De senaste dagarna har jag inte haft lust att skriva. Jag har – om jag ska vara ärlig – inte haft lust med någonting alls. Inte ens att måla som jag verkligen älskar att göra. Det har varit några riktigt tuffa dagar. Anledningen är att Lilla Mannen plötsligt blev riktigt dålig i helgen, och medicineringen har hittills inte hjälpt så nämnvärt mycket. Jag kommer inte gå in på några detaljer, för det orkar jag inte göra. Jag väntar bara på att hans tillstånd ska bli bättre. Det har tagit mig väldigt hårt att han så plötsligt – från att ha varit helt frisk och pigg – blev så dålig. Jag inser att jag fortfarande har i alltför färskt minne hur min kära gamla Busfröken hastigt insjuknade allvarligt och fick somna i somras. Det var en chock, och hon somnade in samma dag som vi skulle fira våran bröllopsdag.

Den som aldrig har haft djur kan nog inte föreställa sig hur svårt är när dom blir sjuka, eller när man förlorar en kär fyrfotad vän – oavsett vilken sort det är. Det gör så ont att hjärtat nästan brister. Så jag blev nästan lamslagen av rädsla att Lilla Mannen inte ska bli bra. Men idag har jag bestämt mig för att inte släppa fram mera rädsla.  Jag ska inte tänka det värsta, utan bara fokusera på att han ska bli bra igen. För inget annat är tänkbart för mig. Nedan är en bild som jag tog på min vackra själsfrände i höstas.