Det är ju en himla tur att man inte kan rosta, för då skulle man vara rätt så brunblommig nu. Eller att man inte kan smälta, för då skulle man ha lösts upp som en sockerbit i kaffet. För fy tusan vad det regnar nuförtiden. Det värsta är att regnet är så lömskt. Så länge jag gör nåt inomhus kan solen stråla så lockande in genom fönstren. Så jag ger mig ut i hopp om en skön stund med hundrastning eller hästpyssel.

Men jag hinner aldrig gå långt hemifrån förrän himlen öppnar sig. Det påminner om när vi var i Skottland. Jag hinner dock vanligen bli dyngsur när jag skyndar hemåt. Himlen öppnar sig alltid så troget, att jag börjar undra om det är jag som drar till mig regnet. Isåfall borde jag kanske bege mig till uttorkade snustorra länder, där folk bönar och ber om att få några droppar vatten från himlen.

Men men, det är som det är. Jag måste ut i ur och skur så som det är när man har djur. Det rimmade väl bra;)  Om det inte vore för att jag blir så svettigt av att gå i regnkläder för jämnan, skulle jag göra det så fort jag kliver utanför dörren. Men istället låter jag solen lura mig gång på gång. Tur att jag har torra ombyten som väntar när jag kommer in igen.

I skrivande stund står jag i skydd mot regnet och sätter dessa ord på pränt. Jag har väntat en stund på att senaste skuren ska ebba ut, men det verkar ta sin tid.  Så nu ska jag in igen. Det blir att småspringa genom regn och vattenpölar, och hoppas att jag inte halkar och blir sittande nånstans i lervällingen. För här finns en rikedom av kletig lera.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂