Browsed by
Kategori: Vardagligt

I fullständig frid och harmoni

I fullständig frid och harmoni

Bland det bästa som finns är att vakna med känslan att det här kommer bli en riktigt bra dag. Det var precis vad jag gjorde imorse. Solen strålade och vindens dånande hade tystnat, och bytts ut mot munter fågelsång. Det fanns en känsla av upprymd förväntan i luften. Nästan samma känsla som uppstår när våren kommer och naturen vaknar till liv. Man vet att man har hela den underbaraste tiden av året framför sig, och ser med glädje fram emot den livsnjutning den kommer ge. I skrivande stund är det snarare årets mörkaste tid som har inletts, men icke desto mindre fanns känslan av förväntan där.

Jag gjorde stallsysslorna i godan ro, och därefter var det dags för en promenad. Det var nästan varmt i luften, och medan jag njöt av att titta på solskenet njöt Lilla Mannen av att snappa åt sig en grästuss här och där. När vi var på väg tillbaka till hagen såg jag något som rörde sig i gräset en bra bit bort i grannens hage. Jag trodde att det var en katt som strök omkring i gräset, och gick vidare med Lilla Mannen till hagen. Efter lite klappar och småprat (ja det pratas mycket med hästarna här😄) lämnade jag hagen och började gå hemåt. Jag hann bara gå några steg innan jag tvärstannade av förvåning!

Framför mig stod djuret jag sett långt bort i grannens hage. Det var en räv, och den tittade mig lugnt rakt i ögonen! Jag har aldrig kommit  så nära en räv förut, och tittade hänfört tillbaka. Det kanske inte låter så speciellt när jag beskriver det, men känslan var närmast andaktsfull. Jag insåg att räven hade sett mig på långt håll och faktiskt valt att komma till mig och ta kontakt med mig. Vi tittade varandra i ögonen en stund, och plötsligt försvann den ner i diket. Efter en stund kom den upp igen längre bort med något i munnen. Jag försökte ta ett kort som tyvärr blev suddigt. Men jag visar det ändå.

Dagen har sedan fortsatt i denna sköna och harmoniska anda med umgänge med hästarna i tur och ordning. Jag har t ex rensat ogräs en stund med Lillkillen vid min sida. Han studerade med intresse rötterna jag drog upp, och kliade mig försiktigt med mulen på ryggen. Så har Fröken Mumsan, Timpan och jag strosat en stund i sol och gräs. Det gäller att ta vara på de sköna stunderna när de bjuds. Imorgon kan det storma och regna på tvären igen medan jag klafsar med gummistövlarna i mörker och lera. Men nu är jag här och nu.

Jag önskar alla en riktigt härlig dag!

En otrolig meditationsupplevelse

En otrolig meditationsupplevelse

Jag har berättat tidigare att jag brukar meditera, och det brukar vara skönt och behagligt. Ibland har jag väldigt speciella upplevelser under meditationerna, men i helgen inträffade en ny och helt otrolig meditationsupplevelse. Jag har funderat på om jag ska berätta vad som hände, för man kan nog lätt tro att det har slagit runt i kontoret för mig. Men jag berättar, för kanske har någon annan upplevt något liknande…

Det började med att jag vaknade till mitt i natten och sömndrucken gick på toaletten. När jag tittade in i tvättstugan insåg jag att jag hade glömt bort tvätten som jag drog igång på kvällen. Åh nej så surt! Det var bara att tända den skarpa belysningen och hänga upp allt som låg i tvättmaskinen. När jag var färdig var jag klarvaken, och insåg att det skulle ta lååång tid att somna om. Men så kom jag på att jag kunde lyssna på en guidad meditation för att komma till ro igen. Så jag stoppade hörlurar i öronen, och den här gången valde jag en Shamansk trummeditation som finns på Youtube.

Mannen som guidade meditationen hade en behaglig röst, och började berätta lite historia om Shamanerna. Det började trumma och rytmen kändes nästan hypnotisk. Plötsligt fick jag en otroligt märklig känsla i huvudet, och tänkte ”wow!” Det kändes som jag gled ur mig själv! Jag låg kvar på sängen och samtidigt gled jag iväg upp mot taket. Jag stannade så nära taket att jag nästan hade ansiktet emot det, och var fylld av förvåning och förundran. Sen gled jag mot den stängda sovrumsdörren, och försökte peta på den med foten. Men ingenting hände, och jag gled inåt i sovrummet och svävade över andra sidan sängen. Jag låg i luften med ansiktet uppåt, men ändå visste jag att jag låg på sängen också. Sen började jag sakta sjunka ner mot mig själv, och plötsligt var jag tillbaka i mig och hörde trummorna i hörlurarna.

Jag kände mig fortfarande väldigt förvånad och fylld av förundran, samtidigt som jag var lättad att vara ”tillbaka”. Men jag hann bara lyssna på trummorna en kort stund, så hände samma sak igen. Helt otroligt! Jag svävade en stund i sovrummet medan jag samtidigt låg på sängen, och så gled jag tillbaka in i mig själv igen. Jag hörde trummorna och undrade om det ofattbara skulle hända igen. Men meditationen tog slut utan att något mer inträffade, och jag undrade hur i hela fridens namn jag skulle lyckas somna efter denna upplevelse. Det var nästan så att jag kände mig lite rädd. Tillsist bestämde jag mig för att lyssna på en ”vanlig” avslappnande meditation, och jag somnade så småningom men sov dåligt.

Minnet av vad som hände är väldigt starkt och hänger sig envist kvar. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände. Det kändes helt overkligt och samtidigt så verkligt något kan bli…

Uppdatering: Jag har fått så många frågor om vilken meditation jag gjorde, att jag nu har lagt in länken här i inlägget?

 

 

Samma datum för fem år sedan

Samma datum för fem år sedan

En annan tid, ett annat jag. Fem år kan gå fort samtidigt som det känns som många år har passerat. För fem år sedan levde jag ett annorlunda liv mot idag, och hade – vad jag trodde – outsinlig energi och styrka. Men trots allt är vissa delar av livet sig lika. Det finns sådant jag saknar ibland, men det har också tillkommit nytt innehåll i livet. En lång tid efter att hälsan och stora delar av mitt liv slogs i bitar, kände jag mig som en blek skugga av mig själv. I ärlighetens namn känner jag mig så ibland fortfarande. Det brukar inträffa när jag ser minnen av sådant jag gjorde och brann för förut, och som jag fortfarande vill göra – trots att hälsan sätter stopp. Men jag är ganska bra på att rikta bort mitt fokus från minnen som fyller mig med saknad, och befinna mig i nuet istället. I nuet är jag bara en annan nyans av mig själv, och i mina drömmar och tankar om framtiden är jag färgstark igen.

Bilderna är tagna i helgen, och samma dag som ridturen ägde rum råkade jag se en bild som togs samma datum för fem år sedan. Vi var även den dagen och red på Omberg, och Lilla Mannen var fotad vid transporten på samma plats med samma sadel. Han hade en annan kompis då, som numera är djupt saknad där han vandrar på de gröna ängarna. Men nu har vi Tempis som liksom sin företrädare är en underbar häst med ett hjärta av guld. Hästarna var (förutom Tempis) liksom jag i betydligt högre kondition förut, men man får göra vad man kan efter de omständigheter som råder. Något som inte har gått förlorat sedan en annan tid och ett annat liv är förmågan att njuta i nuet av sånt som är vackert, gott och behagligt. Måtte jag aldrig förlora denna kärnegenskap hos mig själv.

Lilla Mannen på samma plats som för fem år sedan, efter en härlig tur i den vackra skogen. Han var lika glad, nyfiken och vänlig som alltid, och gick piggt med spetsade öron i täten. När jag sitter på hans rygg känner jag hans positiva energi strömma in i mig.

Tempis åter vid transporten lagom till solnedgången. Han är en godmodig, lugn, glad och humoristisk vän som kom in i mitt liv när livskrisen var svidande kännbar. Han var inte lycklig när vi sågs första gången men det är han nu, och han delar frikostigt med sig av sin glädje och sitt goda hjärta.

Jag har tusentals bilder på hästarna, för det finns alltid fina ögonblick att fota. Råkar det dessutom vara solnedgång går den olydiga telefonkameran nästan varm.

Vi rullade hemåt kort innan mörkret föll, och jag gick som vanligt ur bilen när det fanns något fint att fota. Ibland hamnar även fordonsekipaget på bild såsom denna dag.

Jag önskar alla en fin ny vecka, och sänder med en uppmaning om att se livets ljusglimtar när de uppenbarar sig. För dom finns där varesig man tänker på dom eller inte, och såväl i ljusa som mörka tider.

Bättre än väntat

Bättre än väntat

Ibland blir det som tur är bättre än man väntade sig. Den här helgen har det blåst något så alldeles förskräckligt, och som om det inte vore nog har det regnat ordentligt också. Men hur skönt det än är att betrakta hemskväder från insidan av fönstren, så kommer rastlösheten ändå krypande. Jag vill egentligen njuta av naturen från hästryggen, men i stormigt väder är det inte en fridfull upplevelse. Så under söndagen blev det istället  att ta på sig vind- och vattentäta kläder och ge sig ut och promenera. När vi åkte iväg hemifrån så flaxade träden omkring i den hårda blåsten. Så gissa om vi blev förvånade när det var nästan vindstilla på Omberg. Vi kom från värsta ruggrusket till en stillsam och lugn skog, och det var så varmt att  vi fick ta av oss jackorna!

Himlen var riktigt grå, men naturen hade börjat skifta färg och var fantastiskt vacker. Den här gången gick vi till Stocklycke Hamn, för att njuta av naturen och vyerna nere vid vattnet. Trots att solen var gömd bakom molntäcket hade det klara vattnet en härlig grön färg, och på ytan flöt en massa gula små löv. Det såg nästan inbjudande ut att ta sig ett dopp vid badplatsen. Men medan en badkruka som jag inte ens vill bada när det är sommar, så fanns det otroligt nog hurtfriska människor som badade denna oktoberdag. Dom verkade dessutom tycka att det var skönt!?

Jag nöjde mig dock med att fota lite med min olydiga telefon. Med lite solljus skulle det ha blivit riktigt färgstarka bilder, men jag tycker även om den här lite mystiska känslan som uppstår när det är grått och kanske rentav lite dimmigt i naturen.

På Omberg finns många gamla och stora träd, och dom blir väldigt vackra under den tidiga hösten. Det finns också fina utsiktsplatser på olika ställen, så att man kan skåda ut över vattnet.

Det finns också grillplatser på olika ställen. Vi hade inte med oss något att grilla, men tro inte att vi var utan något gott att smaska på. Nej, vi hade minsann med oss bullar. Både kanelbullar och vaniljbullar. Dessa åt vi upp vid vattnet utan att ett enda foto blev taget, för jag var för upptagen av att äta?

Men nu tänkte jag runda av inlägget här, och jag önskar alla en härlig oktober!?

Göra det bästa av hösten

Göra det bästa av hösten

Vid det här laget vet nog alla som känner mig hur ovilligt jag lämnar den ljusa tiden bakom mig. Men den här hösten känns det annorlunda på något sätt. Kanske för att jag har bestämt mig för att stå emot mörkrets påverkan på mig så mycket jag bara kan. Hur jag lyckas återstår att se. Det är fortfarande ganska varmt och grönt ute, och när solen strålar är det både rofyllt och somrigt att plocka frukt och bär i trädgården. Hallonbuskarna dignar av så mycket bär att grenarna knäcks om man inte plockar av dom regelbundet. Ibland äter jag mig proppmätt på nyplockade bär, och ibland blir det en paj såsom kan beskådas nedan. Dock var det inte jag som bakade den, utan jag fick den serverad nybakad och rykande varm med vaniljsås häromkvällen?

I år måste jag ha ätit rekordmycket äppelkräm. De senaste krämkoken har jag smaksatt med vaniljsocker istället för kanel. Det är riktigt mumsigt! Nedan kan beskådas det senaste koket som resulterade i hela fem liter kräm?

Men tro nu inte att jag har blivit hur huslig som helst, för så är det inte? Jag har helt enkelt fått en känsla av att komma ännu närmare naturen och dess växlingar då jag skördar och tillreder godsaker. Det ger en slags känsla av tillfredsställelse. Men jag får väl erkänna att den känslan kan också uppnås med köpta godsaker – såsom morotskakan nedan. Den förtärdes under en utflykt till Omberg med utsikt över Vättern och solnedgången. Det gäller att passa på att fika utomhus så länge vädret är behagligt nog. Vid det här tillfället blåste det dock ganska kallt vid vattnet, men den vackra utsikten kompenserade för den kyliga temperaturen. Jag kan ju tillägga att vi satte oss i bilen och åkte så fort vi hade ätit klart – med värmen på fullt ös i bilen, och stolsvärmen på max!?

Men för att berätta om något annat än mitt evinnerliga ätande, så njuter jag förstås av vackra turer till häst i skogen när tillfälle bjuds – dvs när det inte stormar ute. Vilket det gör oftare än inte. Men de där gyllene tillfällena då man inte behöver stoppa stenar i fickorna för att slippa virvla iväg i vinden – ja då får man passa på att ge sig ut!

Jag har också lite annat jag pysslar med för att hålla höstgnistan uppe, och göra det bästa jag kan av hösten. Men det får jag berätta om i ett annat inlägg. Det kan ju bli lite sövande att läsa om jag skriver spaltmeter pga glesa uppdateringar?

Så jag rundar av här, och önskar alla en fin dag!

En magisk tid

En magisk tid

Det är med kluvna känslor jag välkomnar hösten. Stundtals är den inte alls välkommen, och ibland längtar jag efter riktigt färgstarka dagar. Jag glädjer mig åt att det fortfarande mestadels är grönt ute, samtidigt som jag njuter av de enstaka träden vars löv nu lyser som färgklickar mot grönskan. När vinden mojnar och molnen spricker upp är dagarna sagolikt vackra, och när löven lyser starkt mot en blygrå himmel – ja då känns det som en magisk tid.

Jag vet att många har sett fram emot mörkret och att mysa med tända ljus, och visst är det mysigt. Men själv finner jag mörkret väldigt opraktiskt, eftersom jag har en stor del av mina intressen utomhus. Jag är inte den sortens person som varken vill eller kan sitta inomhus och kura i månader, och den mörkaste tiden mår jag inte riktigt bra av.

Men trots min motvilja mot att släppa greppet om sommaren, känner jag en slags förväntan. Det är en känsla jag inte kan sätta fingret på, men den känns spännande. Som en närvaro av något – jag skulle kunna kalla det mystiskt. Den finns i morgondimman som mjukt sveper in träden på gården. Den finns också i solnedgångarna vars varma ljus lyser upp omgivningarna en stund innan mörkret faller. Jag känner den i skymningen när mörkret kommer smygande tillsammans med kyligare luft, och gården lyses upp av tända gårdslyktor. Känslan uppstår också i den stundtals hårda vinden. Naturens liv och skiftningar tycks bli ett med mig, och det är en magisk känsla som växer sig allt starkare.

I år har jag börjat förbereda mig inför mörkare tider. Jag ska i väntan på det återvändande ljuset låta mörkret vara en magisk tid, och har bl a köpt en ny ljushållare som ska få pryda vardagsrumsbordet. Flera saker som passar ihop med min känsla kommer att få göra den sällskap. Förhoppningsvis kan jag i någon mån undvika att senhösten och vintern blir en transportsträcka mot våren. Trots allt så är ju alla dagar en del av livet, så det gäller att inte slösa bort mängder av dessa dagar på att leva med huvudet i framtiden.

Vad har du för känslor för hösten?

Skördetider i trädgården

Skördetider i trädgården

Idag kände jag mig nästan som Ernst när jag plockade äpplen i trädgården. Sådär nästan lite barnsligt förtjust och upprymd över allt det goda som träden slösar med i överflöd. Det må vara hänt att en pandemi pågår i världen, men här på gården går livet sin stilla gång som vanligt. Om det är något som utmärker dessa skördetider så är det rikligheten av det goda, och även storleken på frukterna. Det är som om träden tar i lite extra för att kompensera för de begränsningar som råder i världen utanför.

Idag har jag plockat fallfrukt trots att grenarna dignar av mogna äpplen. Det gäller att hinna ta hand om äpplena som landar i det mjuka gräset innan småkrypen får sig ett skrovmål. En del frukt äts som den är, en del går till bakverk och kräm, en del kalasar hästarna på, och det som inte hinner tas om hand får de vilda djuren äta upp. Vi brukar också ge bort frukt och bär om det är någon som hälsar på och vill ha.

Nu ska dagens skörd tas omhand. Det blev visst några fler äpplen än jag hade tänkt mig när jag gick för att hämta några stycken. Jag är riktigt sugen på något bakverk med äpplen i. Jag är väl förvisso alltid sugen på bakverk som den snaskråtta jag är? Så nu ska jag skrida till verket, och jag önskar alla en skön dag! (Ernst brukar ju använda ordet skön rätt så ofta?).

Jag delar också med mig av några rosor. De flaxade omkring i vinden på en förväxt buske i närheten av ett äppelträd?

Var tog jag vägen?

Var tog jag vägen?

Försvann jag den där kvällen vid spökslottet (som jag skrev om i förra inlägget)? Man skulle nästan kunna tro det. Dagar blev snabbt till veckor av tystnad. En lång tid av tystnad, som för varje dag bet sig fast lite hårdare. Sommaren har kommit och gått, och återigen ligger allt jag längtade efter bakom mig. Husbilen står parkerad på gården, och det njutbara livet i rullning är över för i år. Jag har inget emot att vara hemma igen, men det känns alltid vemodigt att lämna semestern bakom sig. Så även denna sommar, trots att vi lyckades pricka in de regnigaste veckorna för husbilsåkandet.

Den här semestern har jag inte skrivit många ord. Vi befann oss ofta där mobilen hade dålig eller obefintlig kontakt med omvärlden, så då fick det vara. Jag fotade som vanligt och tänkte att jag skriver sen. Eller imorgon. Eller när vi är nånstans med bättre täckning. Tillsist blev tröskeln att komma igång att skriva för hög. Men nu fick jag inspiration igen. En vänlig kommentar kan göra så mycket. Att få veta att det finns någon som saknar det man skriver värmer hjärtat och väcker den hårt sovande skrivlusten till liv.

I brist på inlägg från tiden i rullning delar jag med mig av några bilder jag tog. Nedan kan beskådas utsikten från bilen en vacker kväll på Öland.

Även detta år åkte vi till kraftplatsen Ale Stenar. Jag hade en helt fantastisk och oförglömlig upplevelse där i år.

Så delar jag en bild på min huslighet i husbilen? Av någon mystisk anledning tycker jag att matlagning är roligare i bilen.

Jag hade hoppats på sköna dagar på Skånes underbara sandstränder, men då det inte regnade blåste det ganska kallt. Så det blev som bäst en promenad med frusna fötter?

Det kan bli så att jag skriver och berättar lite i efterhand om vad vi har haft för oss. Jag ska i vilket fall som helst inte söva någon med att skriva ifatt allt i detta inlägg.

Jag önskar alla en riktigt fin helg, och håller tummarna att skrivlusten håller i sig!?

Så är man i rullning igen

Så är man i rullning igen

Så tillbringas livet återigen på resande fot – eller säger man så när man förflyttar sig på hjul?!? Jag har sedan avresans första stund haft en låt envist fastklistrad i hjärnan, nämligen Thomas Ledins Genom ett regnigt Europa. Nu är vi förvisso i Sverige, men det är ju en del av Europa och regnar gör det. Inte hela tiden men då och då, och solen har gömt sig bakom molnen en stor del av tiden. Så låten gnager inte helt obefogat i hjärnan. Men i skrivande stund skiner solen.

Första natten tillbringades utanför Växjö, med utsikt över en sjö vars namn jag redan glömt. Regnet trummade på taket, och det var kallt – riktigt kallt! Men vi tände ljuslyktor med värmeljus, och klädde oss lite varmare än någonsin förr i husbilen.

Vi vaknade till en solig och vacker morgon och en något spartansk frukost. Vi skulle ha handlat under dagen, men så blev det inte för vi hade med oss lite mat hemifrån. Mjukosten hade frusit i kylskåpet men det gick att hacka loss bitar av den till mackorna? Så blev det lite saffransost på också. Knepig smak på ost.

Sen åkte vi till Kalmar med siktet inställt på Öland. Passade på att handla, och konstaterade att folk överlag skiter fullständigt i att hålla avstånd. Stackars alla som är i riskgrupp med tanke på den 99%-iga hänsynslösheten. Förutom en massa skyltar och påminnelser verkar Corona ha fallit i glömska hos dom flesta. Vi lämnade tacksamt stan och körde över bron till Öland.

Några mil senare befann vi oss i Sandvik. Nedan kan ni se den fina sommarhimlen?

Så var vi är äntligen framme vid havet. Vid den underbara ensligheten där man hör vågorna, vinden och fåglarnas sång.

Det var verkligen inte något utesittarväder, för det blåste hårt och kallt. Men en promenad blev det på kvällen. Nedan synes jag innan jag fick upp värmen i kroppen?

Jag var inte ensam om att vara frusen?

Vi var nästan ensamma på platsen.

Sen var det läggdags i bilen som gungade i blåsten.

Hoppas att alla har en härlig somrig dag!?

Snart avresa och en titt in i husbilen

Snart avresa och en titt in i husbilen

Tänk att nu är det riktigt nära. Snart är det dags för avresa, och det känns nästan lite overkligt när vinden dånar i mörkret utanför fönstren och regnet piskar mot rutorna. Naturens krafter gör sig påminda som om det vore höst redan. Men det är sommar, och imorgon är det dags att ge sig av. Hästarna har under dagen lämnats hos en god vän, och även om det ska bli skönt att åka bort är dom redan saknade. Om det vore möjligt skulle dom gärna ha fått följa med.

Husbilen står packad framför huset. Imorgon ska kylskåpet fyllas på med mat, och de allra sista sakerna ska packas in. Ett exempel på såna saker är kuddarna. Inatt ligger dom i sängen. Imorgon flyttar dom ut i bilen. Andra saker som är sist ut i bilen är hygienartiklar som ska till badrummet. När jag la ut förra inlägget så hade Amanda https://nouw.com/amandizan lite funderingar i en kommentar angående bl a det här med tillgång till dusch. Eftersom det alltid är lika roligt med intresserade läsare, tänkte jag för ovanlighetens skull visa hur badrummet ser ut i husbilen?

Badrummet utgörs av hela bakre delen av bilen, så det är riktigt rymligt. Det finns flera förvaringsskåp för hygienartiklar, handdukar mm.

Där finns en duschkabin, och vattnet kommer från färskvattentanken. Det värms via värmepannan med gas eller el – om elstolpe finns tillgänglig. Vattentanken kan man fylla på många bensinmackar om man inte vill stå på camping eller ställplatser.

I badrummet finns också en rymlig garderob med dubbla dörrar, varav den ena är en spegeldörr. Så man kan ha koll på hur man klär sig mitt ute i skogen också?

Via spegeln skymtar också toalettdelen av badrummet fram bredvid duschkabinen. I denna del finns också plats att förvara saker.

Ja detta blev kanske ett lite annorlunda ”hemma hos-reportage”, men det kanske blir att visa något annat någon annan gång?

Jag önskar alla en fin och somrig dag!??

%d bloggare gillar detta: