Jag har alltid sagt att den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge, för jag tycker verkligen det. De senaste månaderna har jag väntat på olika saker som jag inte har kontroll över. En sån sak är att kunna rida igen. Förmågan reducerades rejält när jag blev sjuk, och försvann helt när jag ramlade nerför trappan och slog mig halvt fördärvad. Jag har ju berättat tidigare om operationen av min högerhand som tyvärr fortfarande inte fungerar helt, men vill inte hålla på och tjata om samma elände hela tiden.

Totalt sett har jag gått från att kunna rida i skapligt tempo i timtal, till att kunna rida korta stillsamma turer med sällskap, för att tillsist inte ens få sätta mig i sadeln eller leda en häst från marken. Med skapligt tempo menar jag trav och galopp i fältsits. Det är som att stå och pumpa benmuskler i ett gym i flera timmar i sträck, plus att mängder av andra muskler i kroppen får jobba samtidigt.

När jag inte kunde rida längre var det som om en del av syret försvann ur luften. Ridningen har inte endast varit ett nöje, utan den har bl a också varit mitt sätt att rensa huvudet efter en fullspäckad arbetsdag, där plikter och människor har dragit i mig nästan varenda minut från morgon till kväll. När jag äntligen har kommit hem på kvällarna har jag gett mig ut och fått njuta av livet med en fyrfota vän. Jag har rensat stenhårt i privatlivets alla sysslor för att göra utrymme för det som fyller på min energi. Men så en dag tog det ju stopp.

Men igår hade det gått så lång tid efter operationen att jag fick lov att sitta upp och känna efter hur det kändes! ÄNTLIGEN efter månader av väntan!!!! Det blev bara tio minuter ridning, och jag kände av mina skador. Men gissa hur stort det var för mig! Lilla Mannen var helt fantastisk! Han har varit oriden i väntan på mitt läkande, för jag har ingen ryttare åt honom. Men min kära utvilade fullblodsarab bar mig lugnt och försiktigt som om jag vore en äggkartong! Det var tio minuter av glädje, tacksamhet, hopp och framtidstro! Jag har förlorat mer än någonsin detta år. Men jag ska ta mig tusan kravla mig tillbaka igen. Det kommer ta tid, och kommer inte bli som förut. Men det kan faktiskt bli bättre också!

Det blev ingen bild igår, så jag delar med mig av en som togs innan allt tog tvärstopp.