Igårkväll gjorde jag något dumt som ledde till att jag blev alldeles vettskrämd. Det var väldigt sent på kvällen, och Lillulven behövde en sista rastning. Jag hade legat nerbäddad i timmar för att jag mådde dåligt och frös, och tänkte att det skulle inte bli någon längre stund ute i kylan. Jag pälsade på mig och vi gick ut. Tänkte att jag skulle gå skogsvägen som går från stallet mot våran snälla granne. Så vi traskade iväg i den hårdfrusna snön, och lillplutten som brukar vara ganska snabb att göra ifrån sig tog för ovanlighetens skull god tid på sig.

Plötsligt fick jag syn på vad som såg ut som en liten väg eller stig in i skogen. Där tog jag det dumma beslutet, nämligen att svänga av från skogsvägen till grannen och in på vad det nu var för väg. Tänkte att jag bara skulle ta en liten titt på vart den ledde. Kanske kunde det gå att rida där. Plötsligt fick jag syn på älgspår i snön. Stora djupa spår, och dom var väldigt spännande att nosa i. Så jag tänkte att vi följer spåren bara en liiten bit – av ren nyfikenhet. Vi hann inte gå långt innan jag såg flera spår, men i motsatt riktning.

Plötsligt slog det mig att hästarna hade reagerat på något utanför hagen under dagen, och Pari allra mest. Han hade knappt ro att äta. Och min man hade skyndat sig in från skogen bakom huset, då han och Lillulven hade hört hur det knakade högt bland snåren. Han tänkte att det kunde vara en älgko med sin årskalv, och ville inte möta dom öga mot öga. Jag insåg att det var precis vad vi kunde få göra när som helst, och beslutade mig för att vända hemåt. Det skulle ju vara så lätt att följa våra spår tillbaka i snön.

Men pannlampan började släcka ner. Jag försökte öka ljusstyrkan, och visste att när den börjar tappa ljusstyrka är det inte så långt kvar tills det blir svart omkring en. Visst hade jag telefonens ficklampa, men den lyser inte jättestarkt, och telefonen var inte så väl laddad. Jag såg mig omkring efter våra spår, men såg dom inte. Kanske var skaren för hård så att det knappt blev några. Jag såg bara älgspåren, stora mörka trädstammar i skumt ljus, och diverse grenar och ris på marken. Då började jag få lite panik, för jag hade ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå. Jag provade ett håll, men kände inte igen något. Försökte gå tillbaka och testa en annan riktning, men kände fortfarande inte igen mig. Jag insåg att jag hade gått vilse i skogen och blev genomsvettig av panik.

Så jag började gå på ren känsla, och kämpade med att få med mig Lillulven som hellre ville vara kvar och nosa på allt spännande. Tillsist såg jag något ljus långt borta, och tänkte att jag går mot det så jag kommer fram någonstans. Det visade sig efter en stund vara den starka lampan vi har uppe på husknuten. Jag har nog sällan blivit så lättad.

När jag kom in var jag inte feberfrusen längre, utan fullkomligt genomsvettig av skräcken att vara vilse i mörkret i skogen. Jag brukar inte bli så rädd, och är inte heller mörkrädd. Men att inte hitta hem när det var mörkt, kallt och sent var hemskt. Så även tanken på att möta ett vilt djur med sin avkomma. Helt klart är det så att när man som jag saknar lokalsinne ska man inte ge sig ut på äventyr framåt natten.

Men nu har jag lärt mig den läxan. Så jag rundar av här. Ha det så bra! 🙂

(Bilderna är tagna en annan kväll, för jag hade inte en tanke på att fota).