Så är det fullmåne igen – Vargmåne – och jag känner en slags märklig förväntan. Att den är märklig beror på att jag inte ens vet vad det är jag förväntar mig. Det låter kanske konstigt men så är det. Hursomhelst var jag på väg ut till hagen igår för att servera hö, när jag både såg och kände denna måne som då var till 99% full. Den hade en så stark och magisk energi att jag blev stående en stund och bara tittade på den. Det var skymning och himlen var för stunden inte helt igenmulen. Medan himlen mörknade lyste månen allt starkare, och det syntes ringar av färger runtomkring den varav en orange ring hade det starkaste skenet. Jag försökte fota denna fängslande syn, men telefonen ville inte fånga upp allt jag såg.

Med risk att låta helkonstig nu, så kändes det som om jag hade någon slags kontakt med månen, och jag kände energin både omsluta mig och fylla upp mig. Det är svårt att beskriva, men jag kände mig verkligen som ett med månen, himlen, naturen och kanske rentav hela universum där och då. Hästarna fick sitt hö och jag stod kvar ett tag i hagen som badade i månskenet. Ljudet av hästarnas rofyllda tuggande och någon belåten frustning fyllde tystnaden, och jag njöt trots kylan av friden.

Jag fick en magiskt stark känsla av att något spännande är på gång. Den verkade inte särskilt logisk, för jag har snarare rätt så jobbiga saker att ta mig igenom. Det har varit tufft ett tag, och kommer på vissa sätt bli värre innan det blir bättre igen. Men känslan var så stark att jag fylldes av längtan efter vad för spännande saker som kommer att hända. Jag ska ta vara på denna märkliga förväntan och se vad den leder till. Ikväll är det 100% fullmåne, och jag känner även idag denna starka förväntan. Jag önskar att himlen klarnar upp till kvällen, men oavsett om den gör det ska jag ta vara på energin.

Känner du av på något sätt när det är fullmåne?