Vara på väg

Idag har jag gjort något som gjorde mig så glad. Jag var nämligen och träffade en nyfunnen vän. Det har tyvärr varit så ett tag att jag inte har haft tid att vara så social. Månad efter månad har det varit tvunget att följa en minutiös planering för att ro livsprojektet i hamn. Innan jag flyttade träffade jag vänner som jag nu tyvärr har långt till. Så det går inte snabbt och enkelt att ses längre. Jag trivs förvisso utmärkt bra i mitt eget sällskap, och ensam tid ser jag vanligtvis som egentid att ta vara på. Men jag är också en social människa som trivs med umgänge i olika former. Att träffa likasinnade och bara prata eller hitta på saker. Så det enda jag fann lite svårt med flytten var att lämna människor jag inte ville lämna. Nu är det ju inte så att jag aldrig mer kan träffa dom, men det lär bli sällan med tanke på avståndet.

Dock är jag en obotlig optimist, så jag tänker att jag inte ska behöva leva i social torka resten av livet. Det må vara mycket kvar att göra med renoveringen av gården, men nu är det dags att ta tag i den sociala biten. Så det har jag gjort via en FB-grupp, och glad i hågen satte jag mig idag bakom ratten och åkte i solsken på snöiga vägar för att träffa en ny vän. Åh så himla trevligt det var! Timmarna bara flög iväg, och när jag styrde kosan hemåt var jag fylld av glädje och energi:D

Nu ska jag vara sällskaplig här hemma, och hoppas hitta en bra film att se. Jag avslutar inlägget med en bild på slalombackarna jag åkte förbi. Det var en sån häftig dimma över dom, men den var svår att fånga på bild.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Ja då var det dags igen. Kanske har ingen som läser min blogg lyckats undgå hur mycket jag avskyr att ställa om till vintertid. Det mörknade tidigt nog som det var redan innan, och nu blir det pannlampa på ytterligare en timma tidigare. Det kan ju tyckas meningslöst att ondgöra sig över denna – som jag ser det – stöld av dagsljus. Men jag tar mig friheten att göra det ändå.

Idag kom jag att fundera över hur det skulle kännas att bo norr om polcirkeln som går ungefär vid 66,5 grader nordlig bredd. Under början av december till början av januari är det polarnatt där. Det innebär att jordaxeln lutar så att solen aldrig kommer över horisonten. Jag blev nyfiken och kollade var man tvingas stå ut med polarnatten, och konstaterade att t ex Kiruna har polarnatt ungefär 11 december till 31 december. Som jag har förstått det är det inte kolsvart dygnet runt, utan att man ofta kan få ett svagt blåaktigt ljus mitt på dagen som kallas ”blå timmen”. Men jag skulle tycka att det vore extremt jobbigt med så mycket mörker, och att inte få se solen på så lång tid. Jag beundrar verkligen alla som står ut med så mycket mörker under vintern.

Jag vill se allt jag har omkring mig – och vad jag gör eftersom jag har utomhussysslor att göra om kvällarna. Nedan kan beskådas utsikten som jag fotade från fönstret, när jag avnjöt en kopp kaffe på min blivande plats i livet. Den är så mycket härligare att se än att bara se kolsvart mörker när man tittar ut – även en gråmulen höstdag.

Om man nu absolut måste ställa om till vintertid, önskar jag att det kunde ske vid tiden för första advent istället. För då kan man ju åtminstone glädja sig åt att ställa fram adventsljusstakarna som ger ljus i mörkret. Nåväl, nu har jag ondgjort mig nog för idag. Så jag rundar av inlägget med en bild på ett motståndskraftigt träd. Det håller hårt i löven och lyser upp trädgården med sin intensivt gula färg.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Idag har det varit så regnigt och ruskigt att jag knappt inte vill visa någon bild på eländet. Men vädret till trots var det ändå en bra dag. Det var äntligen dags att åka till nya stället och lämna av saker igen. Jag ska ärligt erkänna att jag är väldigt less på att packa alla dessa kartonger. Men det känns allt skönare för varje lass som byter plats, trots att det blir mycket tid i bilen. Men man vänjer sig vid det också. Jag har tillbringat så otroligt många timmar bakom ratten i mitt yrkesliv, så det är inget nytt för mig.

Dock finns det något jag ogillar väldigt starkt, och det är dom som rent ut sagt kör som idioter. Om det nu är så att dom är så trötta på sitt eget liv att den pågående resan lika gärna kan bli den sista, så innebär det ju inte det att deras medtrafikanter känner likadant. Med det är med andra människors liv som insats som dom kör som om dom har huvudet under armen. De så kallade 2 + 1-vägarna påstås det ska bidra till större trafiksäkerhet. Men folk gör så galna omkörningar i sista stund innan det blir en fil, att man får stå på bromsen för att inte bli rammad i sidan. Idag var det dessutom en utländsk lastbil som åkte bakom oss mellan vajerräckena och ”ljustutade” för att vi åkte i laglig hastighet med släpet. Dåren förväntade sig att vi skulle åka för fort för att han som låg bakom ville åka i olaglig hastighet. Det kunde han förstås fetglömma. Man får också på vanliga vägar regelbundet bromsa in rejält för att man möter folk som kör om när varken sikt eller utrymme finns. Därtill finns alla dom som inte klarar av att använda sin blinkers. Det gäller verkligen att vara riktigt ultraskärpt när man kör, eftersom man måste rädda sig från andras galna körning så ofta. Många borde verkligen inte ha körkort, för allas bästa.

Nåväl, även den här gången tog man sig fram helskinnad. Men en sak är säker – det är inte bara vilda djur man behöver akta sig för när man är ute på vägarna.

Nu är det dags att ta kväll, och jag rundar av här. Ha en fortsatt fin vecka tills vi ses igen!

Just för stunden har jag lite höstkänsla. Den vaknar till liv såna här vackra dagar då solen strålar från klarblå himmel, och löven har börjat skifta färg. Än så länge har det mesta av växtligheten en mättad grön färg. Men särskilt lönnarna har börjat få den lysande orangea färgen som som livar upp mig inombords.

Jag skulle egentligen ha velat tillbringa hela dagen utomhus och njuta, för imorgon väntas regn. Men det finns inte tid för det. Jag har återigen dragit igång en rensning, och den här gången är det kläder som rensas ut igen. Det är inte första gången, men när man har samlat på sig så väldigt mycket kläder som jag har gjort i åratal tar det sin tid. Inte för att det är tidskrävande att vika ett klädplagg och stoppa det i en påse. Utan för att nästan varje plagg begrundas på olika sätt. Det är trots allt inga ”skräpkläder” och kinatrasor det handlar om, utan oftast fina och felfria kläder. Ibland märkeskläder. Jag har inte vuxit ur några av dom trots att många plagg har hunnit fylla år många gånger, utan kan använda dom alla. Dessutom bryr jag mig inte om kläder är moderna eller inte. Jag är fullständigt ointresserad av mode, och tar på mig vad jag själv trivs i – oavsett plaggets ålder.

Så frågan blir då: kommer jag att använda plagget jag begrundar? I huset jag lämnar finns massor av garderober, varav en är en stor man går in i med hyllor och stänger. I det andra huset finns knappt inga garderober. Men det finns hur mycket plats som helst att inreda eller ställa in sådana. Så även om det inte finns plats för allt i nuläget, kommer jag tex ha en ännu större gå in-garderob nästa år.

Jag är inte en sån person som gillar att slänga saker. Jag vill slita ut dom först. Mycket är faktiskt bra att ha vid just det specifika tillfället då ett visst behov uppstår. Då slipper jag köpa något nytt. Det jag känner att jag inte kommer använda mer brukar jag ge bort. Men vissa plagg kommer av naturliga skäl inte ofta till användning. Som t ex jättefina klänningar som är köpta för att bäras vid speciella tillfällen. Man kan ju inte bara göra sig av med dom för att man inte för tillfället är bjuden på bröllop eller finkalas. Men t ex kavajen nedan ger jag bort. Den har hängt på övertid i garderoben i många år, efter att den burits över flera små svarta. Den har alltid varit lite för stor, och jag ser blek ut i den färgen.

Nåväl, du märker ju hur jag vänder och vrider på tankarna, och kanske kan du förnimma min separationsångest 😉  Jag har iallafall tillsist mognat i beslutet att ge bort en del av mina kontorskläder som jag bar under min tid högt upp i karriären. För i den riktningen vill jag inte att mitt liv ska gå igen, så de behövs inte mer.

Det väckte en massa minnen att ta fram mängder av figursydda skjortor som en annan version av mig bar i ett annat liv. Även om jag har lämnat det livet bakom mig för att jag absolut inte vill leva så längre, finns det sånt som jag kan sakna från det livet också. När jag vek ihop mina skjortor mindes jag människor som gav mig glädje att jobba med när det begav sig.

Dagens rensning väckte många tankar. Livet har olika faser, och alla innehåller både sånt som är positivt och negativt. Det sistnämnda lämnar jag till historien, och det förstnämnda bär jag med mig i hjärtat.

Det blev även en liten stunds avkoppling i solen med en kopp kaffe, och det här inlägget gick från tankar till skrift. Nu blir det ryggläge i soffan ett tag innan hästarna ska tas in.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Igårkväll när jag var på promenad slogs jag av de stora kontrasterna i livet nu. Mellan platsen jag lämnar, och platsen jag är på väg till. Jag har väl i och för sig vetat om dom hela tiden, men jag påmindes igen. Jag är tillfälligt tillbaka på platsen jag ska lämna, och det känns nästan lite konstigt. Som om mitt hem inte längre är mitt. Än så länge är det ju faktiskt det, men det är bara tillfälligt. För det är en tid av förvaltning och förberedelser inför det slutliga avskedet.

Jag går omkring och känner in känslan av att inte längre höra hemma på platsen som i åratal varit mitt hem. I huset som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Och i bygden som aldrig har haft en plats där. Jag ser mig omkring över det pannkaksplatta, enformiga och vanligen blåsiga landskapet, och känner lättnad över att tiden här är räknad. Det må vara vackert en stund de åren då rapsen blommar. Men resten av tiden är ingen fest för ögat ens när solen skiner.

Jag kan bara gå ett fåtal steg utanför gården innan grönskan övergår i ändlösa åkrar. Om jag snurrar ett varv runt ser det likadant ut åt alla håll. Det är förvisso grönt på det platta en del av året. Men resten av året är det smutsbrunt och lerigt – med undantag för den korta tiden då stubben står orörd inför mötet med plogen. Eller då det bruna täcks av snö.

Sen ser jag på mitt hus som jag har älskat sen första ögonkastet, och känner lite vemod. Det är så vackert och välbekant, men för första gången på alla år känner jag inte känslan jag alltid har känt. Vi har på något sätt tagit lite avstånd från varandra. Som en relation som håller på att ebba ut. Långsamt, men med full medvetenhet om att förändringen är oundviklig. Livet har stampat vatten för länge, ja faktiskt på övertid.
Nu väntar ett annat liv, och det känns spännande igen. Nästan på samma sätt som i ungdomens dagar då man började ett nytt liv. Det går inte i en handvändning att göra en så stor förändring av livet, och hittills har jag haft det enormt slitsamt. Men siktet är hela tiden inställt på vad som ska bli, på alla drömmar som ska uppfyllas. Vill man åstadkomma stora saker kan man inte bara sitta i bekvämlighet och önsketänka. Man får göra vad som krävs, även om det innebär risktaganden, uppoffringar och hårt arbete. Det är så man sätter saker i rörelse och får dom att gå framåt.

Hursomhelst hittade jag njutning för ögonen även på pannkakan igårkväll. Kvällssolen har fått höstens gyllene magiska sken, och rosbuskarnas nypon lyser eldröda mot den kvardröjande grönskan. På vägen tillbaka stod hästarna och väntade på oss, och de är alltid lika vackra att se.

Nu har jag filosoferat färdigt för den här gången, och rundar av inlägget här.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Ikväll kom jag att tänka på det här med skvaller. Jag vet att det hör till människans natur att skvallra, mer eller mindre iallafall. Ofta är det kanske rätt så oskyldigt. Folk berättar vidare något som dom har hört till andra, och någons ord förflyttar sig från mun till mun. Tyvärr dock sällan i den ursprungliga versionen. Ibland berättas det om något som någon har hört av någon som hörde det av någon osv. Och ibland berättas det vidare sånt som personen har hört direkt från källan. Ibland gör det ingenting, för skvallret handlar inte om något betydelsefullt. Den som berättade först för någon, bryr sig kanske inte alls om resten av världen får veta. Ibland kanske det rentav är tänkt att orden ska sprida sig. Men det händer också att det faktiskt gör något.

Det finns människor som jag kallar notoriska skvallermakare. Det är personer som nästan lystet suger i sig allt dom hör och ser, för att sedan med nästan sjuklig iver berätta för alla dom kommer i kontakt med. ”Vet du en sak! Jag måste berätta!” Det spelar ingen roll om någon har anförtrott sig i förtroende. Eller om dom faktiskt vet att den som berättar något för dom är en ganska förtegen person, som inte vill ha allas insyn i sitt liv. Nej nu finns det ytterligare en nyhet att sprida, och kan man så gör man.

Jag försöker förstå vad som driver dessa skvallermakare. Kanske främst för att slippa bli irriterad. Kan det vara att personen känner sig viktig när den leker nyhetsbyrå? Eller intressant? Eller att den fyller ut pinsam tystnad i konversationer? Orsaken är förstås individuell, men lika irriterande oavsett vilken den är. Kanske inte för alla, men för mig är den det. Det finns människor som genom sitt snällt sagt tarvliga beteende, har förbrukat rätten att få veta något om mitt liv. Det krävs väldigt mycket dåligt beteende mot mig för att man ska bli så utsorterad. Så den som har orsakat sig själv detta ska inte fortsätta att hålla koll genom att vissa glappar okontrollerat med munnen.

Ja det här var några tankar som svepte igenom min hjärna såhär på söndagskvällen – på förekommen anledning. Men nu har jag luftat dom, och går vidare.

Ha en fin ny vecka tills vi ses igen!