Så närmar sig även hösten obevekligen sitt slut, och naturen somnar så sakteliga. Vindstilla dagar känns det nästan som om den håller andan. Färgsprakande löv har fallit till marken och frasar vemodigt under stövlarna, men några klamrar sig envist fast vid trötta grenar. De påminner mig om mig själv. Jag har länge klamrat mig kvar vid sommaren, och har motvilligt fått ta farväl. Trött är jag också liksom grenarna, för det har varit alldeles för mycket för länge, och än finns inte lugnet i sikte.

Sommarens lätta dofter av grönska och blommor har ersatts av dofter av fuktig mylla, mossa och multnande löv. Naturen och djuren förbereds för den annalkande vintern. Kalla fingrar smeker tjocknande pälsar på fyrfotingar, stora som små.

Långa ljusa kvällar har gett vika för mörkret, och glittrande löv syns i pannlampans sken när nattfrosten smyger sig på.

Skrivandet har fortsatt att komma i skymundan, för inga framsteg har gjorts i det jag skrev om sist. Varje öppning i vårdens labyrint leder endast in i väggen. Nya samtal, nya skrivelser, ointresserade mottagare som läser slarvigt och ger obegripliga svar. Bollandet fortsätter hit och dit, och en sak har alla instanser gemensamt – ingen vill hjälpa till och ingen vill ta ansvar. Målet tycks vara att man ska tröttna och ge upp, och det krävs ett psyke av stål för att inte göra det. För den som undrar vad det handlar om länkar jag inlägget här: https://varapavag.se/2026/10/02/en-kamp-utan-dess-like/

Men nog ordat om detta. Några planlösa tankar blev ett osammanhängande inlägg som fick ta den väg som orden bar. Så kan det bli och så får det vara – för mig iallafall.

Ha det så bra tills vi ses igen!