Ibland händer det att dom börjar snurra i huvudet – en massa tankar om bloggandet. Det handlar om ifrågasättande tankar, som t ex varför jag bloggar. Varför jag skriver är lätt att svara på. Jag älskar att skriva, och har gjort det ända sen jag lärde mig att skriva som barn.  När andra suckade och stönade över att vi skulle skriva uppsats på svenskalektionen, var jag alltid lika ivrig att gripa mig an uppgiften. Jag var inte alls gammal när jag började skriva texter som jag fantiserade om att de skulle bli böcker. Drömmen om att skriva en bok hängde sedan med mig i många år, men efter flera försök som stupade på min fantasilöshet la jag drömmen åt sidan på obestämd tid.

Men så dök det upp ett annat och mera vardagligt sätt att få utlopp för sitt skrivande, nämligen att blogga. Så åratal före den här bloggen startade jag min allra första blogg. Då var bloggandet verkligen på topp, och jag skrev massor av inlägg om allt möjligt i smått och stort. Men så plötsligt en dag slutade bloggplattformen att fungera. Det gick inte ens att logga in och skriva ut sina inlägg. Jag var ganska bedrövad ett tag, och förlusten av allt jag hade skrivit tog sin tid att komma över.

Efter bedrövelsen startade jag om gång på gång, och av olika anledningar blev det med den här bloggen jag fortsatte mitt skrivande. Men ibland snurrar tankarna kring hur jag ska göra med mitt bloggande. Jag vill fortfarande skriva, men vill jag blogga? Och om jag ska fortsätta blogga, så hur vill jag fortsätta? Att skriva en dagboksblogg intresserar mig inte, för jag skriver pappersdagbok varje dag. Men jag kan inte enas med mig själv om något specifikt ämne jag vill hålla mig till. Den berömda ”röda tråden” tycker jag är totalt genomtråkig att hålla sig till. Jag har oräkneliga tankar, intressen och åsikter att sätta på pränt, men då blir det en ”spretig” blogg. Inläggen kommer ständigt att variera mellan att intressera eller att tråka ut – eller kanske rentav uppröra. Bloggen är ”spretig” redan nu trots att jag inte ens har tagit ut svängarna som jag gjorde förr.

Jag kommer tillbaka till tankarna på varför jag bloggar. En anledning är kontakten med mina läsare. Jag tycker att det är roligt både att få och att ge kommentarer, och jag är glad och tacksam för de läsare som är delaktiga i att göra min blogg levande. Men kommentarer från läsare som så uppenbart bara har kastat en snabb blick på rubriken och kanske första meningen, och därefter skriver några totalt oengagerade ord är en bidragande orsak till varför lusten att blogga dör ibland. Den där så tydliga själviskheten tilltalar mig verkligen inte. De som rent ut sagt skiter i vad man skriver och kommenterar som ”goddag yxskaft” borde inte få ta lusten ur mig – men det gör dom. Många bloggare verkar tycka att kontakten med läsare kvittar, och struntar i att kommentera tillbaka. Men för mig är det inte så. Om det vore så kunde jag likaväl göra allt mitt skrivande i pappersdagboken. Hursomhelst så bråkar mina små grå med varandra just nu om hur och vad jag ska göra, och för stunden blir dom inte sams.

Observera att jag är inte ute efter att någon ska berätta för mig hur jag ska göra. Jag vet att jag väljer själv om jag ska fortsätta eller inte. Jag hade bara lust att sätta lite tankar på pränt.