Vara på väg

Idag åkte vi iväg för att kolla på soffor. De två som nu pryder hemmet har hunnit fylla år väldigt många gånger, så det kändes inte slösaktigt att förnya sig när det händer så sällan. Så det blev att besöka tre butiker som ligger inom nära avstånd för att titta och provsitta. Ja även provligga faktiskt eftersom vi sällan sitter och tittar på tv.

Men butiksbesöken blev inte direkt något nöje. Jag vill få titta och prova ifred, men säljarna var lika efterhängsna som dom brukar vara på en turkisk basar. Personligen tycker jag att det är urjobbigt när någon rantar efter en hela tiden och tvingar på en sitt evinnerliga säljsnack. Jag vill titta, känna efter och fundera ifred. Men det var inte ens det värsta. De var nämligen riktigt ordentligt genomförkylda också, och snorsnörvlade, rosslade och harklade sig när dom nötte mina öron med sitt tjat. Detta må vara äckligt att läsa, men det var ännu äckligare att uppleva. För som läsare slipper man åtminstone känna lukten av deras bacill- eller virusspäckade andedräkt.

Vad hände med det här att stanna hemma när man är sjuk?! För att inte smitta andra. Jag har inte lust att bli sjuk nu när jag har så galet mycket att göra. Ja inte annars heller för den delen. Det är ju för tusan fullständigt hänsynslöst att springa efter folk när man är i det skicket som dessa säljare var.

Så hur gick det då med att hitta nya soffor? Tja, vi konstaterade att de vi har – trots sin aktningsvärda ålder – ändå är både finare och skönare än det nya utbudet. Det lönade sig bevisligen att köpa bästa kvaliteten för många år sen. Så de får pryda även nästa hem.

Ha en härlig helg tills vi ses igen!

Den som läser min blogg kan väl knappast ha undgått att jag håller på att rensa bland mina ägodelar. Det känns som ett evighetsjobb, men det börjar gå bättre.  ”Separationsångesten” släpper taget om mig mer och mer för varje dag. Jag har konstaterat att jag har ändrat mig väldigt mycket på vissa sätt under senaste åren. Det märks tydligt när jag går igenom mina saker. Förr samlade jag på allt möjligt. Jag funderade inte särskilt mycket på om jag verkligen behövde det jag köpte. Det var förvisso så att jag även köpte saker jag behövde när jag behövde dom. Men mycket som inhandlades var för att jag ”villhövde” något som t ex var fint att titta på.  Jag tyckte väldigt mycket om prydnadssaker och att pynta i hemmet.

Det är väl inte så att jag inte köper saker längre. Men det intresserar mig inte på samma sätt som förut. Det jag köper är oftast något jag behöver till mina hobbies och intressen, som t ex målarfärger, pärlor, böcker och funktionskläder. Eller så köper jag sånt som djuren behöver ha. Jag har blivit trött på att ha en massa saker som står överallt, och har varken tid eller lust att damma bland en massa grejer. På något märkligt sätt så känner jag mig mera fri för varje sak jag skänker bort. Men vissa saker betyder fortfarande mycket för mig, som t ex glasen jag berättade om i ett tidigare inlägg. Så även bröllopsservisen, varav en tallrik kan beskådas nedan.

Det finns också en del prydnadssaker som jag kommer behålla för att jag tycker mycket om dom. En av dessa är ett Fabergéägg som jag fick när jag fyllde jämnt för åratal sen.

Men nog om saker nu, nu ska jag sjunka ner i soffan en stund.

Ha en härlig ny vecka! 🙂

Förra gången jag skrev så berättade jag om hur påfylld jag kände mig av att åka till Omberg. Men det var ingenting jämfört med hur lycklig jag kände mig av att vistas ett par underbara dagar på min nya plats i livet. Senaste dagarna har jag varit där med saker som en del i förberedelserna inför det nya livet som närmar sig. Jag har återigen konstaterat hur rätt beslutet var att göra den här stora livsförändringen.

Under sommaren arbetade jag hårt nästan varje dag, och hade huvudet fullt av planering för att hålla deadlines. Så även om det blev några korta avbrott för dopp i sjön eller en stund med boken i solskenet, hann jag inte känna så mycket mer än förväntan – och en del frustration över vissa hantverkare. Men den här gången hade jag mest pyssliga saker att göra, som att packa upp saker och ställa in i skåpen.

Jag kunde verkligen ta in lugnet och skönheten på platsen på ett helt annat sätt. Naturen är så otroligt vacker att jag blir fullständigt hänförd, ja jag kan inte se mig mätt. I vinter kommer jag att beskära träden som delvis skymmer utsikten, och då kommer den att bli ännu vackrare.

Bara en sån sak som att vakna upp på morgonen och se dimman lätta över berget är helt underbart. Jag tänkte inte på att fota när den var tätare, men det blev ett par foton när dimman mestadels hade lättat.

Visst är det mycket kvar att göra i huset, men det handlar till stor del om ytskikt. Att sätta sin egen prägel med tapeter och färger, och att göra om en del av praktiska skäl. Det finns också sånt som behöver renoveras, men när vi väl är på plats kan tempot sänkas. Men jag älskar huset redan som det är, så allt kan bara bli bättre. Något som är helt fantastiskt är att huset i grunden är av samma modell som det underbara huset jag lämnar. Det ser rentav bättre ut i sitt nuvarande skick än vad huset jag lämnar gjorde innan det renoverades. Dessutom är det större, så jag ser redan för min inre syn hur fantastiskt det kommer bli. Det är i nuläget klart vilka tapeter som ska sättas upp i ett par av rummen, varav matsalstapeten ligger och väntar i en kartong.  Färgen som jag ska måla i rummet som ska bli min ateljé står också och väntar på att få pryda väggarna.

Trots enkelheten och att det mesta i huset utom badrummet är väldigt ålderstiget, så är det så mysigt att vara där. Jag njuter av att slå mig ner vid tända ljus och dricka en kopp kaffe. Tända ljus är förvisso mysiga att se oavsett var man placerar dom, så det blev några sådana på sovrumsbyrån också. De fick lysa upp några av alla tavlorna som åkte med den här gången.

Innan hemfärden spikade jag upp tavlor på väggarna i olika rum. Dom kan lika gärna vara upphängda i väntan på tapetseringen.

Sist men inte minst så planterade jag ännu en rosbuske. Så på bilden nedan kan beskådas vad jag hoppas ska blomma nästa år utanför mitt blivande gemak. Det är två rosbuskar och en Klematis. De som jag planterade tidigare syns knappt inte på fotot. För rosen har tappat löven, och lilla Klematis är nästan gömd under vintertäcket av lönnlöv.

Nu längtar jag efter nästa tillfälle att åka dit igen.  Jag får erkänna att jag är ganska less på att leva i röran som återstår av vad som var ett trivsamt hem. Kartonger, tidningspapper och bubbelplast som sällskapar med påsvis av sånt som ska skänkas bort är inget nöje att se. Det känns så stagnerat att vistas i det gamla när det nya väntar. Jag vill vidare nu. Men men, tålamod är en dygd sägs det, så jag fortsätter att rensa och packa.

Nu är det dags att runda av det här inlägget, och jag önskar dig en trevlig helg! 🙂

Dagarna rullar vidare med oförminskad fart, och består av ändlösa bestyr. Jag packar, skänker och slänger, men det finns ändå massor kvar att hantera. Jag försöker att sålla hårdare än förr, och en del saker som har åkt med till olika platser genom åren, har jag motvilligt sagt adjö till. Det är lite svårt att skiljas från saker som är förknippade med vissa minnen. Då menar jag positiva sådana förstås, för sånt som väcker dåliga minnen har jag inte svårt att göra mig av med. Dock har jag inte så många saker av just den sorten, vilket i och för sig är glädjande.

Vissa saker kräver väldigt mycket omsorg att packa, som t ex kristallglasen. Om de går sönder går det inte att köpa nya, för de tillverkas inte längre. De är munblåsta och handgraverade, och var hemskt dyra när vi fick en uppsättning i bröllopspresent. Sen följde flera som födelsedagspresenter under ett antal år. De är så vackra, och det känns alltid lite festligt att dricka ur dom. Nu har jag packat så många som jag har kartonger till, och ska klura på hur jag ska packa resten. Tur att man inte behöver vara lika rädd om alla saker, för då vete sjutton hur lång tid det skulle ta att bli klar. Nedan kan champagneglas, rödvinsglas och grogglas beskådas. Därtill finns vitvinsglas, cocktailglas och likörglas, och det finns minst 12 stycken av varje sort. Så de tar sin tid att packa.

Just nu tryter motivationen lite. Jag är trött och skulle vilja checka ut från allt jobb i åtminstone ett par dagar. Jag vill slå mig ner vid staffliet och måla, sätta mig och skapa smycken, och sist men absolut inte minst ge mig ut på långa sköna ridturer istället. Men så tänker jag att det här att packa är ju rena semestern jämfört med allt tungt arbete jag höll på med hela sommaren. Att vira in saker i papper eller bubbelplast är ju inte det minsta ansträngande jämfört med t ex betongarbetena eller att slå ner alla stolpar till hagarna.
Jag tror att det är det allt tidigare fallande mörkret som börjar suga motivationen ur mig, för så är det alltid om hösten. I somras jobbade jag ju på som en Duracellkanin hur länge som helst på kvällarna. Dock har jag som alltid siktet inställt på målet, så en tillfällig motivationsdipp kan inte stoppa mig.

Men oavsett hur fullspäckade dagarna än är så kommer jag iallafall ut på promenader. Det gör gott med friskluft, och nu är det sådär höstvackert ute. På andra sidan jobbpuckeln kan jag rida och skapa så mycket jag vill, och det ska bli underbart. Det är den vetskapen som gör allt arbete mödan värt:) Nu avrundar jag detta inlägg med en bild jag tog igår då det var bättre väder.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Så börjar ännu en dag i trötthetens tecken att sjunga på sista refrängen. Jag hoppades på lite god sömn efter ovädersnatten, men tji fick jag. Den annalkande fullmånen har verkligen lyckats hålla mig vaken, och jag har inte ens fallit i den utmattades hårda sömn. Men den kommer väl. Idag var jag rentav yr i bollen av trötthet, men lyckades iallafall att ta mig iväg och luncha med en vän. Det var trevligt att komma iväg och socialisera en stund. Hade tänkt packa när jag kom hem men så blev det inte. Jag får väl vara extra flitig imorgon istället. Nedan kan sömntjuven beskådas.

Ikväll kom vi att prata om när klockan ska ställas om. Jag tycker att det är ett riktigt drygt påfund. Ja egentligen tänkte jag fulare ord, men avstår från att sätta dom på pränt. Mörkret faller på tok för tidigt även om man inte ställer om klockan. Man kanske kan tycka att en timme hit eller dit inte spelar någon roll. Och för många är det nog så. Men när man bor på landet och har jobb att göra utomhus – eller vill vara ute i skogen och rida – ja då betyder den där ljusa timmen vid slutet av dagen väldigt mycket. Det känns som man blir bestulen på ovärderligt dagsljus.

Men det är som det är. Det gäller att ständigt ha en pannlampa laddad, så man ser vad man gör. Nedan kan jag beskådas med en av pannlamporna.

Jag behöver ha minst två stycken ifall jag glömmer att ladda en, eller ifall en inte funkar. För det slutar dom alla att göra när det passar som sämst – oavsett prisklass. Så visar jag även min fina vintermössa. Tänkte att eftersom hatten fick ett eget inlägg, kan jag ju vara lite rättvis mot mössan 😉

Men nu när jag har klagat på mörkret tänkte jag avsluta i positiv anda. Så jag visar en bild på höstmys till maten.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

Idag har jag känt mig ganska vissen, för jag var vaken inatt. Blåsten väsnades och låg på så att det blev kallt i rummet. Dessutom kände jag av fullmånen som närmar sig, och bara den är tillräcklig för att göra mig sömnlös. Det fanns en tid då jag kunde nattsudda och ändå känna mig hyfsat pigg under dagen. Men så är det inte längre. Så idag har det mesta gått segt att göra, och jag frös när det regnade hårt på tvären.

Min tanke var från början att inte skriva något blogginlägg idag. Men konstigt nog fick jag plötsligt på kvällskvisten lust på att göra ett annorlunda inlägg – för att vara jag.  Det handlar nämligen om ett nytt favoritplagg, nämligen en hatt. Inte en sån där fin som man har på sig när man sitter i en droska och vinkar med behandskad hand. Nej det är en rejäl engelsk hatt som är regn- och vindtät. En riktig klippa i vedervärdigt väder. Jag har annars bara burit cowboyhattar, vilka jag tycker är mer estetiskt tilltalande. Ja så förstås solhatt som barn. Hursomhelst så vill jag egentligen inte se ut som en liten engelsk dam, men den här hatten är så praktisk att jag gör det ändå. Dessutom tar jag nu ett stoort kliv utanför min comfort zone, och visar några bilder på mig själv iförd denna hatt.

Med denna extremt sällsynta överdos av bilder på mig själv rundar jag av inlägget, och lägger mig och skäms i soffan 😉

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂