Vara på väg

Just för stunden har jag lite höstkänsla. Den vaknar till liv såna här vackra dagar då solen strålar från klarblå himmel, och löven har börjat skifta färg. Än så länge har det mesta av växtligheten en mättad grön färg. Men särskilt lönnarna har börjat få den lysande orangea färgen som som livar upp mig inombords.

Jag skulle egentligen ha velat tillbringa hela dagen utomhus och njuta, för imorgon väntas regn. Men det finns inte tid för det. Jag har återigen dragit igång en rensning, och den här gången är det kläder som rensas ut igen. Det är inte första gången, men när man har samlat på sig så väldigt mycket kläder som jag har gjort i åratal tar det sin tid. Inte för att det är tidskrävande att vika ett klädplagg och stoppa det i en påse. Utan för att nästan varje plagg begrundas på olika sätt. Det är trots allt inga ”skräpkläder” och kinatrasor det handlar om, utan oftast fina och felfria kläder. Ibland märkeskläder. Jag har inte vuxit ur några av dom trots att många plagg har hunnit fylla år många gånger, utan kan använda dom alla. Dessutom bryr jag mig inte om kläder är moderna eller inte. Jag är fullständigt ointresserad av mode, och tar på mig vad jag själv trivs i – oavsett plaggets ålder.

Så frågan blir då: kommer jag att använda plagget jag begrundar? I huset jag lämnar finns massor av garderober, varav en är en stor man går in i med hyllor och stänger. I det andra huset finns knappt inga garderober. Men det finns hur mycket plats som helst att inreda eller ställa in sådana. Så även om det inte finns plats för allt i nuläget, kommer jag tex ha en ännu större gå in-garderob nästa år.

Jag är inte en sån person som gillar att slänga saker. Jag vill slita ut dom först. Mycket är faktiskt bra att ha vid just det specifika tillfället då ett visst behov uppstår. Då slipper jag köpa något nytt. Det jag känner att jag inte kommer använda mer brukar jag ge bort. Men vissa plagg kommer av naturliga skäl inte ofta till användning. Som t ex jättefina klänningar som är köpta för att bäras vid speciella tillfällen. Man kan ju inte bara göra sig av med dom för att man inte för tillfället är bjuden på bröllop eller finkalas. Men t ex kavajen nedan ger jag bort. Den har hängt på övertid i garderoben i många år, efter att den burits över flera små svarta. Den har alltid varit lite för stor, och jag ser blek ut i den färgen.

Nåväl, du märker ju hur jag vänder och vrider på tankarna, och kanske kan du förnimma min separationsångest 😉  Jag har iallafall tillsist mognat i beslutet att ge bort en del av mina kontorskläder som jag bar under min tid högt upp i karriären. För i den riktningen vill jag inte att mitt liv ska gå igen, så de behövs inte mer.

Det väckte en massa minnen att ta fram mängder av figursydda skjortor som en annan version av mig bar i ett annat liv. Även om jag har lämnat det livet bakom mig för att jag absolut inte vill leva så längre, finns det sånt som jag kan sakna från det livet också. När jag vek ihop mina skjortor mindes jag människor som gav mig glädje att jobba med när det begav sig.

Dagens rensning väckte många tankar. Livet har olika faser, och alla innehåller både sånt som är positivt och negativt. Det sistnämnda lämnar jag till historien, och det förstnämnda bär jag med mig i hjärtat.

Det blev även en liten stunds avkoppling i solen med en kopp kaffe, och det här inlägget gick från tankar till skrift. Nu blir det ryggläge i soffan ett tag innan hästarna ska tas in.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Igårkväll när jag var på promenad slogs jag av de stora kontrasterna i livet nu. Mellan platsen jag lämnar, och platsen jag är på väg till. Jag har väl i och för sig vetat om dom hela tiden, men jag påmindes igen. Jag är tillfälligt tillbaka på platsen jag ska lämna, och det känns nästan lite konstigt. Som om mitt hem inte längre är mitt. Än så länge är det ju faktiskt det, men det är bara tillfälligt. För det är en tid av förvaltning och förberedelser inför det slutliga avskedet.

Jag går omkring och känner in känslan av att inte längre höra hemma på platsen som i åratal varit mitt hem. I huset som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Och i bygden som aldrig har haft en plats där. Jag ser mig omkring över det pannkaksplatta, enformiga och vanligen blåsiga landskapet, och känner lättnad över att tiden här är räknad. Det må vara vackert en stund de åren då rapsen blommar. Men resten av tiden är ingen fest för ögat ens när solen skiner.

Jag kan bara gå ett fåtal steg utanför gården innan grönskan övergår i ändlösa åkrar. Om jag snurrar ett varv runt ser det likadant ut åt alla håll. Det är förvisso grönt på det platta en del av året. Men resten av året är det smutsbrunt och lerigt – med undantag för den korta tiden då stubben står orörd inför mötet med plogen. Eller då det bruna täcks av snö.

Sen ser jag på mitt hus som jag har älskat sen första ögonkastet, och känner lite vemod. Det är så vackert och välbekant, men för första gången på alla år känner jag inte känslan jag alltid har känt. Vi har på något sätt tagit lite avstånd från varandra. Som en relation som håller på att ebba ut. Långsamt, men med full medvetenhet om att förändringen är oundviklig. Livet har stampat vatten för länge, ja faktiskt på övertid.
Nu väntar ett annat liv, och det känns spännande igen. Nästan på samma sätt som i ungdomens dagar då man började ett nytt liv. Det går inte i en handvändning att göra en så stor förändring av livet, och hittills har jag haft det enormt slitsamt. Men siktet är hela tiden inställt på vad som ska bli, på alla drömmar som ska uppfyllas. Vill man åstadkomma stora saker kan man inte bara sitta i bekvämlighet och önsketänka. Man får göra vad som krävs, även om det innebär risktaganden, uppoffringar och hårt arbete. Det är så man sätter saker i rörelse och får dom att gå framåt.

Hursomhelst hittade jag njutning för ögonen även på pannkakan igårkväll. Kvällssolen har fått höstens gyllene magiska sken, och rosbuskarnas nypon lyser eldröda mot den kvardröjande grönskan. På vägen tillbaka stod hästarna och väntade på oss, och de är alltid lika vackra att se.

Nu har jag filosoferat färdigt för den här gången, och rundar av inlägget här.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Ikväll kom jag att tänka på det här med skvaller. Jag vet att det hör till människans natur att skvallra, mer eller mindre iallafall. Ofta är det kanske rätt så oskyldigt. Folk berättar vidare något som dom har hört till andra, och någons ord förflyttar sig från mun till mun. Tyvärr dock sällan i den ursprungliga versionen. Ibland berättas det om något som någon har hört av någon som hörde det av någon osv. Och ibland berättas det vidare sånt som personen har hört direkt från källan. Ibland gör det ingenting, för skvallret handlar inte om något betydelsefullt. Den som berättade först för någon, bryr sig kanske inte alls om resten av världen får veta. Ibland kanske det rentav är tänkt att orden ska sprida sig. Men det händer också att det faktiskt gör något.

Det finns människor som jag kallar notoriska skvallermakare. Det är personer som nästan lystet suger i sig allt dom hör och ser, för att sedan med nästan sjuklig iver berätta för alla dom kommer i kontakt med. ”Vet du en sak! Jag måste berätta!” Det spelar ingen roll om någon har anförtrott sig i förtroende. Eller om dom faktiskt vet att den som berättar något för dom är en ganska förtegen person, som inte vill ha allas insyn i sitt liv. Nej nu finns det ytterligare en nyhet att sprida, och kan man så gör man.

Jag försöker förstå vad som driver dessa skvallermakare. Kanske främst för att slippa bli irriterad. Kan det vara att personen känner sig viktig när den leker nyhetsbyrå? Eller intressant? Eller att den fyller ut pinsam tystnad i konversationer? Orsaken är förstås individuell, men lika irriterande oavsett vilken den är. Kanske inte för alla, men för mig är den det. Det finns människor som genom sitt snällt sagt tarvliga beteende, har förbrukat rätten att få veta något om mitt liv. Det krävs väldigt mycket dåligt beteende mot mig för att man ska bli så utsorterad. Så den som har orsakat sig själv detta ska inte fortsätta att hålla koll genom att vissa glappar okontrollerat med munnen.

Ja det här var några tankar som svepte igenom min hjärna såhär på söndagskvällen – på förekommen anledning. Men nu har jag luftat dom, och går vidare.

Ha en fin ny vecka tills vi ses igen!

För något år sen eller två – jag minns inte så noga – läste jag en bok som var skriven på engelska. Jag minns att det dök upp ett ord i texten som jag inte visste vad det betydde – liminal –  och när jag googlade efter betydelsen hittade jag inget svar. Men så för en tid sedan dök ordet upp igen, fast den här gången i en svensk tidning. Författaren av krönikan befann sig på en liminal plats i livet. Ordet kan användas på flera olika sätt, men betydelsen föll på plats, och i det sistnämnda sammanhanget kände jag igen mig. Jag är nämligen på en liminal plats i livet sedan en tid tillbaka. I en övergång mellan två platser. Det gamla löses upp och det nya föds.

Jag håller på att avsluta mitt gamla liv, men har ännu inte trätt in i det nya. Det är naturligtvis spännande  att vara på väg in i något helt nytt. Men ibland känns det lite märkligt, och även känslor av vemod kan dyka upp någon gång. För även om det nya är väldigt efterlängtat, innebär det ju inte att allt som man lämnar är dåligt. Vissa saker kan vara svårt att släppa greppet om, även om man har siktet inställt på sitt nya liv.

Orden ”aldrig mer” är så definitiva. Det blir verkligen aldrig mer av vissa saker. Sånt som jag har längtat halvt ihjäl mig efter att slippa, kommer jag med lättnad och glädje att lämna bakom mig. Men så finns det annat och kanske rentav andra, som jag gärna skulle vilja ta med mig. Men det går inte, och det är som det är. En sak som plötsligt slog mig är att jag aldrig mer kommer fira jul i mitt underbara vackra hus. Jag har alltid älskat huset – ja ända sedan första ögonkastet. Men jag kom aldrig att älska platsen det står på, ja jag har faktiskt inte ens tyckt om något utanför den egna tomten. Om det vore möjligt skulle jag ta det med mig huset, men det går ju inte. Så nu ska det skapas ett nytt vackert hem.

Så varför nämner jag ens julen i september? Det brukar vara näst intill tabu i mitt liv den här tiden av året. Jo, jag var hemma på blixtvisit i mitt vackra hem för att packa ett lass, innan jag flyttar tillbaka för sista hösten där och packar resten. Då uppstod frågan – vad kan jag packa ner och ta med mig som jag aldrig mer behöver här? Första tanken som dök upp var julpynt. För jag kommer aldrig mer fira jul i det huset. Julpynt finns det en hel del av i gömmorna, för jag älskar att pynta och göra huset riktigt stämningsfullt, mysigt och vackert när det är så dags. Så det blev ett helt gäng med välfyllda flyttkartonger, och just då kände jag ett vemod. Men jag kommer skapa ny stämning i nya hemmet. Nedan kan min medhjälpare beskådas när pyntet blir noggrant undersökt.

Böcker föll sig också naturligt att ta med sig. För jag läser så långsamt att de aldrig mer kommer att avslutas på samma platser som förut. Som t ex på den härliga balkongen. Nu har några av dom fått en ny plats i sin gamla hylla som ska målas när jag får tid. Och en ny balkong väntar på mig, solsängen och mina böcker när nästa vår kommer.

Det är mycket som rör sig i huvudet i smått och stort. Glädjefylld förväntan och vemod skiftar plats med varandra, när minnen och framtidsdrömmar blandas. Det gamla livet upplöses och det nya föds. En ny livscykel med nya möjligheter tar sin början att forma som jag själv vill, och uppfylla mina drömmar.

Ja det här blev ett inlägg där jag mest satt och filosoferade, utan något mål alls för mitt skrivande. Men så kan det bli.

Jag önskar alla en fin helg!