Ett samtal som förstör en dag…

Ett samtal som förstör en dag…

Hur mycket man än vill slippa vissa enstaka människor, så finns det personer man inte kommer undan. Man kan hålla dom i utkanten av sitt liv så gott det går, men ibland  tvingas man till kontakt, och obehaget kryper i hela kroppen.

Man förväntas vara så duktig på att förlåta saker när någon har gjort något riktigt svinigt emot en, men jag är ledsen – allt kan jag inte förlåta. Åtminstone inte utan att det har gått lång tid, och personen bör åtminstone ha ångrat sig. Det heter att man ska förlåta för att kunna gå vidare. Vadå kunna gå vidare? När någon man tyckte om och trodde jättebra om visade sig vara både genomfalsk och kapabel att slå bitar av ens liv i spillror, har jag inte lust att förlåta. Det är ingen mänsklig rättighet att bli förlåten när man har uppfört sig avskyvärt mot en annan människa. Jag vill bara glömma alltsammans. Att glömma – eller förtränga – vad personen har gjort går nästan bra så länge jag får vara ifred. Men så kommer dom där tillfällena då man måste ha med varandra att göra, och då väller avskyn fram igen.

Idag kände jag mig mentalt en liten gnutta bättre. Jag funderade på saker som jag gjorde innan jag blev sjuk, och vågade mig lite försiktigt på att tänka framtiden. Jag vågade mig på att börja drömma om saker som jag gjorde när jag var stark och frisk. Jag  kände för första gången på evigheter en liten tunn och bräcklig strimma av hopp…

Men så ringde telefonen, och nog sjutton var det den där människan som rör upp ett kaos av negativa känslor och avsky inom mig, och snabbt släcktes den där lilla strimman av hopp. Från en sekund till en annan sjönk sinnesstämningen till botten.

Är det bara jag som har någon falsk människa man inte tål (kanske rentav avskyr) i sin omgivning, och som man måste stå ut att ha kontakt med då och då?

28 thoughts on “Ett samtal som förstör en dag…

    1. Tack! Ja det är jättetråkigt, för hur gärna man än vill kan man ju inte välja till 100% vilka människor som får finnas i ens liv och omgivning. Kram💕

    1. Ja så långt avstånd som möjligt är vad som gäller för mig. Tyvärr kan man ju inte prioritera bort vissa människor i sitt liv eller omgivning hur gärna man än vill, så min taktik är att hålla mig undan så mycket som möjligt.

    1. Ja du har så rätt!! Den första tanken som dom flesta tänker är att det bara är att sålla bort precis som man vill. Men det är inte alla man kan sålla bort. Man kan ju inte till 100% välja vilka människor man ska ha i livet och omgivningen.

    1. Ja energitjuvar är verkligen jobbiga, så om du har flera stycken att stå ut med kan jag verkligen förstå om du nästan blir tokig ibland.

    1. Ja det är verkligen tråkigt. Jag hoppas verkligen att jag blir frisk snart så att jag orkar hantera bekymmer lite bättre, för vissa människor slipper man ju tyvärr inte hur gärna man än vill.

  1. Urk va tungt att tvingas ha en sån person i sin närhet. Visst har det funnits personer, men lyckligtvis har jag kunnat klippa bort dom helt ur mitt liv.
    Hoppas den där känslan med positiv energi kommer tillbaka snart!

    1. Tack! Ja jag hoppas att den positiva energin snart kommer tillbaka. I grunden har jag alltid varit en positiv person, och försöker att vara det nu också trots sjukdomen. Jag önskar att jag hade kunnat klippa bort den här människan, men det går inte.

  2. Jag tycker att “förlåt” har blivit ett urholkat uttryck som helt har tappat sitt syfte. Idag förväntas man automatiskt svara att det är lugnt och okej så fort någon slänger ur sig ordet, men riktigt så enkelt är det ju inte i praktiken. Det stör mig. Jag är väldigt principfast och tycker inte att ett litet ord kan rättfärdiga ett negativt beteende.

    1. Tack! Du resonerar precis som jag angående att förlåta, och jag är också principfast. Folk ska kunna säga och göra precis vad som helt – även med förödande konsekvenser – och så ska det räcka med att klämma ur sig ett enda litet ord så är allt ur världen. Eller så finns det dom som är som den här människan som inte ens vill be om förlåtelse, utan som tvärtom har fortsatt att vara illvillig. Då ser jag absolut ingen anledning att förlåta.

    1. Ja det är ju inte bättre, för man får ju inte välja sina arbetskamrater. Drabbas man t ex av en mobbare (eller flera) på jobbet kan man bli fullständigt sänkt som människa, för det råder en stor feghet när det gäller att göra något åt personer som mobbar. Folk tittar undan eller deltar. Hur kan någon hålla sig undan i en sån situation?

  3. Ja det är jättetråkigt då man måste ha kontakt med vissa som man känner att de tar för mycket energi av en, att de bara får en att må dåligt. Det är ett svårt läge

  4. Det enda är att ha så lite kontakt som möjligt med den där människan. Man är inte skyldig att förlåta. Vad man bör försöka göra för sin egen skull är att gå vidare, att försöka se det positiva man har i sitt liv. Och tänka att den människan antagligen är en sådan som förstör. Så är det bara. Hålla undan så gott det går. Inte lätt.

    1. Ja det är precis så min “taktik” fungerar. Så lite kontakt det bara går, och “glömma bort” personen däremellan. Jag har egentligen ganska lätt att se vad som är positivt i livet, men i nuvarande situation när jag är sjuk har jag mindre ork och tolerans för bekymmer. När jag blir frisk nån gång blir jag säkert bättre på att hantera känslorna kring hur genomfalsk och svekfull personen är.

    1. Tack! Nej jag har inte gjort någonting för att förtjäna den här personens svekfullhet och illvilja. Det är väldigt synd att det inte går att klippa banden med vissa individer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: