Ibland skär det lite i hjärtat när jag tittar in på sociala medier. Att det pågår en kris i såväl Sverige som flera andra länder kan inte många ha missat, men frågan är vad som göder den mest i det här landet – Coronaviruset eller mänskligt beteende? För medan viruset sköter sitt och smittar folk i tur och ordning – med varierande konsekvenser och i okänd omfattning – växer osämja mellan människor. Det diskuteras vem som har rätt eller fel om virusets farlighet, hur epidemin ska hanteras och vilka konsekvenser den kommer att få. Men tyvärr råder det ibland riktigt hårda tongångar i FB-trådar, och de som förringar virusets farlighet uttalar sig ofta på sätt som visar att de endast tänker på sig själva. Det sållas ut vilka som är i farozonen, och övriga behöver inte oroa sig. I farozonen finns ändå ”bara” gamla människor, och lite luddigt beskrivet människor med underliggande sjukdom. Men hur många vet vilka dessa sjukdomar är?

Så finns det dom som har varenda nerv utanpå huden, och jobbar oförtröttligt med att piska upp en domedagsstämning. Det är få saker som skapar så mycket rädsla som osäkerhet. Det pumpas ut inlägg på sociala medier om den livsfara vi alla befinner oss i, vårdens otillräcklighet och samhällets kommande ekonomiska kollaps. Jag har sett exempel på ren skräckpropaganda som snarare liknar science fiction än verkligheten. Livrädda människor suger i sig allt som torra svampar, utan att ens fundera på rimligheten i vad dom läser.

Jag är inte ute efter att bli ännu en expert i debatten om Coronavirusets farlighet och hantering. Nej jag vill bara skriva av mig några tankar kring mänskligt beteende. För många kommer att vara mera drabbade av paniken än av viruset självt. När människor får panik reagerar dom nämligen ofta väldigt själviskt. Plötsligt står jaget i centrum, och när överlevnadsinstinkten tar över kan det rationella tänkandet komma i kläm. Ett exempel på detta är det hysteriska bunkrandet av mat, mediciner och toapapper som pågår på olika håll i landet. Det enda viktiga är att JAG har vad jag behöver – och så förstås de allra närmaste. Plötsligt blir det helt normalt att roffa åt sig allt man kommer över i butikshyllorna. Det spelar ingen roll om andra blir utan mat, mediciner och toapapper. Huvudsaken är att JAG och mina närmaste tryggt kan titta på våra inköpta förråd, och veta att det bara är andra som får vara utan.

Men hur känns det egentligen inombords att med överfyllt medicinskåp läsa om sjuka och febriga barn, som inte ens kan få en Alvedon för apoteken har sålt slut? Eller att veta att man hade ett ”försprång” att handla slut på affärernas varor, medan människor med mager ekonomi, och som endast kan handla lite för stunden blir utan? Känns det bra att inventera sina toapappersbalar och veta att andra har tomt på rullen?

Det sägs ibland att djuriska instinkter kommer fram i människor under svåra situationer. Men djur gör inte såhär mot varandra. När människor agerar på det här sättet försämras en redan svår situation. Det är inte Coronaviruset som köper slut på mat, mediciner och toapapper. Viruset tvingar inte människor att agera egoistiskt och kortsiktigt. Det sprider sig och orsakar symtom i allt från mild till svår grad. Vad vi människor har att göra är att förhålla oss till detta. Hur vi som folk tar oss igenom epidemin kommer påverkas av hur vi alla väljer att reagera och agera.

Alla kan gissa, alla kan ha rätt och alla kan ha fel. En del är totalt orädda medan andra är livrädda. Oavsett var vi befinner oss på skalan är det här en tid då vi människor och våra egenskaper sätts på prov. Vi har alla ett individuellt ansvar för våra handlingar, och våra val påverkar våra medmänniskor. Hur vill vi vara och agera, och vilka konsekvenser vill vi skapa? Ingen av oss kan bota sjukdomen Covid-19, men vi kan alla göra vårt bästa för att visa omtanke om varandra. En omtanke – som om vi har tur – kan hålla smittspridningen stången, medan vi alla har mat att äta, tillgång till medicin samt toarullar på toaletten. 

Jag är tacksam att det ännu inte har uppstått hysteri på den lilla orten där jag bor. Affärerna är välfyllda, och det råder ingen brist på varor. Här finns sedan länge en FB-grupp i vilken människor skriver till varandra. Tongångarna hårdnade här också för en stund, och någon kände oro för om varor skulle ta slut i affärerna. Så när jag har handlat uppdaterar jag i gruppen om att butikerna är välfyllda som vanligt, och att ingen behöver bunkra. Jag tror att det är viktigt att förmedla vad som faktiskt fungerar också, och inte bara slå på stora trumman så fort man ser en tom makaronhylla.

Jag vill tillsist understryka att jag inte är ute efter att vara dum mot någon. Jag vill bara väcka lite tankar. Berätta gärna vilka tankar du har kring det jag har skrivit om.