Vara på väg

Har ni hört det gamla talesättet? Det som göms i snö kommer fram i tö. När man lever på en hästgård blir det väldigt konkret. Så länge snön faller och fylls på är det vitt och fint i hagarna. Det ser så fräscht ut att man njuter av blotta anblicken.

Men så töar snön bort, och då är det inte lika fint. Leran som trampades upp när höstregnet föll kommer fram igen, och som grädde på moset massor av bajshögar. Det är ju en himla tur att hagarna städades innan vintern, för det kunde ha varit ännu värre. Men helt klart har städbehovet uppstått igen. För likväl som det behöver städas inomhus (om än motvilligt?) så behöver det städas utomhus.

Hästarna tycker att städning är väldigt intressant, och hjälper glatt till att göra den extra tidskrävande. Man kan försöka välta skottkärran, eller bara stå ivägen rätt och slätt!? Bajsdammsugning är så spännande att det inte går att lämna varken fyrhjulingen eller dammsugaren ifred. Hela ekipaget måste undersökas minutiöst, och helst provsmakas här och där också.

Idag visar jag några bilder på en städning av ena hagen i somras. Det var bara Busfröken som inte intresserade sig, men resten av gänget var ivägen så gott dom kunde!?

Vill någon kanske hyra min ineffektiva lilla städpatrull??

Ni må tro att det har varit synd om mig i några dagar minsann! Jag har varit rena manifestationen av ett snörvlande lidande!? Var på vippen att skriva ett värre ord, men drabbades av plötslig hänsynsfullhet!? Men hursomhelst, om någon hade sett mig resa mig upp från soffan med en påse över huvudet, skulle jag lätt kunna misstas för att vara minst nittio år!

Men men, livet på landet rullar vidare – med eller utan baciller. Jag har kravlat mig fram ur filthögen med jämna mellanrum, för mina fyrfota vänner ska ju ha hö och vatten. Påsar och kannor ska kånkas ut i hagarna. Som grädde på moset fick jag skotta mig in i stallet på morgonen häromdagen, för snön hade rasat ner från taket. Sen fick jag skotta fram matplatserna i hagarna för att kunna dela ut lunch.

Så något bloggande har det inte funnits ork till när jag stönande krupit in under filtarna mellan gårdssysslorna. Jag har bara orkat titta in hos en och annan när ögonlocken inte varit stängda.

Men pedikyren då? En sån har jag väl gjort mig förtjänt av? Jo förvisso, men det var inte jag som fick den, utan mina kära fyrfota vänner. Idag kom hovis för att fixa fossingarna på hela gänget. Så det var bara att klä sig varmt och släpa ut sin onda lekamen i stallet. Nu är jag inne igen med stelfrusna fingrar och tår. Åååh så skönt det ska bli att krypa ner under filtarna!

Jag önskar alla en fortsatt bra dag!?

Har du något som alltid får dig att skratta? Det har jag, nämligen mina fyrfota busfrön! Hästar är precis som vi människor individer och har olika personligheter. Dom har också precis som vi har olika relationer med varandra inom flocken. Lilla Mannen och Tempis är båda väldigt lekfulla, och älskar att busa med varandra. Det är omöjligt att låta bli att bli glad när dom leker, för det riktigt syns hur roligt dom har! Dom springer hit och dit och jagar varandra, tvärvänder, står på bakbenen, gör gladsparkar och en massa annat bus! Lilla Mannen flänger runt som en bordercollie, och jistanes vad det kan gå undan i svängarna!? Tempis är inte riktigt lika snabb, men ihärdig och envis! Han brukar alltid reta Lilla Mannen för att få igång honom igen, om han får för sig att det är färdiglekt innan han känner sig klar. 

Idag delar jag med mig av vad som får mig att bli glad och skratta! Bildkvalitén är inte den bästa för mobilkameran var seg av någon anledning. Hästarna är lortiga och blöta för dom har rullat sig ordentligt. Men jag delar bilderna ändå, för att för mig är dom det finaste som finns!❤️