Vara på väg

Idag har det varit så regnigt och ruskigt att jag knappt inte vill visa någon bild på eländet. Men vädret till trots var det ändå en bra dag. Det var äntligen dags att åka till nya stället och lämna av saker igen. Jag ska ärligt erkänna att jag är väldigt less på att packa alla dessa kartonger. Men det känns allt skönare för varje lass som byter plats, trots att det blir mycket tid i bilen. Men man vänjer sig vid det också. Jag har tillbringat så otroligt många timmar bakom ratten i mitt yrkesliv, så det är inget nytt för mig.

Dock finns det något jag ogillar väldigt starkt, och det är dom som rent ut sagt kör som idioter. Om det nu är så att dom är så trötta på sitt eget liv att den pågående resan lika gärna kan bli den sista, så innebär det ju inte det att deras medtrafikanter känner likadant. Med det är med andra människors liv som insats som dom kör som om dom har huvudet under armen. De så kallade 2 + 1-vägarna påstås det ska bidra till större trafiksäkerhet. Men folk gör så galna omkörningar i sista stund innan det blir en fil, att man får stå på bromsen för att inte bli rammad i sidan. Idag var det dessutom en utländsk lastbil som åkte bakom oss mellan vajerräckena och ”ljustutade” för att vi åkte i laglig hastighet med släpet. Dåren förväntade sig att vi skulle åka för fort för att han som låg bakom ville åka i olaglig hastighet. Det kunde han förstås fetglömma. Man får också på vanliga vägar regelbundet bromsa in rejält för att man möter folk som kör om när varken sikt eller utrymme finns. Därtill finns alla dom som inte klarar av att använda sin blinkers. Det gäller verkligen att vara riktigt ultraskärpt när man kör, eftersom man måste rädda sig från andras galna körning så ofta. Många borde verkligen inte ha körkort, för allas bästa.

Nåväl, även den här gången tog man sig fram helskinnad. Men en sak är säker – det är inte bara vilda djur man behöver akta sig för när man är ute på vägarna.

Nu är det dags att ta kväll, och jag rundar av här. Ha en fortsatt fin vecka tills vi ses igen!

Just för stunden har jag lite höstkänsla. Den vaknar till liv såna här vackra dagar då solen strålar från klarblå himmel, och löven har börjat skifta färg. Än så länge har det mesta av växtligheten en mättad grön färg. Men särskilt lönnarna har börjat få den lysande orangea färgen som som livar upp mig inombords.

Jag skulle egentligen ha velat tillbringa hela dagen utomhus och njuta, för imorgon väntas regn. Men det finns inte tid för det. Jag har återigen dragit igång en rensning, och den här gången är det kläder som rensas ut igen. Det är inte första gången, men när man har samlat på sig så väldigt mycket kläder som jag har gjort i åratal tar det sin tid. Inte för att det är tidskrävande att vika ett klädplagg och stoppa det i en påse. Utan för att nästan varje plagg begrundas på olika sätt. Det är trots allt inga ”skräpkläder” och kinatrasor det handlar om, utan oftast fina och felfria kläder. Ibland märkeskläder. Jag har inte vuxit ur några av dom trots att många plagg har hunnit fylla år många gånger, utan kan använda dom alla. Dessutom bryr jag mig inte om kläder är moderna eller inte. Jag är fullständigt ointresserad av mode, och tar på mig vad jag själv trivs i – oavsett plaggets ålder.

Så frågan blir då: kommer jag att använda plagget jag begrundar? I huset jag lämnar finns massor av garderober, varav en är en stor man går in i med hyllor och stänger. I det andra huset finns knappt inga garderober. Men det finns hur mycket plats som helst att inreda eller ställa in sådana. Så även om det inte finns plats för allt i nuläget, kommer jag tex ha en ännu större gå in-garderob nästa år.

Jag är inte en sån person som gillar att slänga saker. Jag vill slita ut dom först. Mycket är faktiskt bra att ha vid just det specifika tillfället då ett visst behov uppstår. Då slipper jag köpa något nytt. Det jag känner att jag inte kommer använda mer brukar jag ge bort. Men vissa plagg kommer av naturliga skäl inte ofta till användning. Som t ex jättefina klänningar som är köpta för att bäras vid speciella tillfällen. Man kan ju inte bara göra sig av med dom för att man inte för tillfället är bjuden på bröllop eller finkalas. Men t ex kavajen nedan ger jag bort. Den har hängt på övertid i garderoben i många år, efter att den burits över flera små svarta. Den har alltid varit lite för stor, och jag ser blek ut i den färgen.

Nåväl, du märker ju hur jag vänder och vrider på tankarna, och kanske kan du förnimma min separationsångest 😉  Jag har iallafall tillsist mognat i beslutet att ge bort en del av mina kontorskläder som jag bar under min tid högt upp i karriären. För i den riktningen vill jag inte att mitt liv ska gå igen, så de behövs inte mer.

Det väckte en massa minnen att ta fram mängder av figursydda skjortor som en annan version av mig bar i ett annat liv. Även om jag har lämnat det livet bakom mig för att jag absolut inte vill leva så längre, finns det sånt som jag kan sakna från det livet också. När jag vek ihop mina skjortor mindes jag människor som gav mig glädje att jobba med när det begav sig.

Dagens rensning väckte många tankar. Livet har olika faser, och alla innehåller både sånt som är positivt och negativt. Det sistnämnda lämnar jag till historien, och det förstnämnda bär jag med mig i hjärtat.

Det blev även en liten stunds avkoppling i solen med en kopp kaffe, och det här inlägget gick från tankar till skrift. Nu blir det ryggläge i soffan ett tag innan hästarna ska tas in.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Igårkväll när jag var på promenad slogs jag av de stora kontrasterna i livet nu. Mellan platsen jag lämnar, och platsen jag är på väg till. Jag har väl i och för sig vetat om dom hela tiden, men jag påmindes igen. Jag är tillfälligt tillbaka på platsen jag ska lämna, och det känns nästan lite konstigt. Som om mitt hem inte längre är mitt. Än så länge är det ju faktiskt det, men det är bara tillfälligt. För det är en tid av förvaltning och förberedelser inför det slutliga avskedet.

Jag går omkring och känner in känslan av att inte längre höra hemma på platsen som i åratal varit mitt hem. I huset som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Och i bygden som aldrig har haft en plats där. Jag ser mig omkring över det pannkaksplatta, enformiga och vanligen blåsiga landskapet, och känner lättnad över att tiden här är räknad. Det må vara vackert en stund de åren då rapsen blommar. Men resten av tiden är ingen fest för ögat ens när solen skiner.

Jag kan bara gå ett fåtal steg utanför gården innan grönskan övergår i ändlösa åkrar. Om jag snurrar ett varv runt ser det likadant ut åt alla håll. Det är förvisso grönt på det platta en del av året. Men resten av året är det smutsbrunt och lerigt – med undantag för den korta tiden då stubben står orörd inför mötet med plogen. Eller då det bruna täcks av snö.

Sen ser jag på mitt hus som jag har älskat sen första ögonkastet, och känner lite vemod. Det är så vackert och välbekant, men för första gången på alla år känner jag inte känslan jag alltid har känt. Vi har på något sätt tagit lite avstånd från varandra. Som en relation som håller på att ebba ut. Långsamt, men med full medvetenhet om att förändringen är oundviklig. Livet har stampat vatten för länge, ja faktiskt på övertid.
Nu väntar ett annat liv, och det känns spännande igen. Nästan på samma sätt som i ungdomens dagar då man började ett nytt liv. Det går inte i en handvändning att göra en så stor förändring av livet, och hittills har jag haft det enormt slitsamt. Men siktet är hela tiden inställt på vad som ska bli, på alla drömmar som ska uppfyllas. Vill man åstadkomma stora saker kan man inte bara sitta i bekvämlighet och önsketänka. Man får göra vad som krävs, även om det innebär risktaganden, uppoffringar och hårt arbete. Det är så man sätter saker i rörelse och får dom att gå framåt.

Hursomhelst hittade jag njutning för ögonen även på pannkakan igårkväll. Kvällssolen har fått höstens gyllene magiska sken, och rosbuskarnas nypon lyser eldröda mot den kvardröjande grönskan. På vägen tillbaka stod hästarna och väntade på oss, och de är alltid lika vackra att se.

Nu har jag filosoferat färdigt för den här gången, och rundar av inlägget här.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Ikväll kom jag att tänka på det här med skvaller. Jag vet att det hör till människans natur att skvallra, mer eller mindre iallafall. Ofta är det kanske rätt så oskyldigt. Folk berättar vidare något som dom har hört till andra, och någons ord förflyttar sig från mun till mun. Tyvärr dock sällan i den ursprungliga versionen. Ibland berättas det om något som någon har hört av någon som hörde det av någon osv. Och ibland berättas det vidare sånt som personen har hört direkt från källan. Ibland gör det ingenting, för skvallret handlar inte om något betydelsefullt. Den som berättade först för någon, bryr sig kanske inte alls om resten av världen får veta. Ibland kanske det rentav är tänkt att orden ska sprida sig. Men det händer också att det faktiskt gör något.

Det finns människor som jag kallar notoriska skvallermakare. Det är personer som nästan lystet suger i sig allt dom hör och ser, för att sedan med nästan sjuklig iver berätta för alla dom kommer i kontakt med. ”Vet du en sak! Jag måste berätta!” Det spelar ingen roll om någon har anförtrott sig i förtroende. Eller om dom faktiskt vet att den som berättar något för dom är en ganska förtegen person, som inte vill ha allas insyn i sitt liv. Nej nu finns det ytterligare en nyhet att sprida, och kan man så gör man.

Jag försöker förstå vad som driver dessa skvallermakare. Kanske främst för att slippa bli irriterad. Kan det vara att personen känner sig viktig när den leker nyhetsbyrå? Eller intressant? Eller att den fyller ut pinsam tystnad i konversationer? Orsaken är förstås individuell, men lika irriterande oavsett vilken den är. Kanske inte för alla, men för mig är den det. Det finns människor som genom sitt snällt sagt tarvliga beteende, har förbrukat rätten att få veta något om mitt liv. Det krävs väldigt mycket dåligt beteende mot mig för att man ska bli så utsorterad. Så den som har orsakat sig själv detta ska inte fortsätta att hålla koll genom att vissa glappar okontrollerat med munnen.

Ja det här var några tankar som svepte igenom min hjärna såhär på söndagskvällen – på förekommen anledning. Men nu har jag luftat dom, och går vidare.

Ha en fin ny vecka tills vi ses igen!

För något år sen eller två – jag minns inte så noga – läste jag en bok som var skriven på engelska. Jag minns att det dök upp ett ord i texten som jag inte visste vad det betydde – liminal –  och när jag googlade efter betydelsen hittade jag inget svar. Men så för en tid sedan dök ordet upp igen, fast den här gången i en svensk tidning. Författaren av krönikan befann sig på en liminal plats i livet. Ordet kan användas på flera olika sätt, men betydelsen föll på plats, och i det sistnämnda sammanhanget kände jag igen mig. Jag är nämligen på en liminal plats i livet sedan en tid tillbaka. I en övergång mellan två platser. Det gamla löses upp och det nya föds.

Jag håller på att avsluta mitt gamla liv, men har ännu inte trätt in i det nya. Det är naturligtvis spännande  att vara på väg in i något helt nytt. Men ibland känns det lite märkligt, och även känslor av vemod kan dyka upp någon gång. För även om det nya är väldigt efterlängtat, innebär det ju inte att allt som man lämnar är dåligt. Vissa saker kan vara svårt att släppa greppet om, även om man har siktet inställt på sitt nya liv.

Orden ”aldrig mer” är så definitiva. Det blir verkligen aldrig mer av vissa saker. Sånt som jag har längtat halvt ihjäl mig efter att slippa, kommer jag med lättnad och glädje att lämna bakom mig. Men så finns det annat och kanske rentav andra, som jag gärna skulle vilja ta med mig. Men det går inte, och det är som det är. En sak som plötsligt slog mig är att jag aldrig mer kommer fira jul i mitt underbara vackra hus. Jag har alltid älskat huset – ja ända sedan första ögonkastet. Men jag kom aldrig att älska platsen det står på, ja jag har faktiskt inte ens tyckt om något utanför den egna tomten. Om det vore möjligt skulle jag ta det med mig huset, men det går ju inte. Så nu ska det skapas ett nytt vackert hem.

Så varför nämner jag ens julen i september? Det brukar vara näst intill tabu i mitt liv den här tiden av året. Jo, jag var hemma på blixtvisit i mitt vackra hem för att packa ett lass, innan jag flyttar tillbaka för sista hösten där och packar resten. Då uppstod frågan – vad kan jag packa ner och ta med mig som jag aldrig mer behöver här? Första tanken som dök upp var julpynt. För jag kommer aldrig mer fira jul i det huset. Julpynt finns det en hel del av i gömmorna, för jag älskar att pynta och göra huset riktigt stämningsfullt, mysigt och vackert när det är så dags. Så det blev ett helt gäng med välfyllda flyttkartonger, och just då kände jag ett vemod. Men jag kommer skapa ny stämning i nya hemmet. Nedan kan min medhjälpare beskådas när pyntet blir noggrant undersökt.

Böcker föll sig också naturligt att ta med sig. För jag läser så långsamt att de aldrig mer kommer att avslutas på samma platser som förut. Som t ex på den härliga balkongen. Nu har några av dom fått en ny plats i sin gamla hylla som ska målas när jag får tid. Och en ny balkong väntar på mig, solsängen och mina böcker när nästa vår kommer.

Det är mycket som rör sig i huvudet i smått och stort. Glädjefylld förväntan och vemod skiftar plats med varandra, när minnen och framtidsdrömmar blandas. Det gamla livet upplöses och det nya föds. En ny livscykel med nya möjligheter tar sin början att forma som jag själv vill, och uppfylla mina drömmar.

Ja det här blev ett inlägg där jag mest satt och filosoferade, utan något mål alls för mitt skrivande. Men så kan det bli.

Jag önskar alla en fin helg!

Milde tid vilket möte det var igår. Det var tur att jag var ute i månskenet kvällen innan och tankade kraft och energi, för det behövdes verkligen. Jag hade inte förväntat mig att gårdagens möte skulle bli glatt och gemytligt. Men jag hade iallafall trott att vd:n för ett företag skulle uppföra sig professionellt, så som sig bör med det ämbetet. Särskilt när företaget har gjort fel, och fakturerat ett enormt belopp för ett stort jobb som inte är fullföljt. Och som inte heller med lätthet kan fullföljas, då hantverkarna har vållat skador på systemet.

Nåväl, vad det gäller män i maktposition har jag under mina år högt upp i karriären stött på det mesta. Så om någon bemöter mig med illa dold ilska, dryghet, enstaviga svar, dumma påståenden, bortvänd blick, härskarteknik eller vad det nu må vara – just bring it on. Få människor är så härdade som jag mot den sortens beteende. Tyvärr får jag väl säga. Det är mest sorgligt att det är så, för processen att bli så härdad är sannerligen inte behaglig. Och ingen ska egentligen ha anledning att behöva bli det pga att man har utsatts för så mycket nedvärderande och kränkande behandling att man tillsist fick ett pansarskal.

Hursomhelst, oavsett hur socialt obegåvat jag än blir bemött ser jag lugnt och sakligt till att mitt budskap går fram. Och detta oavsett hur många lugna, tydliga och pedagogiska repetitioner av budskapet det går åt att servera. Har man gjort fel ska man stå för det, och inga tjuriga miner eller ogenomtänkta uttalanden får mig att backa.

Det som förvånar mig är när den som har fel inte kan uppvisa lite ödmjukhet. En ursäkt skulle vara på sin plats för allt som har ställt till sig, istället för att uppvisa otrevlig tjurighet. Det är inte något trivialt som man nu står utan, och som skulle ha varit klart förra månaden. Det är något som hör till livets basbehov. Hursomhelst följer en fortsättning. Jag fick honom tillsist att ta reson där och då. Så det ska felsökas, och vilka åtgärder som behövs återstår att se. Men en sak är säker – den här människan väckte sannerligen upp mitt gamla jag denna dag. Jag behövde lång tid i avskildhet i ”bakgrunden” för att återhämta mig efter sjukdomen som slog ut mig i flera år. Jag undrade länge vart mitt gamla jag som en riktig fighter tog vägen. Så länge att jag tillsist glömde bort att undra. Men nu är jag tillbaka igen, och den som tror sig vinna något på att uppföra sig illa emot mig tror väldigt fel.

Nu rundar jag av här, och önskar alla en fin fortsättning på veckan!

Jag brukar alltid känna av fullmånen på olika sätt, och den här är inget undantag. Men medan vissa fullmånar endast gör mig sömnlös, och ibland har en ganska härlig energi, så upplever jag den pågående fullmånens energi som väldigt jobbig. Ja rentav turbulent. Det är en fullmåne med oerhört intensiv energi. Med tanke på strulet som pågår i livet just nu, hade energin gärna fått vara av den behagligare sorten.

Det sägs att en fullmåne i fiskarnas tecken kan orsaka känslostormar, och det får jag nog hålla med om. Sånt som är jobbigt känns väldigt intensivt just nu, och förstärks av sömnlösheten. Att det dessutom är en månförmörkelse gör inte saken bättre. Nej den är mycket mera kraftfull, potent och känslomässig än en vanlig fullmåne. Så om något har skavt på en hanterbar nivå, kan irritationen börja sjuda och koka i blodet. Och gudarna ska veta att det finns saker som är näst intill omöjliga att inte irritera sig på just nu. Jag bara längtar efter att den här fullmånen ska passera, så jag får känna lättnaden när energin klingar av.

Hursomhelst är den här fullmånen otroligt vacker att se. Ja rentav hänförande. Igårkväll stod jag ute i hagen och betraktade hur den steg upp mot himlen bakom berget. Ju högre den steg och ju mörkare det blev, desto mera lyste den upp sjön. Det började med en strimma ljus över vattnet. Och tillsist – när himlen var som mörkast – strålade hela vattenytan av ljus, vilket jag inte fotade. Jag stod länge i månskenet, och ett tag hade jag Lilla Mannen vid min sida. Det var en andaktsfull stund med många känslor. Mitt bland allt det jobbiga kände jag tacksamhet över ynnesten att få betrakta något så oerhört vackert, och tacksamhet över allt som manifesterats i mitt liv. Senaste tiden må ha varit och är otroligt jobbig. Men den situationen är inte allt. Den är inte hela mitt liv hur besvärlig den än må vara. Så där jag stod i mörker och strålande ljus, kände jag hur jag fylldes på av andra känslor. Vilja och styrka att ta mig an de väntande prövningarna. Ett j-vlar anamma som jag varit för trött för att orka känna.

I skrivande stund når månenergin sin kulmen. När det mörknar ska jag ta ett månbad igen. I turbulensen finns kraft, och den ska jag tanka i mig och ta vara på. Det är dags att sätta tillbaka mig själv på banan igen. Svackor kan man ha, men man ska inte bosätta sig i dom.

Jag önskar alla en fin ny vecka!

Tänk om saker bara kunde flyta på och fungera. Men beträffande sånt som ligger utanför ens kontroll, så verkar det inte vara så just nu. Visst får man räkna med att ett och annat kan strula ibland. Men när det blir för stora och för många saker samtidigt tar det på orken. Just nu är jag så himla trött, och det beror inte bara på att jag jobbat hårt hela sommaren. Nej den värsta tröttheten kommer av att vi tagit hjälp av hantverkare som inte endast misslyckats med att fullgöra sitt uppdrag, utan som dessutom har ställt till med skador.

Som om inte det vore nog har dom skickat en så fet faktura, att jag höll på att gå upp i limningen när jag läste den. För ett oanvändbart system, som kommer kosta ännu mera att göra användbart. Jag jobbar fortfarande efter en extremt tight tidsplan, men har fått lägga flera timmar om dagen senaste dagarna på att få firman att ta reson. Och även om jag vägrar att ge mig så suger alltsammans så mycket energi. Ja det ger mig faktiskt sömnproblem. Det är tyvärr inte första gången i livet vi har dragit nitlotten när det gäller hantverkare, och jag har varken tid, ork eller lust med ännu en tvist – vilket det har landat i tidigare. På måndag blir det möte med företagets VD, och fram tills dess ska jag försöka lyckas vila mitt trötta huvud. Jag måste jobba på med sånt som halkat efter i min egen tidsplan pga av denna eländiga firma.

Men det har även varit annat som lagt droppar i bägaren. Köpte t ex en ny hylla, och när den kom hem var den sned som lutande tornet i Pisa, samt att den var spräckt vid alla svetsfogar i metallramen så att lacken hade flagat. Det gick åt skarpa diskussioner för att få lämna tillbaka den till affären och återfå pengarna.

När det var dags att köpa ny kedja till motorsågen inköptes den i en affär för ändamålet, och dom lämnade ut fel kedja som inte passade. Ringde affären, och ojdå, du fick visst fel kedja. Så då blev det några mils bilåkning igen för att få rätt. Inte ens den nya rullen med lina till kastspöt från fiskeaffären kunde vara felfri. Den trasslade sig invändigt tre gånger så lika många drag flög iväg och försvann för alltid på sjöbotten. Det finns många fler exempel, men jag är inte ute efter att skriva en halv roman.

Som grädde på moset börjar jag känna av att mörkret faller tidigare. Jag blir alltid tröttare under årets mörka tid, och det gör inte saker lättare. Men nu har jag klagat av mig så det räcker för den här gången, och rundar av detta icke muntra inlägg. Det får bli att slappa och somna till en serie.

Jag önskar alla en fin helg!

Om någon vill veta hur det har gått i övrigt med livsprojektet under sommaren, finns länk till det inlägget här:

https://varapavag.se/2025/09/01/tillbakablickar-pa-sommaren-och-livsprojektet/

Tänk att det redan är augusti. Juli var liksom juni en väldigt intensiv månad, och så lär även denna bli. Jag kan sammanfatta tiden som har gått med att det varit mycket hårt arbete, och så har det inflikats några stunder av livsnjutning också. Jag ser slutet på allt betong- och murningsarbete jag har ägnat mig åt ett tag. Därefter ska jag växla mellan andra jobb. Listan på vad som ska göras är hur lång som helst, så det lär blir gott om variation i arbetet. Jag har hittills ofta jobbat i väldigt obekväma arbetsställningar, så knäna börjar kännas lite möra. Men snart behöver jag inte plåga dom längre. Nedan kan beskådas när jag blandade betong till diverse reparationer. Dessa är jag klar med, och närmast på tur är att blanda cementbruk och putsa.

Det är både väldigt spännande och otroligt slitsamt att göra en så stor förändring av livet. Särskilt när tiden går så fort, och man har kort tid på sig att bli klar med vissa saker innan hösten. Men det kommer bli bra i slutändan. Jag vet att jag fortfarande inte berättar några detaljer om vad livsprojektet handlar om, förutom lite i inlägget nedan:

https://varapavag.se/2025/05/09/drommar-kan-forverkligas/

Men jag har mina anledningar till att jag är kryptisk. När tiden är mogen berättar jag mera. En sak som har kunnat grumla min glädje då det har inträffat är att utsättas för avundsjuka. Den sjukan har redan hunnit visa sitt fula ansikte, då vissa inte verkar kunna glädjas helhjärtat åt vad andra gör. Jag har märkt många gånger under livet att det lätt tas för givet att man fått saker med en orättvist liten ansträngning – vilket på intet sätt har varit fallet. Jag har tvärtom jobbat så hårt för en del saker att de har kostat mig hälsan och nästan livet. Då känns det som ett hånfullt slag i ansiktet när jag plötsligt konfronteras av avundsjuka människor. Ingen har gått i någon annans skor, och ingen vet egentligen priset som någon betalat för vad den har. Så numera känner jag mest ett stort obehag när det gäller att dela med mig. Även om jag inte alls förväntar mig obehag av er läsare. Känslan är bara så djupt rotad, och det är inte längesen jag blev väldigt obehagligt och elakt påhoppad av en avundsjuk människa under en trumningskväll som jag trodde skulle bli trevlig.

Nåväl, nog om detta. Jag avslutar inlägget med ännu en kvällsbild från sjön som ligger i närheten. Så önskar jag alla en härlig helg!:)