Vara på väg

Mysgos, kisskaos och nygamla drömmar

december 19, 2024 Lillalena Kommentarer 22 kommentarer

Hej och hå vad dagarna flyger iväg. De brukar gå fort, men inte i den här rasande farten. Men det beror nog mest på att det är rena cirkusen här hemma mellan alla gårdssysslor, med en mycket busig valp i huset 😀 Dessutom har Luna varit sjuk, och då har det varit passning dygnet runt och sömnlösa nätter. Man blir väldigt orolig när ett litet liv som inte ens är tre månader gammal blir så dålig. Hon fick plötsligt urinvägsinfektion och började kräkas. Så det har varit kisskaos här, och att torka upp både det ena och det andra mellan de oräkneliga turerna ut. Vi fick dock mycket snabbt en tid hos veterinären. Men det har också blivit mycket mysgos mitt i alltsammans, för hon var extra kelig när hon var sjuk. Nu har antibiotikan tack och lov verkat, och hon är sitt vanliga mycket livliga lilla jag – och lite till faktiskt. Det gäller ju att ta igen förlorat bus 😀

Jag får erkänna att de senaste dygnen har gjort mig trött så att det snurrar i huvudet. Man är ju inte 25 år längre, även om det i vanliga fall oftast känns så 😀 Men jag är nog snart ikapp igen. Lite sömn kan göra underverk. Nedan har jag fått på mig min nya, tjocka och mycket gosiga pyjamas.

Något annat jag tänkte skriva om är nygamla drömmar. För en tid sedan började jag känna att jag vill komma igång och skriva betydligt mera igen, ja som jag gjorde förr. Jag var en betydligt flitigare bloggare än vad jag är nu, men skrivandet har kommit i skymundan när målandet och smyckestillverkningen mm har tagit över. Dygnet har ju bara 24 timmar, hur otillräckliga de än må vara. Men plötsligt har även tanken på att skriva färdigt min bok vaknat till liv. Den har legat i vila så länge att det lär bli att börja om. Men när jag ska få tid är en annan fråga. Snart blir det ännu mera fullt upp när min man genomgår ännu en jättestor operation.

Nåväl, jag tar en dag i taget. Allt sker i sinom tid. Jag behöver iallafall aldrig sitta och ha det tråkigt 😀

Snart är det helg igen, och jag önskar alla en härlig 4:e advent!

Frid, lugn och förundran

december 16, 2024 Lillalena Kommentarer 14 kommentarer

Senaste tiden har jag funderat lite extra på vilken speciell känsla det ger att vara ute när solen går ner. Jag far ju ut och in från morgon till kväll, och upplever alla sorters ljusförhållanden – och även mörkret förstås. Men det är något väldigt speciellt med ljuset den här tiden. Bortsett från dagar och kvällar då det stormar över slätten, så känns det nästan som om naturen håller andan. Eller som om den i stilla ro förbereder sig för att somna inför natten. Fast sover gör den ju inte helt och hållet. Många djur är aktiva om natten, och ibland hör jag t ex ugglan hoa i mörkret.

Den här tiden av året går solen som bekant ner tidigt. Det brukar börja märkas när jag har serverat hästarna eftermiddagshö, och Luna ska ut på promenad. Först färgas slätten av ett varmt ljus, som kan ha olika nyanser varje dag. Det är ett mjukt och magiskt ljus, som får känslor av inre frid och lugn att växa till sig inombords. Vartefter tiden går så blir himlens färger allt starkare och intensivare, och min förundran växer. Varje solnedgång och skymning ser olika ut, men skönheten är alltid hänförande.

Även dagar då jag kanske helst egentligen skulle ha velat sitta inomhus och kura, känner jag denna stora förundran. Jag älskar att vara ute i naturen med djuren, men man kan ju ändå ha sina ruggiga dagar. Men att vara utomhus i friska luften och beskåda himlens vackra skådespel tillsammans med mina fyrfota vänner, gör mig alltid väl till mods.

Jag tänker med tacksamhet på att jag numera har möjlighet att uppleva naturens magiska stunder. Under många år var det nämligen inte alls så.

Tyvärr har jag knappt inga bilder på Luna i solnedgången, för mobilkameran lyckas inte fånga denna lilla svarta buse med skärpa när hon far omkring. Men den här bilden får duga:)

Hursomhelst tänkte jag bara dela med mig av några tankar om solnedgångs- och skymningsljuset, och så några bilder förstås. Det känns bra att under årets mörkaste tid ägna tankar åt ljuset, frid, lugn och förundran.

Jag önskar alla en fortsatt härlig upptakt mot julafton:)

Gästbloggare i juletid

december 10, 2024 Lillalena Kommentarer 16 kommentarer

Hejsan mattes läsare! Jag heter Luna, och idag är det jag som gör ett inlägg i mattes blogg. Tiden går så fort att matte knappt hinner julpynta, men det är väl ingen anledning att försumma sin blogg! Så nu rycker jag in och berättar lite om mig själv. Matte har ju redan berättat att jag har flyttat in på gården, och jag ser minsann till att det är full rulle här. Det stillsamma lugnet på gården har jag bytt ut mot lek och bus. Jag tycker att det ska märkas att jag som är en valp har flyttat in 😀

Jag är bara lite drygt 10 veckor gammal, så än kan jag inte vara med på alla sysslor som görs. Men jag upptäcker gården vartefter, i full fart och med stor nyfikenhet. Dom stora fyrbenta är lite läskiga faktiskt, så dom studerar jag helst på avstånd. Men en gång tog jag mig mod och luktade han som heter Lilla Mannen på mulen, för han luktade på mig. Han som heter Pari ville också få lukta på mig, men nej det fick han inte göra 😀 Så har jag fått vara med i den delen av stallet där höbalarna förvaras. Jag skulle tydligen lära mig hur man öppnar en ny höbale. Det var lite intressant, men bara en kort stund 😀

Kan ni gissa vad jag tycker är gott? Nej det kan ni förstås inte 😀 Men jag är väldigt förtjust i mat. Så fort någon visar sig vid köksbänken eller kylskåpet är jag snabbt på plats för att få mig en smakbit. Men jag får samma mat varenda gång, och som tur är så är den god.

Något som gör mig väldigt lugn och stillsam, är att ligga bredvid mattes kontorsstol när hon ägnar sig åt vad det nu är uppe på bordet. När jag lägger mig på rygg vill jag bli kliad på magen, och det verkar hon ha begripit nu. Jag gillar också att sova vid hennes tofflor, och då är dom så nära och bra till hands när jag vill rycka luddet av dom 😀

Så kan jag även berätta att matte har fått skaffa sig nya sovvanor, för jag får nämligen inte gå i trappor. Så för att jag ska komma ut snabbt på natten om jag måste kissa, sover vi i vardagsrummet. Matte tyckte först att det var en bra lösning, för då kan hon titta på julfilmer vid läggdags. Men hittills har hon inte gjort det, för jag ser till att busa henne trött så hon somnar som en stock på soffan 😀

Jag vet faktiskt inte vad julfilmer är för nåt, så jag vet inte vad det är hon somnar ifrån. Men vi har iallafall ett lysande litet träd på bordet. Matte säger att hon brukar klä ett stort träd också, men att hon inte vet om hon ska göra det i år. Hon verkar tro att jag ska bita på sånt som hon hänger i trädet, och kanske rentav välta omkull det. Men jag måste väl ändå få roa mig lite i juletid? 😀

Men nu har jag berättat massor om mig själv, så nu får det räcka för idag. Jag kanske skriver igen någon annan gång om jag får 😀

Hej då på er! 😀

Adventshelg och en ny familjemedlem

november 30, 2024 Lillalena Kommentarer 20 kommentarer

Tänk att det äntligen är första adventshelgen! Nu åker stakarna och julstjärnorna fram, och upptakten till jul börjar här på gården. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara detta, men idag har jag även något annat att berätta. Vi har nämligen fått en ny familjemedlem. Hon heter Luna, och är en liten lurvig och mycket busig American Akita-valp.

Vi har haft hundar i många år, men det har hunnit gå några år sen vår siste gick bort. Då och då har vi pratat om att skaffa hund igen, men det har inte blivit så. De senaste åren har vi dessutom inte kunnat planera någonting, för sedan olyckan har min man opererats gång på gång med komplikationer, och ständigt väntat på nya operationer för att bli bättre – vilket han fortfarande gör. Efter varje operation följer en väldigt jobbig tid, och då har jag fullt upp med att ro runt allt. Så vi har varit försiktiga med att infoga ytterligare sysslor i livet, vilket en hund onekligen ger.

Men när han nu återigen fick sin kommande operation inställd i sista stund och på obestämd tid, var det som om luften gick ur lite. Det här att ständigt vara i något slags vänteläge kan vara påfrestande. Det är lätt hänt att vissa saker skjuts upp i evigheter när man ständigt är i väntans tider.

Men även i tider av mycket ovisshet och tuffa perioder, måste man ju faktiskt leva vidare. Livet är ingen transportsträcka, så man får försöka bejaka sånt som man tycker är roligt. Varje kväll när man somnar har man förbrukat en dag som man aldrig kommer få tillbaka. Även tider av väntan och ovisshet behöver fyllas på med sånt som ger glädje och skingrar tankarna. Så nu bor lilla Luna här, och hon är verkligen en riktig liten glädjespridare. Hon är bedårande söt, kelig, busig och väldigt duktig för sin späda ålder.

Jag hade tänkt dela med mig av en massa söta bilder. Men hon är svår att fota, för hon vill inte vara stilla och posera framför mobilen. Dessutom är min mobilkamera av nån anledning inget vidare på att fota svarta djur. Men det är som det är. Nedan har vi blivit fotade när jag städade och satte upp ljusstakar.

Jag önskar alla en härlig första advent! 😀

Längtan efter stakarna

november 22, 2024 Lillalena Kommentarer 18 kommentarer

Så är den här igen, årets längtan efter stakarna! Den började smyga sig på mig redan för några dagar sedan, då jag under en kvällspromenad såg ett julpyntat fönster. Men när jag vaknade upp igår till synen av fallande snö och en snötäckt trädgård, växte sig denna årliga längtan mycket stark. Det var förvisso inget ymnigt snöfall, och snötäcket täcker knappt gräset. Men snö är snö även i sparsamma mängder, och den väcker omedelbart julkänslorna till liv inom mig. Men jag ska vara ståndaktig och vänta med julpyntandet till första advent som jag brukar. I väntan på julmyset nöjer jag mig med att tända ljus, och höra brasan spraka i kakelugnen. Den som väntar på nåt gott väntar dock alltid för länge – tycker jag som motsägelsefullt brukar säga att tålamod är en dygd.

Hursomhelst så känner jag mig väldigt frusen nu. Nordanvindens bitande kyla kom väldigt plötsligt, och jag har inte ens hängt fram de riktigt varma jackorna ännu. Men för ett par dagar sedan åkte termobyxorna fram ur garderoben. Fram till dess räckte det med softshellbyxor vid ridning, gårdssysslor och promenader. Men nu biter kylan i benen. Hästarna har fått på sig sina varma täcken, och särskilt Lilla Mannen är extra nöjd med det. Han är nämligen också frusen av sig.

Men det är iallafall mysigt att sitta inomhus och måla när mörkret faller. Det är så rogivande, och särskilt när vacker musik fyller rummet. Just nu är det oljemålning som gäller. Men jag har precis köpt hem nya akvarellfärger, så snart blir det att fortsätta med ett par målningar som har varit ofärdiga ett bra tag.

Nu är det också bara några enstaka dagar kvar tills min man ska opereras igen. Det skulle ha blivit gjort i början av denna månad, men så blev det inte. Han var inlagd på lasarettet, ombytt och förberedd för operationen. Men timmarna gick, och tillsist hela dagen. Framåt kvällen fick han veta att operationen var inställd pga personalbrist. Då hade han dessutom varit fastande i ett dygn. Men det var bara att ta bort droppnålen, byta om och åka hem. Jag saknar numera ord vad det gäller vården i det här landet.

Nåväl, nu är det iallafall fredag, och veckorna går galet fort. Så snart är det dags att rota fram stakarna, och ägna sig åt det sedvanliga krånglet med att få liv i dom.

Jag önskar alla en trevlig helg! 😀

Förändring och förväntan

november 10, 2024 Lillalena Kommentarer 20 kommentarer

Förändring kan vara skrämmande för många. Men för mig är den efterlängtad. Förr gjorde jag regelbundet stora förändringar i livet, och brukade leva efter talesättet att ”det växer inte mossa på rullande stenar”. Det talesättet har jag lämnat bakom mig, som så mycket annat av det som brukade vara mitt liv. Jag brukade se mig själv som en livsnjutare, för att jag gjorde mitt bästa för att ta vara på min nästan obefintliga fritid. Men så fick jag lära mig för några år sedan att hela livet faktiskt räknas, och inte endast de stunder som jag fick pressa in i livspusslet med skohorn. Vissa livsläxor är dyrköpta, men smakar otroligt gott när dom väl sitter på plats.

Nu har förändringens vindar börjat blåsa igen efter några stillsamma år, och de är så välkomna. Det finns både positiva och negativa sidor av vissa saker och situationer. Ibland känns kompromissen som en hyfsad väg, men det är bara så länge det positiva väger över. När det inte längre gör det går skavet från klåda till sveda till outhärdlighet. När det sedan samlas mer än en sak i den tratten går det inte att fortsätta på den inslagna vägen längre. Så nu är en annan väg funnen, och jag är så glad och förväntansfull. Planen kommer att ta lite tid att förverkliga, men den är nu ett faktum och inte bara en dröm. Den har redan satts i rullning.

Jag vet att jag uttrycker mig kryptiskt, men för stunden får det vara så. Jag kan inte berätta mera nu, utan det kommer när det är dags.

Förberedelser inför vintern

oktober 21, 2024 Lillalena Kommentarer 16 kommentarer

Så är den här igen – den underbart vackra delen av hösten som föregår det långa mörkret. Jag fylls av förundran över skönheten varenda gång jag går ut, eller tittar ut genom fönstren. Jag älskar ljudet av frasande löv under stövlarna när jag går omkring och gör gårdssysslor. Men helst skulle löven få stanna kvar på träden ett bra tag till. Det gäller att njuta ordentligt av färgprakten så länge den varar, för nästa höststorm kan svepa den med sig på nolltid.

Nu är det hög tid att förbereda sig inför vintern. Den absolut slitsammaste av förberedelserna är att ordna ved till denna långa kalla tid. Men träd finns det så det räcker, för det blåser omkull såna på tomten varje år. Gårdagens projekt var en omkullfallen gran som ska eldas i kakelugnarna. Det var ett väldigt svettigt jobb kan jag säga. När granen var sågad i lagom stora bitar, fick jag bära dom en och en uppför en liten lerig slänt. Stubbarna kanske inte ser så mycket ut för världen på bilderna, men dom var tunga och otympliga. Det gick dock lite lättare när jag hittade ställen att sätta fötterna så att jag inte halkade på leran under löven. Nedan kan en del av trästubbarna beskådas.

När jag hade kånkat upp stubbarna var nästa steg att lyfta i dom i kärran. Den är tyvärr inte så stor. Så man får lyfta ur dom där vedklyven står, och sen är det bara att åka och lyfta i nästa lass.

Det sägs att veden värmer två gånger, men jag skulle nog vilja hävda att den värmer flera gånger än så. Men man behöver ju iallafall inte slösa pengar på något gymkort. Än är det mycket kvar att ta hand om i den lilla skogen, så det blir flera tillfällen att träna musklerna;)

En mindre tung syssla är att ta hand om äpplen. Det har blivit makalöst många i år, till skillnad från förra året.

Jag har bakat sockerfria äppelkakor med mandelmjöl och frusit in. Men av någon anledning försvinner dom fort ur frysen;)

De här två filurerna kan man inte beskylla för att konsumera äppelkakorna. Men dom är otroligt förtjusta i äpplen. Så den dagliga äppelfesten är alltid lika uppskattad, och dom slafsar i sig så det skvätter äppelsaft och mos på mig 😀

Ja det är en hel del att göra inför vintern. Saker har fått börja förberedas i god tid, för min man ska snart in på en stor operation igen. Den skulle ha gjorts i september, och nu är prognosen oktober. Måtte den göra nytta, och lätta på både begränsningar och den hemska värken. Hursomhelst vill jag ha så mycket tid det går att vara till hands när operationen är gjord, för det har alltid visat sig behövas. Så man får köra på och sen blir det att ta saker som dom kommer. Det är iallafall vackert ute. Än så länge:D

Jag önskar alla en härlig vecka!

Den allra sista versen

augusti 31, 2024 Lillalena Kommentarer 25 kommentarer

Så är den här igen – den där dagen då sommaren sjunger på den allra sista versen. Åtminstone enligt almanackan. Jag älskar sommaren så innerligt, och får göra mitt bästa för att mota bort vemodet när den tar slut. Men än är det lyckligtvis varmt och grönt ute, så jag tänker fortsätta tänka att det är sommar tills hösten börjar göra sig påmind. För i veckan som kommer väntas riktigt varma dagar.

Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Stora livsförändringar planeras, och mycket tid har gått åt för att undersöka hur de kan genomföras. Vägar som verkade framkomliga visade sig efter stora förhoppningar inte vara det. Fantastiska förhoppningar både växte till sig och förvandlades till intet, och det känns tomt när drömmar går i kras. Men det bästa med drömmar är att man kan väcka liv i dom igen på andra sätt när den första besvikelsen har lagt sig. Det är inte min grej att hänga läpp, utan det blir nya tag och sökandet fortsätter. Att ge upp finns inte på min världskarta.

Den här sommaren har jag och min man försökt uppleva lite livsnjutning, inför nästa stora operation som varit planerad sedan början av sommaren. Det har varit härligt att åka iväg med husbilen, men det kom med ett pris. För nu är han ännu sämre igen och har fruktansvärt ont. Efter olyckan fick vi köpa en väldigt bra säng för att han ska kunna ligga ner utan alltför hemska smärtor. Men den går ju inte att ta med i husbilen. Vi köpte ny madrass till husbilssängen, men det räckte inte. Metalldelarna som han är ihopskruvad med verkar inte funka för honom, och snart ska han öppnas upp igen. Så det blev lite näring för själen och förvärrad plåga för kroppen. Men vi är ändå glada att vi fick se lite annat än vyerna kring gården.

Jag har också varit i England, och det var så efterlängtat. Jag älskar det landet, och skulle mer än gärna bo där. Men efter Brexit är det som att ta sig igenom ett nålsöga om man vill flytta dit. Jag hade en härlig tid i Glastonbury, och firade bland annat Lammas där.

Nu ska jag ta vara på denna sista augustidag. Solen skiner från en klarblå himmel och fåglarna kvittrar. Jag ska fila vidare på ett kreativt projekt som ger mig mycket glädje, och som förhoppningsvis är en del av vägen mot min framtid.

Jag önskar alla en härlig sommardag! 😀

En innehållsrik sommar

augusti 14, 2024 Lillalena Kommentarer 22 kommentarer

Milde tid vad sommaren går fort. Den har hittills varit innehållsrik, men det har inte satt spår i min blogg. Jag har helt enkelt drabbats av vanlig hederlig skrivkramp. Ju mer det har bunkrat upp sig sånt som skulle ha kunnat komma på pränt, desto högre har tröskeln blivit att komma igång och skriva. Sen är det också så att det pågår saker i mitt liv som jag inte vill skriva öppet om. Det väldigt privata är ofta sammanflätat med det jag kan vara öppen om, så det blir ibland lite svårt att bena isär saker. Som om inte detta är nog så har jag dragit ner ytterligare på min närvaro på sociala medier. Jag vill vara närvarande i verkligheten, och ge min uppmärksamhet till det och de jag har omkring mig. Men nu vill jag bryta tystnaden i bloggen.

Den här sommaren har husbilen kommit till användning lite mera, och det har varit härligt. Vi gav oss iväg under den regnigaste perioden av sommaren, men åkte helt enkelt dit vädret var hyfsat bra. Det är något alldeles speciellt med att äntligen efter alla förberedelser rulla iväg från gårdsplanen. Särskilt när man som vi har varit väldigt begränsade dom senaste somrarna. Min man är fortfarande begränsad i vad han kan göra, och plågas av svåra smärtor i väntan på nästa operation. Men den här sommaren kunde han åtminstone ta sig ut lite mer från bilen och titta på lite saker. Dock har jag fått promenera ensam på kvällarna, för så långt har han inte kunnat gå.

Första kvällen när man slår sig till ro med tända ljus inför natten, och första morgonen man vaknar och äter frukost är alltid extra speciella. Sen kommer man fort in i husbilslivet. Nedan kan jag beskådas med en kopp te. Jag dricker nästan aldrig te hemma, men av någon anledning gör jag det gärna i husbilen. Men bara på kvällen, för på dagtid är jag en inbiten kaffedrickare.

Vi började med att åka till Hova där det var Riddarvecka. Där hittade vi tillsist en mysig ställplats i en trädgård. Vi besökte marknaden och det fanns allt möjligt trevligt att se. Jag gjorde ett par riktiga fynd. Ett av dessa var en klänning som jag fick i present. Nedan kan jag beskådas när jag provade klänningen utanpå mina kläder såsom tröja och jeans. Kände mig som en stoppad korv, men klänningen passar jättebra när jag inte bär full mundering under den. Den har redan kommit till användning, och lär så göra flera gånger 🙂

Ja det blev faktiskt en klänning till, för när jag hade knölat mig i den så kunde jag inte motstå den heller. Den passar också jättebra utan tröja och jeans under, och har också kommit till användning i sommar. Mer om detta vid ett annat tillfälle 🙂

Vi blev inte kvar så länge i Hova, för regnvädret kom över oss. Så det blev att avnjuta en kopp kaffe och studera väderprognosen. När det var gjort bestämde vi oss för att åka och besöka ett slott. Det är så himla härligt att kunna bestämma sig i stunden för vad man vill göra. Frihet är bland det bästa som finns. Men mer om slottsbesöket en annan gång. Jag kan ju inte skriva ifatt drygt två månader i ett inlägg 😉

Jag önskar alla en härlig fortsättning på sommaren! 🙂

Det mest oväntade umgänge man kan tänka sig

juni 7, 2024 Lillalena Kommentarer 28 kommentarer

Gissa om jag blev förvånad häromdagen. Jag fick nämligen det mest oväntade umgänge man kan tänka sig. När man som jag bor på landet kan alla möjliga djur korsa ens väg. Men dom brukar hålla sig på lite avstånd. Dock hände något häromdagen som jag aldrig tidigare har varit med om. Jag var i en del av ladugården som vi använder som garage. Där finns en presenning, och i den satt det en ensam fågelunge. Jag undrade hur den kom dit och om den var skadad, för den försökte inte flyga iväg. Så jag satte mig på huk för att titta på den. Då den fortfarande inte gjorde någon ansats att komma undan mig började jag undra om den var utsvulten, törstig och medtagen.

Jag böjde mig ner mot golvet för att se den bättre, och tog stöd mot min hand. Då klev ungen fram och satte sig intill mig under min tröja som hängde ner. Därefter klättrade den uppför min arm. Tröjärmen snurrade runt och fågelungen klamrade sig fast med klorna i tyget – hängande upp och ner. Rent reflexmässigt puttade jag till den i baken så den blev sittande ovanpå armen. Och där blev den kvar. Den vägrade att lämna mig trots att jag la ner armen mot marken så att den skulle kunna gå ner.

Jag hade handskar på mig men ville ändå inte ta i ungen. Jag försökte bara att försiktigt putta bort den i hopp om att dess mamma skulle hitta den. Men nej det gick inte. Fågelungen klamrade sig fast med en häpnadsväckande beslutsamhet och tittade mig i ögonen. Så jag tänkte att den kan väl få sitta på armen ett tag då. Då blev den nöjd och började putsa sina fjädrar lite överallt på kroppen. Därefter sjönk den ihop på min arm, och somnade så gott med långsamma djupa andetag. Jag hade inte hjärta att väcka det lilla livet så den fick sova klart.

När fågelungen väl vaknade var jag i tidsnöd, men den vägrade fortfarande att lämna mig och ville sitta ännu närmare kroppen. Den protesterade högljutt mot mina försök att skilja oss åt, och fortsatte att klamra sig fast. Tillsist lyckades jag försiktigt lirka loss lillkråkan, och den traskade iväg ännu längre in i garagedelen. Jag hoppades innerligt att mamman skulle hitta den, för det finns ett kråkbo uppe vid höskullen.

Lite senare på kvällen var fågelungen fortfarande kvar. Jag tänkte att jag måste få ut den så att mamman kunde hitta den. Så jag lät den gå upp på min handske, och den klättrade genast upp på armen. Jag gick ut och vi tittade om det satt någon kråkmamma någonstans. Det satt en kråka på taknocken, och när den lille ropade så svarade den och började flyga över oss. Då la jag ner min arm i gräset för att den lille skulle gå ner – vilket den inte gjorde. Den klamrade sig envist fast. Så jag fick lirka loss fötterna med min behandskade hand, och tillsist stod ungen i gräset intill syrenhäcken. Den ropade och fick svar och då var det bara att hålla sig undan så modern skulle komma fram.

Nu hoppas jag innerligt att lillkråkan blir matad och omhändertagen. Det är lyckligtvis en myt att fågelmamman känner människodoft och stöter bort ungen. Med lite tur kanske jag får syn på Lillkråka någon gång igen, och då hoppas jag att den känner igen mig.