Det var ett tag sen jag skrev något. Det har inte funnits varesig tid eller ork, för när jag trodde att jag hade fullt upp växlade stressen upp ytterligare en nivå. Varenda minut har behövts för att reda ut allt som måste göras. Men nu är vi äntligen på plats i nya hemmet. Det känns väldigt skönt efter en så intensiv tid att vi känner oss helt slut. Det må vara en salig röra av kartonger och påsar att packa upp, men så är det ju när man flyttar. Men det känns trots röran att vi kommer få det väldigt trivsamt här.

Dock är det något annat än flytten som har tagit väldigt hårt. Det är knappt att jag ens orkar skriva och berätta, för det gör så ont och jag har haft sån ångest så jag knappt kunnat andas senaste tiden. Min ständiga följeslagare, vårat kära lilla stora Lunfjun finns inte längre. Jag kommer inte berätta vad hon drabbades av, för jag varken vill eller orkar. Helst vill jag inte säga något alls till någon för att det gör för ont att berätta. Det gick så fort, och jag har kämpat på med flytten i ett tillstånd av chock och sorg.

På bilden tittade vi i fotoalbum som hon var med och packade, såsom hon var med och packade allt i varje kartong. Jag visade henne hennes företrädare, och i albumet syns kära saknade Molly.

Ja det här blev ingen munter läsning, och jag rundar av här. Det kan nog ta sina dagar innan jag skriver igen. Ha det så bra tills vi ses igen.