Vara på väg

Senaste tiden har det känts som att det har gått troll i olika saker. Det har varit allt möjligt som har strulat som t ex otrevliga besök inom vården, ett inbokat viktigt möte som inte blev av för att personen som skulle delta glömde bort det, bilverkstan gjorde ett dåligt jobb, ramverkstan som inte får tummen ur, en rådgivare som bara fastnar i svårigheter instället för möjligheter, grannar som för så mycket oväsen att den lantliga friden drunknar i oljud, mm. Jag vet att dessa axplock är en trist läsning, men om det är trist att läsa så är det ännu tristare att uppleva.

Lyckligtvis blev det underbart väder under halva helgen, så efter mycket strul fick jag äntligen lite livsnjutning. För att lyfta humöret gav jag mig ut i skogen och red. Det kändes precis så bra som väntat, och jag fylldes med glädje, frid och harmoni. Det känns annorlunda nu när min man inte har häst längre. Han kan inte ens följa med till fots efter olyckan förra våren, för han klarar inte att gå så långt. Vi har mött våren tillsammans med våra fyrfota vänner i så många år, och nu kommer det aldrig att ske igen. Det känns sorgligt för oss båda. Men det är alltjämt härligt att ge sig ut i naturen med sin fyrfota vän, och njuta av fågelsång, dofter och blommor. Fotot nedan tog maken när vi kom tillbaka från skogsturen. Han tyckte att vi hade varit borta länge, och själv tyckte jag att tiden hade gått jättefort.

Den här veckan hoppas jag blir mindre strulig. Jag har idag frånsagt mig den pessimistiska och sarkastiska rådgivaren, och kommer få en annan. Det är en sak att vara realist och en annan sak att vara en negativ pessimist. Man kommer inte framåt om man bara letar efter problem hela tiden. Nu när jag vet att jag har haft mitt sista möte med personen känns det bättre igen. Mina projekt rullar vidare, och nya möten väntar.

Jag önskar alla en fin ny vecka! 🙂

Om någon undrar vad det är för olycka jag skriver om, så finns länk till inlägget här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/

En annan tid, ett annat jag. Fem år kan gå fort samtidigt som det känns som många år har passerat. För fem år sedan levde jag ett annorlunda liv mot idag, och hade – vad jag trodde – outsinlig energi och styrka. Men trots allt är vissa delar av livet sig lika. Det finns sådant jag saknar ibland, men det har också tillkommit nytt innehåll i livet. En lång tid efter att hälsan och stora delar av mitt liv slogs i bitar, kände jag mig som en blek skugga av mig själv. I ärlighetens namn känner jag mig så ibland fortfarande. Det brukar inträffa när jag ser minnen av sådant jag gjorde och brann för förut, och som jag fortfarande vill göra – trots att hälsan sätter stopp. Men jag är ganska bra på att rikta bort mitt fokus från minnen som fyller mig med saknad, och befinna mig i nuet istället. I nuet är jag bara en annan nyans av mig själv, och i mina drömmar och tankar om framtiden är jag färgstark igen.

Bilderna är tagna i helgen, och samma dag som ridturen ägde rum råkade jag se en bild som togs samma datum för fem år sedan. Vi var även den dagen och red på Omberg, och Lilla Mannen var fotad vid transporten på samma plats med samma sadel. Han hade en annan kompis då, som numera är djupt saknad där han vandrar på de gröna ängarna. Men nu har vi Tempis som liksom sin företrädare är en underbar häst med ett hjärta av guld. Hästarna var (förutom Tempis) liksom jag i betydligt högre kondition förut, men man får göra vad man kan efter de omständigheter som råder. Något som inte har gått förlorat sedan en annan tid och ett annat liv är förmågan att njuta i nuet av sånt som är vackert, gott och behagligt. Måtte jag aldrig förlora denna kärnegenskap hos mig själv.

Lilla Mannen på samma plats som för fem år sedan, efter en härlig tur i den vackra skogen. Han var lika glad, nyfiken och vänlig som alltid, och gick piggt med spetsade öron i täten. När jag sitter på hans rygg känner jag hans positiva energi strömma in i mig.

Tempis åter vid transporten lagom till solnedgången. Han är en godmodig, lugn, glad och humoristisk vän som kom in i mitt liv när livskrisen var svidande kännbar. Han var inte lycklig när vi sågs första gången men det är han nu, och han delar frikostigt med sig av sin glädje och sitt goda hjärta.

Jag har tusentals bilder på hästarna, för det finns alltid fina ögonblick att fota. Råkar det dessutom vara solnedgång går den olydiga telefonkameran nästan varm.

Vi rullade hemåt kort innan mörkret föll, och jag gick som vanligt ur bilen när det fanns något fint att fota. Ibland hamnar även fordonsekipaget på bild såsom denna dag.

Jag önskar alla en fin ny vecka, och sänder med en uppmaning om att se livets ljusglimtar när de uppenbarar sig. För dom finns där varesig man tänker på dom eller inte, och såväl i ljusa som mörka tider.