Tänk att idag fick jag äntligen uppleva ett litet framsteg. När det har varit uppförsbacke och motvind hur länge som helst gäller det att kunna glädjas åt de små sakerna i livet – hur små de än är. För om man väntar på att stora under ska komma och lyfta ens dag, kan man få vänta tills helvetet fryser.

Idag när jag ställde mig på vågen hade den äntligen rört sig åt rätt håll!! 😀 Inte mycket – bara drygt ett ynka kilo. Men efter att den stått stilla dag ut och dag in efter husbilsresan då den istället rörde sig uppåt, känns det fantastiskt! Någonting har äntligen hänt. Jag har inte ätit onyttiga saker eftersom jag inte handlade några sist, och jag har ökat på promenaderna lite. Inte mycket, för om jag anstränger mig för mycket så blir jag väldigt yr. Världen snurrar som en karusell omkring mig, och det vill jag gärna slippa. Så jag har gått lite längre tid men i ett långsammare tempo. På bilderna kan ni se ännu en av mina promenadkompisar, nämligen Lillkillen. Fantasifulla namn jag har på hästarna, eller hur? 😀 Han är yngst i gänget, och även han är en snäll och rar arabhäst som också är störst av hästarna. Så förvuxen att jag knappt tar mig upp på honom. Jag berättar mera om honom i ett annat inlägg 🙂

I övrigt ska då gudarna veta att jag behövde detta lilla miniframsteg. Gårdagen var riktigt jobbig, för jag tvingades återigen ha med en person att göra som jag har skrivit om tidigare i inlägget https://varapavag.se/2018/08/27/ett-samtal-som-forstor-en-dag/, och den här gången tog det dessutom extra mycket tid. Jag hade ett antal saker som skulle ha blivit gjorda igår, men kraften rann ur mig totalt. Idag ska jag försöka klara av ett par saker som tar emot som att rulla ett stenblock uppför ett berg, så jag får väl se hur det går. Nu har jag iallafall druckit en rejäl balja kaffe, och gör mig redo för dagens utmaningar.

Jag önskar alla en härlig dag!