En av dygnets mysiga stunder är godnattstunden i stallet. Hästarna har ivrigt slafsat i sig sina krubbor och ett par av dom är kladdiga runt munnen. Ifall någon undrar hur hästar torkar sig runt munnen, kan jag nämna att en del av matkladdet brukar hamna nånstans på mina kläder, i mitt hår, på min mössa eller i ansiktet när vi godnattpussas. När krubborna är uppätna brukar dom förhoppningsfullt genomsökas ännu en gång av ivriga tungor – ifall någon magisk hand har fyllt på lite när uppmärksamheten riktades åt annat håll. Därefter tas det itu med att mumsa nattahö, och det är få ljud i världen som är så rogivande som hästars rytmiska tuggande.

Ett mindre rogivande ljud är det slamrande ljudet av avundsjuka. Arabhästarna är väldigt avundsjuka, och har lärt sig hur man kan föra ett hiskeligt oväsen med en hov mot boxdörren när man vill ha uppmärksamhet. Att klappa någon för länge, eller att inte vara snabb och rättvis vid utdelning av något gott kan utlösa en kakafoni av oväsen! 😀

Men jag kan helt ärligt säga att alla är världens snällaste, och har hjärtan av guld. Ingen av dom skulle komma på tanken att göra mig illa på något sätt. Det finns så mycket fördomar mot hästar, t ex ”att dom bits där fram och sparkas där bak”. Men det gör dom inte. Vi kan stå och mulpussas hur länge som helst, och jag kan stå och krama deras rumpor.

Det fina med hästar är att dom speglar dig själv. Du får vad du ger, och dom känner precis hur du känner oavsett vad det är – och speglar känslorna tillbaka. Du kan aldrig lura en häst att du är glad eller tålmodig. Dom läser dina sinnesstämningar som en öppen bok. Ger du kärlek och glädje så får du det tillbaka.

Ikväll bjöd jag på äpplen och det var som vanligt väldigt uppskattat. Det tuggades med en väldans iver och fyra par ögon strålade ikapp. Tänk att lite fallfrukt kan sprida sån glädje!

Så kommer här förstås några bilder från godnattstunden☺️