i hammocken var att stoppa lurar i öronen och lyssna på en meditation. Men så ville jag höra naturens ljud, och snart därefter kom skrivlusten. Så nu när jag har skrivit några enkla rader ska jag meditera. Det ska bli så avkopplande och skönt. Jag avslutar detta inlägg med ett par bilder jag tog tidigare idag. En på två olika sorters pioner, samt en på en humla.

Jag önskar alla en fin fortsättning på helgen! 🙂

2
En tid av förundran

En tid av förundran

Kommentarer 24 kommentarer

Så är den här igen – den här underbara tiden som fyller mig av förundran. Tiden som jag längtar så intensivt efter varje år. Grönskan har exploderat, och på nolltid har såväl marken som torra och till synes livlösa grenar fyllts av blommor och blad av olika sorter. Färger, former och dofter avlöser varandra. Ögonen bjuds på nya njutningar vartefter dagarna går. Fåglar sjunger muntert i trädkronorna, och en och annan fjäril flyger från blomma till blomma. Solsken och ljus ger glädje och energi, och hela livet känns lättare.

I år känns det extra underbart med sol, värme och grönska. Livet består av kontraster som förstärker upplevelserna av varandra. Efter en vinter som känts längre, mörkare och kallare än någonsin, känns solskenet, värmen och grönskan mera livgivande än någonsin. Jag känner mig påfylld och förväntansfull, och ser fram emot vad sommaren har att bjuda på.

I skrivande stund ligger jag i paviljongen. Där har jag legat ett tag och låtit ljumma vindar svalka mig i värmen. Jag har haft en lugn och skön dag. Det har varit en väldigt intensiv tid inför utställningen och under tiden den pågick. Efteråt har jag pustat ut och tagit det lite lugnare. Tids nog tar skapandet fart igen. Här och nu är det så skönt att ligga och lyssna på vinden och fågelsången. Nu börjar kvällsluften att mättas av syrendoft, och det är så skönt att bara finnas till.

Jag önskar alla en härlig ny vecka! 🙂

1
Vårens utställning närmar sig

Vårens utställning närmar sig

Kommentarer 30 kommentarer

Så är det snart är dags att visa upp mitt skapande igen, dvs både tavlor och smycken. Dagarna går med stormsteg mot deadline, och om jag ska vara helt ärlig så känns det både superroligt och lite läskigt samtidigt. Det sistnämnda för att jag egentligen skulle ha behövt ha mera tid på mig. Det kan man förvisso säga om det mesta. Men det har inte blivit så mycket målande sedan förra hösten. Det har varit mycket annat som jag måste prioritera för att få livet att rulla vidare.

Men målandet är också min avkoppling och återhämtning i livet när saker är tuffa, så visst har jag målat. Jag har behövt lugnet jag känner inombords när jag slår mig ner vid staffliet, med penslar och färger och sakta låter ett motiv växa fram.

Detsamma gäller smyckena som jag gör. Jag får ro i själen när jag sätter mig med pärlorna och låter mina skapelser ta form. Så har det varit ända sen jag var ett litet barn. Jag har skapat på ett eller annat sätt sen jag kunde hantera en penna, krita, sax eller synål mm. Skapandet är en del av mig. Nedan kan en näve Rosenkvartspärlor beskådas.

Nu börjar iallafall några tavlor bli klara, och planeringen är gjord med ramverkstaden. Lokalen hemma på gården gjordes iordning till förra höstens utställning, så den ska bara städas innan allt riggas upp. Jag skulle behöva snygga till lite i blomrabatterna också, för de ser bedrövligt rufsiga ut. Inläggsbilden är tagen när lokalen höll på att göras iordning förra året.
Det kluriga är att bestämma sig för hur tavlor och smycken ska hängas och läggas fram. Presentationen är en viktig del i det hela. Men jag får suga på den karamellen lite. Om två veckor är det dags och det ska bli så roligt och spännande att visa upp resultaten av min kreativitet 🙂

Nedan kan den som vill se hur min förra utställning såg ut:

https://varapavag.se/2023/09/27/min-utstallning-av-tavlor-och-smycken/

Ha det så bra tills vi ses igen!

2
En fin helg som började superäckligt

En fin helg som började superäckligt

Kommentarer 24 kommentarer

Tänk att det blev en så härlig Valborg! Totalt sett blev det en riktigt fin helg, som började superäckligt. När jag vaknade på morgonen på Valborgsmässoafton såg jag en pytteliten prick mellan två fingrar. Den var så liten att den knappt syntes, och jag försökte peta bort den. Men det gick inte, och jag trodde att jag hade fått en liten sticka mellan fingrarna. Tillsist fick jag grepp om den med naglarna, och lyckades dra bort den. Jag såg fortfarande inte vad det var, så jag fotade den och förstorade upp bilden. Det visade sig vara en fästing! Fy tusan så himla äckligt!! Sen kom nästa tanke – tänk om jag blir sjuk! Jag har haft Borrelia tidigare, och TBE är ju ännu värre. Så det har rört sig en del obehagliga tankar i huvudet under helgen.

Som tur var blev resten av dagen bättre. Det var fantastiskt fint väder, så det tog jag vara på i skogen i sadeln. Det var underbart att skritta i godan ro längs mjuka stigar, i strålande solsken och till vacker fågelsång. Jag får erkänna att det samtidigt känns vemodigt, eftersom min man aldrig mer kan vara med och rida. Jag kan sakna sällskapet och hans häst som inte finns hos oss längre. Men jag älskar fortfarande att rida ut i naturen även om jag numera aldrig har något mänskligt sällskap.

Min man satt vid bilen och transporten i skogskanten i en medhavd solstol och drack kaffe. Bilden nedan tog han med telefonen på långt håll när jag kom tillbaka. Sen vankades det kaffe för mig också, och Lilla Mannen fick en höpåse.

I övrigt har helgen bjudit på andra glada överraskningar. Den ena var att äntligen få se blommande träd. Den andra var att för första gången var det ingen runt omkring oss som sköt fyrverkerier. Nyår var fruktansvärt med värsta bombardemanget nära stallet. Så vi väntade oss det värsta. Men i år måste folk ha varit bortbjudna. Hursomhelst var det en enorm lättnad.

Nu håller jag tummarna att våren fortsätter såhär skönt!

Ha det så bra tills vi ses igen! 😀

2
Ännu ett par premiärer

Ännu ett par premiärer

Kommentarer 18 kommentarer

Jag och mina premiärer. Den som känner mig vet att jag håller koll på såna beträffande lite alla möjliga saker. Särskilt under våren och sommaren då det enligt mig finns mera av det behagliga att checka av. Det handlar inte om några storartade händelser att rulla ut röda mattan inför. Nej det är väldigt alldagliga saker som kanske rentav går obemärkta förbi i en del människors liv. Men eftersom jag håller koll på dom så får jag väl betrakta dom som storartade för mig 🙂

Premiär nummer ett var att gå ut i skogen utan jacka. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men jag har ända fram till nu ofta använt vinterjackan. Dessutom har jag använt mina tjocka vinterhandskar och ändå varit stelfrusen om fingrarna. Så att vara utomhus i bara lurvtröjan var både angenämt och rentav överraskande, efter alla långa månader av frusenhet 😀

Premiär nummer 2 var att ställa fram några utemöbler. Den här tiden förra året var paviljongen på plats och möblerad. Men i år har vädret inte uppmuntrat till att ställa fram någon utemöbel förrän nu. Att klä på paviljongen får dock vänta lite, tills våren känns lite mer stabiliserad. Det har tyvärr blåst bort ett antal paviljonger för oss genom åren. Men nu håller vi iallafall tummarna att Moder Jord har vattnat färdigt och låter solens strålar värma oss 😀

Jag önskar alla ett härligt framåtskridande av våren! 😀

0
En årsdag som känns svår att minnas

En årsdag som känns svår att minnas

Kommentarer 31 kommentarer

Årsdagar kan vara tillfällen att fira. Det finns många sorters årsdagar som kan ge anledning till att äta och dricka gott – kanske i goda vänners lag – och glädjas åt det som hände för x antal år sedan. Men så finns det årsdagar som är raka motsatsen. De väcker minnen, men inga angenäma sådana. Igår var det just en sådan dag – en årsdag som känns svår att minnas. Minnen av olyckan som skadade min man så illa att vårat  liv för alltid har förändrats, vaknade upp starkare än vad jag var beredd på. Detaljer ur händelseförloppet och sorgen som följde konsekvenserna i dess spår, gjorde det svårt att andas hela dagen.

Det är bara att konstatera att hur mycket man än bearbetar något traumatiskt som händer, så kan minnen ändå trigga igång starka känslor. Även när man har accepterat vad som har hänt, och konsekvenserna av det hela så kan tydligen flashbacks dyka upp. Jag går inte och ältar vad som har hänt. Jag grämer mig inte, och jag är inte bitter. Men det finns fortfarande en sorg inom mig, för att jag dagligen i så många situationer påminns om sånt som jag inte medvetet går och tänker på. Det finns ännu mycket saknad inom mig också. Dock är sorg en process som tar sin tid, och eftersom jag inte sitter fast i den eller låter den kontrollera mitt liv, så får den sakta blekna i sin egen takt.

Ur det svåra har det trots allt vuxit fram en tacksamhet. För även om min man numera har olika begränsningar, vilka vården tyvärr har spätt på, så lever han. Styrkan i tacksamheten över sånt som finns kvar i livet väger upp saknaden av det som gått förlorat. Jag har alltid känt glädje och tacksamhet över de små sakerna i livet, och den förmågan har förstärkts ytterligare. Nya insikter om vad som är det allra viktigaste i livet har vaknat, och med de insikterna har nya drömmar och planer tagit form och förverkligas. Vetskapen om hur ömtåligt livet är, och att det kan förändras fundamentalt från en sekund till en annan, har skapat en kompromisslös beslutsamhet att kommande dagar – så långt det är möjligt – ska levas enligt mina och våra drömmar. I linje med vad som känns rätt ända in i själen.

Livet är inte ett genrep. Dagarna går, och det är upp till en själv att ge dom ett meningsfullt innehåll som verkligen betyder något på riktigt. När man gör det, och känner tacksamhet för det man faktiskt har, växer lycka ur spillrorna av det som har varit.

För den som undrar vad det är för olycka jag skriver om så finns en länk här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/

 

2
Påskhelgen och två av årets efterlängtade milstolpar

Påskhelgen och två av årets efterlängtade milstolpar

Kommentarer 30 kommentarer

Jag brukar tänka att man inte ska önska sig förbi dagen man lever i. För alla dagar som kommer och går är ju faktiskt livet, och man vet inte hur många dagar man får. Varje kväll när man somnar har man förbrukat en dag som man inte får tillbaka. Man vet heller inget om hur framtiden kan bli – hur mycket man än föreställer sig den och planerar. Senaste åren har bevisat detta faktum fullt tillräckligt för min del iallafall. Men trots det har jag inte kunnat låta bli att längta efter, och under Påskhelgen glädja mig åt, att ett par av årets efterlängtade milstolpar har inträffat. Det har äntligen blivit sommartid, och det är nu äntligen en vårmånad.

Jag vet att det finns dom som propagerar sig röda i ansiktet mot sommartid, men själv behöver jag kvällsljuset. Gårdslivet blir mycket enklare när kvällarna är ljusa, och jag kan rida ut om kvällarna. Pannlampor som plötsligt slocknar i kolmörkret har jag tröttnat på. Så nu är jag strålande glad och tacksam för att kvällsljuset dröjer sig kvar allt längre! Nedan kan Lilla Mannen beskådas då vi tog oss en stillsam påsktur på mjuka stigar i skogen 🙂

Det känns också underbart att det nu är april, även om månaden är synnerligen lömsk vad vädret beträffar. Men den första dagen var riktigt fin, så jag kunde sitta ute och teckna i solskenet mot husväggen. Jag krönte dessutom min livsnjutning med en väldoftande rökelse 🙂 Det blev att fortsätta med fjärilsteckningen, som jag fortfarande inte har gjort färdig. Jag har målat i olja istället. Dock försvann värmen med solskenet, så när jag envist satt ute en stund för länge blev jag stelfrusen.

Apropå fjärilar så satt det två mycket vackra sådana på husväggen i solskenet. Ljuset var så skarpt att jag knappt kunde fota dom med mobilen. Men här kommer en bild 🙂

Vi har förstås ätit lite gott också, även om det inte blev en sån där julbordsliknande måltid. Några foton blev det inte på påskmiddagen, men jag fotade faktiskt min frukost på påskdagen. Jag passade på att frossa i mig några ägghalvor med massor av räkor och citronmajonäs. Jag är förvånad att det fanns några kvar, för dom är så himla goda. Men å andra sidan gjorde vi så många, och det ryms ju inte hur mycket som helst i magen ens om man är storätare 😉

Nu är det snöstorm igen, så det var tur att jag njöt så länge det vårliga varade. De rosa Blåsipporna på inläggsbilden har försvunnit under ett vitt täcke.

Jag hoppas att alla har haft en härlig Påskhelg, och jag önskar alla en fin vecka! 🙂

2