Vara på väg

Jag brukar regelbundet besöka kraftplatser, och en av dessa – som brukar kallas Sveriges Stonehenge – är Ales Stenar vid Kåseberga i Skåne. Det var inte förrän i år jag lärde mig något om vad kraftplatser är för något, men jag har utan den vetskapen haft en stark dragning till sådana platser i åratal. För den som inte vet vad kraftplatser är, kan jag lite kort berätta att det är platser som har särskilda energier. Dessa kan vissa känna av på olika sätt, och man mår bra av att vistas på de här platserna. På t ex lotusblomman.nu kan den som har lust läsa om några av Sveriges kraftplatser.

Innan jag berättar om min upplevelse tänkte jag bara nämna några ord om Ales Stenar. Det är en fornlämning i form av en skeppssättning. Det äldsta belägget för namnet är Als Stene från år 1624. Datering av träkol från skeppsättningen visar att den uppfördes ca 500-1000 e. Kr. Ett av få fynd på platsen visar att den bl a har använts till begravning. Det var nämligen ett keramikkärl från 400/500-talen e. Kr, som innehöll brända människoben och träkol.

I år hade jag turen att det var fullmåne på gång när vi campade med husbilen i Kåseberga. Vi hade varit uppe bland stenarna på dagen, och det var som alltid skönt att vara där, ta in den speciella känslan, och blicka ut över havet. Jag har så länge jag kan minnas varit fruktansvärt höjdrädd, men vågade tillsist ändå sätta mig nära branten mot havet. Det var med skräckblandad förtjusning jag satt där, och kunde inte riktigt slappna av. Men jag njöt ändå av att se solen glittra i havet, och höra vågornas brus då de rullade in emot land.

Vi återvände till stenarna vid solnedgången. Promenaden upp var jobbig, för jag hade ont i magen av något jag ätit under dagen. Men trots att vi gick dit för att se på fullmånen över havet, hade jag en tvingande känsla av att jag måste hinna fram innan solen gick ner. Så jag pinnade på med andan i halsen, medan solen snabbt sjönk i ett eldfärgat sken.

Det jag skriver nu kan verka helknäppt. Det var nämligen en mycket märklig upplevelse, som jag inte har lyckats skaka av mig… Jag kom upp, och tittade mellan stenarna mot branten och havet. Plötsligt var det som att se en film samtidigt som jag såg verkligheten. I ”filmen” såg jag en kvinna i lång svart klänning vid kanten av en hög klippa. Himlen var grå och dyster. Det var en annan plats, och en annan tid för längesen. Jag såg henne falla utför stupet ner mot havet. Samtidigt hade jag en förstummande känsla av att det var jag som föll över kanten i min svarta klänning. Sen försvann synen lika plötsligt som den kommit. Trots att det inte var verkligt var upplevelsen så stark att jag kände mig omtumlad ett bra tag efteråt. Samtidigt kändes det som om jag fått en förklaring till varför jag alltid varit så fruktansvärt höjdrädd.

När du nu har läst det här inlägget kanske du tänker att jag har förlorat förståndet. För en stund kändes det faktiskt så. Kanske borde jag låtit det här inlägget vara oskrivet. Men ibland vill orden ut hur konstiga dom än låter.

Har du någon gång varit med om något riktigt märkligt som du kanske tyckte var oförklarligt?