Ibland kan det vara bra att ha barnasinnet kvar. Jag får väl erkänna att jag trots min mogna ålder inte har avvecklat mitt, och ibland tittar det fram lite extra mycket. Efter att jag idag i sedvanlig ordning fått slösa värdefull livstid på en reklamation, samt kolla om det går att byta leverantör, var det dags att gå ut med Lillulven. Det var ett skönt avbrott från evinnerliga samtal, varav vissa hade naggat på mitt humör. Det var minus åtta grader ute, men jag har varma kläder. Så det var ändå väldigt skönt att gå ut i friska luften.

När Lillulven och jag gav oss av längs våran lilla väg spred sig en känsla av befrielse i hela kroppen. Jag kunde skaka av mig de trista telefonsamtalen, och bara njuta av nuet. Snön föll, utsikten var vacker, och Lillulven var som alltid glad. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle busa som ett barn i snön. Jag är ju ändå klädd som ett barn med en tjock overall över kläderna. Ett bättre vinterplagg finns nog knappast inte. För man drar den bara över vad man råkar ha på sig, och håller sig varm och torr. Det är egentligen en jobboverall som jag hade på mig under bistra vinterdagar då jag var ute i fält och lagade maskiner. Sen fick jag behålla den när jag slutade, vilket jag är väldigt glad för. Så jag kan ligga i snön och busa utan att bli kall om midjan:D

Lillulven tittade först lite frågande på mig, men var inte sen att hänga på buset. Jag skvätte snö på honom, och han hoppade runt som en galning. Jag kom mycket snabbt till insikt om att vi inte var så långt från den allmänna vägen. Några bilar passerade, och undrade nog vad det var för en tokig människa i snön. Men det bjuder jag på, för jag behövde ha roligt en stund. Och man har ju inte roligare än man gör sig:D

Jag lyckades ta några bilder på den lilles härjningar innan hoppskuttandet övergick i en brottningsmatch. Då åkte telefonen genast ner i fickan. Efter att vi busat av oss ordentligt gick vi hem igen, och mitt goda humör var återställt 😀

Ha det så bra tills vi ses igen!