Tänk att tiden kan gå så fort och så långsamt på en och samma gång. Å ena sidan rusar dagarna fram i en sån fart, att veckorna tar slut lika fort som dom börjar. Å andra sidan växer sig otåligheten starkare för varje dag, för att det jag drömmer om inte kan hända fort nog. Listan på vad som måste göras för att hela drömmen ska bli verklighet är lång och växande. Det ena steget leder till det andra, men det tillkommer nya saker hela tiden för att kunna gå vidare. När jag följer upp allt, bockar av och planerar in nya saker kan totalen ibland kännas nästan överväldigande. För det är otroligt mycket som måste bli gjort inom förhållandevis kort tid – och med begränsade resurser – om det inte ska bli mindre roliga konsekvenser.

Men jag fokuserar envist på vad som kan göras här och nu. Imorgon kommer ett nytt här och nu, och det tar jag då. Som vanligt hänger tyvärr vårdens oförmåga och brister som ett mörkt moln över hela projektet. För hur mycket man än planerar, så sätter den ständigt krokben på allt. Men det går inte att gräva ner tankarna i det heller, utan det gäller att lösa situationer som kan uppstå om och när dom kommer. Att oroa sig är som att gunga gungstol – det ger en sysselsättning men leder ingenstans.

Längtan efter vad som komma skall är så intensiv, för när jag är färdig med något så är jag verkligen helt och oåterkalleligt 100% klar. Ett kapitel i livet sjunger äntligen på sista versen, och det ska bli så underbart när sista tonen har ebbat ut. Varje dag är som ett långsamt och efterlängtat farväl. Nu väntar ett nytt kapitel, och det känns så spännande och roligt att jag nästan blir euforisk bara av att tänka på det. Det är dags att fullt ut leva i samklang med själens innersta längtan.