Idag har jag gjort något som gjorde mig så glad. Jag var nämligen och träffade en nyfunnen vän. Det har tyvärr varit så ett tag att jag inte har haft tid att vara så social. Månad efter månad har det varit tvunget att följa en minutiös planering för att ro livsprojektet i hamn. Innan jag flyttade träffade jag vänner som jag nu tyvärr har långt till. Så det går inte snabbt och enkelt att ses längre. Jag trivs förvisso utmärkt bra i mitt eget sällskap, och ensam tid ser jag vanligtvis som egentid att ta vara på. Men jag är också en social människa som trivs med umgänge i olika former. Att träffa likasinnade och bara prata eller hitta på saker. Så det enda jag fann lite svårt med flytten var att lämna människor jag inte ville lämna. Nu är det ju inte så att jag aldrig mer kan träffa dom, men det lär bli sällan med tanke på avståndet.
Dock är jag en obotlig optimist, så jag tänker att jag inte ska behöva leva i social torka resten av livet. Det må vara mycket kvar att göra med renoveringen av gården, men nu är det dags att ta tag i den sociala biten. Så det har jag gjort via en FB-grupp, och glad i hågen satte jag mig idag bakom ratten och åkte i solsken på snöiga vägar för att träffa en ny vän. Åh så himla trevligt det var! Timmarna bara flög iväg, och när jag styrde kosan hemåt var jag fylld av glädje och energi:D
Nu ska jag vara sällskaplig här hemma, och hoppas hitta en bra film att se. Jag avslutar inlägget med en bild på slalombackarna jag åkte förbi. Det var en sån häftig dimma över dom, men den var svår att fånga på bild.
En av flera anledningar till varför jag flyttade var för att slippa de hemska vintrarna på pannkakan. Då kan man kanske undra varför jag valde att flytta till ännu vintrigare vintrar. Svaret är att om jag – en utpräglad sommarmänniska – ska stå ut med vintern, ska det vara riktig vinter. Att bo mitt på slätten i ett blåsigt åkerlandskap var inget större nöje. Hur mycket jag än älskade huset och våran egen gård, så var det verkligen inte skönt när vinden låg på – hårt dessutom som den ofta gjorde. Snön kom vanligen långt in på vintern, och fram till dess fick man ofta stå ut med regn på tvären, lera, is och det kompakta mörker som blir i avsaknad av snö som lyser upp.
Vintern är i mitt tycke opraktisk på många sätt. Det ska plogas, skottas dessutom köras in ved varje dag. Just nu bär jag veden i en hink, för jag har skadat ena armbågen och har svårt att köra skottkärran i snön. Så det blir några vändor med hinken. Men eftersom vintern tillhör livet i det här landet vill jag åtminstone få uppleva den som ljus och vacker. Jag får väl erkänna att jag blev förvånad över att en stor del av december regnade bort här också.
Men nu är här så vackert att jag inte kan se mig mätt. Det är väldigt många år sen jag fick uppleva så mycket snö. Den röda stugan på bilden ovan är mitt blivande gemak. Just nu förvarar vi saker därinne. Jag har börjat att riva bort gamla tapeter, och ska måla väggar och tak när det är plusgrader igen. För i nuläget finns ingen värme i huset.
Idag när jag var ute och lekte med Lillulven, kom jag att tänka på barndomen då det alltid var snö på vintern. Jag blev nästan sugen på att åka pulka, för vi har en lång nerförsbacke från huset till vägen. Dock vill jag inte möta en bil när jag har hunnit få upp farten ordentligt och korsar denna väg.
När man har fått sin dagliga dos av ljus, friskluft och att pulsa omkring i snön för att sköta gårdssysslor, är det extra skönt att sjunka ner i soffan på kvällen. Jag är så behagligt trött i kroppen, och njuter verkligen av att se på någon film. Under några kvällar har vi sett på The Twilight Saga. Det var så längesen jag såg dom filmerna, att det var spännande att se dom igen.
Nu har jag paltkoma efter en alldeles för sen middag, och ska vila en stund. Även om inlägget främst handlar om mina tankar om vintern, så kan jag nämna att det har varit några mycket påfrestande dagar på andra sätt. Men jag berättar mer om detta i ett annat inlägg.
Idag tänkte jag berätta om något efterlängtat som äntligen har blivit gjort, nämligen en målarhörna åt mig. Det var så längesen jag hade tid att måla, och när vi väl kom på plats i nya bostaden var det fullt med grejer överallt. Det står fortfarande väldigt mycket ouppackat. För det känns meningslöst att packa upp allt när möbler måste flyttas omkring när jag ska måla och tapetsera. Skåpen blir bara onödigt tunga så en del kartonger får stå, huvudsakligen i ett par rum. Jag tar vad jag behöver ur dom vartefter. Rummet som ska bli min atelje används i nuläget bl a som sovrum. Så jag har gjort en målarhörna i den stora hallen på övervåningen.
Jag började ta fram mina målargrejer nyligen. Men när jag hade fått sakerna på plats insåg jag att jag saknade fungerade belysning. Lampor har jag förvisso, men då det inte finns någon fönsterbräda vid fönstret kan jag inte sätta fast den ena lampan. Den andra som inte syns i bild har en omfångsrik fot som inte fanns plats att placera i rätt läge. Att sätta fast den ena lampan i ett nattduksbord var ett test som inte funkade. För bordet var för lågt. Men jag tänkte att jag klurar lite på saken.
Så idag kom jag på att jag skulle testa att sätta lamporna på ett pelarbord. Det gick bra i några minuter, och sen vippade bordet (vilket jag misstänkte att det skulle göra). Men då kom en sak som jag hade tänkt göra mig av med till användning. Vi har nämligen en järnstaty av jätten Vist som har stått i ett skåp i några år. Den är lika tung som ful, och får nu utgöra en motvikt på bordet. Så nu står det stadigt. Jag ska ordna en bättre lösning sen, men det får duga såhär till dess.
Det åkte dessutom ut en hylla ur sovrummet för att ge plats åt en byrå för kläder. Hyllan fick också stå i målarhörnan. I den är diverse saker placerade som senare ska stå i andra rum. Men det gör inget. Nu kan jag äntligen komma vidare med den påbörjade tavlan som stått orörd så länge:)
Ja då är det ett nytt år igen. Ett otroligt intensivt 2025 har sjungit färdigt på sista refrängen, och 2026 tar över stafettpinnen. Visst ligger ett nytt år som ett blankt blad framför en – redo att fyllas med innehåll. Men samtidigt är det väldigt mycket som redan är utstakat och ska förverkligas. Livsprojektet rullade på för fullt förra året, och det rullar vidare detta år. Många milstolpar är uppnådda, och i år är målgången planerad att ske. Jag har funderat på att skriva en summering av 2025, men har inte haft tid än.
Så jag skriver några ord om nyårsafton så länge. Min man var i väldigt dåligt skick, och jag hade fullt upp med att ro runt dagen. Tyvärr slapp vi inte fyrverkerier här heller, utan det smällde raketer från alla håll och kanter i bygden. Som tur var så var det helt lugnt och tyst under dagen iallafall. Men hästlivet blev inte lätt i år heller. Pari blev som vanligt väldigt stressad av fyrverkerierna och for omkring i boxen. När bilden nedan togs var det natt, och han hade lugnat sig även om han fortfarande var spänd pga smällar som hördes då och då.
Lyckligtvis brydde sig Fenris inte alls om oljudet. Jag lagade en lite extra god middag som vi åt tidigt. Men det skulle vara så trevligt att bara kunna fira och njuta av kvällen någon gång. Så länge fyrverkerier är tillåtna kan man vad det mig beträffar lika gärna stryka nyår ur almanackan. Sånt nöje är det inte att varje år stå i ett kallt stall och försöka lugna en stressad fyrfota vän medan andra festar. För mig är nyår en dag då egoismens fula ansikte synliggörs i mänskligheten.
Men nog om detta. Nu är det några månader kvar till nästa Djurplågarafton, och jag njuter av den sagolikt vackra vita skogen. Den ser nästan ut som om den vore tagen ur en Disneyfilm, och jag kan knappt se mig mätt på snötyngda trädgrenar. Det här att bo i skogskanten är något jag har drömt om i så många år jag kan minnas. Dröm efter dröm checkas av i livsprojektet. Det må vara väldigt arbetsamt att göra om sitt liv, men jag är så ivrig att fortsätta vidare mot kommande mål 🙂
Nu rundar jag av här, och jag önskar dig en riktigt God Fortsättning på 2026!
Så tittar jag in här igen i mellandagarna efter en lugn och skön julhelg. Dagarna som gått har varit en tid för vila och återhämtning. Djuren ska förstås som alltid tas omhand, så jag har som vanligt fått röra på mig. Men jag har tagit det extremt lugnt dessa dagar, jämfört med hur det har varit under många månader av arbete med livsprojektet.
Lyckligtvis har det varit soligt och fint väder. Soluppgången är fotad mellan huset och stallet, där en liten isig väg går ner mot hagen. Det är så härligt att se sjön från sin egen tomt. Varje solig morgon färgas himlen och vattnet i de mest fantastiska färger, och likaså på kvällen vid solnedgången. En av mina stora drömmar var att kunna blicka ut över en sjö från mitt hus och min mark. Nu kan jag det, och jag är lika hänförd och tacksam varje dag, oavsett om jag tittar ut genom fönstren eller är utomhus.
Ett sätt för mig att återhämta mig är att tillbringa tid i stilla ro med djuren. Hos hästarna är det alltid lika lugnt och fridfullt. Det är så rogivande att stå och klia i deras lena vinterpälsar och småprata medan de tuggar på sitt hö. När de äter utomhus står jag och betraktar utsikten över sjön. Den är så vacker att jag nästan känner mig andaktsfull. Det är synd att mina foton inte gör den rättvisa.
Så har jag förstås tillbringat massor av tid med nya lilla kompisen, lille Fenrisulven som jag kallar honom ibland – även om ordet ulv inte ingår i namnet. Men när han får sina vilda busryck, och man får känna av de små vassa tänderna tycker jag det namnet passar bra 😀 Nedan är sötisen med mig och läser bok. Det har varit så skönt att vara ute i solen och upptäcka naturen tillsammans.
Det har också blivit att röja lite i skogen bakom huset, för att Fenris ska kunna ta sig fram i de vildvuxna snåren. Han är för liten för att gå långa promenader som jag brukade göra med Lunfjun, och jag hade inte röjt så mycket närmast trädgården i somras. Men han är med mig och nosar runt bland snåren medan jag klipper bort det värsta med sekatören.
Nu ska jag fortsätta med diverse sysslor. Det har varit strul med ett antal saker idag. Än kommer iallafall inte hantverkarna tillbaka, så det blir ytterligare några dagars andrum på den fronten. Har konstaterat (sedan många år) att en del karlar kan vara så truliga och tråkiga att ha göra med. Särskilt om dom har gjort fel och får göra om saker. För det framkallar inte någon ödmjukhet, utan dryghet och katighet. Usch säger jag bara.
Men jag avrundar inlägget med att önska dig en God Fortsättning, och ifall vi inte ses innan dess önskar jag dig ett Gott Nytt År!
Så har julafton passerat, och det blev en väldigt lugn och skön sådan. Den allra första julafton i nya huset. Att huset är nytt är väl iofs synd att säga, för det är nästan jämnårigt med vårat förra gamla hus. Men det är ju ett nytt ställe för oss. Jag hade bestämt mig redan innan jul för att det skulle bli en mycket lugn dag, för det behövdes verkligen. Hantverkarna gick hem för julen dagen innan, och därefter blev vi ensamma och började koppla av.
Som vanligt blev det inte något tilltaget julbord, utan bara några enkla rätter som vi var sugna på. Jag brukar alltid äta lax på julafton, men vi hade ätit sådan några dagar innan. Så för ovanlighetens skull gjorde jag köttbullar istället. Men en stående favorit byttes absolut inte ut, nämligen ägghalvor med räkor. Det var riktigt mysigt att laga den lilla enkla julmiddagen i godan ro till vacker julmusik.
Så skojade jag till det lite med lille Fenrisulven också. Men jag fick avbryta mitt Nissebus ganska snabbt, för det blev väldigt vilt i stugan 😀 Mina stackars Nissetofflor med pinglor på blev snabbt antastade, och kunde ha varit slitna i stycken nu om jag inte skyndsamt hade dragit mig undan 😉
På kvällen blev det bara lite mys i soffan. Jag hade rejäl paltorna och somnade till ett program om spöken på Häringe Slott. Men när jag kvicknade till såg jag slutet, och nu vill jag verkligen åka och bo på detta slott som dom sa är landets mest hemsökta. Lite galen är man väl när man nyss har flyttat från ett hemsökt hus 😀
När kvällen var slut var jag ensam uppe och bara myste en stund. Kom att tänka på sången man sjunger vid Lucia (ja jag har varit Lucia jag också för längesen):
Midnatt råder, tyst det är i husen…tyst i husen…Alla sova släckta äro ljusen…äro ljusen…Tipp- tapp tipp-tapp tippe-tippe-tipp-tapp, tipp tipp tapp…
Ja så tippade jag omkring en stund och sög i mig det sista av julafton. Nu är det en lika lugn och skön juldag, och jag har som vanligt tillbringat en stund i skogen. Återigen med en liten fyrfota vän 🙂
Nu ska jag läsa lite i min nya bok. Jag önskar dig en God Fortsättning på julen! Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂
Tänk att det redan är dagen före dopparedagen. Det har varit så mycket hela tiden att jag knappt hunnit känna att julafton närmar sig. Men det har äntligen blivit minusgrader efter en tid av ihärdigt regn, och frosten frasar under skorna. Idag har det dessutom fallit några enstaka små snöflingor. Så det blir oväntat och glädjande nog en vit jul, vilket ger lite julkänsla. Jag ska försöka i den mån det går att koppla av lite under julen. För senaste dagarna går inte av för hackor minsann. Skulle faktiskt kunna kalla dom kaosartade.
Det handlar om hantverkarstrul av megaproportioner som jag inte ens kunnat fantisera om. När jag vaknade idag kom tanken ”Nightmare Before Christmas”. Lagom till jul har en del av en murad bärande vägg, samt en gammal platsbyggd garderob fått rivas – pga deras felaktiga mätning inför ett jobb. Istället för ljuva toner av julmusik har huset fyllts av olika sorters buller samt rivningsdamm överallt i en våning. Men nog om detta nu. Jag har trots allt lyckats göra det julmysigt i köket och i två vardagsrum. Det ena vardagsrummet är jag särskilt nöjd med. Trots att det inte är renoverat ännu älskar jag hur mysigt det är. Det blir ingen gran i år förutom lillgranen. Men det gör inget. Nästa år ska en sådan få pryda sin tilltänkta plats.
Så sist men inte minst har något oerhört glädjande hänt också. Vi har fått en ny liten familjemedlem. Tänk att det kan rymmas så olika känslor i en på en och samma gång. En av dom har varit så mycket sorg ett tag efter Lunfjun. Hon finns i mina tankar varje dag, och det gör fortfarande så ont att tänka på henne. Men nu är hjärtat också fyllt till bredden av lille Fenris, som sprider så oerhört mycket glädje.
Senaste tiden må ha varit väldigt jobbig på olika sätt, och vissa saker kan komma att fortsätta så ett tag till. Men nu känns det som att näsborren är över ytan igen. När svåra och jäkliga saker händer brukar jag säga till mig själv att ”this too shall pass”. Och hur det än känns när man är mitt i det svåra, är det så det blir efter varierande lång tid.
Den som väntar på nåt gått väntar aldrig för länge sägs det. Men själv vill jag hävda att det är tvärt om. Åtminstone för mig. I det här fallet har jag väntat länge på att kunna göra hälsosam och god glass själv. För någon hälsosam glass hittar man inte i affärerna, vad som än påstås på förpackningarna. Jag älskar glass, men då jag av hälsoskäl inte längre äter socker har jag avstått från glassätande. De sockerfria glassarna jag har hittat innehåller sötningsmedel som den ohälsosamma sockeralkoholen Erytriol. Det påstås att sötningsmedel inte påverkar blodsockret, men det stämmer inte vad det gäller sockeralkoholerna. Dessutom kan de ha negativa effekter på hälsan som jag inte tänker fördjupa mig i här nu.
Det var egentligen inte sötningsmedel jag hade tänkt skriva om, utan att jag har gjort första glassen med min nya glassmaskin. Jag fick en sån i present, och skulle välja ut den själv. Det tog sån tid att tillsist fick jag en maskin utan att vara med och välja:D Så nu ska jag frossa ifatt minsann;)
Såhär i juletid blev det glass med pepparkakssmak. Glassbasen gjorde jag av turkisk yoghurt, ägg och grädde. Jag skulle ha lagt i kokosolja, men glömde den. Så la jag förstås i pepparkakskryddor, samt sötade med steviadroppar. För den som inte vet vad det är, kan jag berätta att Stevia är naturligt och utvinns ur bladen från växten Stevia Rebaudiana. Den har använts i Sydamerika i hundratals år för att söta mat och dryck. Ren Stevia påverkar varken blodsockret eller insulinet och innehåller inga kolhydrater. Eftersom jag håller ner mitt blodsocker genom att dra ner på kolhydrater istället för att medicinera – vilket fungerar – så funkar Stevia bra för mig. Jag mäter blodsockret så jag vet att det är så. För mig är det inte ett alternativ att stoppa i mig sånt som jag vet förstör min hälsa, förminskar min livskvalitet och förkortar mitt liv. Så mycket är det helt enkelt inte värt för mig att äta sötsaker – trots att jag var extremt sockerberoende.
Så åter till glassen och hur jag gjorde den. Jag vispade grädden lätt ihop med steviadroppar. Så vispade jag ihop resten av ingredienserna i en annan bunke. När det var klart vände jag ner grädden i ”pepparkakssmeten” och hällde alltsammans i glassmaskinen. Den har en inbyggd kompressor för kylning, så man behöver inte förfrysa någon glassbunke.
Glassen blev god, men hårdare än jag hade tänkt mig pga att jag gjorde några nybörjarmisstag. Det första var att glömma kokosoljan. Den gör glassen mjuk. Så missade jag att stoppa omrörningen ibland och skrapa ner glassen från kanterna på bunken. Sist men inte minst fick maskinen gå alldeles för länge. Yoghurtglass fryser nämligen fortare än ren gräddglass med socker i. Men nu vet jag bättre hur det funkar, så nästa gång blir det en annan smak på kortare tid:)
Det blev många ord om min invigning av glassmaskinen, så jag rundar av här.
Tänk att Lucia redan har hunnit passera. Det märks inte när man är utomhus här i Regnland. Nederbörden trummar mot fönstren, och skvalar ner över den sedan länge övermättade marken. Nu är också tredje ljuset i adventsljusstaken tänt, medan världen utanför är som den ruskigaste fulhösten. Jag vet att det är lönlöst att klaga på regnet, men undanbeder mig klämkäcka kommentarer för att jag ändå gör det. För nu är det vatten och lerigt nästan överallt, och det går inte ens att ta sig till stall och hagar utan högskaftade gummistövlar. Ibland fastnar jag med stövlarna i leran när jag är ute och gör gårdssysslorna, som om det vore kvicksand jag trampar i. Så några minusgrader är hett efterlängtade trots att jag ogillar kyla.
För tre dagar sen fick jag dock uppleva ett halleluja-moment. Plötsligt sprack den blygrå himlen upp och solen tittade fram en stund. Jag halade genast fram telefonen ur fickan, och tog några kort för att dokumentera denna sällsynta stund. Det var en fröjd att se solen stråla över hagen på mina fyrfota vänner. Dom har fått gå i regn så det räcker och blir över. Men man kan ju undra om Pari gillar lera, för han rullar sig i den så han blir alldeles kletig. Så har jag en återkommande utmaning att få bort lerinpackningen från manen och svansen. Eller också kanske han gillar när jag får kämpa på extra mycket med ”piggeborsten”, för han älskar att bli ompysslad;)
Det har också blivit att jobba på julstämningen genom att gå åka och äta julbord. För min del var det flera år sen jag åt ett sådant på restaurang. Ja jag har inte ätit ett fullfjädrat julbord hemma heller på evigheters tider, då jag finner det meningslöst att laga mat så det räcker åt ett helt kompani, och sedan äta allt torrare rester i ett antal dagar. Men maten var god, sällskapet var trevligt, och sen blev det paltkoma i timtal efteråt.
Man kanske kan tro när man ser den här bilden att vi var ensamma på restaurangen. Men så var det inte utan vi satt kvar tills det stängde, och jag passade på att fota när folk hade gått därifrån:)
Den här veckan har vi haft hantverkare i huset som har gjort olika jobb. Det är skönt när saker blir gjorda, men samtidigt jobbigt för golven blir så blöta och lortiga när folk går inomhus med skorna på. Det är inte alla som gör det, men vissa kan aldrig ta av sig skorna utan klampar in oavsett hur skitiga dom är. Jag får väl erkänna att jag bokstavligt talat avskyr när folk går in i mitt hem med skorna på. Andra må tycka att det är helt okej, men jag tycker att det är respektlöst. Så himla kul är det inte att städa hela tiden. Hur som helst blev inte det stora jobbet som jag tänkte visa riktigt klart. Det skulle bli det i fredags, men det sista av det blir klart om ett par veckor. Det syns iallafall att det blir fint, för det är det redan fastän det sista fixet kvarstår.
I övrigt så har helgen har varit lugn. Vi fick hem nån smitta, och är snoriga, hostiga, frusna och har ont i halsen och lite överallt i kroppen. Vet att vissa hantverkare hade sjuka barn hemma, och bacillerna (eller vad det nu var) följde med till oss. Så det har mest varit göra det nödvändiga för att ta hand om djuren.
Nu rundar jag av här för jag ska lägga min risiga lekamen i ryggläge. Ha det så bra tills vi ses igen!
Det var ett tag sen jag skrev, och nu är det redan andra advent. Det har varit en väldigt tuff tid, och jag har gjort vad jag kan för att återhämta mig. Så därav har min närvaro på sociala medier varit nästan obefintlig. Även om det känns bättre nu är jag inte helt återhämtad. Så jag återgår till skrivandet i en takt jag känner att jag orkar. För den som inte har läst vad som har hänt lägger jag en länk sist i inlägget.
Glädjande nog har det äntligen blivit tid för att njuta av julstämning. Vädret är urtråkigt med regn varenda dag, så när jag är ute och klafsar i leran med gummistövlarna känns julstämningen långt borta. Men inomhus har jag fått upp några ljusstakar och lite pynt i de utrymmen som inte är belamrade med ouppackade kartonger och påsar. Med pyntet framme känns det mysigt trots att t ex tapetsering inte är påbörjad ännu. Lillgranen verkar ha hamnat långt in i röran, så den har inte kommit fram än. Men snart så.
Jag har också sett årets första julfilm. Som vanligt innehöll den en sockersöt romans som slutade lyckligt, efter att det som vanligt uppstått en situation som nästan tog död på den spirande kärleken. Det går tretton såna julfilmer på dussinet, men det kändes ändå trevligt att se lite feelgood. Särskilt till ljudet av en sprakande brasa i kakelugnen.
Imorgon är det dags att få hit hantverkare igen. Vad som ska göras visar jag när det blir klart. Men jag kan säga att det är något jag ser fram emot att det blir gjort. Har fått besked att jobben ska ta en vecka, och hoppas att det blir så. Vill att det ska vara klart innan jul, för här är stökigt nog som det är nu;)
Dock är jag en obotlig optimist, så jag tänker att jag inte ska behöva leva i social torka resten av livet. Det må vara mycket kvar att göra med renoveringen av gården, men nu är det dags att ta tag i den sociala biten. Så det har jag gjort via en FB-grupp, och glad i hågen satte jag mig idag bakom ratten och åkte i solsken på snöiga vägar för att träffa en ny vän. Åh så himla trevligt det var! Timmarna bara flög iväg, och när jag styrde kosan hemåt var jag fylld av glädje och energi:D
