Tänk om man kunde se in i framtiden. Skulle man vilja eller ens våga det? För likväl som man skulle kunna få se drömmar förverkligas, så skulle man kunna få se mardrömmar gå i uppfyllelse. Själv hade jag nog inte velat veta att det skulle bli en så mardrömslik vår.

Mitt förra inlägg, vars bilder tyvärr har försvunnit, handlande om vårlig livsnjutning. Men mera njutning än så blev det inte, för några timmar senare var den slut. Påskhelgen som både började och fortskred så behagligt, fick ett fruktansvärt slut. Min man skadades mycket allvarligt i en olycka, och fick tillbringa våren på lasarettet. Jag har varken ork eller lust att berätta om olyckan just nu, men han har opererats och skruvats ihop under många timmar. Nu är han äntligen hemma igen, och läkningen fortskrider. När det var som allra mörkast var han förlamad, men förlamningen har släppt. Mycket har blivit bättre, och mycket är kvar att läka, men det viktiga är att det går framåt. Själv har jag försökt att ta mig igenom chocken och traumat, och det har varit väldigt tufft. Det tar också väldigt hårt på en att se sin närmaste lida av svåra smärtor och rädsla.  Men det går framåt med mitt mående också i det hela vartefter framstegen sker. Det finns saker som han, och vi, inte kommer kunna göra igen, och som påverkar livet. Det har skett och kommer ske förändringar som är både svåra och smärtsamma. Men det viktiga är att han blir så återställd som möjligt.

Tänk så mycket man tar för givet i livet. Man har det man har, och man gör det man brukar – och kanske lite till. Man tänker på sin framtid, och tar för givet att sånt som man vill göra ska ta sitt avstamp i nuläget. Sällan tänker man på vilket under det faktiskt är att kunna resa sig och gå på sina egna ben. Att kunna röra sig fritt, och att inte förtäras av svåra smärtor. Vissa svåra saker föreställer man sig bara händer andra. Men så är det ju inte.

Jag har alltid känt tacksamhet för både små och stora saker i livet, och trots allt det svåra finns nu flera stora saker att känna tacksamhet  för. För hur illa det än blev, så kunde det ha blivit ännu värre. Jag har tillåtit mig att förtvivla, men nu riktas blicken mot ljuset igen.