Tänk om saker bara kunde få flyta på nångång utan störmoment. När man kämpar för att ta sig tillbaka på banan kunde man väl bara få vara ifred. December började trots allt hyfsat bra med pynt och pyssel. Julstämningen kändes välkommen efter en jobbig tid som känns som en evighet. Tiden före jul är perfekt för att skapa en egen liten bubbla med tomtar, glitter, vacker musik och gott att äta. Det är den månaden förutom semestern då det är lättast att stänga ute verkligheten.

Men så var det dags igen. Någon som tillsammans med en annan person högg mig så hårt i ryggen att jag knappt kunde hämta mig, ploppade plötsligt upp i min tillvaro igen. Jag hade noggrant förträngt det illasinnade jag utsattes för. Det är inte min grej att gå och älta saker ungefär som en ko idisslar gräset. När någon jag litade blint på sviker mig på ett extremt sätt vill jag bara slippa allt. Personen, situationen, tankar och minnen. Jag vill sudda ut personen och vad den gjorde ur mitt medvetande, och det lyckas väldigt bra. Livet går vidare med en bekantskap mindre. Tills personen plötsligt ger sig till känna igen.

Falsk omtanke vill jag inte utsättas för. För den som bryr sig om mig hugger inte nästan ihjäl mig mellan skulderbladen. Plötsligt rubbades mitt lugn kraftigt, och mycket mera än vad jag trodde skulle kunna ske. Vissa sår läker bevisligen långsamt även om man inte känner av dom till vardags. För min del får genomfalska människor gärna flytta till månen. Där kan dom samlas och hugga varandra i ryggen så mycket dom orkar. Eller så kanske man kan skicka dom till någon gammal spetälskekoloni där dom kan ge sig på varandra.

Nåväl, det blev inget muntert inlägg idag. Men det var detta eller att inte skriva något alls även denna dag. Imorse tog jag några minuter ljusterapi i solskenet på balkongen innan det var dags för läkarbesök igen. Bilderna är från min stund i morgonsolen. Jag repar mig. Det gör jag alltid. Bara jag får vara ifred.