Frid, lugn och förundran
Senaste tiden har jag funderat lite extra på vilken speciell känsla det ger att vara ute när solen går ner. Jag far ju ut och in från morgon till kväll, och upplever alla sorters ljusförhållanden – och även mörkret förstås. Men det är något väldigt speciellt med ljuset den här tiden. Bortsett från dagar och kvällar då det stormar över slätten, så känns det nästan som om naturen håller andan. Eller som om den i stilla ro förbereder sig för att somna inför natten. Fast sover gör den ju inte helt och hållet. Många djur är aktiva om natten, och ibland hör jag t ex ugglan hoa i mörkret.
Den här tiden av året går solen som bekant ner tidigt. Det brukar börja märkas när jag har serverat hästarna eftermiddagshö, och Luna ska ut på promenad. Först färgas slätten av ett varmt ljus, som kan ha olika nyanser varje dag. Det är ett mjukt och magiskt ljus, som får känslor av inre frid och lugn att växa till sig inombords. Vartefter tiden går så blir himlens färger allt starkare och intensivare, och min förundran växer. Varje solnedgång och skymning ser olika ut, men skönheten är alltid hänförande.
Även dagar då jag kanske helst egentligen skulle ha velat sitta inomhus och kura, känner jag denna stora förundran. Jag älskar att vara ute i naturen med djuren, men man kan ju ändå ha sina ruggiga dagar. Men att vara utomhus i friska luften och beskåda himlens vackra skådespel tillsammans med mina fyrfota vänner, gör mig alltid väl till mods.
Jag tänker med tacksamhet på att jag numera har möjlighet att uppleva naturens magiska stunder. Under många år var det nämligen inte alls så.
Tyvärr har jag knappt inga bilder på Luna i solnedgången, för mobilkameran lyckas inte fånga denna lilla svarta buse med skärpa när hon far omkring. Men den här bilden får duga:)
Hursomhelst tänkte jag bara dela med mig av några tankar om solnedgångs- och skymningsljuset, och så några bilder förstås. Det känns bra att under årets mörkaste tid ägna tankar åt ljuset, frid, lugn och förundran.
Jag önskar alla en fortsatt härlig upptakt mot julafton:)
Jag är bara lite drygt 10 veckor gammal, så än kan jag inte vara med på alla sysslor som görs. Men jag upptäcker gården vartefter, i full fart och med stor nyfikenhet. Dom stora fyrbenta är lite läskiga faktiskt, så dom studerar jag helst på avstånd. Men en gång tog jag mig mod och luktade han som heter Lilla Mannen på mulen, för han luktade på mig. Han som heter Pari ville också få lukta på mig, men nej det fick han inte göra 😀 Så har jag fått vara med i den delen av stallet där höbalarna förvaras. Jag skulle tydligen lära mig hur man öppnar en ny höbale. Det var lite intressant, men bara en kort stund 😀
Kan ni gissa vad jag tycker är gott? Nej det kan ni förstås inte 😀 Men jag är väldigt förtjust i mat. Så fort någon visar sig vid köksbänken eller kylskåpet är jag snabbt på plats för att få mig en smakbit. Men jag får samma mat varenda gång, och som tur är så är den god.
Något som gör mig väldigt lugn och stillsam, är att ligga bredvid mattes kontorsstol när hon ägnar sig åt vad det nu är uppe på bordet. När jag lägger mig på rygg vill jag bli kliad på magen, och det verkar hon ha begripit nu. Jag gillar också att sova vid hennes tofflor, och då är dom så nära och bra till hands när jag vill rycka luddet av dom 😀
Jag vet faktiskt inte vad julfilmer är för nåt, så jag vet inte vad det är hon somnar ifrån. Men vi har iallafall ett lysande litet träd på bordet. Matte säger att hon brukar klä ett stort träd också, men att hon inte vet om hon ska göra det i år. Hon verkar tro att jag ska bita på sånt som hon hänger i trädet, och kanske rentav välta omkull det. Men jag måste väl ändå få roa mig lite i juletid? 😀
Men nu har jag berättat massor om mig själv, så nu får det räcka för idag. Jag kanske skriver igen någon annan gång om jag får 😀
Vi har haft hundar i många år, men det har hunnit gå några år sen vår siste gick bort. Då och då har vi pratat om att skaffa hund igen, men det har inte blivit så. De senaste åren har vi dessutom inte kunnat planera någonting, för sedan olyckan har min man opererats gång på gång med komplikationer, och ständigt väntat på nya operationer för att bli bättre – vilket han fortfarande gör. Efter varje operation följer en väldigt jobbig tid, och då har jag fullt upp med att ro runt allt. Så vi har varit försiktiga med att infoga ytterligare sysslor i livet, vilket en hund onekligen ger.
Men även i tider av mycket ovisshet och tuffa perioder, måste man ju faktiskt leva vidare. Livet är ingen transportsträcka, så man får försöka bejaka sånt som man tycker är roligt. Varje kväll när man somnar har man förbrukat en dag som man aldrig kommer få tillbaka. Även tider av väntan och ovisshet behöver fyllas på med sånt som ger glädje och skingrar tankarna. Så nu bor lilla Luna här, och hon är verkligen en riktig liten glädjespridare. Hon är bedårande söt, kelig, busig och väldigt duktig för sin späda ålder.
Jag hade tänkt dela med mig av en massa söta bilder. Men hon är svår att fota, för hon vill inte vara stilla och posera framför mobilen. Dessutom är min mobilkamera av nån anledning inget vidare på att fota svarta djur. Men det är som det är. Nedan har vi blivit fotade när jag städade och satte upp ljusstakar.
