Att njuta så länge det varar!

Att njuta så länge det varar!

Så här grönt är det på fälten nu! Är det inte otroligt att det känns som att årstiderna växlar mitt i vintern? Just nu känns det verkligen som våren har kommit. Solen strålar och fåglarna kvittrar. Det är lätt hänt att tankarna vandrar iväg till funderingar på när nästa snöväder ska komma, för än är det ju bara februari. Men jag tänker njuta av nuet, och tar vara på vårkänslorna så länge dom varar. Det är jätteviktigt att kunna njuta i nuet då tillfällen uppstår.

Dagar som har gått får vi inte tillbaka – på gott och ont. Det som var bra kan man sakna, men å andra sidan är en dålig dag för alltid förbi. Det som var roligt eller kändes bra kan man kanske upprepa idag eller i framtiden. Det som kändes dåligt kan man göra sitt bästa för att slippa uppleva igen eller fortsättningsvis. För det är ju i nuet som framtiden skapas. Efter dessa filosofiska funderingar kan jag berätta att under helgen har jag tillbringat en del tid i skogen. Det var som alltid så skönt att det tog emot att åka hem igen. Jag längtar  så otroligt mycket efter att tillbringa långa ljusa kvällar utomhus. Men men, den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge – eller hur?😜

Det är inte bara jag som njuter av att livet på landet går mot ljusare tider!😄

Skärmfixering och egocentrering

Skärmfixering och egocentrering

Ibland undrar jag om det bara är jag som behöver ta pauser ibland från sociala medier. Många verkar vara helt absorberade av att alltid vara delaktiga, och hålla koll på vad som händer och sker överallt. Det är viktigare att stirra på sin telefon än att titta på människan man har framför sig. Vad som händer i cyberspace är så livsviktigt, att folks telefoner får förtur överallt. På restauranger och caféer, vid privata middagar och annat umgänge, på ridturer – ja i alla sammanhang ger många människor de sociala medierna förtur. Inte ens på bio slipper man se telefoner lysa i mörkret.

Personligen undrar jag vad som är så viktigt att få veta hela tiden, så att allt annat måste stå åt sidan. Strunt samma om din vän berättar något för dig, eller om ditt barn, din partner eller ditt husdjur försöker få uppmärksamhet – något hände ju precis i telefonen! Tänk om selfien har fått en like! Det måste hållas koll. Eller tänk om det har kommit en kommentar! Att någon skriver något i cyberspace är ju mycket viktigare, än vad någon säger på andra sidan bordet vid umgänge irl.

Är det bara jag som ibland får nog av vissa delar av innehållet i sociala medier? För det är ju ändå så att när man går in och tittar på vad som händer, så är det ju inte alltid man möts av upplyftande saker som gör en glad. Hur ofta läser man goda nyheter t ex? Det rapporteras om så mycket elände att en promille av allt vore mycket nog. Är det bara jag som får nog av ytligheten och missbelåtenheten man ofta ser? Hur ofta får man läsa om att människor är nöjda, tacksamma, glada, belåtna eller tillfreds? Åtminstone lite grann?

Jag följer en dokumentärserie som heter Body Bizarre. Den handlar om människor – ofta i fattiga delar av världen – som har fötts med, eller utvecklat svåra missbildningar till följd av sällsynta sjukdomar. Dom kan ha lidit på olika hemska sätt ett helt liv för att det inte har funnits hjälp att få, eller pengar att betala för hjälpen.  Vissa är barn och måste genomgå mängder av plågsamma operationer för att ens komma i närheten av ett värdigt liv. Det värker i hjärtat att se dessa människors lidande. Att se små barn kämpa för sin överlevnad, att se barn som får stanna hemma från skolan för att dom är totalt utstötta pga sina missbildningar, och att se vuxna som bara överlever i sina plågade kroppar. Operationerna som görs för att hjälpa dessa människor är ofta med livet som insats.

Att sedan se hur människor som är lyckligt lottade att ha skapats med helt normala kroppar och utseenden, gnäller och badar i självömkan över att dom inte är några kilo smalare eller lite snyggare får mig faktiskt att må illa. Det är verkligen den självcentrerade människans I-landsproblem att trycka ner sig själv för att man inte upplever sig smalast och snyggast i världen. Istället för att känna glädje och tacksamhet över sin fungerande kropp.

Jag är glad att det fortfarande existerar människor som känner tacksamhet, och som inte har fastnat i den självupptagna ytlighetens motbjudande grepp. För det finns dom som verkligen har anledning att klaga och tycka synd om sig själva. Men konstigt nog verkar dessa människor ofta inte alls lika olyckliga som de som föddes med alla de förmågor en människa behöver.

Det här blev väl inte världens mest upplyftande inlägg, men ibland vill jag att vissa människor ska tänka till lite.

 

Det som göms i snö

Det som göms i snö

Har ni hört det gamla talesättet? Det som göms i snö kommer fram i tö. När man lever på en hästgård blir det väldigt konkret. Så länge snön faller och fylls på är det vitt och fint i hagarna. Det ser så fräscht ut att man njuter av blotta anblicken.

Men så töar snön bort, och då är det inte lika fint. Leran som trampades upp när höstregnet föll kommer fram igen, och som grädde på moset massor av bajshögar. Det är ju en himla tur att hagarna städades innan vintern, för det kunde ha varit ännu värre. Men helt klart har städbehovet uppstått igen. För likväl som det behöver städas inomhus (om än motvilligt😆) så behöver det städas utomhus.

Hästarna tycker att städning är väldigt intressant, och hjälper glatt till att göra den extra tidskrävande. Man kan försöka välta skottkärran, eller bara stå ivägen rätt och slätt!😂 Bajsdammsugning är så spännande att det inte går att lämna varken fyrhjulingen eller dammsugaren ifred. Hela ekipaget måste undersökas minutiöst, och helst provsmakas här och där också.

Idag visar jag några bilder på en städning av ena hagen i somras. Det var bara Busfröken som inte intresserade sig, men resten av gänget var ivägen så gott dom kunde!😂

Vill någon kanske hyra min ineffektiva lilla städpatrull?😁

Att påminna sig själv

Att påminna sig själv

I mörka tider kan det kännas långt till våren. När kylan biter i kinderna kan värmen kännas långt borta. Då iskallt regn faller över is och snö, kan solskenet verka avlägset. Men hur lång och seg en vinter än känns, så kommer våren tillbaka. För varje dag stannar ljuset någon minut längre.

Om ett par tre månader kommer jag återigen dricka kaffe sittande mot en solvarm husvägg. Jag kommer äta glass som smälter i skålen, och fåglarna kommer kvittra medan jag kisar mot solen. Jag kommer ha kortbyxor på mig, och mina vita ben kommer bli bruna igen. Gräset kommer kittla mig under fötterna när jag går barfota i trädgården, och jag kommer gå utan strumpor i sommarskorna. Syrénernas doft kommer fylla sommarnatten, och återigen kommer jag vilja att tiden ska stanna.

I hagen kommer hästarna att frusta. Tuggor av frodigt gräs kommer repas av ivriga munnar, och flugor kommer köras iväg av viftande svansar. Ett stilla lugn kommer lägras under blå himmel, och ett frasande ljud kommer höras när fyrfota vänner vandrar i vildvuxet gräs. Soluppgångar och solnedgångar kommer avlösa varandra, och slösa med sin storslagna skönhet.

Efter mörker kommer ljus, och efter kyla kommer värme. När det varit tungt blir det lättare, och efter sorg kommer glädje. Förr eller senare.

Mansförkylning och pedikyr

Mansförkylning och pedikyr

Ni må tro att det har varit synd om mig i några dagar minsann! Jag har varit rena manifestationen av ett snörvlande lidande!😂 Var på vippen att skriva ett värre ord, men drabbades av plötslig hänsynsfullhet!😆 Men hursomhelst, om någon hade sett mig resa mig upp från soffan med en påse över huvudet, skulle jag lätt kunna misstas för att vara minst nittio år!

Men men, livet på landet rullar vidare – med eller utan baciller. Jag har kravlat mig fram ur filthögen med jämna mellanrum, för mina fyrfota vänner ska ju ha hö och vatten. Påsar och kannor ska kånkas ut i hagarna. Som grädde på moset fick jag skotta mig in i stallet på morgonen häromdagen, för snön hade rasat ner från taket. Sen fick jag skotta fram matplatserna i hagarna för att kunna dela ut lunch.

Så något bloggande har det inte funnits ork till när jag stönande krupit in under filtarna mellan gårdssysslorna. Jag har bara orkat titta in hos en och annan när ögonlocken inte varit stängda.

Men pedikyren då? En sån har jag väl gjort mig förtjänt av? Jo förvisso, men det var inte jag som fick den, utan mina kära fyrfota vänner. Idag kom hovis för att fixa fossingarna på hela gänget. Så det var bara att klä sig varmt och släpa ut sin onda lekamen i stallet. Nu är jag inne igen med stelfrusna fingrar och tår. Åååh så skönt det ska bli att krypa ner under filtarna!

Jag önskar alla en fortsatt bra dag!😃

Nu får det räcka faktiskt!

Nu får det räcka faktiskt!

Ja jag vet att jag har sagt att jag är glad åt snön, men någon måtta får det gärna vara! I helgen har den vräkt ner, samtidigt som det har blåst. Plogbladet är trasigt och måste svetsas, vilket inte blivit av för det måste fraktas till en verkstad. Hade kunnat lösa det här hemma om man haft en svets. Så det blev att jaga efter en snöslunga. Det går liksom inte att handskotta på en hel gård.

På lördagen byltade vi på oss rejält med kläder. Sen gav vi oss ut och red över fälten i blåsten innan snöfallet drog igång för fullt. Det var en upplevelse må jag säga. Vinden tjöt i hjälmbågarna och bet i kinderna. Hästarna blir lite extra alerta då.

Som grädde på moset var det några som körde cross hej vilt i snön, och när vi red förbi en gård kom en hel skara skrikande barn springande mot oss. Det var kalas, och att få syn på hästar var visst sanslöst kul! Därefter var det stackars rådjur som kämpade för att hoppa upp ur de snöfyllda krondikena, och tillsist passerade vi en gård med hästar som sprang och busade för fullt i hagen.

Tempis taggade till rejält och ville få vara med och busa, men han höll sig i skinnet. Lilla Mannen skötte sig exemplariskt med sin ömtåliga matte i sadeln. Folk har så mycket fördomar om arabhästar utan att begripa vad dom pratar om. Jag vet att inte alla kan ge sig ut i hård vind över öppna fält med så mycket som händer runtomkring, och hästen lugnt och fint bär sin skadade matte – utan ett försök att busa eller springa!❤️

Suddiga bilder tagna med stelfrusna fingrar!😆

Efter denna läsning kanske du undrar varför inläggsbilder är tagna inne i huset? Jo det är för att just nu njuter jag mest av att se snön genom fönstren!😆 Jag tycker att det får räcka med snö och vinter nu!

Jag önskar alla en härlig dag!😊

Gissa vad jag har loppisfyndat!

Gissa vad jag har loppisfyndat!

Nu är jag lite hemlig, så inläggsbilden ger en ledtråd till vilken region i huset!😆 För ett tag sen gjorde jag nämligen ett litet fynd för hela 65kr, som jag testade för första gången i helgen. Det var en sak som jag har velat ha länge, och som jag förknippar med minnen från barndomen.

En gång i tiden köpte jag grytor och stekpannor med teflonbeläggning i, för det skulle ju vara så praktiskt. Ingenting skulle fastna i botten. Jotack, det kanske funkade för andra – men inte för mig! Men jag ogillar verkligen att slänga och köpa nya saker bara för handlandets skull, så vartefter beläggningen har blivit repig och dålig har jag bytt ut kokkärlen. Nu var det dags igen.

Mitt loppisfynd är en riktig gammal Kockums stekgryta i gjutjärn. Den får mig att tänka på oräkneliga middagar från barndomen såväl hemma som hos mormor. Kalopser, söndagsstekar, mustiga gryträtter och smaskiga såser som jag ivrigt mosade mina potatisar i!😆 Jag var ett mycket glupskt barn som verkade sakna botten i magen!😂

Första middagen som tillagades i grytan var en soppa bestående av gul paprika, lök, morötter, krossade tomater och köttfärs. Den värmde gott efter en kylig utomhusvistelse!

Så tillsist en bild på lilla glupska jag, på den tiden det lagades mat åt mig i gjutjärnsgrytor!😄

När John Blund är på rymmen

När John Blund är på rymmen

Nu är den stora frågan hur jag ska göra! Fåren är räknade typ 200 gånger om. Jag har legat och blundat, och försökt fylla mig med sån där mindfulness – vad det nu innebär. Är det inte avslappning rätt och slätt? Strunt samma. Jag har lagt mig på soffan under dom lurviga filtarna, och försökt somna till en film. Så vad återstår att försöka med för att lyckas somna? Stekpannan eller brödkaveln i pannan? Tjong, pang, snark!!😴

Saken är den att jag gjorde bort mig på kvällen. Jag somnade på soffan, och sov sååå himla gott innan läggdags! Mycket skönt var det, och mycket osmart. Så nu minsann har jag stigit upp igen – mitt i natten! Det får bli att traska upp till sängen, och se om den lille John Blund har lust att besöka sovrummet innan klockan ringer! Suck och stön så segt det kommer bli att stiga upp!😬

Brukar du ha svårt att sova på natten, om du råkar somna på soffan på kvällen? Om du gör det förstås. Har du kanske rentav något litet sovtips som känns bättre än stekpannan i huvudet?😆

Jag önskar alla en trevlig och pigg fredag!😊

Den som väntar på något gott

Den som väntar på något gott

Idag blev det en bättre dag än vad jag hade väntat mig. Inte nog med att solen strålar över snön och det är sååå vackert ute – idag fick jag nämligen hem mitt loppisfynd som jag skulle ha fått hem i måndags. Det blev ett par extra dagars väntan för säljaren var sjuk, och det var ju ingen brådska. Men idag ringde telefonen, och säljares son undrade om han kunde komma med byrån. Han hade ganska kort väg att åka. Åh så uppspelt jag blev! Vid lunchtid dök han upp – glad och trevlig – och lämnade den efterlängtade byrån.

När jag skrev inlägget om mitt loppisbesök https://varapavag.se/2019/01/26/en-fyndig-dag/ fick jag frågor om jag kommer visa byrån, vilket jag lovade att göra. Så nu infriar jag mitt löfte. Den står just nu på en plats där den inte ska stå, för jag orkar inte flytta på sekretären som står på byråns blivande plats. Därför får jag ta nya foton när byrån har flyttat inom huset! Solen som sken in genom fönstren ställde till det lite med fotandet, men nu är det gjort. Jag är väldigt nöjd med mitt fynd, för jag älskar rokokomöbler. Ja jag tycker väldigt mycket om gamla möbler överhuvudtaget. Nu återstår det att se vad jag ska ställa på byrån!

Jag önskar alla en härlig dag!

Åsikter från andra sidan

Åsikter från andra sidan

Då och då hör jag det – det välbekanta ljudet av att dörren till groventrén öppnas och stängs. Det kan t ex vara för tidigt för att någon ska komma hem, så jag blir lite förvånad. Jag hör diverse prasslande ljud som om ytterkläder tas av, och väntar på att nästa dörr ska öppnas. Men den öppnas inte. Ibland ropar jag från nånstans inne i huset. ”Hallå! Är du hemma nu?” Men jag får inget svar, för maken har inte kommit hem från jobbet. Eller in från stallet. Likväl känns det som om någon har kommit in…

Känslan av att det förflutna lever på gården ökar i perioder, och framförallt vid förändringar av någon sort. Det är tydligt att det finns åsikter om hur det ska se ut i huset, och att någon håller koll på vad som sker i byggnaderna på gården. När vi byggde en ny stalldel i ladugårdsbyggnaden kändes det som om man ständigt hade någon bakom axeln. Närvaron kändes så starkt att jag brukade vända mig om, för jag trodde att maken stod bakom mig. Men allt jag såg var en skugga ibland. Likadant var det när jag målade om i boxarna för några år sen…

Det var en solig och skön sommardag, och jag var ensam hemma. Jag skulle måla om två av boxarna invändigt, och hade räknat med att vara klar under förmiddagen. Under tiden som jag jobbade på så effektivt jag kunde, fick jag den där känslan igen. Någon fanns bakom mig och betraktade vad jag gjorde. Jag vände mig om och tyckte mig se en skugga som hastigt försvann. Inbillning sa jag till mig själv, och ökade tempot på penseln. Men känslan av närvaron hängde kvar.

Lättnaden var stor när jag skyndade mig tillbaka till huset. Jag gick in i hallen och uppför trappan. Var radion på? Det lät som en kvinna nynnade en sång. Men det var inte radion. Det var samma nynnande som jag hörde från övervåningen ibland när jag och min hund flyttade till gården. Det lät som en kvinna som sövde sitt barn. Känslan av diffust obehag växte, och förbyttes i ren skräck när jag kom upp i den övre hallen.

Dunk, dunk, dunk…hördes det mot golvplankorna. Mina ögon spärrades upp när jag såg vad som kom studsande mot mig, och jag trodde jag förlorat förståndet. Jag hade för ett bra tag sen vunnit en påse med diverse saker som pris på en hundutställning, och påsen var undanställd. En av sakerna var en sån plastkula som man förvarar en frukt i så den inte blir mosad i väskan. Nu kom den blåa kulan studsande som en boll mot mig – tvärs över hallen!

Den här gången blev det för mycket för mig. Jag skyndade mig till bilen och åkte hemifrån. När du har läst såhär långt kanske du skakar på huvudet och undrar hur tokig jag är egentligen. Jag förebrår dig inte isåfall. Jag frågade mig nämligen samma sak väldigt länge. Men vartefter åren har gått har jag vant mig.

Nu pågår det förändringar i huset igen, och jag hoppas att dom blir godkända. Jag känner nämligen att närvaron har ökat på sistone. Som ny i huset fick jag ta emot mycket påtagliga åsikter om hur huset ska inredas. De saker som inte uppskattades kastades helt enkelt sönder…

Vill du läsa mer om det okända på gården? Här finns länkar till tidigare inlägg:

När det spökar på gården https://varapavag.se/2018/10/29/nar-det-spokar-pa-garden/

Vad gömmer sig i det kusliga höstmörkret: https://varapavag.se/2018/10/20/vad-gommer-sig-i…liga-hostmorkret/

Så lite bilder: Skylten på första bilden sitter på gamla ladugårdsdelen.

Första hästboxarna byggdes under ständig kontroll…

När skymningen faller kommer någon hem…

När jag ligger i soffan i mörkret kan jag ibland höra ljud ifrån arbetsrummet. Oftast om det inte är ordning i rummet…

%d bloggare gillar detta: