För ett tag sen skrev jag ett inlägg om att jag var i väntans tider. Det var en riktigt prövande tid, men nu har jag väntat färdigt. Den mycket viktiga pusselbiten som jag skrev om har tillsist äntligen fallit på plats. Det är fortfarande mycket i livet som svävar i ovisshet, och allt råder jag inte över. Men klumpen i magen har löst upp sig. Jag har ställt in siktet på möjligheter istället för svårigheter, och genom att se och ta vara på möjligheterna går jag mot nya tider. Livet förändras återigen, och den här gången ska jag hålla stenhårt i rodret. Jag har hittat en riktning och den kommer jag att följa. Mitt bland alla utmaningar känner jag en pirrande känsla av förväntan. Livet har stått i ett slags ”stand by-läge” så länge efter ständigt återkommande fetsmällar, men nu kan det försiktigt börja röra sig framåt igen.
Den här våren ska jag som vanligt glädjas åt alla blommor som slår ut, såväl i naturen som på fönsterbrädorna. Dessutom ska jag ägna mina tankar åt hur drömmar blir verklighet. För några år sedan startade jag den här bloggen och döpte den till Vara på väg – Om livet och att hitta sin egen väg. Nu är det dags att resa sig ur askan och börja vandra den.
Har du nån gång varit med om att livet plötsligt kastat upp sina kort i luften, och du inte vet var dom kommer landa? Jag tror väldigt starkt på att om man inte gör egna val i livet, så kommer livet att välja åt en. Därför försöker jag så långt det går att göra aktiva val oavsett vad det gäller. Jag vill inte lämna styrningen av mitt livs skuta åt slumpen, eller åt någon utomstående. Men ibland hamnar man ju tyvärr i situationer som man inte kan styra över, hur gärna man än vill eller försöker. Något man tog för givet ska lösa sig på ett hyfsat bra sätt, fastar plötsligt i en osäker utgång. Något som är otroligt viktigt för ens liv, får man märka att man tyvärr inte själv har mandatet att styra över.
Just nu befinner jag mig i väntans tider. Jag gör mitt bästa för att lösa situationen, men en stor och otroligt viktig pusselbit är inte upp till mig. Faller inte den biten på plats så får det en mycket stor påverkan på livet. Jag försöker att inte låta situationen gnaga på mig i väntan på vad som ska ske. Jag försöker att inte känna mig frustrerad och besviken. Det gör mig inte gott att tänka på var livets kort kan landa. Man ska ju inte ta ut något i förskott oavsett hur oddsen ser ut. Men i bakhuvudet finns ändå tankarna ständigt med mig. Jag var helt oförberedd på den här situationen, och har inte hunnit landa i den än.
Det är bara att återigen konstatera att livet är allt annat än förutsägbart. När allt är gjort som jag kan göra, hoppas jag att korten landar på ett bra sätt inför framtiden. Efter de senaste årens prövningar anser jag faktiskt att jag förtjänar det.
Milde tid vad det stormar ute. Vinden ryter runt huset, och hjälper tankarna att hålla mig vaken. Jag är egentligen trött och vill sova, men i huvudet snurrar det runt allt möjligt både natt och dag. Min stackars hjärna är så trött att den känns mosig, men tankarna är hänsynslösa mot den. Tänk så praktiskt det skulle vara att ha en avstängningsknapp någonstans på huvudet. Då skulle jag trycka på den och stoppa karusellen innanför pannbenet.
Jag kan tänka att jag borde vara ganska luttrad nu vad det gäller prövningar i livet. Dom har ju faktiskt duggat ganska tätt senaste åren. Men nej, när det seglar upp något nytt och oväntat på horisonten spinner de små grå igång i full fart. Jag gör så gott jag kan för att inte måla f-n på väggen, men tankarna analyserar från alla synvinklar det går att betrakta situationen. Jag kan inte berätta vad det gäller, men nu har jag bestämt mig för att ge mig till tåls och förvänta mig att det går bra. Och så får jag väl hämta stekpannan och slå mig i skallen så att det tystnar där inne. Nu får det vara nog med tankar i den stormiga natten.
Får du också svårt att sova när det känns motigt eller osäkert?
Nu förstår ni kära läsare ska ni få se något alldeles nytt i denna blogg. Jag tänkte nämligen dela med mig av ett budskap ur en av mina orakelkortlekar. Jag har sett att det finns ganska många som t ex delar dagens kort, så jag tänkte att nån enda gång kan väl jag också göra det. Oavsett vad man tycker om orakelkort, så har dom ofta bra saker att säga – åtminstone kortlekarna som jag har valt. Jag brukar dra kort åt mig själv ibland, och budskapen kan vara väldigt träffande. Så varsågoda att ta del av ett tänkvärt budskap jag har dragit för mina läsare. Texten nedan har jag översatt ur guideboken som medföljde kortleken.
Hur läraktig är du?
Är du öppen för att lära dig nya saker i livet? Hur hög är din önskan att släppa tvivel, negativitet, dömande och självsabotage?
Vilka är några av dina favoritsaker att göra? Är det att titta på TV, shoppa, spela golf, dricka eller skvallra med dina vänner? Är du villig att ge upp någon av dessa saker för att skapa tid att lära dig något nytt? Är du trött på att vara less på saker? Hur villig är du att verkligen tillämpa det du lär dig?
Du kanske lär dig många nya saker men är motvillig till förändring? Varje gång du börjar tänka ”Jag vet redan det här”, ”Jag har hört det förut”, ”Det här gäller inte mig”, minskar din förmåga att lära enormt, och det är i det här läget du blir praktiskt taget obildbar utan att inse det. Såvida du inte tillämpar det du har lärt dig i livet, så kommer du inte riktigt att veta det.
Det här kortet lockar dig att inte endast vara öppensinnad, utan att ta specifik action mot förändring.
Action:
För att skapa förändring behöver du starta med något litet, som t ex hur du häller upp ditt te. Så småningom kommer du att ändra din vana. Detta bygger självförtroende när du börjar arbeta mot stora förändringar du behöver göra.
Inom de kommande 48 timmarna, ta ett steg framåt mot att förändra någon del av livet. Det kan vara något litet som att köpa en anteckningsbok att skriva dina drömmar i, eller att prata med någon om din förändring. Gör sedan något varje dag, även om det bara tar ett par minuter, för att skapa positiv förändring i ditt liv.
En annan sak du kan göra är att fråga dig själv många gånger om dagen ”Är jag läraktig just nu?” eller ”Tror jag att jag kan bättre?” De mest läraktiga människorna är de som har mest framgång i livet.
Det som fick mig att fastna för den här kortleken var de jättevackra bilderna.
Så vad tycker du om kortet? Finns det något i budskapet som du kan ta till dig?
För många kan förändring i livet innebära att man börjar göra nya saker. Man börjar av lust, tvång eller nyfikenhet göra sånt som man inte har gjort förut. Så har det blivit för mig på vissa sätt under senaste åren. När en mycket stor del av mitt liv försvann för några år sedan, som en matta rycks undan under fötterna, kom så småningom andra saker in i livet istället. Vissa tomrum finns dock kvar, och förstärktes rejält under 2022. Men förändring behöver inte innebära något nytt, utan den kan också innebära en återgång till något gammalt. Något som sattes åt sidan av olika skäl kan plötsligt få plats igen.
I förra inlägget skrev jag om att jag har tankar, drömmar och planer för 2023. Bland dessa är att ställa ut mina tavlor, vilket är något jag aldrig trodde att jag skulle göra igen. Jag målade väldigt mycket i många år, och ställde ut ett antal gånger. Men när fritiden krympte och stressen tog över livet, försvann inspirationen lika mycket som tiden. Därtill skadade jag min hand illa i en fallolycka som jag skrivit om tidigare, och det tog år att få styr på fingrarna. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle måla igen, och ville inte ens försöka. Jag var helt enkelt rädd för hur besviken jag skulle bli om min hand inte klarade att styra penslarna.
Men förra julen fick jag pennor och ritblock i julklapp och vågade tillsist försöka rita. Det gjorde mig sugen på att måla, och jag skaffade akvarellpennor. Därifrån tog jag steget tillbaka till dukarna och oljefärgerna. Jag har efter olyckan i våras fått ta professionell hjälp för att komma över traumat (vilket jag funderar på att skriva om i ett annat inlägg). En del i vad jag ordinerades för att få flashbacks, mardrömmar mm att bli färre för att tillsist försvinna, var att ägna mig åt något jag älskar så mycket att göra att jag glömmer tid och rum. Bildskapandet är en sådan syssla. Så jag ritar och målar om vartannat, och försöker träna tillbaka ”styrbarheten” i mina ännu stela fingrar. Och när jag nu ändå skapar bilder tänker jag ställa ut igen. Jag har konstaterat att jag numera oftast skapar andra motiv än förut, och det är roligt när inspirationen tar kreativiteten ut på nya vägar. Nedan visar jag både gamla och nya skapelser. Först kommer tre oljemålningar jag har kvar sedan tidigare.
Nedan följer tre teckningar från min nystart av bildskapandet. Nummer två är inte riktigt färdig. Först nu har jag bestämt mig för vad kvinnan ska ha i handen.
Så tillsist kommer två akvarellmålningar från nystarten. Den första råkade bli på papper som inte gillade vatten. Oljemålningarna väntar jag med att visa. Det var för dåligt ljus för att fota med bra färgåtergivning idag (inläggsbilderna hade jag sen tidigare).
Jag vet ännu inte när det blir utställning, för jag har inte tillräckligt många tavlor än. Men framåt hösten kanske jag har det.
Jag önskar alla mina läsare en bra dag, och ett år då ni uppfyller era drömmar!
Så är 2022 snart till ända, och det känns skönt – ja på något sätt rentav befriande. Året som har gått har varit otroligt tufft på sätt som jag inte ens hade kunnat fantisera om för ett år sedan. Men det har förstås också haft sina bra och ljusa stunder, varav en del har varit helt fantastiska. Jag har tänkt igenom allt som har hänt under året, och har också mina tankar, drömmar och planer för året som snart tar sin början. Men det tänkte jag skriva om i ett annat inlägg. Det kommer som det ser ut att bli ännu ett förändringarnas år. Till 2023 tar jag med mig livets lärdomar, och en stor tacksamhet för det som ändå har varit bra i allt det svåra.
Men nu vill jag önska mina läsa ett riktigt Gott Nytt År! Må ljusa tider skina över oss alla.
När jag tittar ut på det kompakta mörkret känns det sannerligen långt till ljusare tider. Men nu är vintersolståndet här, och hur sakta det än må gå så är riktningen rätt – ljuset återvänder. När man som jag inte mår riktigt bra av så mycket mörker som årstiden bjuder, är det en enorm lättnad. I vanliga fall har december varit lättare att ta sig igenom med alla vackra julbelysningar. Denna decembermånad har dock inte ens en vanlig trädgårdslampa varit tänd. Pannlampan är helt oumbärlig, och några kvällar har månen lyst upp landsbygden. Dock är månskenskvällarna helt magiska, och om det inte vore för att jag känner av fullmånen väldigt starkt, så kunde det gärna få vara fullmåne hela vintern. Nedan kan beskådas hur senaste fullmånen lyste upp trädgården med sitt underbara silvervita sken.
I år ska jag fira vintersolståndet och att ljuset återvänder. Om det inte regnar har jag tänkt att ge mig ut och trumma. Jag ska för en stund vara ett med naturen och elementen. Medan bäcken porlar och vinden smeker mina kinder, ska jag till ljudet av trumman visualisera och känna in hur ljuset återvänder. Jag ska känna hur glädjen spirar ikapp med grönskan när naturen vaknar till liv, och jag med den. Det ljusa kommer kännas lika lätt som mörkret stundtals har känts tungt. Med ljuset kommer nya tider, förändringar, förhoppningar och inriktningar. Det är inte dags för allt detta riktigt än. Men under vintersolståndet ska jag meditera fram en försmak. Den lilla länken nedan visar ett några sekunder långt filmklipp, som jag filmade i november på en av mina favoritplatser vid bäcken.
Jag har alltid haft ett starkt behov av näring för själen, och sedan denna mycket prövande vår har behovet blivit ännu starkare. Under livets ständiga kavalkad av prövningar (vilka har varit många av ökande svårighetsgrad senaste åren) gäller det att flika in livsnjutning också. Jag gör vad jag kan för att hålla modet uppe, och nu har jag bl a gjort något efterlängtat. Få kan gissa vad, så jag berättar att jag har köpt en trumma.
Ljudet av trummor har alltid fängslat och fascinerat mig, ja jag har ibland rentav upplevt det som hypnotiserande. Rytmerna kan vara medryckande såväl som lugnande, och de kan väcka många känslor inombords. Jag har hittills fått nöja mig med att lyssna vid de sällsynta tillfällen då andra spelar. Men nu har jag min egen trumma, så nu behöver jag hitta någonstans att trumma. Jag vill inte ha åhörare, och frågan är om någon vill höra mig 😉
Hursomhelst är ljudet i trumman precis som jag vill ha det, nämligen fylligt och djupt. Det går att trumma riktigt rejält om andan faller på. Så vill jag förstås trumma där platsen ger den rätta känslan och stämningen, så det återstår att se var det blir 🙂
Ha det så gött tills jag dyker upp i bloggen igen!
Om någon undrar vad jag i första stycket syftar på för svårigheter, så står det i förra inlägget:
Tänk om man kunde se in i framtiden. Skulle man vilja eller ens våga det? För likväl som man skulle kunna få se drömmar förverkligas, så skulle man kunna få se mardrömmar gå i uppfyllelse. Själv hade jag nog inte velat veta att det skulle bli en så mardrömslik vår.
Mitt förra inlägg, vars bilder tyvärr har försvunnit, handlande om vårlig livsnjutning. Men mera njutning än så blev det inte, för några timmar senare var den slut. Påskhelgen som både började och fortskred så behagligt, fick ett fruktansvärt slut. Min man skadades mycket allvarligt i en olycka, och fick tillbringa våren på lasarettet. Jag har varken ork eller lust att berätta om olyckan just nu, men han har opererats och skruvats ihop under många timmar. Nu är han äntligen hemma igen, och läkningen fortskrider. När det var som allra mörkast var han förlamad, men förlamningen har släppt. Mycket har blivit bättre, och mycket är kvar att läka, men det viktiga är att det går framåt. Själv har jag försökt att ta mig igenom chocken och traumat, och det har varit väldigt tufft. Det tar också väldigt hårt på en att se sin närmaste lida av svåra smärtor och rädsla. Men det går framåt med mitt mående också i det hela vartefter framstegen sker. Det finns saker som han, och vi, inte kommer kunna göra igen, och som påverkar livet. Det har skett och kommer ske förändringar som är både svåra och smärtsamma. Men det viktiga är att han blir så återställd som möjligt.
Tänk så mycket man tar för givet i livet. Man har det man har, och man gör det man brukar – och kanske lite till. Man tänker på sin framtid, och tar för givet att sånt som man vill göra ska ta sitt avstamp i nuläget. Sällan tänker man på vilket under det faktiskt är att kunna resa sig och gå på sina egna ben. Att kunna röra sig fritt, och att inte förtäras av svåra smärtor. Vissa svåra saker föreställer man sig bara händer andra. Men så är det ju inte.
Jag har alltid känt tacksamhet för både små och stora saker i livet, och trots allt det svåra finns nu flera stora saker att känna tacksamhet för. För hur illa det än blev, så kunde det ha blivit ännu värre. Jag har tillåtit mig att förtvivla, men nu riktas blicken mot ljuset igen.
Tänk så längesen det var jag skrev något i min blogg. Den har varit övergiven i månader, medan skrivlusten har varit försvunnen. Det har varit som om all världens galenskap har sugit musten ur inspirationen att skriva. Än är förvisso inte galenskapen över, men det har blivit en betydande skillnad – våren har kommit och ljuset har återvänt! Äntligen tittar blommorna fram i gräsmattan och ljuset stannar kvar allt längre om kvällarna.
I skrivande stund vattnar Moder Jord naturen, och snart börjar gräset växa igen. Det är i ärlighetens namn inte skönt ute idag, men det har nyligen varit några riktigt vårfina dagar. Jag har suttit ute på trätrappan och njutit av mitt kaffe i solskenet, och jag har rentav suttit utomhus och tecknat. Nedan kan beskådas en av mina skapelser som har tillkommit i lä vid husväggen. Jag fick färgpennor och ritblock i julklapp, och det var den bästa julklappen jag har fått på många år. Jag älskar färger och kreativiteten riktigt bubblar i mig. Behovet av att skapa är nästan som ett gift i blodet, eller en klåda som inte går att klia bort.
Ridturerna blir också allt skönare. Fåglarna sjunger och skogens dofter blir allt starkare. Nu vaknar naturen till liv igen, och återigen har man årets bästa tid framför sig. Den ljusa, frodiga, grönskande tiden som gärna kunde få vara för evigt. Nedan syns Lilla Mannen som med glatt spetsade öron skrittar på mjuka stigar.
Nu när ljuset återvänder är det lite som om livet återvänder. Jag avskyr kyla och mörker, och försöker verkligen att inte se vintern som en transportsträcka mot bättre tider. Men oavsett hur dåligt jag lyckades den här gången, så är den bakom mig nu. Nu går det åt rätt håll igen, och med lite tur kanske även skrivlusten kan få sig en skjuts i rätt riktning.
